Så blev det då inte. Lagom till planets avgång kom askan, och resan fick ställas in.

Istället fick det bli bokföring hemma på Hornsgatan i helgen. Inte riktigt lika stimulerande, men jag tröstar mig med att även bokföringen (den dubbla) uppstod under renässansen. Det är således en historisk sysselsättning. Och lite mysigt är det trots allt att klistra kvitton, föra in under rätt konton och kolla att allt stämmer på slutet. Att revisorer har estetiska upplevelser, som forskningen har visat, har jag full förståelse för.

Skilsmässobarnet Steve Reich skildrar de egna barndomsresorna med tåg genom USA, mellan mamma i Los Angeles och pappa i New York – och kontrasterar dem med en annan sorts samtida tågresor, till koncentrationslägren i Europa.

Det är starkt, suggestivt och sorgligt.

Själv går jag raka vägen hem och fortsätter skriva på en artikel om ytterligare en sorts tågresor, nämligen sonens och mina semesterresor med tåg. Det känns konstigt efter föreställningen. Så banalt.

Och jag undrar om det inte även i dag förekommer en helt annan typ av tågresor än sonens och mina lyckliga tågluffar genom världen.

Ljudet finns kvar i mitt huvud, och det är i alla fall är intressant att Steve Reich lär ha sagt att det var det rytmiska dunkandet under barndomens tågresor som formade hans musikalitet.

Om jag ska ranka mina största upplevelser hamnar de första timmarna på Manhattan, som 20-åring, på topp-10. Det var som att upptäcka ytterligare en dimension av världen och av livet.

Första gången i Siena i Italien, i juli i år, berörde mig nästan lika mycket.

Att kliva innanför murarna till denna stad i Toscana var som att kliva in i Medeltiden. Men inte som i ett spektakel i Visby. I stället spelade tystnaden in. Det var siestatid och tomt på gatorna. Inga moderna kläder eller skyltar syntes.

Och torget! Il Campo mitt i staden, med sin speciella snäckform balanserade mellan storlek och skönhet, på ett sätt som inga andra torg jag sett.

Men jag är kluven. Sienas storhetstid var på 1200- och 1300-talet; en tredjedel av befolkningen dog under pesten och därefter kunde inte staden hålla kvar sin starka position. Sedan dess verkar inget ha hänt.

Framför allt funderar jag kring en stads utmaning att hantera kulturarv å ena sidan och utveckling å andra sidan. En stad som inte utvecklades trodde jag var en död stad. Men Siena visar på en stad som är levande, trots att den inte utvecklas, åtminstone inte inom stadskärnan.

Staden verkar nöjd med det och Siena är onekligen djupt präglad av sitt arv; mellan kvarteren (contrade) råder exempelvis fortfarande en enorm rivalitet och jag läser i Tomas Lappalainens “Italien” att det finns många i Siena som aldrig lämnat stan (just som med vissa födda på Manhattan).

Ett exempel på stadens “starka kultur” utgör onekligen hästtävlingen palion, en testosteronstinn tillställning som äger rum två gånger per år på Il Campo. Pågick inte när vi var där, men av gamla tv-klipp att döma: så galet (och djurplågande) att övriga världen har lämnat den typen av gladiatorspel. Se videoklippet nedan.

Återigen, som att träda in i en värld vi andra lämnat, mitt i Europa.

På senare tid är operahuset också ett exempel på betydelsen av ett ”kulturhus” för en stad.

Teatro Mássimo står som en egen scen mitt i stan, omgiven av trafik, rörelse, värme, dofter och ljud ljud ljud. Alla turistbussar glider förbi där – i en stad som annars är präglad av andra världskrigets bombningar (drygt 70 kyrkor förstördes).

När operahuset stängdes på 70-talet var det i mycket dåligt skick, och som med så mycket annat på Sicilien drabbades renoveringen av politiska och finansiella problem.

Huset var stängt i 23 år, men öppnade igen i maj 1997. Då hade borgmästaren Leoluca Orlando gått i täten för öppnandet och presenterade operahuset som symbolen för ”det nya Sicilien”. Han satte hela sitt inflytande på spel, men lyckades.

Idag är Teatro Mássimo ett av Palermos landmärken och jag fascineras över skillnaden mellan kultur och kulturhus – hur de båda företeelserna ibland glider isär och de blir kända för var sin sak (“landets mest utmanande operauppsättningar” jämfört med “här till höger ser ni operahuset”); men när det sker är det ofta så att allt fokus hamnar på huset.

Huset skänker en aura och en stolhet, men står i sig inte för något innehåll, inget av det levande som kultur utgör.

Utanför Teatro Mássimo står fler turiststånd, fler än jag ser någon annanstans i staden. Kön till guidningarna av huset är på några meter.

