Efter några års biljettförsäljning under förväntan samt finanskris kan ekonomin räddas genom att kommunen köper fastigheten och utvecklingsmiljön Rock City för 24 miljoner kronor. Men det finns villkor: alla fordringsägare måste godta uppskjuten betalning. Annars går den ideella föreningen i konkurs.

Hultsfreds kommuns åtagande har väckt stor debatt i Hultsfred och ställts mot satsningar på skola. Kommunen försvarar sig med att köpet ligger i linje med fokus (kommunens som musikkommun) och att det är andra pengar – nämligen näringslivsbolagets – och att det är en investering som betalas av på tid inom givna budgetramar.

Jag har just lämnat ett bidrag till antologin “Kulturens kraft” som släpps nästa år. Min text handlar just om Rockparty och Hultsfred och jag pekar på att det som ofta lyfts fram som framgångshistoria snarare är full av misslyckanden. Det märkvärdiga är att föreningen och festivalen fortsatt ändå.

Men hur kan det komma sig att Sveriges mest legendariska festival ständigt tvingas slåss för att överleva? Svaret som Aftonbladet pekade ut i en artikel för några veckor var att sidoverksamheterna äter upp pengarna. Undertexten kan tolkas som att Rockparty borde sluta göra annat än festivalen – och bli en vinstdrivande organisation. Idag står det ju inskrivet i stadgarna att föreningen verka för Hultsfred, musik och ungdomar.

Men oavsett svar – bilden är egentligen mer komplicerad – så uppstår en ny fråga: hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang? Frågan är inte ny utan har funnits sedan föreningens start, till exempel då bilhallen köptes och byggdes om till Rock City. Frågan har även dominerat i höst i arbetet med att rädda ekonomin.

Det är möjligt att ett mindre format varit bättre för Rockpartys ekonomi — åtminstone i en strikt, företagsekonomiskt hållen analys där resultat alltid jämförs med risken.

Men frågan är om det hade varit bra för Hultsfred som ort? Är det inte så att andra verksamheter, invånare och kommunen i stort drar nytta av de effekter som Rockparty och Rock City genererar?

Utöver den turistekonomiska effekten på nästan 80 miljoner kronor per år, så uppstår inflöden på statsbidrag för studenter som skriver sig i kommunen, liksom det som vi kan beskriva i ord som image och varumärke, mångfald och livskvalitet. En kalkyl måste utgå från summan av de olika nämnda effekterna. Det går inte att isolera varje sak för sig, utan skatteintäkter måste läggas till övriga effekter.

Vad är då värdet av allt detta? Att vända på frågan ger en del svar. Ryck bort trettio år och fundera vad det hade kostat att skapa det som nu finns? Vad är en litens ort prislapp för en upplevelse- och besöksindustri med verksamhet året runt, ett kreativt minikluster med ständig tillströmning av ungdomar och en samhällsengagerad förening som vill arbeta för kommunens bästa?

Det har förts diskussioner om kommunens ansvar för sidoverksamheterna och Rock City-huset. Det är ju uppenbart att kommunen inte var med i allt från början, även om en hel del på senare år har planerats i samråd. Är det rätt att ändå komma efteråt?

Det finns givetvis ingen anledning att hålla verksamheter under armarna för sakens skull. Men om ett system har byggts upp som genererar jobb, skatteintäkter och turistinkomster blir frågan en annan, då handlar det om nulägets vinster och kostnader, liksom vad det hade kostat att få till stånd samma effekter från grunden. Jämför med att många städer försöker starta upp evenemang och utbildningar. På så sätt är det billigare att förvalta ett arv. Ingen har heller sagt att det är enkelt och utan problem att arrangera stora evenemang och skapa goda villkor för kreativitet på mindre orter.

I Hultsfred har inget varit enkelt. Men – som ett motto i huset lyder – går det inte så går det ändå.

Om drivkrafter, långsiktighet och samverkan

Av Tobias Nielsén

-

Byggboom råder i Sverige inom kultur och fritid. Ett stort antal arenor liksom kultur-, konsert- och kongresshus har byggts i Sverige under den senaste tioårsperioden. Dessutom planeras ytterligare.

Många byggnader byggs med hjälp av samverkan mellan offentligt och privat eller ideellt. Allt för konstens skull? Aldrig enbart för konstens skull. Den här texten börjar med att analysera argumenten bakom satsningarna och ställer sedan några viktiga frågor: Finns det utrymme för alla hus? Hur ser långsiktigheten ut?

Detta är ett kapitel ur skriften “Nya rum i samverkan”, utgiven av Sveriges kommuner och landsting i mars 2009. Klicka här för att beställa eller ladda ner boken och läsa mer.

Byggnader kan verka så självklara när de väl står på plats. I dag står Kalmar konstmuseum stolt och upprätt i Stadsparken, med utsikt mot Öland och bredvid slottet som under lång tid var en Sveriges viktigaste försvarsanläggningar.

