När jag flyttade till senaste lägenheten för drygt fyra år sedan packade jag ner alla hundratals cd-skivor och litade på en dator som underhållningscentrum. Då var det mp3:or på en hårddisk som gällde. Med Spotify har lösningen fungerat ännu bättre.
Det är uppenbart att alla nättjänster som erbjuder filmer, tv och musik här och nu medför att prylarna försvinner från våra hem. Jag har skrivit tidigare om hur det påverkar kulturkonsumtion som samlande liksom hur vi inreder.
Nu har vi flyttat till villa och plötsligt finns det utrymme för alla böcker som varit nedpackade i många år. Det är en gammal dröm som plötsligt kan gå i uppfyllelse. Men nu tvekar jag. Jag har mätt och nästan 33 hyllmeter blir det om bokhyllan blir som planerat.
Hur många hyllmeter har ni där hemma?
Frågan är om behovet egentligen finns där, med läsplattor och en växande insikt att jag hinner inte läsa alla nya böcker jag vill — hur ska jag då kunna ha tid att bläddra i gamla? Ska bokhyllan bara få finnas där som stämningsskapare och identitetsmarkör?
Inget varar för evigt — eller? I alla fall inte på samma sätt som tidigare. Så var det för VHS-kassetten. Så var det först med lp-skivan och sedan med cd-skivan.
Jag hittar (via Media Evolution) en underhållande dialog mellan de olika formaten som gått i graven. Den här gången har det tryckta formatet kallats in, men vill inte erkänna sin nya situation. Texten leder tankarna till den klassiska Harvard-artikeln “Marketing Myopia”. Förändring är i alla fall ett evigt tema.
Visst är det en fantastisk titel! E-matlagning! Ord uppstår för att något behöver förklaras. När de inte längre behövs försvinner de.
Ingen talar idag om elektrisk matlagning eller ugnens fördelar. Det finns inte längre behov av en Föreningen för elektricitetens rationella användning, som gav ut boken (se längst ner på bokomslaget). Denna förening startades 1927 av Edy Valander, professor och senare vd för Ingenjörsvetenskapsakademien, och gav även ut tidskriften ERA. Han arbetade då på Vattenfallsstyrelsen.
Ibland när jag håller föredrag talar jag mycket om kreativitet — och kreativa miljöer, kreativa näringar, kreativa företag.
Troligtvis kommer ordet inte alls behövas i det sammanhanget om, säg, 20 år. Då kommer det att vara självklart för alla platser och organisationer att man funderar hur människans idékraft och kunskap kan komma till rätta och utvecklas. Kanske går det snabbare. Kanske borde jag redan sluta. Ingen talar ju längre om k-samhället idag.
Prefixen fungerar på så sätt som bryggor i vårt språk. Innan något blivit självklart finns där ett förklaringsord, -bokstav eller -sats som ringar in att något är nytt och annorlunda.
På samma sätt är det med den lilla bokstaven e som i e-böcker. (För övrigt lite märkligt val av prefixbokstav, är det inte? Elektroniska böcker — vem skulle säga det om man inte förkortar? D som i digital borde ha varit naturligare.)
Men vi kommer förstås inte prata om elektroniska böcker för evigt och Föreningen för läsplattornas vidunderliga användning lär väl också upplösa sin twitterbubbla #ebok inom kort. Snart snart snart kommer texter i elektroniskt format kännas så naturliga att det, återigen, är innehållet som är det viktiga och inte formen.
En sidonotering är för övrigt att man inte kommer hitta en bok om e-nåt om 80 år. Det materialet kommer kommer inte tryckas och ligga och skräpa i ett gammalt hus som någon tar över.
Det är något speciellt med gamla böcker. Jag håller i en från 1931, men den kom att forma hur hus byggdes och samhället planerades många år därefter.
Boken är “Acceptera” av bland andra Gunnar Asplund. Vad äldre böcker kan göra är att sätta nuet i ett perspektiv — dels vad som vad har förändrats, dels vad som består.
