Resultatet är ett kulturhus som invigdes 2009, där även utbildningar (flera med kulturinslag) och en biograf också huserar, men ett hus vars stora salong är optimerad för opera och där åtminstone en operaföreställning äger rum varje år under drygt två veckor. I år är det Trollflöjten som framförs i norsk översättning. Många deltar på olika sätt, i allt från kören till serveringen, men huvudensemblen består av professionella.

Operahuset Nordfjord beskriver sig som det enda operahuset i Norge utanför Bjørvika i Oslo — men det verkar vara en sanning med modifikation eftersom operahuset just är så mycket annat. På flera sätt handlar det om — om jag ska prata ekonomspråk — positionering eller branding. Inte fel med det. Liksom i Sverige har otaliga kulturhus byggts och detta blir ett sätt att framstå som unik och bli mer speciell, både gentemot omvärlden och det egna samhället.

Jag var där för att inleda VAKN-konferensen. Kulturnæringane er i vinden, sades det, så mycket var sig likt, men jag kunde ta del av både ny, mycket intressant forskning och nya exempel. Det blir läge att återkomma till detta framåt.

En skillnad finns förstås: ingen höjde något varningsflagg för ekonomisk kris. I stället möttes jag av förstasidan på tidningen VG om rekordpriser på bostäder som bara fortsätter att stiga.

Hur har ni arbetat med stimulera kommunernas arbete med kulturella och kreativa näringar?
Vi har gjort en rad saker men om man börjar från början så hade vi i uppdrag att göra en inventering för att sprida kunskap om hur stora de här branscherna är hos oss i Gävleborg. Deras omsättning, antal sysselsatta, vilka branscher som ingår etcetera. Själva begreppet ”KKN” var då för två år sedan relativt okänt här. Och för att det inte bara skulle bli en rapport med siffror på papper så bokade vi in dialogmöten i varje kommun där vi presenterade statistiken nedbruten på kommunnivå. Kommentarerna från kommunerna som bland annat handlade om hur vi på den regionala nivån skulle hjälpa dem i deras arbete vävdes sedan in i rapporten tillsammans med intervjuer med företagare och aktörer inom området. Vi erbjöd även en mindre summa i medfinansiering om de ville genomföra en aktivitet för att stärka och synliggöra ”sina” företagare i de här branscherna.

En del av arbetet har inneburit att skapa möten mellan näringslivs- och kulturchefer i länets kommuner. Varför tycker du att det är viktigt?
De sitter ju på varsin sida av det där ”glappet mellan stolarna” som man talar om att företagarna från de här branscherna hamnar i. I flera av kommunerna var vårt möte också första gången de satt vid samma bord. Kommunerna är viktiga eftersom de har den direkta kontakten med företagen och vi erbjuder dem verktyg för att överbrygga det där glappet.

Vilka lärdomar drar du? Uppstod det några svårigheter?
Vi har lärt oss mycket. Den viktigaste lärdomen är kanske att genom att erbjuda en möjlighet att göra en insats utifrån behoven och förutsättningarna i varje kommun så har vi fått en mångfald av aktiviteter, ett fantastiskt engagemang och en karta över prioriterade branscher, ämnen och arbetssätt som vi aldrig hade kunnat dirigera fram. Vi har kramat och skickat iväg en liten snöboll som till vår stora glädje rullar och växer fortfarande. De flesta genomförda arrangemang hade en mycket större budget än de 15 000 kronor vi erbjöd. Och det har gett direkta konkreta resultat ut till företagen, nya kontaktytor, begynnande nätverk, inspiration. I all sin enkelhet har det varit mycket uppskattat.

Vad har insatserna lett till?
Om man tänker på att i början av processen hade näringslivs- och kulturcheferna i många fall inte träffats tidigare så har det lett till en hel del. De har byggt relationer, kunskap och engagemangn och genomfört riktade insatser tillsammans. I flera kommuner ligger de på och vill fortsätta, gå vidare och utveckla sitt arbete för de här företagen och branscherna.