Men just byggnader är sällan självklara när de planeras. I Kalmar fylldes lokaltidningarna med spaltmeter av upprörda röster: Hur kunde man bygga i Stadsparken? Bredvid den klassiska, modernistiska restaurangen Byttan? Och ett sådant hus!

Drivande var den ideella föreningen Kalmar konstförening, som vart tredje år sedan 1942 arbetat för bättre lokaler. Då flyttade Kalmar konstmuseum, navet för föreningen som grundades 1917, till en gammal lasarettsbyggnad. Museet kom senare också att rymma Arkiv för svensk formgivning (idag Designarkivet).

Men konstföreningen kunde inte själva bekosta en ny byggnad utan var beroende av offentliga aktörer och fick till slut gensvar av kommunen och Regionförbundet. I maj 2008 invigdes det nya museet av kulturministern. Föreningen stod för 5 miljoner kronor av den totala finansieringen på 48 miljoner kronor. Den största delen stod sedan Kalmar kommun för.

Allt för konstens skull?

Aldrig enbart för konstens skull. Vi kan jämföra med andra byggnader som under de senaste åren uppförts och planerats i Sverige inom kultur och fritid.

Vi ser nya arenor som ska kunna husera det lokala, ofta framgångsrika hockey- eller fotbollslaget och dessutom större underhållnings- och kulturarrangemang. Bland annat Kinnarps Arena i Jönköping, Löfbergs Lila Arena i Karlstad, Borås Arena, Cloetta Center i Linköping, Swedbank Arena i Örnsköldsvik och Malmö Arena.

Vi ser nya kultur- och konserthus, till exempel Kulturens hus i Luleå och Uppsala Konsert & Kongress. De här husen är sällan endast avsedda för just kultur eller konsert, utan “kongress” finns med som en parallell verksamhet - ett löfte om en intäktsmodell.

Vi ser också nya konsthallar och museum, bland annat Färgfabriken i Östersund utöver Kalmar konstmuseum.

ARGUMENT BAKOM

Varför vill Sverige bygga nytt? Vad ligger bakom gensvaret på de samverkansmodeller som ofta står som grund för byggnaderna?

Gemensamt för de nya husen är att inte bara ett, utan flera argument står bakom satsningarna. Det här avsnittet ska dels strukturera argumenten bakom investeringarna, dels diskutera dem. Analysen rör sig på två plan. Dels på det lokala, dels på det nationella.

Det gemensamma argumentet som anges är “av konkurrensskäl”. Nedan följer en uppställning av olika modeller bakom de nya husen.

Företagsekonomiska modellen

Planen är att huset ska bidra till en verksamhet som innebär att intäkterna överstiger kostnaderna. Ju fler biljetter som kan säljas, desto större intäkter. Det här resonemanget fungerar om en storklubb drar mycket publik kontinuerligt, det vill säga inte bara till några enstaka konserter per år.

Utöver fler åskådarplatser är det viktigt med utrymmen för sponsorloger, restaurang och souvenirer. I Löfbergs Lila Arena i Karlstad kan du exempelvis äta “hockeylunch” på restaurangen Golden Star.

Till Löfbergs Lila Arena, hockeylaget Färjestadens hemmaarena, har dessutom världsartister som Dolly Parton, Elton Johan, Rod Stewart och Bob Dylan kommit. Arenan har också stått som värd för melodifestivalen två gånger. Flexibiliteten för att kunna bygga om arenan och erbjuda olika typer av evenemang är nödvändig.

I vissa fall äger idrottsklubben arenan (som med Färjestaden), i andra fall äger kommunen den (som med till exempel Cloetta Center i Linköping, en annan av de första arenorna i den nya byggvågen). Ofta står en samverkanslösning bakom bygget. Kommunen bygger, någon annan hyr. Eller föreningen bygger och kommunen går i borgen för bygget.

En företagsekonomisk modell finns dessutom i de kulturhus som också erbjuder utrymmen för konferenser. Problem kan dock uppkomma om oklarheter råder om vad som ska prioriteras. Att hyra ut lokaler för en kongress innebär större intäkter jämfört med hyran som en symfoniorkester betalar.

Det finns flera exempel på konsert- och kongresshus där chefer har stångats mot varandra och försökt klämma in “två fötter i en sko”, som en tidigare orkesterchef som inte hade helhetsansvar uttryckte det. Ibland är ägardirektiven vaga, från exempelvis kommunen, och konsert- och kongressbolaget brukar vara ha flera uppgifter – ofta både bidra till utveckling av kulturlivet och utveckling av besöksnäringen. Sådana mål kan vara kompatibla, men behöver inte vara det. Det som ser lätt ut på pappret i förväg blir inte sällan svårt i praktiken när olika målsättningar möts. Det blir ännu svårare när bolaget brukar ha ekonomiska avkastningskrav (ca 5 %).

Anna Jirstrand Sandlund, programchef på Kulturens hus i Luleå, säger att hon är mycket glad att hon driver både konsert- och konferensdelen. Målsättningen är 40 procent konferens och 60 procent kultur.