Exempel på det senare är inledningen och frågeställningen: “Individen eller massan”. Jag skrev själv häromveckan att man måste prioritera i politiken. Men de första raderna i boken ger svar på tal:
Det personliga eller det allmängiltiga?
Kvalitet eller kvantitet ?
– en olöslig frågeställning (…)
Problemet heter i vår dagar:
kvantitet och kvalitet, massa och individ.
Det är nödvändigt att söka lösa det även i byggnadskonsten och konstindustrin.
Jag håller inte med om allt i boken, men jag älskar dess uppmaning mot slutet. Hela våren och sommaren kommer handla mycket om framtidens kultur och samhälle och det känns som att ett samlingsnamn för dessa projekt får bli “Acceptera”. För lyssna:
Hur lätt att vara kvick över tidens avarter och på detta sätt undfly de svårigheter som avspeglar sig i dem.
Hur svårt att hålla fast vid fordran på enheten av andlig och materiell kultur. Men hur nödvändigt.
Ur denna nödvändighet framväxer detta moraliska imperativ:
ACCEPTERA
den föreliggande verkligheten — endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den…
Vi kan inte smyga oss ut ur vår egen tid bakåt.
Vi kan inte heller hoppa förbi något som är besvärligt och oklart in i en utopisk framtid.
Vi kan inte annat än att se verkligheten i ögonen och acceptera den för att behärska den.
Oerhört snyggt och smart. Se hela eller inget alls.
Helt fångad av formen om jag ska vara ärlig — så inte riktigt analyserat budskapet mer än att det är intressant att första delen verkligen kan ses som en samling av de klyschor som radas upp numera, men sedan möter motstånd.
Det är lätt att skena iväg. Pryl hit och framsteg dit. Möjligheter där och strukturomvandlingar där. Men bara för att jag är intresserad, har som jobb att “hänga med” och för länge sen digitaliserat mycket av mitt liv innebär inte det att resten hänger på.
Ibland får man tillfälle att kika in i andra människors liv. Att gå på bostadsvisningar medför en sådan möjlighet och av nödvändighet är det vad jag sysslar med varje helg numera.
Bilden nedan är från ett sådant smygbesök som fick mig att backa några välbehövliga steg i min iver att kika framåt. I källaren fanns flera hyllor med sådana här kassetter i särskilda fodral och med filmer som inte uppdaterats på något decennium.
Framtiden är kanske synlig på några ställen, men knappast överallt.
Idag skriver SvD om s.k. crowdfunding, dvs när många är med och finansierar. Jag är citerad.
Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde “medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.
Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.
Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.
Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom “Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.
Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.
Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)
Det första inlägget här på bloggen, för snart två år sedan, handlade om Nätverkstan i Göteborg. Chef för Nätverkstan Kultur i Väst är Lotta Lekvall. Vi bad henne att skriva om sina intryck från förra veckans stora konferens som Regionkommittén arrangerade i Bryssel – och det blev en analys av Europas förutsättningar framåt. Mot slutet nämner hon också platser för studiebesök och organisationer som deltog.
Nätverkstan arbetar med projekt och erbjuder tjänster inom det kulturella fältet, med huvudfokus på träning och utbildning, bokföring och prenumerationstjänster. Organisationen har i flera år fokuserat på entreprenörskap inom konst och kultur och hur man kan bygga genomförbara och livskraftiga konstorganisationer inom det området. Lotta Lekvall skriver kontinuerligt på bloggen Cultural Entrepreneur och är också vicepresident i det europeiska nätverket ENCATC samt styrelsemedlem i Konstnärsnämnden.