Framför biljettkassan står ingen.

Vad som var bäst, tågresorna eller stoppen, är omöjligt att säga.

Jag älskar Amtrak. Allra mest det sociala: den gemenskap som uppstår i varje kupé, samtalen, berättelserna, de nya bekantskaperna. Är det något som är positivt i amerikansk kultur, är det just det här: Småpratet. Nyfikenheten. Känslan av gemenskap, om än bara tillfällig. Jag saknar det så i Sverige.

Med dollarn så låg som nu, är det också billigt. För 600 dollar (hälften för sonen) får man resa hur mycket man vill, vart man vill, i trettio dagar. Standarden i kupéerna är snäppet över Business Class på flyget, med stora, sköna säten, som till och med min medelålders, otränade kropp klarar av att sova i. Tryggt vaggad till sömns av det rytmiska dunkandet.

Och av skönheten, både utanför och innanför. Amerikanska tåg är vackra. Som silverfärgade, dubbeldäckade skepp glider de majestätiskt fram genom landskapet. Empire Builder, Texas Eagle, Coast Starlight, Southwest Chief, Sunset Limited… bara att höra de olika sträckornas namn väcker reslusten och fantasin.

Ombord finns ofta volontärer som sitter i de s k “loungevagnarna” (= vagnar med fönster från golv till tak och bar i bottenvåningen) och berättar om omgivningen, historien, kulturen och naturen som passerar förbi. Här är två stycken ombord Empire Builder i full färd med att berätta om delstaten Washington.

Utanför fönstret ser det här ut som i Twin Peaks och mycket riktigt, det var förstås här tv-serien spelades in. Den typen av intressant fakta för den kulturintresserade annonseras ofta ut i tågets högtalarsystem: “Här spelades den och den filmen in, här utspelar sig den och den tv-serien, här föddes den och den skådespelaren, författaren, konstnären, musikern…”

Tänk om SJ skulle göra detsamma.

Men så finns det heller ingen plats på jorden där de (populär)kulturella bilderna är så starka som i USA, kulturindustrins vagga. Ibland är det nästan svårt att själv uppleva. Bilderna tränger sig emellan. Allt känns som på låtsas, som på film.

Filosoferna kallar detta för “estetiseringen” av tillvaron, och påpekar att vi får allt svårare att avgöra vad som är skapat av naturen och vad som är skapat av den mänskliga handen; vad som är natur och vad som är kultur, helt enkelt.

Vad de menar, förstår jag en kväll framför Niagarafallen. Plötsligt hör jag mig själv säga att de nog stängs av när solen går ned. Stängs av? Niagarafallen? Som om de vore en del av upplevelseindustrin.

Just i USA får jag alltid känslan av lätt overklighet, av att allt är en film – och inte på riktigt. Bilderna, berättelserna, tonerna lägger sig som raster mellan mig och tillvaron.

Jag kliver ut i gatan i New York och vinkar till mig en taxi – och känner mig lite, lite grann som Carrie i Sex & The City… Tåget rullar in i över gränsen till Alabama, och jag börjar nynna “Sweet Home…” Vi ser en avspärrning i Las Vegas – och jag börjar genast kolla efter Gil Grissom (som ju förresten ska sluta, snyft, även om det ryktas att John Malkovich ska ta över och hur cool vore inte det?). Vi färdas genom Montana, och jag spanar efter Sitting Bull…

För att inte tala om hur det är i Texas öken, i lilla Marfa, där vi vistas några dagar. Just precis där visar det sig att både No Country for Old Men och There Will Be Blood är inspelade, och sedan är det kört. Landskapet är redan laddat med stämningar och känslor.

Förstärkt, i fallet Marfa.

Förstört, andra gånger.

Som längs den kaliforniska kusten, där vi timtals tuffar tio meter från stranden. Där det är så vackert att det gör ont. Men där jag hela tiden ser Pamela Anderson och David Hasselhoff framför mig…

All kultur förstärker inte naturupplevelserna. En del förstör dem.

Sonen och jag försöker dock, i likhet med Tobias, hitta rätt sätt att förstärka våra upplevelser. Förra året hade vi till exempel ett “Simpsons-år” och såg varje kväll ett gammalt avsnitt av The Simpsons på datorn. En bättre introduktion till den amerikanska kulturen än The Simpsons går ju knappast att få.

(Det skulle möjligtvis vara filosofen Jean Baudrillards numera klassiska America då, som är ett absolut måste att ha med sig på alla USA-resor, och som utan tvekan kan läsas på “repeat”, om och om igen!)

Just den sommaren var det dessutom lansering av Simpsons-filmen och ett antal vanliga Seven Eleven-butiker runt om i landet gjordes om till Kwik-E-Marts, kompletta och kompletterade med rosa munkar, Buzz Cola, O’Krusty’s flingor och indier i kassan. Som de “popkulturister” vi en gång för alla är, åkte vi förstås direkt dit och prövade.