Turistekonomiska modellen

I denna modell är det viktiga inte om verksamheten i huset går med vinst, utan att den lockar till nya pengar.

Det innebär konsumtion som annars inte hade skett på platsen. Dels från besökare som i annat fall inte hade kommit till platsen, dels från invånare som hade gjort av med pengar på andra platser.

Till största del handlar det om att locka besökare och se att de gör av med pengar inte bara på inträdesbiljetter utan även på hotell, shopping, mat och på andra besöksmål.

Från en kommuns perspektiv är ekvationen enkel. Ju fler som spenderar pengar här, desto bättre går verksamheterna som i sin tur anställer mer. Både sysselsättningsnivån och skatteintäkterna ökar på så sätt.

I den här modellen är det avgörande att innehållet för det första är så bra att besökare lockas och för det andra att det marknadsförs.

Profilskapande modellen

Hur sticker man ut som stad och region idag? Hur lockar man till sig och behåller företag och invånare?

Det här är frågor som har diskuterats mycket de senaste åren, inte sällan med utgångspunkt i den amerikanske professorn Richard Floridas teori om kreativa klassen – att det är vissa personer som skapar de mest lönsamma innovationerna och det är dessa som varje plats bör försöka locka. S.k. inward investment – att locka till sig företags nya fabriker och kontor – är något som betonats under längre tid än så.

En genomgång av prospekt och ägardirektiv tyder på att argumentet om “profilskapande” är mycket vanligt – inte som det avgörande, men det finns med. Tre exempel:

Norrköping: “Bolaget (Louis De Geer Konsert & Kongress) ska stärka Norrköping som en attraktiv och kreativ ort…”

Uppsala: “Uppsala är en konkurrensutsatt region. Nyinvesteringar från företag och beslut från människor att bosätta sig är beroende av vad olika regioner har av gott boende, god service och bra utbud på fritiden.”

Örnsköldsvik: “En motsvarande central placering omgiven av vatten för en lokal med det tänkta innehållet finns endast på ett fåtal platser i världen, vilket i sig kommer att göra såväl staden som regionen i övrigt omtalad på ett positivt sätt.”

Den här modellen och den turistekonomiska hänger ihop – båda handlar om att skapa sammanhang som upplevs som trevliga och lockande. Skillnaden ligger i att den turistekonomiska modellen fokuserar på effekter av enskilda evemenang, medan den profilskapande modellen strävar efter långsiktiga och mer indirekta effekter; livskvalitet i vardagen snarare än en trevlig stund.

Det profilskapande kan också tas ner i mindre sammanhang. Kapitlet om Östersund i denna skrift (se sid xx) beskriver hur fastighetsägaren Fältjägaren upplåter lokaler kostnadsfritt åt den uppmärksammade konsthallen Färgfabriken Norr i Östersund. Fastighetsägaren vill ha konsthallen där som en attraktion som ökar värdet och dragningskraften i området som exploateras. Östersunds kommun är dessutom med som finansiär, men kommunens intresse ligger snarare i att den profilerade kulturinstitutionen ska locka turister.

Verksamhetslogiska modellen

Ibland växer kraven sig starka från en verksamhet: vi behöver ett bättre eller större hus. Ingen verksamhet brukar vara ensam om det kravet – vem vill inte ha bättre förutsättningar för det man gör? Dragkampen är ofta hård.

I Borås var det Elfsborg. I Jönköping var det HV71. I Kalmar var det konstföreningen som tyckte att de behövde nya utrymmen för arkiv och konstutställningar. Arbetet för bättre lokaler hade pågått sedan 1942, enligt museichefen Klas Börjesson. Till slut tyckte också kommunen att det var en god idé, men såg också möjligheten att med museet vitalisera Kalmars stadspark, i närheten i av Kalmar slott.

I Piteå byggdes den nya konserthallen Studio Acusticum, enligt programchefen Roger Norén, med akustiken i centrum. Musikhögskolan är den största hyresgästen där och har varit en viktig intressent, men det är kommunen som har byggt och hyr ut.

I Luleå behövdes ett nytt stadsbibliotek – och då passade man på att bygga för andra ändamål samtidigt: konsertsalar, konsthall, mötesplats, konferensmöjligheter.

Mötesskapande modellen

Ytterligare ett argument bakom byggsatsningarna handlar om stadsplanering, närmare bestämt att skapa mötesplatser.

Det är många stadsbyggnadskontor som funderar över hur man i staden ska skapa flera möten, så att invånarna inte bara pendlar mellan sina jobb och hemmet. Det är i andra sammanhang – i ett “tredje rum” – som vi roar oss, stöter på nya människor och konsumerar. De här mötesplatserna ses som allt viktigare av flera skäl. Dels för att möten är grunden till kunskapsöverföring och därmed hur nya samarbeten och idéer uppstår, dels för att stimulera integration.

I prospektet till Swedbank Arena i Örnsköldsvik heter det:

“Aktiviteterna på elitidrottsnivå, inte minst ishockeyn, har redan tagit klivet in i underhållningsbranschen. Man kan därför förutse att ishallen i framtiden blir en alltmer utvecklad del av det offentliga livet. Såväl hockeymatcher som andra arrangemang i en ny multifunktionell arena kommer att göra den till en mötesplats för alla människor där man både ser andra och visar upp sig själv.”