Vad fokuserar ni nu på framåt när det gäller kulturnäringarna?
Vi fortsätter arbetet med att utifrån vår strategi: sprida kunskap, stärka företagen, bland annat genom vårt systerprojket Affärsdesign KKN som är vår ”verkstad” på Almi, stärka företagandet genom att utveckla och erbjuda kompetens, kunskap och verktyg åt befintliga organisationer och stödstrukturer. Just precis nu står vi i startgroparna inför ett spännande utvecklingsprojekt tillsammans med Movexum som är företagsinkubatorn i Gävleborg. Fjärde punkten i vår strategi är att skapa förutsättningar för tillväxt genom samverkan där vi profilerar oss inom postproduktion av film via nätverket The Galaxy of Postproduction. Vi är också intresserade av att undersöka kopplingarna och bygga broar mellan besöksnäringen och andra branscher och aktörer inom de kulturella och kreativa näringarna. Och så laddar vi för att få kandidera om att få arrangera Generatorkonferensen i Gävle 2012.

I veckan hålls en slutkonferens i Bryssel där en rapport presenteras med lärdomar och rekommendationer från projektet. Några av dessa rekommendationer äinnebär att utveckla nya finansieringsformer (exempelvis mikrofinansiering eller investeringsfonder), företagsrådgivning och mentorskap. Regionförbunden Södra Småland och Östsam är de två svenska regionerna som varit en del av projektet.

Läs Carin Karlssons (Södra Småland) rapport från slutkonferensen.

Varför har kultur betydelse för var vi väljer att bo?
Kulturen är betydelsefull för staden på många sätt. Den kan exempelvis fungera som marknadsförare. Se bara på den uppmärksamhet som Pinocchioskulpturen skapade för Borås. Oavsett om man gillar konceptet så är det betydligt svårare att säga att Borås är en tråkig stad efter att den gubben dök upp. Kulturen sprider ryktet och säger oss någonting om stadens karaktär och om vilka som bor där. En kreativ ung människa som idag ska välja stad att flytta till vill ha en spännande plats med intressanta människor och högt i tak för oliktänkande och olika livsstilar. Kulturen öppnar dörren för dessa människor. Det är precis det de vill se i en stad.

Vad är då viktigast för detta – deltagarkultur eller åskådarkultur?
Kultur föder mer kultur. Högt eller lågt och deltagande eller bara mottagande är underordnat. Men viktigast för staden är förstås den kultur som får ut människor på gatorna. Det är människorna som vitaliserar staden och gör den intressant för andra. Vi får inte heller glömma att den kulturella publiken också är bra kunder för handeln och restaurangnäringen och kan bidra starkt till att fylla gatorna med människor i blandade åldrar även kvällstid. En stad med ett intressant kulturutbud, en levande handel och välmående restauranger är en stad de flesta kan tänka sig att flytta till.

Kan man säga om kulturens roll är relativt viktigare i landsbygd eller i storstäderna?
Ingen stad kan överleva utan ett minimum av kulturutbud. Faktum är att många mindre städer i landet har svårt att överleva i konkurrens med regionhuvudorterna. Ofta försöker man skapa ett tillräckligt handelsutbud för att få befolkningen att stanna trots att externa köpcentrum och närhet till större städer i princip gör det omöjligt. Jag tycker istället att man borde satsa på andra kvaliteter som bra skola, bostäder och omsorg. Detta kombinerat med en satsning på den lokala kulturen kan skapa en attraktiv boendemiljö och istället vara ett alternativ till stadslivet.

Vilken stad i Sverige är mest ”kulturell”?
Lund är den stad som placerar sig högst upp på den ranking som vi gjort över invånarnas kulturvanor. Kartläggningen visar också att det är stora skillnader mellan städerna, i exempelvis Stockholm är det mer än dubbelt så vanligt att invånarna går på bio regelbundet än i Borås.

Hur har ni mätt detta?
Mitt fokus är alltid på människan. Det spelar förstås ingen roll om din stad har ett fantastiskt utbud om ingen nyttjar det. Därför har jag utgått från SOM-institutets stora mätningar av människors vanor och attityder och där studerat kulturvanor i Sveriges drygt 30 största städer.