När Kina blickar på Europa konstaterar de snabbt att Europa tappar i konkurrens när det gäller industriproduktion och teknisk utveckling. Kina ligger i topp, Indien kommer snabbt efter. Perspektivet illustrerades på tidskriften Economists omslag förra månaden, där Europa visades som en liten ö, knappt synbar, bland jättarna Kina och USA. Europa har kvar sin konstnärlighet och kreativa ekonomi, menar man i artikeln, och där kan man ju hålla på. Men det utgör endast en liten, liten droppe i de stora ekonomiska världshaven.
Regionkommittén, en politisk församling för lokala och regionala myndigheter inom EU, samlade nyligen fler än fyra hundra politiker och tjänstemän för att i två dagar diskutera vikten av kreativitet och innovation för ekonomisk utveckling i Europas städer och regioner.
I publiken satt ett hundratal särskilt inbjudna unga “talanger”, konstnärer, musiker, filmare, arkitekter och designers från runt om Europa och ämnen som diskuterades i och utanför konferensrummet var många. Vad gör städer och regioner kreativa? Hur blir Europa mer kreativt? Hur ser politiker på kreativitet? Hur tar man i Europa vara på nya idéer och experimentlusta? Hur kan gräsrotsinitiativ och aktiviteter bli mer synliga för politikerna? Hur kan Europas utbildningar bli bättre på att ta till vara på barns och ungas nyfikenhet? Hur stödjer man kreativitet i skolan? Hur ska konstnärliga utbildningar förändras? Vad kommer att hända i den finansiella kris vi är inne i?
Många goda exempel lyftes fram. En anda av självsäkerhet blandad med osäkerhet vilade över seminariet. Europa är kreativt, skulle goda exempel visa. Men räcker det att självgott klappa sig för bröstet och konstatera att vi är bra som det är?
Det är riktigt att det inte råder brist på idéer, initiativ, experiment och verksamheter som vågar pröva nytt. Europa är fullt av intressanta och spännande verksamheter som försöker driva ett kontinuerligt och långsiktigt arbete inom konst, kultur och kreativ industri. Men det är småskaligt och sällan glamoröst. Vardagen består av hårt arbete som ställer höga krav på idérikedom, flexibilitet, experimentlusta, risktagande och mod. Detta faller sällan inom politikernas synfält.
Trots detta år dedikerat till innovation och kreativitet, är fortfarande ansökningsförfarandet till den försvinnande lilla pott pengar som är avsatt för konstnärligt och kulturellt arbete så byråkratiskt och krångligt att många faller på målsnöret. De flesta idéer når aldrig fram, skickar inte ens in en ansökan. Var är flexibiliteten? Var finns öppenhet för mångbottnade och utmanande projektidéer? Det finns en stor okunskap om hur kreativ näring fungerar samtidigt som förhoppningar är högt ställda till vad detta fält kan åstadkomma. Och det finns en enorm potential.
Den svåra frågan är: Vilka incitament är det EU ska satsa på för att katalysera den potential som finns inom kreativ näring? I Göteborg har man infört s k “snabb slant”. Personer upp till 25 år kan söka för kulturprojekt, det är inte mycket pengar, men ansökningsförfarandet är förenklat just därför att detta inte ska utgöra ett hinder att söka. Många små och spännande projekt kommer igång. Kanske vore det något för EU?
Exempel studiebesök runt Bryssel:
Atelier de Recherche et d’Action Urbaines, www.arau.org
Imec, www2.imec.be/imec_com/imec_com_homepage.php
Center for Ditigal cultures and Technology, www.imal.org
Les Halles des Tanneurs, http://www.hallesdestanneurs.be/
Tre arbetsdagar i rad är jag på olika inspirations-, visions- och framtidsdagar i Härnösand, Stockholm och Sunne.
Dagarna ger mig en nulägesbild av Sverige och den visar på en vilja att krisen ska övervinnas. Jag är förvånad över hur positiva de flesta är – faktiskt alla slår det mig – och jag tror att det är rätt inställning. Att lamslås och “vänta ut” konjunkturen är farligt och dumt. Visserligen finns det enskilda fall som drabbas hårt, men en kris skapar också möjligheter. I Härnösand talar jag på temat kreativitet och kultur i kristider och framhåller betydelsen av att inte fokusera på kortsiktig nedgång, utan att satsa långsiktigt framåt. (Låter oerhört självklart, men se runt omkring hur många frossar i kristillståndet, inte minst media.)