I Luleå har mängder av kolleger från andra kommuner och regioner strömmat för att höra mer om hur Kulturens hus just blivit en mötesplats. Det finns numera många anledningar att besöka huset och antal besökare ligger mellan 60 000 och 85 000 i månaden.

“Luleås befolkning passerar genom huset varje månad. Visionen är att skapa ett gemensamt vardagsrum”, säger programchefen Anna Jirstrand Sandlund.

Konceptet är för övrigt detsamma som gör Kulturhuset i Stockholm till Sveriges näst största besöksmål med nästan 3 miljoner besök i år.

UTMANINGAR

I grunden för de uppställda argumenten fungerar byggnaden som symbol. Byggnader syns och är tydliga. De ger en konkret signal på att något sker.

I styrgruppens rapport om Uppsala Konsert & Kongress står: “Hela projektet signalerar framtidstro, ambition, kraft och förmåga.”

Byggnader är också ett traditionellt verktyg för samhällsplanering. Det finns på så sätt en enorm tilltro till vad byggnader kan åstadkomma. Problem kan “byggas bort” och visioner kan uppnås med byggnader.

Stadsarkitekten i Kalmar, Staffan Lindholm, säger i en diskussion utifrån nya Kalmar konstmuseum att byggnader kan innebära “viktiga injektioner”.

“Hur fantastisk miljö man än har att ta hand om, så måste man vara alert. Det största hotet är om man själv blir passiv. Då innebär det en långsam kräftgång som kanske inte syns i vardagslivet. Men någon utifrån märker det direkt.”

Det gäller även känsliga, gamla miljöer, menar Lindholm, och inkluderar därmed Stadsparken i Kalmar vid slottet, där nya konstmuseet bokstavligen rests. Tillägg kan innebära att stadsrum återupptäcks. Han tycker därför inte att “skydd” är ett bra begrepp, utan föredrar “respekt”.

Men byggnader måste också fyllas.

Om Kulturens hus i Luleå blivit en framgång beror det på att något lockar där. Att Kulturhuset i Stockholm drar till sig så många beror givetvis på läget – såsom en förlängning av Sergels Torg, mitt i centrala huvudstan – men att det också finns en kombination av många verksamheter; lunchgäster från kontor runt omkring, barnfamiljer i “Rum för barn”, besökare som vill se en utställning eller en teaterföreställning, studenter som hänger på biblioteket och alltid gäng som ockuperar schackborden.

Vad huset ska fyllas med? Kulturhuschefen i Stockholm, Eric Sjöström, betonar vikten att skapa den där mötesplatsen, dit folk går för olika saker. “Om man ska bygga i Falun – se då till att Faluns bästa restaurang finns i huset.”

Kulturhuset i Stockholm fungerar redan som en mötesplats. För Eric Sjöström handlar det i stället, menar han själv, om att öka “angelägenhetsgraden” och inte bara “antalet besökare”. Han säger: “Vi vill inte vara ett fritidsrum eller ett uppehållsrum.”

En fråga är också vilka besökarna är. Turister eller invånare? Finns det lokala med?

I den hyllade “kulturstaden” Bilbao med Guggenheimmuseet beskrivs skillnaden vara stor mellan Varumärket och Staden. Strålande upplevelsearkitektur är inte alltid nog, utan kan snarare stöta bort lokala verksamheter, åtminstone om de inte upplevs vara stora eller fina nog.

Som New York Times konstaterade i samband med tioårsjubileet: “Bilbao är uppklätt till dans, men har inte listat ut vart man ska gå.” Bilbao är fortfarande en industristad där det främst är turister som befolkar Guggenheimmuseet och andra s.k. sevärdheter.

Uppställningen på de tidigare sidorna med olika modeller är inte heltäckande i bemärkelsen att den fångar upp alla effekter som ett hus kan få, men de här argumenten är mest framträdande.

Vilket leder till följdfrågan: är det inte något som saknas?

Medborgarperspektivet lyser i de flesta fall med sin frånvaro. Värdet av byggnader beskrivs från ett perspektiv ovanifrån, inte för den enskilda människan. Kanske beror det på att få mätningar har skett av de här effekterna? De flesta handlar om verksamheternas egna behov, turism och marknadsföringsvärde.[1]

Risken är uppenbar om människor inte känner att det nya huset är för dem – när den första nyfikenheten är stillad. I bästa fall hittar besökare dit ändå. I värsta fall finns stora utrymmen som inte används på bästa sätt.

I det här sammanhanget är det intressant att peka på att konsumtionsmönster förändras i snabb takt. Tv har länge haft en stark position. Nu är det tydligt hur vi i allt högre grad handlar, ser på idrott och tar till oss kultur via internet.

