Kom äntligen iväg till Judiska Teatern och Different Trains. En konsert av den amerikanska tonsättaren Steve Reich, iscensatt av Pia Forsgren, framförd av Fläskkvartetten, i en glasinstallation av Ann Wåhlström.
Skilsmässobarnet Steve Reich skildrar de egna barndomsresorna med tåg genom USA, mellan mamma i Los Angeles och pappa i New York – och kontrasterar dem med en annan sorts samtida tågresor, till koncentrationslägren i Europa.
Det är starkt, suggestivt och sorgligt.
Själv går jag raka vägen hem och fortsätter skriva på en artikel om ytterligare en sorts tågresor, nämligen sonens och mina semesterresor med tåg. Det känns konstigt efter föreställningen. Så banalt.
Och jag undrar om det inte även i dag förekommer en helt annan typ av tågresor än sonens och mina lyckliga tågluffar genom världen.
Ljudet finns kvar i mitt huvud, och det är i alla fall är intressant att Steve Reich lär ha sagt att det var det rytmiska dunkandet under barndomens tågresor som formade hans musikalitet.
Om jag ska ranka mina största upplevelser hamnar de första timmarna på Manhattan, som 20-åring, på topp-10. Det var som att upptäcka ytterligare en dimension av världen och av livet.
Första gången i Siena i Italien, i juli i år, berörde mig nästan lika mycket.
Att kliva innanför murarna till denna stad i Toscana var som att kliva in i Medeltiden. Men inte som i ett spektakel i Visby. I stället spelade tystnaden in. Det var siestatid och tomt på gatorna. Inga moderna kläder eller skyltar syntes.
Och torget! Il Campo mitt i staden, med sin speciella snäckform balanserade mellan storlek och skönhet, på ett sätt som inga andra torg jag sett.
Men jag är kluven. Sienas storhetstid var på 1200- och 1300-talet; en tredjedel av befolkningen dog under pesten och därefter kunde inte staden hålla kvar sin starka position. Sedan dess verkar inget ha hänt.
Framför allt funderar jag kring en stads utmaning att hantera kulturarv å ena sidan och utveckling å andra sidan. En stad som inte utvecklades trodde jag var en död stad. Men Siena visar på en stad som är levande, trots att den inte utvecklas, åtminstone inte inom stadskärnan.
Staden verkar nöjd med det och Siena är onekligen djupt präglad av sitt arv; mellan kvarteren (contrade) råder exempelvis fortfarande en enorm rivalitet och jag läser i Tomas Lappalainens “Italien” att det finns många i Siena som aldrig lämnat stan (just som med vissa födda på Manhattan).
Ett exempel på stadens “starka kultur” utgör onekligen hästtävlingen palion, en testosteronstinn tillställning som äger rum två gånger per år på Il Campo. Pågick inte när vi var där, men av gamla tv-klipp att döma: så galet (och djurplågande) att övriga världen har lämnat den typen av gladiatorspel. Se videoklippet nedan.
Återigen, som att träda in i en värld vi andra lämnat, mitt i Europa.
Teatro Mássimo i Palermo på Sicilien är känt som Europas tredje största operahus och – kanske framför allt – som platsen där slutscenen i ”Gudfadern”-trilogin äger rum.
På senare tid är operahuset också ett exempel på betydelsen av ett ”kulturhus” för en stad.
Teatro Mássimo står som en egen scen mitt i stan, omgiven av trafik, rörelse, värme, dofter och ljud ljud ljud. Alla turistbussar glider förbi där – i en stad som annars är präglad av andra världskrigets bombningar (drygt 70 kyrkor förstördes).
När operahuset stängdes på 70-talet var det i mycket dåligt skick, och som med så mycket annat på Sicilien drabbades renoveringen av politiska och finansiella problem.
Huset var stängt i 23 år, men öppnade igen i maj 1997. Då hade borgmästaren Leoluca Orlando gått i täten för öppnandet och presenterade operahuset som symbolen för ”det nya Sicilien”. Han satte hela sitt inflytande på spel, men lyckades.
Idag är Teatro Mássimo ett av Palermos landmärken och jag fascineras över skillnaden mellan kultur och kulturhus – hur de båda företeelserna ibland glider isär och de blir kända för var sin sak (“landets mest utmanande operauppsättningar” jämfört med “här till höger ser ni operahuset”); men när det sker är det ofta så att allt fokus hamnar på huset.
Huset skänker en aura och en stolhet, men står i sig inte för något innehåll, inget av det levande som kultur utgör.
Utanför Teatro Mássimo står fler turiststånd, fler än jag ser någon annanstans i staden. Kön till guidningarna av huset är på några meter.
