Hultsfred kippar efter andan just nu. Rockparty har gått ut med datum för 2010, men först om några veckor vet vi om det blir någon festival nästa år.
Efter några års biljettförsäljning under förväntan samt finanskris kan ekonomin räddas genom att kommunen köper fastigheten och utvecklingsmiljön Rock City för 24 miljoner kronor. Men det finns villkor: alla fordringsägare måste godta uppskjuten betalning. Annars går den ideella föreningen i konkurs.
Hultsfreds kommuns åtagande har väckt stor debatt i Hultsfred och ställts mot satsningar på skola. Kommunen försvarar sig med att köpet ligger i linje med fokus (kommunens som musikkommun) och att det är andra pengar – nämligen näringslivsbolagets – och att det är en investering som betalas av på tid inom givna budgetramar.
Jag har just lämnat ett bidrag till antologin “Kulturens kraft” som släpps nästa år. Min text handlar just om Rockparty och Hultsfred och jag pekar på att det som ofta lyfts fram som framgångshistoria snarare är full av misslyckanden. Det märkvärdiga är att föreningen och festivalen fortsatt ändå.
Men hur kan det komma sig att Sveriges mest legendariska festival ständigt tvingas slåss för att överleva? Svaret som Aftonbladet pekade ut i en artikel för några veckor var att sidoverksamheterna äter upp pengarna. Undertexten kan tolkas som att Rockparty borde sluta göra annat än festivalen – och bli en vinstdrivande organisation. Idag står det ju inskrivet i stadgarna att föreningen verka för Hultsfred, musik och ungdomar.
Men oavsett svar – bilden är egentligen mer komplicerad – så uppstår en ny fråga: hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang? Frågan är inte ny utan har funnits sedan föreningens start, till exempel då bilhallen köptes och byggdes om till Rock City. Frågan har även dominerat i höst i arbetet med att rädda ekonomin.
Det är möjligt att ett mindre format varit bättre för Rockpartys ekonomi — åtminstone i en strikt, företagsekonomiskt hållen analys där resultat alltid jämförs med risken.
Men frågan är om det hade varit bra för Hultsfred som ort? Är det inte så att andra verksamheter, invånare och kommunen i stort drar nytta av de effekter som Rockparty och Rock City genererar?
Utöver den turistekonomiska effekten på nästan 80 miljoner kronor per år, så uppstår inflöden på statsbidrag för studenter som skriver sig i kommunen, liksom det som vi kan beskriva i ord som image och varumärke, mångfald och livskvalitet. En kalkyl måste utgå från summan av de olika nämnda effekterna. Det går inte att isolera varje sak för sig, utan skatteintäkter måste läggas till övriga effekter.
Vad är då värdet av allt detta? Att vända på frågan ger en del svar. Ryck bort trettio år och fundera vad det hade kostat att skapa det som nu finns? Vad är en litens ort prislapp för en upplevelse- och besöksindustri med verksamhet året runt, ett kreativt minikluster med ständig tillströmning av ungdomar och en samhällsengagerad förening som vill arbeta för kommunens bästa?
Det har förts diskussioner om kommunens ansvar för sidoverksamheterna och Rock City-huset. Det är ju uppenbart att kommunen inte var med i allt från början, även om en hel del på senare år har planerats i samråd. Är det rätt att ändå komma efteråt?
Det finns givetvis ingen anledning att hålla verksamheter under armarna för sakens skull. Men om ett system har byggts upp som genererar jobb, skatteintäkter och turistinkomster blir frågan en annan, då handlar det om nulägets vinster och kostnader, liksom vad det hade kostat att få till stånd samma effekter från grunden. Jämför med att många städer försöker starta upp evenemang och utbildningar. På så sätt är det billigare att förvalta ett arv. Ingen har heller sagt att det är enkelt och utan problem att arrangera stora evenemang och skapa goda villkor för kreativitet på mindre orter.
I Hultsfred har inget varit enkelt. Men – som ett motto i huset lyder – går det inte så går det ändå.
Satsningar på kultur och kreativitet i världen utgår från att hitta unika konkurrensfördelar när kunskap och innovationskraft, i stället för råvaror, framför allt driver ekonomierna.
Men hur unikt blir något när alla försöker göra likadant? Surfar runt för att studera Thailands nya initiativ “Creative Thailand” och hittar den här videon. Förutom översättningen till thailändska skulle det här likaväl kunnat ha varit en video för Bristol, Västernorrland eller Göteborg.
how do we compete in the 21st century
with factories closed dow
workforce unemploye
what is real contribution to our competetive advantag
when technology flattens the worl
market space becomes unlimited
people need more and more variety
and money is no longer the prime limitation
but… are we ready?