En stark förändringsrörelse är hur vi som konsumenter blir aktiva medaktörer i stället för passiva mottagare, liksom gärna ser en blandning av nytt och gammalt. En ny generation växer upp med insikten att det innehåll som sprids bara är en startpunkt. Rollspel med föränderliga världar är exempelvis en enorm framgång på internet. Möjligheterna att själv redigera, producera och distribuera är enorma. Användargenererat innehåll fyller inte minst videoklippssajten YouTube och användarengagemanget ökar generellt, se t.ex. encyklopedin Wikipedia som skapats utifrån “massans visdom”.

Är husen byggda för den här förändringen?

SAMVERKAN

Många hus är byggda i s.k. offentligt och privat partnerskap (OPP). Formen är influerad från USA och Storbritannien och orsaken till den var ursprungligen att man som stat inte vill öka sin upplåning.

Trots många frågor, inte minst hur man ska dela på vinst och risker, så hörs många positiva röster för närvarande i Sverige kring förfarandet. Kanske något förvånande, med tanke på hur politiskt kontroversiellt privat ägande är inom vård, skola och omsorg. (Några sådana positiva röster återges i reportage i den här skriften.)

Men om argumenten bakom OPP från början var finansiella och ytterst rationella så hörs idag snarare andra orsaker varför samverkan mellan privat[2] och offentligt är en bra idé. Denna samverkan anses som viktig i sig för att få saker gjorda och för att skapa gemenskap bakom satsningar.

Är lokal samverkan lösningen på att byggnader inte bara ska bli något för turister och för några få?

Sannolikheten för samverkan även när verksamheten flyttar in, ökar om bygget var ett samverkansprojekt från början. Dock med begränsningen att parten som varit drivande – ofta en idrottsförening – har något av ensamrätt till huset. Så en viktig fråga är vad som händer med övriga aktörer?

För att återknyta till byggnaden som symbol så finns också en tendens att nya hus byggs för att visa upp det framgångsrika och det etablerade.

Finns det en risk här att breddtänket tappas bort, att satsningar på barn och ungdomar blir mindre prioriterade? Den typen av verksamheter som egentligen inte behöver de här storslagna lokalerna. Zlatan behöver ingen fotbollstadion för att utvecklas i Rosengård.

Allting har sin alternativkostnad – så det är alltid rimligt att fråga sig vad man annars hade kunnat göra för pengarna. Vad hade man kunnat få ut av räntekostnaden för investeringen? Vem ska betala för ökade driftskostnader som en större arena medför? Frågan måste också inbegripa risken som en kommun tar om den går i borgen för ett nytt projekt. Vad händer utifall?

Finns ett långsiktigt perspektiv?

I Borås – kan vi läsa i kapitel X i den här skriften – ger den mindre fotbollsföreningen Norrby IF uttryck för hur det är att vara i skuggen av elitlaget Elfsborg. Om samverkan med näringslivet ska uppnås är det onekligen så att det är lättare för de föreningar som redan är etablerade.

Samtidigt kan man vända på resonemanget och fråga om inte alla på en plats tjänar på att ha förebilder som kan inspirera och motivera, för att visa att det går, även här.

Det är lättare att uppnå samverkan med många aktörer om inte en förening hyr eller äger huset. I kommunägda Kulturens hus i Luleå finns en uttrycklig strävan att samarbeta med hela det lokala föreningslivet. Så sker genom rabatterade hyror och inbjudan att bistå med arbetskraft mot ersättning, till exempel i garderober.

En annan utmaning handlar om regional samverkan. I Norrbotten kan numera kulturchefen för landstinget, Maj-Lis Granström, välja mellan två nybyggda konsertsalar med bara fem mil mellan. En i Luleå och en i Piteå. Landstinget har inte direktfinansierat något av byggena, men som kulturkonsument med ett länsperspektiv, säger hon: “Det är fantastiskt. Bara för något år sedan fanns ingen konsertsal här.”

Hon ser inga problem med närheten. Det gör inte heller någon av programcheferna i Luleå respektive i Piteå. Tvärtom har de olika konsertsalarna olika karaktär och samarbetar.

Anna Jirstrand Sandlund i Luleå menar att de inte konkurrerar utan kompletterar varandra. Piteå har Musikhögskolan som största hyresgäst. Luleå kan erbjuda fler, som hon säger, kommersiella aktörer av typen Håkan Hellström och Ulf Lundell. Genom att erbjuda två konserthallar nära varandra kan de dessutom dra upp fler turneer norrut som annars bara skulle haft en (eller ingen) plats att spela på, och därför undvikit den extra turen norrut.

Positiva ord. Men frågan måste ändå ställas om det finns tillräckligt stora nischer för alla. Och om alla sysslar med det storslagna, med eliten, med det erkända – vem ser till att nya talanger utvecklas på väg dit? Frågan kan också lyftas till ett nationellt perspektiv.

I en modell för tillväxt i s.k. upplevelseindustrin, FUNK-modellen, beskrivs vikten av en bredd för att skapa en elit.[3] Finns resurser kvar för att arbeta med bredden när så stora investeringar läggs på elit och nybyggen? Elitföreningarna inom idrotten har ofta goda system för att handplocka talanger, men kan de klara denna uppgift själva? Sådana system är inte heller lika tydliga i kulturen utan där är individens egen kraft mycket mer avgörande.