Sommaren har varit fantastisk. Sonen och jag har för andra året i rad tuffat och luffat runt USA med tåg. Sammanlagt har vi nu besökt 45 delstater. I år tog vi det långa varvet runt nästan hela USA. Under dryga sex veckor besökte vi tio platser, och därmellan tillbringade vi lika många dagar på tåget. Eller tvärtom.
Vad som var bäst, tågresorna eller stoppen, är omöjligt att säga.
Jag älskar Amtrak. Allra mest det sociala: den gemenskap som uppstår i varje kupé, samtalen, berättelserna, de nya bekantskaperna. Är det något som är positivt i amerikansk kultur, är det just det här: Småpratet. Nyfikenheten. Känslan av gemenskap, om än bara tillfällig. Jag saknar det så i Sverige.
Med dollarn så låg som nu, är det också billigt. För 600 dollar (hälften för sonen) får man resa hur mycket man vill, vart man vill, i trettio dagar. Standarden i kupéerna är snäppet över Business Class på flyget, med stora, sköna säten, som till och med min medelålders, otränade kropp klarar av att sova i. Tryggt vaggad till sömns av det rytmiska dunkandet.
Och av skönheten, både utanför och innanför. Amerikanska tåg är vackra. Som silverfärgade, dubbeldäckade skepp glider de majestätiskt fram genom landskapet. Empire Builder, Texas Eagle, Coast Starlight, Southwest Chief, Sunset Limited… bara att höra de olika sträckornas namn väcker reslusten och fantasin. → continue reading
En sak som verkar stämma är att Kanada för en omfattande statistik och konstant utvärderar sina insatser på kulturens område. Ett exempel: de 37 konstnärliga, nationella högskolor som finansieras federativt utvärderas regelbundet med en rad metoder. Fem år efter examen får exempelvis alla studenter svara på frågor om vad de gör, vilken nytta de har haft av utbildningen och vad som saknades. Dessutom utvärderas utbildningarnas konstnärliga och pedagogiska kvaliteter, och nytt för i år är att man också gör så kallade branschundersökningar, där olika aktörer får säga sitt om olika utbildningar. → continue reading
Om Cirque du Soleil skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Besöket hos dem var på ett sätt ganska chockerande. Här pratar vi fabrik, cirkusfabrik. Med 4 000 anställda, ett tjugotal shower samtidigt, och en gigantisk logistisk apparat, som bland annat suger upp talanger över hela världen, är det på ett sätt lätt att bli imponerad, och på ett annat provocerad. Kan man verkligen skapa scenkonst på det här sättet? → continue reading
Det är bara att konstatera att kanadensisk kulturpolitik är mer imponerande på långt än på nära håll. Efter dagar av möten är min preliminära slutsats att mycket påminner om Sverige, även om nivån på den offentliga finansieringen är lägre – och kulturutbudet därmed sämre.
I går kväll, till exempel, var utbudet i “kulturstaden” Montréal i princip lika med noll (bortsett från några teaterföreställningar som den icke-fransktalande delen av gruppen inte kunde följa med på). Förklaringen var att det inte var säsong.
Inte säsong? I en världstad som säger sig satsa på kultur och kulturturism? På nära håll är det kanadensiska kulturundret väldigt osynligt, för att inte säga obefintligt. → continue reading
Under de senaste åren har Kanada mer och mer börjat framstå som ett föregångsland, inte minst på kulturens område. De kanadensiska musikframgångarna har väl ingen missat och inte heller den stora exportsuccén nycirkus (och annan scenkonst). Kulturpolitiskt talas det bland annat om satsningarna på datorspel och export, och från forskarhåll om att Kanada har den överlägset bästa kulturstatistiken. Ja, frågan är om inte Kanada i sig har blivit cool kultur; tänk bara på hur många som bär kläder med landets namn och logga (tidigare kallat flagga) på. → continue reading
Nyss hemkommen från en fika på hotell Rival, mitt standardhak, kan jag inte släppa kopplingen mellan hotell och kultur. Hur viktiga är inte hotellen som aktörer i kulturlivet – som scener, som mötesplatser, som sponsorer? → continue reading
Behövs särskilda strukturer för kulturföretagare – personerna som ofta hamnar mittemellan näringslivsstrukturen och kulturpolitiken? Det är en fråga som ständigt återkommer och jag tycker det finns några anledningar.
En är såklart för att göra en större insats – kanske bara under en tid – eftersom det fungerar rätt risigt nu. En annan har med närheten till kulturpolitiska mål och stödstrukturer att göra. Det är en stor diskussion i sig, så låt mig här hålla mig till två orsaker som rör näringslivsutveckling. → continue reading
Vill du börja prenumerera på 