Jag säger inte att satsningarna har fel utgångspunkt. Bara att det inte räcker att stanna här. Att ställa den övergripande frågan är inte längre nog. Alla är redan framme vid den.
Sitter och skriver klart mitt bokkapitel till antologin “Kulturens kraft” som ska ges ut på SNS nästa år. Lars Lindkvist och Lisbeth Lindeborg är redaktörer. Jag tänker jämföra olika nationella och regionala satsningar – främst Norrland, Småland och Stockholm – förutom att ge en bakgrundsbild.
Den röda tråden är lilla samhället Påskallavik och Kalmar län – och för en gångs skull blir det mycket jag-form. Så här skissar jag inledningen. Kanske något klyschig, men tror den funkar i ett för övrigt ganska formellt sammanhang.
***
Havet ligger stilla när jag blickar ut genom fönstret.
Jag funderar på de faktorer som stimulerar kreativitet och lösgör kulturens kraft. Jag har listan bredvid mig – från en rapport om hur Stockholm stads kulturvision ska förverkligas.
Jag är i det lilla samhället Påskallavik på Smålands kust. Det enda jag hör är vindens spel med löven.
Jag ska erkänna att jag oroar mig lite grann över min älskade gata, Hornsgatan. Nej, inte över trafiken, eller avgaserna, eller bullret, eller missbrukarna, utan över att den kan vara på väg att bli cool.
Mest oroar jag mig över Brunner-effekten. Se vad som hände med Kocksgatan, efter att Ernst Brunner hade varit framme. Plötsligt blev det Sofo av alltihop. Och hur kul är det?
Nu är det Hornsgatan som ligger i farozonen, platsen för och titeln på hans senaste roman, och som därför får en massa uppmärksamhet. Till och med på DN:s framsida i dag stod det om Hornsgatans fantastiska mångfald – och ju fler som uttalar sig om mångfalden, desto större är risken att densamma går förlorad. Att Hornsgatan blir rakt igenom cool och totalt lattefierad.
Hemska tanke!
Precis som jag har sagt förut, och som förstås är det som också Ernst Brunner lyfter fram, liksom Eva Beckman i ett annat reportage, består Hornsgatans charm just av att den innehåller såväl högt som lågt; att den är så brokig och blandad; så “brutalt ostajlad”, som Eva Beckman säger; att den är stökig, sliten och smutsig, och att den har stämningen av att vara en bedagad gammal paradgata, vars tid är passé.
Det är ju allt det som gör Hornsgatan så charmig, och som gör att man älskar – eller hatar – den. Det som ger den karaktär.
Fast lite rädd är jag som sagt var för att det ska svänga, och att det coola helt ska ta över. Stadens kommande upprustning, där trottoaren ska breddas och träd planteras mellan Mariatorget och Zinkensdamm, är förstås välbehövlig, men ökar riskerna.
Särskilt i kombination med Brunner-effekten, som vi – lite skämtsamt – kan kalla det när gatan på det här viset “sätts på kartan”. Det som kan bli “kulturell ekonomi”, när kulturen driver ekonomin. Det som alla politiker och andra som har pengar framför ögonen ÄLSKAR, eftersom problemen försvinner någon annanstans och priserna på bostadsrätter och lokaler stiger.
Men det är också, i mitt tycke, det som gör att själen och charmen går förlorade. För själ och charm kräver såväl fram- som baksidor, och framför allt en blandning.
PS Mycket riktigt träffade jag en av mina mer trendiga gamla studenter i dag, som frågade var jag bodde – och sedan utbrast “Åhhh, Hornsgatan, där vill jag OCKSÅ bo”. Och visst vore det trevligt om just han flyttade hit, men reaktionen kändes ändå lite scary! Romanen har jag, för övrigt, bara börjat läsa, och den kan jag därför inte uttala mig om.
Många har tänkt kring hur kulturnäringarna – eller upplevelseindustrin eller kreativa näringarna – ska kartläggas. Både i Sverige och utomlands.
Jag är förstås en av dem och hos Regionförbundet Östsam kunde jag sitta i timmar och diskutera hur de hade tänkt. De har jobbat en hel del med olika kartläggningar, först med fokus på Norrköping, sedan hela Östergötland och därefter både i olika EU-projekt och i det svenska samverkansprojektet KRUT (vår intervju om projektet; Östsams beskrivning; om deras senaste rapport).
Resultatet av samtalen blev en bilaga till Tillväxtanalys (f.d. ITPS) rapport som jag skriver om nedan. Det är en viktig rapport, men tyvärr kommer den tio år senare än önskvärt. Det här goda kunskapsunderlaget skulle ha funnits redan före alla kartläggningar som genomförts i Sverige – före alla resurser som investerats för att så många funderat kring definitioner.