Talanger är gissningvis jämnt utspridda över landet. Man vet aldrig när kompetens byggs upp, var talanger uppstår. Även om fyra-fem städer dominerar svensk fotboll är det inte så att talangläger enbart förläggs till dessa orter. Snarare tvärtom. Thomas Lyth på Fotbollförbundet säger till exempel (SvD 8/6-06): “Fotboll ska finnas överallt, vi ska ha en förening i varje by. Så många ungdomar som möjligt, alla som har lust, ska få prova.”

Regioners och städers tävlan med varandra väcker också frågor. Från ett nationellt perspektiv är frågan om den leder till nationell tillväxt. Å ena sidan innebär inte omflyttning av resurser att mer pengar skapas. Å andra sidan bidrar de eventuellt till ett mer attraktivt Sverige, totalt sett, och kan därmed locka fler besökare och nya invånare hit.

Frågan om hus kan vara redskap för att bidra till “konkurrenskraft” är också tvådelad. Strategi innebär något som baseras på unikitet, så utifrån det perspektivet är det knappast så att regioner och städer skapar konkurrensfördelar genom att bygga nya hus. Satsningarna vill demonstrera mod och framåtanda, men en analys avslöjar sneglande på vad andra gör. Många hus liknar varandra. Få sticker ut. Detta “kopierande” har snarare lett till att grannen troligen redan har ett liknande hus. Så vad blir så nytt och symboliskt om “alla” gör på samma sätt?

Byggandet kan dock betraktas från en annan vinkel. En progressiv region eller stad måste ha ett hus eller en arena för att inte falla efter. På så sätt blir huset en hygienfaktor, något som förväntas av en stad av en viss storlek.

Så frågan är - för att knyta an till titeln på det här kapitlet – huruvida först vinner? Det verkar snarare vara så att resten hinner komma ikapp, men på exakt samma spår, utan en egen strategi. Frågan är om långsiktighet då finns eller om nybyggen är uttryck för en stress att inte hamna efter.

“Vinnaren” kommer troligen välja en annan strategi än att låta en arena eller ett kulturhus bli en ny symbol för platsen.

-

REFERENSER

Armbrecht, John-Anderson, Tommy D. (2008), Varas värde varar – en studie om värdet av Vara konserthus. Rapport från Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Aronsson, Lars et al (2007), Kulturell ekonomi – skapandet av värden, platser och identiteter i upplevelsesamhället. Lund: Studentlitteratur.

Egeland, Helene-Johannisson, Jenny (2003), Kultur, plats, identitet – det lokalas betydelse i en globaliserad värld. Stockholm: SISTER.

Florida, Richard (2002), The Rise of the Creative Class, New York: Basic Books.

Kotler, Philip et al (1993), Marketing places – attracting investment, industry, and tourism to cities, states, and nations. New York: Free Press.

Kultur i regional utvecklingsplanering (2008), Regionplane- och trafikkontoret, Stockholms läns landsting.

Landry, Charles (2008), Creative city – a toolkit for urban innovators, Comedia.

Lee, Denny (2007), “Bilbao, 10 Years Later”, New York Times, 23 september 2007.

Lindeborg, Lisbeth (1991), Kultur som lokaliseringsfaktor – erfarenheter från Tyskland. Stockholm: Allmänna förlaget.

Mercer, Colin (2006), Cultural planning for urban development and creative cities.

Nejman, Fredrik-Bergling, Mikael (2008), “Arenafeber”, Fokus, 26 september 2008.

Nielsén, Tobias (2008), “Kulturens ekonomi och kreativa näringar – drivkrafter och konsekvenser för kulturpolitiken”, artikel i KulturSverige 2008: problemanalys och statistik, Beckman, Svante-Månsson, Sten (red.).

Nielsén, Tobias et al (2006), FUNK – en tillväxtmodell för upplevelseindustrin. KK-stiftelsen.

Nilsson, Sven (2003), Kulturens nya vägar – kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige. Malmö: Polyvalent.

Sörlin, Sverker et al (2003), Kulturen i kunskapssamhället – om kultursektorns tillväxt och kulturpolitikens utmaningar. Stockholm: SISTER.

FOTNOTER

[1] I oktober 2008 kom en ny intressant studie från Handelshögskolan i Göteborg av John Armbrecht och Tommy D. Andersson, Varas värde varar – en studie om värdet av Vara konserthus. Rapporten presenterar nya, intressanta mätmetoder för att fånga olika aspekter av ett hus värde från både människors och samhällets perspektiv.

[2] Även civilsamhället, men frågan om man ska definiera bolagiserade idrottsföreningar med mångmiljonomsättning som uttryck för denna.

[3] Förslag på vidareläsning: Nielsén, Tobias (2006), FUNK – en tillväxtmodell för upplevelseindustrin. Bok utgiven av KK-stiftelsen.