För ett företag ligger det goda i att tvingas ur gamla hjulspår och behöva fundera på intern effektivitet och utveckla nya produkter och nya marknader. Samtidigt är lokaler (och arbetskraft) billigare, vilket gynnar utveckling. Det där med att man tvingas göra nytt är viktigt – kreativitet gynnas av instabilitet (liksom som av mångfald, kapital, krävande kunder, miljön och kommunikationer).
Även offentlig sektor – jag tänker främst på kommuner – kan tvingas tänka i nya banor och det finns ofta goda möjligheter i en lågkonjunktur att mobilisera olika organisationer och människor och börja bygga långsiktigt framåt. I en sådan plan är fortsatta satsningar på kultur och en kulturell infrastruktur mycket viktiga. Dessutom lär oss konsten – inte minst under en kris – att få perspektiv på tillstånden.
En anledning varför de flesta är så positiva kan vara att krisen inte nått människors medvetanden ännu. Ekonomen Paul Krugman och andra menar att vi snart skiftar från läget kris till katastrof – och visst, jag är inte dummare än att jag också ser det allvarliga i att finans- och banksektorn har stora problem.
Lägg också till klimathotet så är det ett oerhört viktigt läge att faktiskt tänka långsiktigt – och ansvarsfullt – framåt.
Men vi har hanterat svårigheter tidigare. Det är det som gör oss till människor, att vi ständigt försöker ta oss vidare trots svårigheter som vi möter. Så på sikt är jag inte orolig för att vi kommer kraschlanda, även om jag tror att vi måste anstränga sig till det yttersta för att både skapa en hållbar framåt och – från ett svenskt perspektiv – kunna konkurrera.
PS. Se för övrigt Linda Skugges krönika som angränsar temat människor och förändring, utifrån Micael Dahléns“Nextopia”, även om hon lägger ett entreprenörskapsfilter på egenskapen. Nedan också författaren och framtidsstrategen Jeremy Rifkins om varför krisen är en möjlighet, som vi måste ta tillvara, och göra det nu.
Det blir mycket musikbransch här på bloggen ibland. I veckan har vi haft samtal med Roger Wallis, professor emeritus på KTH, och Lars Rixon, konsertbolaget United Stage.
Men få områden är så intressanta från ett kulturekonomiskt perspektiv just nu.
Hur strukturer sätts i rubbning i musikbranschen föregår hur film- och bokbranschen kommer påverkas av digitaliseringen. På så sätt är det märkligt att de sistnämnda inte har reagerat snabbare och bättre. Medan musikbranschen till slut tvingades ge upp kopieringsskydd, håller bokbranschen i Sverige för fullt upp med märkliga lösningar som böcker på USB-minne. En typisk “plastcykel”.
Diskussionen är också intressant om vi funderar över framtida kulturkonsumtion. Huruvida liveupplevelsen ökar eller inte när allt mer “lagrad kultur” – tänk böcker, inspelad musik, filmer, tv, spel – finns tillgänglig.
Ytterligare ett perspektiv är balansen mellan professionellt skapad och användargenererad kultur. Det har blivit billigare och enklare att spela in och sprida musik. Det innebär att mängden amatörproducerad musik är större än någonsin. Inget fel i det. De flesta av oss har ett behov av att skapa.
Men frågan är hur det påverkar vårt behov av konstnärlig höjd på området? Ökar det – då fler blir intresserade och får större insikt i skapandet? Eller minskar det, om vi får vårt kulturbehov tillgodosett av eget skapande?
Det första inlägget här på bloggen
Vill du börja prenumerera på 
