Det är lätt att skena iväg. Pryl hit och framsteg dit. Möjligheter där och strukturomvandlingar där. Men bara för att jag är intresserad, har som jobb att “hänga med” och för länge sen digitaliserat mycket av mitt liv innebär inte det att resten hänger på.
Ibland får man tillfälle att kika in i andra människors liv. Att gå på bostadsvisningar medför en sådan möjlighet och av nödvändighet är det vad jag sysslar med varje helg numera.
Bilden nedan är från ett sådant smygbesök som fick mig att backa några välbehövliga steg i min iver att kika framåt. I källaren fanns flera hyllor med sådana här kassetter i särskilda fodral och med filmer som inte uppdaterats på något decennium.
Framtiden är kanske synlig på några ställen, men knappast överallt.
Idag skriver SvD om s.k. crowdfunding, dvs när många är med och finansierar. Jag är citerad.
Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde “medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.
Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.
Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.
Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom “Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.
Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.
Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)
Det första inlägget här på bloggen, för snart två år sedan, handlade om Nätverkstan i Göteborg. Chef för Nätverkstan Kultur i Väst är Lotta Lekvall. Vi bad henne att skriva om sina intryck från förra veckans stora konferens som Regionkommittén arrangerade i Bryssel – och det blev en analys av Europas förutsättningar framåt. Mot slutet nämner hon också platser för studiebesök och organisationer som deltog.
Nätverkstan arbetar med projekt och erbjuder tjänster inom det kulturella fältet, med huvudfokus på träning och utbildning, bokföring och prenumerationstjänster. Organisationen har i flera år fokuserat på entreprenörskap inom konst och kultur och hur man kan bygga genomförbara och livskraftiga konstorganisationer inom det området. Lotta Lekvall skriver kontinuerligt på bloggen Cultural Entrepreneur och är också vicepresident i det europeiska nätverket ENCATC samt styrelsemedlem i Konstnärsnämnden.
När Kina blickar på Europa konstaterar de snabbt att Europa tappar i konkurrens när det gäller industriproduktion och teknisk utveckling. Kina ligger i topp, Indien kommer snabbt efter. Perspektivet illustrerades på tidskriften Economists omslag förra månaden, där Europa visades som en liten ö, knappt synbar, bland jättarna Kina och USA. Europa har kvar sin konstnärlighet och kreativa ekonomi, menar man i artikeln, och där kan man ju hålla på. Men det utgör endast en liten, liten droppe i de stora ekonomiska världshaven.
Regionkommittén, en politisk församling för lokala och regionala myndigheter inom EU, samlade nyligen fler än fyra hundra politiker och tjänstemän för att i två dagar diskutera vikten av kreativitet och innovation för ekonomisk utveckling i Europas städer och regioner.
I publiken satt ett hundratal särskilt inbjudna unga “talanger”, konstnärer, musiker, filmare, arkitekter och designers från runt om Europa och ämnen som diskuterades i och utanför konferensrummet var många. Vad gör städer och regioner kreativa? Hur blir Europa mer kreativt? Hur ser politiker på kreativitet? Hur tar man i Europa vara på nya idéer och experimentlusta? Hur kan gräsrotsinitiativ och aktiviteter bli mer synliga för politikerna? Hur kan Europas utbildningar bli bättre på att ta till vara på barns och ungas nyfikenhet? Hur stödjer man kreativitet i skolan? Hur ska konstnärliga utbildningar förändras? Vad kommer att hända i den finansiella kris vi är inne i?
Många goda exempel lyftes fram. En anda av självsäkerhet blandad med osäkerhet vilade över seminariet. Europa är kreativt, skulle goda exempel visa. Men räcker det att självgott klappa sig för bröstet och konstatera att vi är bra som det är?
Det är riktigt att det inte råder brist på idéer, initiativ, experiment och verksamheter som vågar pröva nytt. Europa är fullt av intressanta och spännande verksamheter som försöker driva ett kontinuerligt och långsiktigt arbete inom konst, kultur och kreativ industri. Men det är småskaligt och sällan glamoröst. Vardagen består av hårt arbete som ställer höga krav på idérikedom, flexibilitet, experimentlusta, risktagande och mod. Detta faller sällan inom politikernas synfält.