***
Läs mer om delrapporten som Rudolf Antoni presenterade i Almedalen.

• Läs mer och ladda ned rapporten
• SVD: Kulturintresset störst i Lund
• Sydsvenskan: Skåne först och sist i kulturligan

-

Det hela påminner mycket om Hultsfred ifjol — och kanske hade Arvika kunnat lära sig en del från sin småländska kollega.

När vi pratade med Putte Svensson, en av grundarna till Hultsfredsfestivalen och ansvarig förra året,  sa han att de borde tagit time out, att de inte hann börja om och göra bra bokningar i tid. Kanske borde Arvika på så sätt tagit en paus i år och kraftsamlat inför nästa?

För arrangörerna underlättades säkert inte biljettförsäljningen av att Hultsfredsfestivalen i år ligger på samma datum som Arvikafestivalen skulle ha ägt rum. Hultsfredsfestivalen som förra året gick i konkurs och sedan i år övertagits av tyska FKP Scorpio.

När Hultsfredsfestivalen, och föreningen Rockparty, gick omkull var det inte bara festivalen utan ett helt system med utbildningar och olika former av nätverk som riskerades. Utbildningarna kommer dock att finnas kvar men satsningen är strikt kommersiell för den nya ägaren, även om indirekta effekter i form av turism och profilering kvarstår och anses viktiga.

Notera att de nya tyska ägarna har fått bättre villkor än den tidigare föreningen. Hultsfreds kommun går in med 2,7 miljoner till festivalen per år under de kommande tre åren men Scorpio ska börja betala tillbaka till kommunen redan nästa år enligt planen.

Andra lärdomar från Hultsfred handlar om att hänga upp det samhällsekonomiska bygget på en enskild, sårbar aktör. I Värmland finns projektet Modell A, med fokus framför allt på Arvika och som arbetar för att utveckla skärningspunkterna mellan kultur, besöksnäring och näringsliv. Jag kan för lite om det projektet, men jag konstatera två saker utifrån att Hultsfred under många år blev en symbol för samhällsplanering kring upplevelseindustri och kulturella och kreativa näringar:

- Det är lätt att glömma marknadsmässiga risker och tro att vad som funnits länge kommer pågå av sig själv för evigt. Risken för verksamheten blir också risken för samhällssatsningen om de hänger ihop för intimt.

- Att dra in en verksamhet in i ett samhällsbygge måste ske varsamt. Fokus måste få fortsätta vara verksamheten — annars, enligt punkten ovan, kan allting falla ihop.

Frågan är såklart komplex och jag har funderat mycket över den. För samtidigt behövs insatser på glesbygden för att stärka den s.k. kritiska massan inom relevanta nätverk.

Redan innan programmet sändes skickade FIV ut ett informationsbrev med invändningar. Framför allt riktas invändningar mot att UGK valt att mäta skatteintäkter och inte bruttoregionalprodukten (BRP) för att bedöma satsningarnas effekter. Ett grepp som i sin tur fick UGK att anlita nationalekonomen Joakim Johansson (WSP) att göra en bedömning av de olika metoderna. Johanssons slutsats var att båda mätmetoderna innehåller brister.

Jag har ju själv funderat kring mätningar (se exempelvis ”Film utanför filmen” och ”Allt räknas”) och kan konstatera att det är komplext, och måste betraktas på så sätt. Det går inte bara att begränsa till enstaka projekt och studera avkastningen enbart från dessa. Däremot måste förstås skattebetalarna kunna förstå hur de får valuta för sina satsade pengar. Så om inte oberoende utvärderingar finns så bör sådana tas fram.

Anmäl dig senast på fredag genom att mejla Malin Ekberg, malin.ekberg [at] hhs.se.

Boken heter “Creative Business: 10 lessons to help you build a business your way” och utgår från olika historier från entreprenörer om vad de lärt sig kring företagande i de kulturella och kreativa näringarna. Det är en liten, men tät bok där vi dissekerar tio olika myter om entreprenörskap, bland annat never say no, cash is king och big is beautiful.