Det säger Frank Bonn i Dagens Industri. Han är vd på riskkapitalbolaget Nouvago Capital som medfinansierar filmatiseringen av Jens Lapidus “Snabba Cash”.

Apropå diskussionen om fler samarbeten med näringslivet: pengar kommer sällan utan motkrav. Jag säger inte att det är fel, tvärtom ofta, bara att man är medveten om konsekvenser av olika vägar.

Nu samlas alla dessa prisutdelningar, plus några till, Årets Arvidsjaursbo bland annat, till ett och samma tillfälle. Kultur- och näringslivsgalan.
- Kultur och näringsliv hör ihop. Utan kultur har vi inget näringsliv, utan näringsliv ingen kultur. Båda behövs och en sådan här gemensam gala blir en bra samlingspunkt för politiker, företagare, kulturarbetare och alla andra Arvidsjaursbor. Alla kan träffas på ett ställe, samtidigt, säger Mikael Reinholdsson, kommunens utvecklingsenhet.

Rockparty i Hultsfred, föreningen som arrangerar rockfestivalen, fick igår avslag i Länsrätten i Kalmar län. Frågan gällde Hultsfreds kommuns borgenslån på 3 10 miljoner kronor till den ideella föreningen.

Kommunens stöd var att betrakta som enskilt stöd till en enskild näringsidkare, tyckte Länsrätten, vilket inte är tillåtet. Samma länsrätt tog dock beslutet tidigare i år att Kalmar kommun får gå borgen för ett lån på 100 miljoner kronor för att bygga Kalmar FF:s nya fotbollsarena. Ägaren i det fallet är Handelsfastigheter AB, ett dotterbolag till arenamarkägarna Sveafastigheter AB.

Det är också ett märkligt beslut i dessa tider då offentlig-privat samverkan lyfts fram som en väg att gå, till exempel av Sveriges kommuner och landsting.

Om man ska gå in på formaliteter så förstår jag inte formuleringen om “enskild näringsidkare” när man man så uppenbart pratar om en ideell förening. Jämför igen med Kalmar FF-fallet.

Om vi se på ekonomiska effekter i ett större sammanhang så får förstås Hultsfreds kommun mycket tillbaka på vad Rockparty bidrar med – inte minst i form av turistintäkter under festivaldagarna. Jag sammanställde två undersökningar för snart fem år sedan och det kändes knappast som en hårdvinkel att döpa rapporten till “En vinstaffär” (ladda ner här).

Om vi tar kulturperspektivet så känns beslutet onekligen orättvist mot bakgrund av att Hultsfredsfestivalen inte får något offentligt bidrag alls för sin musikverksamhet.

Men återigen har vi ett exempel på en verksamhet som faller mellan stolarna, mellan kultur och näring.

PS. Jämför med hur Kammarrätten i Göteborg tog ett större helhetsperspektiv i en liknande fråga förra sommaren: sammanfattat här på bloggen.

Men är det verkligen sant?

Mina franska kollegor vittnar om att det låter precis likadant där; att folk klagar på att franska företagsledare är ointresserade av kultur. Till skillnad från exempelvis amerikanska…. Och så vidare.

Gräset verkar alltid vara grönare någon annanstans.

En del av de utländska gästerna som var här förra veckan var snarare imponerade av de svenska företagen som gav så pass mycket till kultur – trots att skattelättnaderna inte var givna. Det, om något, vittnade om ett verkligt stort kulturintresse.

Ser man till siffrorna, ligger Sverige inte heller så dåligt till, som det ibland görs gällande. Tvärtom. Jag skulle tro att vi ligger i paritet med många länder om man ser till privat finansiering per capita.

Dessutom har vi en rad saker som andra bara häpnar över. Våra konstföreningar, till exempel, som inte sällan innehåller stöd också från företagens sida. Och mycket annat.

Kanske är det dags att sluta klaga.

Såhär beskrev jag hans engagemang i en artikel om hur Monogram, “Geten”, kom till Moderna Museet:

“Rauschenberg hade själv utarbetade idéer om varför han över huvud taget bedrev samarbete med industrin och hur det skulle gå till. Han hade tillsammans med ingenjören Billy Klüver, dennes ingenjörskollega Fred Waldhauer samt sin egen konstnärskollega Robert Whitman grundat Experiments in Art and Technology, E.A.T. år 1966. Organisationen kom att bli en verklig föregångare inom fältet ”arts and business”.

E.A.T:s grundidé var att förena konstnärer och ingenjörer i olika samarbetsprojekt, finansierade av industrin. Syftet var att skapa en mer human och fantasifull teknologi samtidigt som konstnärerna skulle få tillgång till ny teknik. Däremot handlade det inte om att tjäna kommersiella syften, utan om att experimentera sig fram utan att på förhand ställa upp ett resultat.