Trots detta år dedikerat till innovation och kreativitet, är fortfarande ansökningsförfarandet till den försvinnande lilla pott pengar som är avsatt för konstnärligt och kulturellt arbete så byråkratiskt och krångligt att många faller på målsnöret. De flesta idéer når aldrig fram, skickar inte ens in en ansökan. Var är flexibiliteten? Var finns öppenhet för mångbottnade och utmanande projektidéer? Det finns en stor okunskap om hur kreativ näring fungerar samtidigt som förhoppningar är högt ställda till vad detta fält kan åstadkomma. Och det finns en enorm potential.
Den svåra frågan är: Vilka incitament är det EU ska satsa på för att katalysera den potential som finns inom kreativ näring? I Göteborg har man infört s k “snabb slant”. Personer upp till 25 år kan söka för kulturprojekt, det är inte mycket pengar, men ansökningsförfarandet är förenklat just därför att detta inte ska utgöra ett hinder att söka. Många små och spännande projekt kommer igång. Kanske vore det något för EU?
Exempel studiebesök runt Bryssel:
Atelier de Recherche et d’Action Urbaines, www.arau.org
Imec, www2.imec.be/imec_com/imec_com_homepage.php
Center for Ditigal cultures and Technology, www.imal.org
Les Halles des Tanneurs, http://www.hallesdestanneurs.be/
Tre arbetsdagar i rad är jag på olika inspirations-, visions- och framtidsdagar i Härnösand, Stockholm och Sunne.
Dagarna ger mig en nulägesbild av Sverige och den visar på en vilja att krisen ska övervinnas. Jag är förvånad över hur positiva de flesta är – faktiskt alla slår det mig – och jag tror att det är rätt inställning. Att lamslås och “vänta ut” konjunkturen är farligt och dumt. Visserligen finns det enskilda fall som drabbas hårt, men en kris skapar också möjligheter. I Härnösand talar jag på temat kreativitet och kultur i kristider och framhåller betydelsen av att inte fokusera på kortsiktig nedgång, utan att satsa långsiktigt framåt. (Låter oerhört självklart, men se runt omkring hur många frossar i kristillståndet, inte minst media.)
För ett företag ligger det goda i att tvingas ur gamla hjulspår och behöva fundera på intern effektivitet och utveckla nya produkter och nya marknader. Samtidigt är lokaler (och arbetskraft) billigare, vilket gynnar utveckling. Det där med att man tvingas göra nytt är viktigt – kreativitet gynnas av instabilitet (liksom som av mångfald, kapital, krävande kunder, miljön och kommunikationer).
Även offentlig sektor – jag tänker främst på kommuner – kan tvingas tänka i nya banor och det finns ofta goda möjligheter i en lågkonjunktur att mobilisera olika organisationer och människor och börja bygga långsiktigt framåt. I en sådan plan är fortsatta satsningar på kultur och en kulturell infrastruktur mycket viktiga. Dessutom lär oss konsten – inte minst under en kris – att få perspektiv på tillstånden.
En anledning varför de flesta är så positiva kan vara att krisen inte nått människors medvetanden ännu. Ekonomen Paul Krugman och andra menar att vi snart skiftar från läget kris till katastrof – och visst, jag är inte dummare än att jag också ser det allvarliga i att finans- och banksektorn har stora problem.
Lägg också till klimathotet så är det ett oerhört viktigt läge att faktiskt tänka långsiktigt – och ansvarsfullt – framåt.
Men vi har hanterat svårigheter tidigare. Det är det som gör oss till människor, att vi ständigt försöker ta oss vidare trots svårigheter som vi möter. Så på sikt är jag inte orolig för att vi kommer kraschlanda, även om jag tror att vi måste anstränga sig till det yttersta för att både skapa en hållbar framåt och – från ett svenskt perspektiv – kunna konkurrera.
PS. Se för övrigt Linda Skugges krönika som angränsar temat människor och förändring, utifrån Micael Dahléns“Nextopia”, även om hon lägger ett entreprenörskapsfilter på egenskapen. Nedan också författaren och framtidsstrategen Jeremy Rifkins om varför krisen är en möjlighet, som vi måste ta tillvara, och göra det nu.
Det blir mycket musikbransch här på bloggen ibland. I veckan har vi haft samtal med Roger Wallis, professor emeritus på KTH, och Lars Rixon, konsertbolaget United Stage.