Vi har skrivit den som en handledning för företag, men mycket fokus ligger på investeringar och ett elfte kapitel (Chapter 11, vitsigt för er som förstår) handlar om investerares erfarenheter och tips. Men boken riktar sig även till dem som vill förstå företagandet och personerna i de här sektorerna.

Och inte bara i de här sektorerna. När jag föreläst utifrån den här boken det senaste åren har många påpekat att de här lärdomarna inte bara gäller s.k. kreativa företag. Jag har blivit benägen att hålla med, så även om fallbeskrivningarna handlar om företag som sysslar med musik, mode, design, media och film, finns många lärdomar för alla småföretagare. Därför har vi ändrat i många fall till att tala om small businesses generellt.

En annan sak som ändrats är titeln. Boken bygger nämligen på det nordiska forskningsprojektet Penny for your thoughts som jag nämnt tidigare (bland annat om betydelsen av uthållighet, apropå Murlyn Music). Jag testade till och med ett omslag med samma titel som forskningsprojektet på er i november, men vi upptäckte att det finns för många böcker med den titeln.

Därav “Creative Business”, som nu också ska bli en webbplats med allt mer information. Med den här boken ska vi på Volante också genomföra ett test, nämligen att direktsälja mot en global marknad i både eboksformat och via print-on-demand. Om man alltså lägger en beställning via Amazon.com i Brasilien och vill ha en fysisk bok, trycks den sedan i England och fraktas därifrån. Om en amerikan vill ha boken till sin iPad i USA ska han eller hon få den direkt. Det ska bli oerhört spännande att se hur det går.

Rapporten “Creative and Cultural Industries” ges ut av European Cluster Observatory som arrangerar onsdagsseminariet. Tack vare deras omfattande databas av europeiska sysselsättningssiffror har vi kunnat ranka drygt 250 regioner i Europa sett till hur många som är anställda inom de kulturella och kreativa näringarna. Det är första gången som en sådan regional jämförelse har gjorts.

Hur Sverige ligger till? På onsdag presenterar vi resultaten.

Rapporten är den andra i European Cluster Observatorys serie av priority sector reports; se mer i pressmeddelandet här. Vi har verkligen försökt hålla rapporten kortfattad, men det finns ett gigantiskt appendix. De översiktliga resultaten presenterar vi i kartor av typen ovan.

För egen del tycker jag resonemanget i mitt kapitel är viktigt: att man kan inte använda samma modell för alla, men att kreativitetens förutsättningar går att påverka, och frågan är vem som har finansieringsansvar för dessa faktorer (se även här). Hur väl jag för diskussionen vågar jag inte säga. Det blev en omskrivning som skedde under en pressad helg — så jag vet ärligt inte hur den landade. Men ska bli intressant att få synpunkter.

Vad gäller boken i övrigt så har jag fått en pdf-utskrift och det finns mycket bra. Jag gissar på att den blir populär inte minst bland kulturtjänstemän på kommuner och landsting. Från ett förläggarperspektiv tycker jag det är synd att mitt förlag Volante inte ger ut boken.

Men det blir inte bara bok. På måndag förmiddag arrangerar SNS ett seminarium med följande medverkande (jag ska vara moderator):

• Eva Hellstrand, kommunalråd (C) i Åre och ordf. SKL:s kultur – och fritidsberedning
• Åsa Johannisson, konstnärlig ledare Cirkus i Glasriket, regissör, manusförfattare och forskare
• Lisbeth Lindeborg, fil.dr i statsvetenskap och skribent
• Lars Lindkvist, professor, organisation och ledarskap, Linnéuniversitetet Johnny Nilsson, (S), Västra Götalandsregionen och ordf. i Film i Väst
• Sune Nordgren, projektledare för Vandalorum – centrum för Konst och Design

Läs mer och anmäl här.

Efter några års biljettförsäljning under förväntan samt finanskris kan ekonomin räddas genom att kommunen köper fastigheten och utvecklingsmiljön Rock City för 24 miljoner kronor. Men det finns villkor: alla fordringsägare måste godta uppskjuten betalning. Annars går den ideella föreningen i konkurs.