Robert Rauschenberg blev först vice vd och sedan styrelseordförande. Billy Klüver var verkställande direktör. Han var ingenjör från Kungliga Tekniska Högskolan, med ett brinnande konstintresse och ett stort konstnärsumgänge. Efter att ha doktorerat i USA, blev han forskningsledare vid Bell Laboratories i New Jersey, USA, samt Moderna Museets kontaktperson. Att förena konsten och teknologin var hans stora mission, men det visade sig inte alltid vara lätt.

I en artikel från år 1999 skriver Klüver apropå sin ursprungliga tanke:

”Tror jag fortfarande efter nästan 40 år att det är så? Nej, konst vill för evigt vara olik ingenjörskonst, men jag har lärt mig att konst kan vidga ingenjörernas attityder så att de blir mer flexibla. (…) Robert Rauschenberg upptäckte att arbete med teknologi var ytterligare ett sätt att tillfredsställa hans enorma livsaptit. Vad kunde väl ha hänt om jag hade haft tillräckligt med resurser för att förverkliga hans idéer.”

Rauschenberg själv trodde likaså på samarbetet, förutsatt att man verkligen lärde känna varandra på djupet och inte sökte egenvinning. Villkoret var att bägge parter engagerade sig i en gemensam och förutsättningslös process, en process som var mycket viktigare än resultatet.

I början gick det dock trögt. Konstnärerna kom med, men inte ingenjörerna och industrin, som inte såg nyttan med projektet. Projektet fick viss offentlig finansiering, och så småningom blev fler och fler intresserade. Inför Expo i Osaka 1970 finansierade exempelvis Pepsi en paviljong – ett projekt som dock höll på att sluta i katastrof och nästan försatte E.A.T. i konkurs.

E.A.T. ansåg inte själva att de höll på med estetik, utan med konstsociologi och organisationsexperiment. Inspirerade av renässansen trodde man på det jämlika utbytet. Ingenjören och konstnären skulle ha samma status och de personliga relationerna antogs kunna överbrygga skillnaderna mellan de bägge världarna. Precis som de hade gjort i E.A.T.:s egen ledning – och i nätverken som såg till att Monogram kom till Moderna Museet i Stockholm.”

Bland de mer udda är dock det projekt jag stötte på häromdagen. Ett rumänskt projekt där tjugo manliga trafikpoliser tar balettlektioner för att bättre och mer graciöst kunna dirigera trafiken.

Vad sägs om det? Kanske vore det något för vår poliskår som, enligt dagens tidning, presterar dåligt. Eller kanske inte.

Jag tänker på Cirque du Soleil, som jag ska åka till Montréal och besöka i veckan som kommer. Vad hade Cirque du Soleil varit utan alla de hotell, som kväll efter kväll visar deras föreställningar? Och vad hade hotellen varit utan Cirque du Soleil? Beroendet är förstås ömsesidigt.

Och jag tänker på Le Méridien, en hotellkedja som satsar på samtida konst. I satsningen “Unlock Art” har de engagerat den legendariska, franska curatorn Jérôme Sans och skapat samarbeten både med enskilda konstnärer och med olika kulturinstitutioner. Bor man till exempel på deras hotell i San Francisco, får man gratis inträde till en av mina favoritinstitutioner, Yerba Buena Center for the Arts. Eller, som de själva uttrycker det:

‘‘Le Méridien’s goal is to ultimately become the preferred place for creative people by offering this audience an opportunity to be culturally stimulated through new perspectives on art, architecture, fashion and cuisine. By involving non-traditional, contemporary artists around the globe, Le Méridien provides curated experiences that are stimulating and relevant for people that are creative or are inspired by creativity.’’

Men mest av allt tänker jag återigen på Elite Hotels, som just har tagit över ägarskapet av Växjö Konserthus, för övrigt från en annan hotellkedja.

Än en gång måste vi alltså konstatera att det är i Sverige som vi har gått längst. Här handlar det inte om samarbeten, som på andra sidan Atlanten, utan här låter vi privata hotellkedjor äga våra offentligt finansierade kulturinstitutioner. Håll med om att det är intressant.

Övriga pristagare var Malmö Stadsbibliotek och Sparbanksstiftelsen Skåne, Brew House samt Indiska och Östasiatiska museet. Vi gratulerar.

För en belysning av samarbetsfrågan kan annars Svensk Scenkonsts månadskrönika rekommenderas, skriven av Catharina G Bonde. Hon lyfter från den amerikanska horisonten fram precis samma saker som jag brukar göra, som till exempel att sponsringen är marginell, men att framför allt privata donationer till kulturen ökar rejält.

Och i Sverige vill hon, liksom jag, starta en diskussion om varför kulturella ändamål inte räknas till så kallade kvalificerade ändamål i stiftelsesammanhang. Varför kan man starta en stiftelse med ändamål att ge medel till forskning och utbildning, barns uppfostran, nordiskt samarbete eller militära ändamål och bli inkomstskattebefriad, men inte till kulturen???

Antagligen är det dessutom en mycket viktigare fråga än till exempel avdragsrätten för sponsring. För att inte tala om att jag som forskare personligen kan intyga att det är mycket lättare att bevara integriteten om man får medel från en stiftelse än om man är sponsrad!