Men få områden är så intressanta från ett kulturekonomiskt perspektiv just nu.
Hur strukturer sätts i rubbning i musikbranschen föregår hur film- och bokbranschen kommer påverkas av digitaliseringen. På så sätt är det märkligt att de sistnämnda inte har reagerat snabbare och bättre. Medan musikbranschen till slut tvingades ge upp kopieringsskydd, håller bokbranschen i Sverige för fullt upp med märkliga lösningar som böcker på USB-minne. En typisk “plastcykel”.
Diskussionen är också intressant om vi funderar över framtida kulturkonsumtion. Huruvida liveupplevelsen ökar eller inte när allt mer “lagrad kultur” – tänk böcker, inspelad musik, filmer, tv, spel – finns tillgänglig.
Ytterligare ett perspektiv är balansen mellan professionellt skapad och användargenererad kultur. Det har blivit billigare och enklare att spela in och sprida musik. Det innebär att mängden amatörproducerad musik är större än någonsin. Inget fel i det. De flesta av oss har ett behov av att skapa.
Men frågan är hur det påverkar vårt behov av konstnärlig höjd på området? Ökar det – då fler blir intresserade och får större insikt i skapandet? Eller minskar det, om vi får vårt kulturbehov tillgodosett av eget skapande?
Jag sitter och skriver om “kreativitens villkor” för kultursektorn. En traditionell tanke stannar vid att man begränsar resonemanget till villkor för de professionella, exempelvis enligt inlägget nedan om konstnärers lön.
Men nu pågår en förändring där allt fler vänjer sig vid att vara aktiva medaktörer. En ny generation växer upp med insikten att det som släpps eller visas bara är en startpunkt. Man vill vara med och göra, och göra om. Vi har vant oss vid begrepp som användargenererat innehåll, bloggar och sajter som youtube och facebook.
Ska “Generation Göra” (som Alf Rehn kallar den; hans bok är för övrigt omskriven på Copyriot idag) släppas in i kulturpolitiken? Bör planering av “kreativitetens villkor” inkludera dessa också?
En kulturpolitik måste balansera mellan två val. Antingen kan den släppa in fler och fånga upp den här amatörvågen. Eller så kan den arbeta för att markera gränsen mellan amatörer och professionella och satsa på de senare.
Det beror på vad man tycker vad man tycker är viktigast: eget skapande/egen medverkan för så många som möjligt eller en hög nivå på resultaten (av några få). Visst, det hänger ihop, men det är ändå en skiljelinje.
Har vi i Sverige inte gjort båda två, med både studieförbund och institutioner? Kan vi inte göra det framåt? Kanske, men jag inbillar mig att studieförbunden måste förändras radikalt då. Dessutom är det alltid ett enkelt svar att allt ska få plats och nu menar jag att den nya amatörvågen både växer starkt och inte fångas upp av befintliga strukturer. Och vi vet… det handlar alltid om prioriteringar.
Kanske behöver amatörerna inte fångas upp – de sköter sig själva och är nöjda med det. Jag funderar utifrån Annika Norlins (Hello Saferide, Säkert) framtidsvision som jag tycker är mycket fascinerande. Även den apropå inlägget nedan om konstnärslöner och personliga val.
“Generationen under oss, sjuttio-åttiotalisternas barn, tycker att vi är slöa och såsiga. (…) De vill inte jobba med konst. De är hantverkare, sjuksköterska, bankman. Riktiga jobb. På fritiden gör de musik som de själva spelar in hemma på datorn. Någon målar tavlor som man kan sätta upp på väggen via projektor, om man får lust. En tredje gör filmer hemma och klipper dem själva. Det finns lite olika dataprogram som kan mäta värdet i konstnärligheten. Om man får ett lågt värde på sin låt gör man en ny.
2030 finns kulturen överallt, den är större och viktigare än någonsin, och den är fri och tillgänglig och kostar inga pengar. (Så är det, de som trodde att de skulle kunna arbeta som musiker eller som filmare eller konstnärer har för länge sedan gett upp och skaffat sig vanliga yrken.) Konsten är ett sätt att umgås och att använda andra hjärnhalvan och inget där någon är bättre än någon annan. Kulturen är inte något man betraktar och analyserar utan något var och en av oss håller på med, inte för att få bekräftelse utan för att göra.”