I år gjorde vi ännu en sådan där samtida kulturistgrej. Det är ju inte bara kulturen som generar turism nuförtiden, utan också företagen. De är också ett slags kulturproducenter, och ingenstans kändes det tydligare än här. I Seattle. På Starbucks första kafé, startat 1971, dit turister vallfärdar. Är det bara jag som tycker att sådant är superintressant?

I grund och botten handlar det om att inte bara naturen och kulturen flyter samman, utan också det kulturella och det kommersiella.

Nästan överallt. Utom i Washington DC, där de – lustigt nog – hålls isär, kulturen och kommersen. Det upphör aldrig att förvåna mig.

Vi besökte Washington DC både i år och förra året. Vi gillar Washington DC. Det är precis som Rom. Man strosar i timtals bland monumenten och filosoferar över imperiers uppgång och fall.

Eftersom tolvåringen och jag delar ett oförklarligt intresse för ledarskapsfrågor, ägnar vi mycket tid och tanke åt sådant. Romerska kejsare och amerikanska presidenter. Och man kan lära sig mycket av historien, inte minst om ledarskap. Här framför Abraham Lincoln.

Washington DC, till skillnad från Rom, är dessutom en kommersiellt fredad plats, vilket gör det hela extra behagligt. Här i huvudstaden hålls kommersialismen borta. Här står kulturen i centrum.

Det finns förstås några enstaka, auktoriserade försäljare av mat och dryck, och det finns musei- och monumentbutiker, men annars existerar ingen försäljning. Man kan vandra kilometer efter kilometer utan att kunna köpa annat än förnödenheter: vatten, mat och böcker.

Dessutom är kulturutbudet enormt – och, förstås, gratis. Precis som det ska vara. Här är fri entré en självklarhet.

Således vandrar vi, liksom miljontals av andra besökare, från museum till museum. Konst, massvis av konst, samtida och äldre, experimentell och traditionell, skulptur, måleri, foto, installationer … det tar aldrig slut. Det finns hur mycket som helst att se.

Vi varvar med annat: flygplan och rymdraketer, dinosaurier, spioner, massvis av historia av olika sort och slag. Washington DC är det perfekta resemålet om man är intresserad av konst, kultur och historia, och om man har barn. Det finns något för alla, inom gångavstånd, man kan lätt tillbringa en vecka enbart på museerna, (så gott som) allt är gratis och man slipper en stund det kommersiella.

Och detta alltså i USA:s huvudstad. Det upphör, som sagt var, aldrig att förvåna mig.

(FORTSÄTTNING FÖLJER I ÄVENTYRLIGA FÖRÄLDRAR, NR 1, 2009…)

Frågar man byråkraterna anses dessa utvärderingar vara nödvändiga för att anslagen ska kunna motiveras. De måste varje år när de äskar pengar kunna bevisa utbildningarnas höga kvalitet samt att de verkligen utbildar folk för en arbetsmarknad.

Här kan det tilläggas att – med liberala kanadensiska mått räknat – har 80 – 90% av dem som tar en examen från dessa nationella konstnärliga högskolor också arbete fem år efter examen.

De konstnärliga högskolorna själva verkar dock inte riktigt lika glada, utan suckar över att det går åt mycket tid går till att skriva rapporter samt, inte minst, att allt blir så kortsiktigt, vilket inte alls gynnar den konstnärliga utvecklingen.

Och man kan också fråga sig varifrån detta behov av att utvärdera kommer, som verkar ske på de flesta områden. Kan det hänga samman med att Kanada är en liten, liten välfärdsenklav på den stora amerikanska kontintenten, som – ibland in absurdum – måste försvara sitt handlande med så kallade “vetenskapliga” bevis?

En sak är i alla fall säker: det är inte givet att det enbart är av godo – vilket kan vara värt att tänka på när man, som jag själv, ibland suckar över den svenska bristen på statistik och utvärderingar av olika kulturpolitiska insatser.

Det intressanta är att om det hade varit ett företag i en annan sektor, hade man knappast reagerat. Själv tänkte jag också att Cirque du Soleil påminner en hel del om två svenska företag: H&M och, framför allt, Ikea.

Guy Laliberté, Cirque du Soleils grundare och superförmögna ägare, låter som en Ingvar Kamprad, när han reser runt och kollar kvaliteten i detaljerna. Likaså är likheterna i företagskultur skrattretande, framför allt styrkan i kulturen, sättet att betrakta företaget som en familj, och så denna eviga story-telling, förstås. Om och om igen. Och slutligen alla företagshemligheter, framför allt vad gäller räkenskaperna.