Hultsfreds kommuns åtagande har väckt stor debatt i Hultsfred och ställts mot satsningar på skola. Kommunen försvarar sig med att köpet ligger i linje med fokus (kommunens som musikkommun) och att det är andra pengar – nämligen näringslivsbolagets – och att det är en investering som betalas av på tid inom givna budgetramar.

Jag har just lämnat ett bidrag till antologin “Kulturens kraft” som släpps nästa år. Min text handlar just om Rockparty och Hultsfred och jag pekar på att det som ofta lyfts fram som framgångshistoria snarare är full av misslyckanden. Det märkvärdiga är att föreningen och festivalen fortsatt ändå.

Men hur kan det komma sig att Sveriges mest legendariska festival ständigt tvingas slåss för att överleva? Svaret som Aftonbladet pekade ut i en artikel för några veckor var att sidoverksamheterna äter upp pengarna. Undertexten kan tolkas som att Rockparty borde sluta göra annat än festivalen – och bli en vinstdrivande organisation. Idag står det ju inskrivet i stadgarna att föreningen verka för Hultsfred, musik och ungdomar.

Men oavsett svar – bilden är egentligen mer komplicerad – så uppstår en ny fråga: hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang? Frågan är inte ny utan har funnits sedan föreningens start, till exempel då bilhallen köptes och byggdes om till Rock City. Frågan har även dominerat i höst i arbetet med att rädda ekonomin.

Det är möjligt att ett mindre format varit bättre för Rockpartys ekonomi — åtminstone i en strikt, företagsekonomiskt hållen analys där resultat alltid jämförs med risken.

Men frågan är om det hade varit bra för Hultsfred som ort? Är det inte så att andra verksamheter, invånare och kommunen i stort drar nytta av de effekter som Rockparty och Rock City genererar?

Utöver den turistekonomiska effekten på nästan 80 miljoner kronor per år, så uppstår inflöden på statsbidrag för studenter som skriver sig i kommunen, liksom det som vi kan beskriva i ord som image och varumärke, mångfald och livskvalitet. En kalkyl måste utgå från summan av de olika nämnda effekterna. Det går inte att isolera varje sak för sig, utan skatteintäkter måste läggas till övriga effekter.

Vad är då värdet av allt detta? Att vända på frågan ger en del svar. Ryck bort trettio år och fundera vad det hade kostat att skapa det som nu finns? Vad är en litens ort prislapp för en upplevelse- och besöksindustri med verksamhet året runt, ett kreativt minikluster med ständig tillströmning av ungdomar och en samhällsengagerad förening som vill arbeta för kommunens bästa?

Det har förts diskussioner om kommunens ansvar för sidoverksamheterna och Rock City-huset. Det är ju uppenbart att kommunen inte var med i allt från början, även om en hel del på senare år har planerats i samråd. Är det rätt att ändå komma efteråt?

Det finns givetvis ingen anledning att hålla verksamheter under armarna för sakens skull. Men om ett system har byggts upp som genererar jobb, skatteintäkter och turistinkomster blir frågan en annan, då handlar det om nulägets vinster och kostnader, liksom vad det hade kostat att få till stånd samma effekter från grunden. Jämför med att många städer försöker starta upp evenemang och utbildningar. På så sätt är det billigare att förvalta ett arv. Ingen har heller sagt att det är enkelt och utan problem att arrangera stora evenemang och skapa goda villkor för kreativitet på mindre orter.

I Hultsfred har inget varit enkelt. Men – som ett motto i huset lyder – går det inte så går det ändå.

Men hur unikt blir något när alla försöker göra likadant? Surfar runt för att studera Thailands nya initiativ “Creative Thailand” och hittar den här videon. Förutom översättningen till thailändska skulle det här likaväl kunnat ha varit en video för Bristol, Västernorrland eller Göteborg.

how do we compete in the 21st century
with factories closed dow
workforce unemploye
what is real contribution to our competetive advantag
when technology flattens the worl
market space becomes unlimited
people need more and more variety
and money is no longer the prime limitation
but… are we ready?

Jag säger inte att satsningarna har fel utgångspunkt. Bara att det inte räcker att stanna här. Att ställa den övergripande frågan är inte längre nog. Alla är redan framme vid den.