Anders Mildner menar att han hittat förklaringen när han i Sydsvenskan recenserar och utgår från ett sådant exempel, “Nextopia”: “Redan innan vi är klara med tankegångarna är vi ju på väg mot nästa tänkare, nästa författare eller nästa nya nyckelord, som äntligen kommer att förklara allt. ” Att förutspå trender är ju en stor industri i sig själv numera. (Intressekonflikt: “Nextopia” är en bok som jag förlagt, om någon missat det.)
Om jag får utveckla den tanken så har vi alltid sökt modeller – kompasser – för att förstå vår historia och vårt samhälle. Allt från evolutionsteorin till 4P:n. Inga enkla sanningar från början, men som kommit att bli tagna som givna och framför allt referansramar som delats av många. Redan Platon tog upp behovet av att hitta gemensamma nämnare i vår kommunikation med andra.
Men tidigare kunde vi ha de där modellerna ett tag. När vi nu famlar i våra försök att förstå något nytt – främst vad sociala medier och internet generellt kommer innebära – och när vi kastas snabbt åt olika håll (Kina! Bloggar! Wikipedia! Facebook!), ökar behovet av nya kompasser, om än bara för ett kort tag. Vi vill inte heller bara ha kompasser som sammanfattar riktningen för oss själva. Vi vill också dela kompasserna med andra. Vi vill ha ett gemensamt språk – nyckelord – som vi kan luta oss mot.
Men jag tror inte att någon som läser eller skriver de här böckerna tror att en sanning omfamnar allt. Snarare är det nog såväl författarens som läsarens bild att det här är en pusselbit bland andra (jag tror att läsarna är relativt välutbildade). Skillnaden mot mer resonerande böcker är att dialektiken står att finna i ett flertal böcker som kommenterar varandra, snarare än i en bok.
Det kommer också gälla hur vi ser på finansbranschen och ekonomin i stort. Räkna med en våg av nya förklaringsmodeller inom det området snart.
Fullsatt på Stora scenen på ett boksläpp med föredrag av ekonomiprofessor. Härligt. Och en intressant lanseringsprocess som jag lärt mig mycket av. (Inspelning med mobilkamera tills vidare: Bambuser.)
Flera ekonomiredaktioner har skrivit om boken (VA, DN, DI), men igår gjorde också SVT Kulturnyheterna ett inslag om boken och författaren, Micael Dahlén vid Handelshögskolan, och tog bland annat idén om trailerism, det vill säga att trailern ökar i popularitet på bekostnad av filmen.
Det finns en hel del frågeställningar som väcks utifrån den här boken från ett kulturekonomiskt perspektiv. Kulturnyheterna har såklart inte utrymme att ta upp alla, men en fördjupad diskussion vore intressant.
Micael Dahlén pekar på att vi i ”förväntningssamhället” rusar allt snabbare mot vad som väntar runt hörnet – mot nästa jobb, nästa bok, nästa pryl; mot en nextopi. För kulturen – liksom alla ”branscher” – innebär följden med snabbare och ryckigare konsumtion en utmaning.
Jag tänker till exempel på allt från Akademibokhandelns nya Göteborgsbutik som de kallar ”litterär färskvarubutik” (”hyllvärmare göre sig icke besvär”) till Amazons ebokläsare Kindle, och att downloads ersätter album liksom att pocketböcker ersätter inbundna böcker, samt det som Wired tidigare beskrivit som ”snack culture” (enminutsklipp på YouTube etc.).
Vad innebär en snabbare kulturkonsumtion för bokförlag, teaterinstitutioner och musikbolag? Har de börjat förbereda sig? För även om bokläsandet har gått upp totalt, om jag minns rätt, så minskar det om vi isolerar till exempel “20-åringen”.
“Nextopia” tar även upp en del konkreta iakttagelser hur allt från tv-bolag (exemplet “Lost”) till filmbolag (trilogier) och rockband (Radiohead) gjort för att hålla kvar eller locka tillbaka konsumenter så de inte försvinner iväg, på jakt efter nästa grej.
En hel del har haft reaktionen att det är en stressframkallande och cynisk bok (se till exempel Fokus). Många tycker den är provocerande – och det är ju ett härligt omdöme från en förläggares perspektiv, att tankar åtminstone väcks.