Precis som Ikea, påverkar Cirque du Soleil också branschen, på gott och ont. Å ena sidan har bidrar de till att sätta cirkuskonsten på kartan för många människor. Å andra sidan är det inte alltid enkelt för de som verkar i skuggan av dem, vilket har blivit tydligt under våra dagar här i Montréal.

För självklart finns det fler – och mer konstnärligt intressanta – cirkusar i Montréal än Cirque du Soleil. Även om jag fortsätter att tycka att Cirque du Soleil är bland de mest intressanta företagen i världen – som företag betraktat.

Existerar det ens något annat företag som har förmått att producera (levande) scenkonst på ett lika globalt och industriellt sätt – och tjäna så otroligt mycket pengar på det?

I går kväll, till exempel, var utbudet i “kulturstaden” Montréal i princip lika med noll (bortsett från några teaterföreställningar som den icke-fransktalande delen av gruppen inte kunde följa med på). Förklaringen var att det inte var säsong.

Inte säsong? I en världstad som säger sig satsa på kultur och kulturturism? På nära håll är det kanadensiska kulturundret väldigt osynligt, för att inte säga obefintligt.

Kanske beror det på, som någon sa, att Kanada satsar så hårt på kulturexport att pengarna inte räcker till satsningar på hemmaplan.

Det låter ju, ärligt talat, inget vidare, och knappast som en modell vi vill kopiera i Sverige.

Än så länge, och trots mängder av möten, har vi haft svårt att hitta något vi tycker verkar bättre här än hemma. Möjligtvis med undantag av det bank- och kreditsystem som är speciellt inriktat mot kultursektorn, och som vi hoppas få lära oss mer om i morgon. Det låter faktiskt väldigt intressant.

Annars är det mesta ganska likt. De kanadensiska kulturorganisationerna kämpar också hårt för sin existens och får, precis som hemma, höra att de måste hitta privat finansiering – vilket förstås är jättesvårt. Trots rejäla skattelättnader.

Min gamla professor vid Handelshögskolan här uttryckte i dag en stor oro inför framtiden. Enligt honom har bland annat idén om att se kulturen som en ekonomisk tillväxtmotor (som är äldre här än hemma) bidragit till att skapa problemen; stjälpt snarare än hjälpt. Kultursektorn har därmed blivit likställd andra samhällssektorer, och när det har visat sig att den inte har skapat arbetstillfällen i lika hög utsträckning som man hoppats på, har det blivit lättare att skära ned på stöden.

Jag vet inte om han har rätt, men onekligen verkar det som om Kanada drabbats av lite kulturkyla. I alla fall att döma av upplevelserna en kall lördagskväll i Montréal.

Personligen tycker jag att det är roligt, eftersom jag älskar Kanada. Djupt och innerligt. Jag har bott där i ett par omgångar, i engelska Kanada på 1980-talet, och i franska Kanada på 1990-talet.

Därför ska det bli extra kul att i morgon åka tillbaka till Montréal. Den här gången i sällskap av en stor svensk delegation med basen i nycirkus. Jag lovar att försöka rapportera flitigt därifrån och framför allt att försöka besvara frågan om det kanadensiska undret är lika förunderligt på nära håll – och vad det i så fall kan tänkas bero på.

Jag tänker på Cirque du Soleil, som jag ska åka till Montréal och besöka i veckan som kommer. Vad hade Cirque du Soleil varit utan alla de hotell, som kväll efter kväll visar deras föreställningar? Och vad hade hotellen varit utan Cirque du Soleil? Beroendet är förstås ömsesidigt.

Och jag tänker på Le Méridien, en hotellkedja som satsar på samtida konst. I satsningen “Unlock Art” har de engagerat den legendariska, franska curatorn Jérôme Sans och skapat samarbeten både med enskilda konstnärer och med olika kulturinstitutioner. Bor man till exempel på deras hotell i San Francisco, får man gratis inträde till en av mina favoritinstitutioner, Yerba Buena Center for the Arts. Eller, som de själva uttrycker det:

‘‘Le Méridien’s goal is to ultimately become the preferred place for creative people by offering this audience an opportunity to be culturally stimulated through new perspectives on art, architecture, fashion and cuisine. By involving non-traditional, contemporary artists around the globe, Le Méridien provides curated experiences that are stimulating and relevant for people that are creative or are inspired by creativity.’’

Men mest av allt tänker jag återigen på Elite Hotels, som just har tagit över ägarskapet av Växjö Konserthus, för övrigt från en annan hotellkedja.

Än en gång måste vi alltså konstatera att det är i Sverige som vi har gått längst. Här handlar det inte om samarbeten, som på andra sidan Atlanten, utan här låter vi privata hotellkedjor äga våra offentligt finansierade kulturinstitutioner. Håll med om att det är intressant.