Själv ser jag något positivt i att vi alltid strävar vidare. Bara man finner ett lugn i det tillståndet, en känsla av kontroll, är den ju mycket bättre än motsatsen – att det bästa redan är gjort.
Att kulturen och informationen snurrar snabbare, liksom är mer fragmenterad, är också en fråga om kontroll och behöver inte innebära att vårt behov av fördjupning avtar. Men i stället för en källa (till exempel en bok) sker fördjupningen med hjälp av kanske hundra YouTube-filmer, olika nätforum för likasinnade och specialgjorda webbplatser. Snabba, korta grejer var för sig – men totalt sett något mycket större.
Vad som driver människor, företag och samhället framåt är jakten på det nästa. Vi har gjort det för att överleva. Nu gör vi det för att bli lyckligare.
Snabbare och ökad konsumtion medför att vi bryr oss allt mindre om produkterna – när vi har köpt dem. Däremot bryr vi oss desto mer före köpet. Vi surfar runt på hemsidor, läsar pryltidningar, snackar med vänner – allt för att hitta Den Nästa Grejen. När vi har köpt den är det snart något annat som är nästa grej.
Det är tesen i en bok om “förväntningssamhället”, eller om “Nextopia”, en av de böcker som jag jobbat med i år och som mitt förlag Volanteger ut i början av oktober.
Författare är Micael Dahlén, forskare på Handelshögskolan och det här inlägget är givetvis i linje med bokens innehåll: att skapa förväntningar. Liksom hans blogg. Boken och bloggen är ett resultat av forskning i så vitt skilda discipliner som evolutionsbiologi, socialpsykologi, epidemiologi, nationalekonomi och företagsekonomi. Läs mer i intervjun i Svenska Dagbladet för några månader sedan.
Utvecklingen är onekligen också en konsekvens av att flera produkter är laddade med innehåll och symboler och därmed mer utsatta för modesvängningar och beroende av hype. En hit är bara en hit ett tag – det är själva definitionen. Stort genomslag, men du har bara scenen ett kort tag (om det inte blir en “klassiker” förstås).
På så sätt börjar hela ekonomin bli en kulturekonomi.
Men även det kan man planera för, genom att lova uppföljare. Flera exempel hämtar Dahlén från film- och tv-branscherna. Bland annat varför tv-serien “Lost” började med framåtblickar i stället för bakåtblickar.
2 oktober blir det lanseringsevent på Södra Teatern. Dagen efter släpps boken.
När jag började skriva artiklar kring kulturekonomi för drygt tio år sedan var det delvis för att jag saknade en nyanserad diskussion. Att ekonomi kunde föras till kultur var på många håll något oerhört.
Idag har pendeln slagit över åt andra hållet.
Det börjar bli dags för en ny omgång av VAD MENAR VI-texter. Det går inte att i samma andetag blanda ihop tillväxtorienterade företag som använder kultur som innehåll – till exempel i musik- och mediebranscherna – och kulturarbetare som råkar ha F-skattesedel men som egentligen agerar som anställda – helt efterfrågeorienterade (uppdragstagare).
De senare är inte kulturentreprenörer. De är möjligen kulturföretagare, men ofta ofrivilliga sådana. De är kreatörer, men vad de bygger är sällan företag.
Jag har verkligen svårt för begreppet kulturentreprenör så som det används idag, då det har kommit att ringa in en orimligt stor del av kulturlandskapet. Kulturenterprenörer som påhittare och byggare i kultursektorn är fantastiska, men de är ofta unika – de är inte mallen.
Emma nämnde utifrån en DN-artikel en ny rapport från CIND på Uppsala universitet, “Att leva på kultur”. Den pekar på att 60% inom de kulturella näringarna är egna företagare och jag är inte alls förvånad.
För övrigt apropå diskussionen om konstnären som förebild för arbetssätt. Jag får lite vibbar från IT-yran för tio år sedan. Ingen som minns free agent-begreppet? Daniel Pink skrev artiklar i Fast Company och två böcker på temat, innan han sedan skrev sin uppmärksammade “A Whole New Mind: Why Right-Brainers Will Rule the Future”.
Det första inlägget här på bloggen
Liksom 
Vill du börja prenumerera på 