Östsam belyser den situationen, att mycket hade blivit enklare och billigare för samhället i stort om regeringen (eller någon myndighet, t.ex. Kulturrådet såsom statistikansvarig myndighet) tidigare sett till att en nationell vägledning hade funnits. Vi pratar miljontals kronor i besparingar.
Beskrivningen av Östsams arbete kan också ses från ett bredare perspektiv, såsom betydelsen av exakthet kontra resurseffektivitet, samt vilka problem och kostnader det kan innebära att utveckla en egen definition.
De som dumförklarats borde få säga något själva. Det var utgångspunkten till min idé om att undersöka vad landets kulturchefer tycker om Kulturutredningens förslag, vilket inte minst är relevant mot bakgrund av att flera förslag utgår från samverkan med kommunerna och regionerna/landstingen. Men få regionala röster har hörts – i princip bara Lars Nordström har intervjuats, ordföranden för Västra Götalandsregionens kulturnämnd (vi också).
Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.
Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur “lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: “Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”
Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags “aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken “Den nya kulturrevolutionen”).
Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.
Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar. Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.
Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten… → continue reading
Det har inte bara kommit flera nya rapporter i ämnet – i höst ska också en bok om kulturens betydelse i regional utveckling färdigställas. Arbetsnamnet är “Kulturens kraft” och redaktör är Lars Lindkvist, professor på Baltic Business School vid Högskolan i Kalmar. Boken ges ut av SNS.
Bland skribenterna märks Tommy Andersson om Vara konserthus och Akvarellmuseet i Skärhamn, Heléne Bäckström om KRUT-projektet samt Sven Nilsson om exemplet Skåne.
Jag är också inbjuden att skriva. Vi får se om exakt vad, men det lutar åt ett resonemang om förväntningar på kulturen och faktiska resultat. Blir det alltid som man tänkt sig?
Frågan om kulturens roll i glesbygden ligger till grund för en rapport från Glesbygdsverket, “Kultur kan göra skillnad”. Den tar sig an frågan om kulturens tillgänglighet ur ett gles- och landsbygdsperspektiv och undersöker kulturens koppling till utveckling och entreprenörskap på lokal och regional nivå.
Några resultat från de 50 glesbygdskommuner som ingick i studien:
Bibliotek, kulturskola och stöd till ideellt föreningsliv är basen i kulturverksamheten.
Många tycker att stöd- och bidragssystemet till föreningslivet bör ses över, i några kommuner diskuteras möjligheten att stödja enskilda entreprenörer och kulturarbetare vid sidan av det ideella föreningslivet.
Rapporten visar på tydliga kopplingar mellan kultur och entreprenörskap. I många fall finns en koppling till turism och utveckling av besöksmål.
Ofta beskrivs kulturentreprenörerna som antingen hemvändare eller inflyttare. Det kan handla om lokala gallerier och verkstäder eller musikfestivaler och teaterprojekt.
Två av tre kommuner i intervjuundersökningen anger att kulturen har en god ställning i den egna kommunen.
En annan intressant rapport i sammanhanget är “Kultur i regionala utvecklingstrategier och program” från 2008, med ett flertal myndigheter som avsändare. Den rapporten kan du ladda ner här.
Tre arbetsdagar i rad är jag på olika inspirations-, visions- och framtidsdagar i Härnösand, Stockholm och Sunne.
Dagarna ger mig en nulägesbild av Sverige och den visar på en vilja att krisen ska övervinnas. Jag är förvånad över hur positiva de flesta är – faktiskt alla slår det mig – och jag tror att det är rätt inställning. Att lamslås och “vänta ut” konjunkturen är farligt och dumt. Visserligen finns det enskilda fall som drabbas hårt, men en kris skapar också möjligheter. I Härnösand talar jag på temat kreativitet och kultur i kristider och framhåller betydelsen av att inte fokusera på kortsiktig nedgång, utan att satsa långsiktigt framåt. (Låter oerhört självklart, men se runt omkring hur många frossar i kristillståndet, inte minst media.)
För ett företag ligger det goda i att tvingas ur gamla hjulspår och behöva fundera på intern effektivitet och utveckla nya produkter och nya marknader. Samtidigt är lokaler (och arbetskraft) billigare, vilket gynnar utveckling. Det där med att man tvingas göra nytt är viktigt – kreativitet gynnas av instabilitet (liksom som av mångfald, kapital, krävande kunder, miljön och kommunikationer).
Även offentlig sektor – jag tänker främst på kommuner – kan tvingas tänka i nya banor och det finns ofta goda möjligheter i en lågkonjunktur att mobilisera olika organisationer och människor och börja bygga långsiktigt framåt. I en sådan plan är fortsatta satsningar på kultur och en kulturell infrastruktur mycket viktiga. Dessutom lär oss konsten – inte minst under en kris – att få perspektiv på tillstånden.
En anledning varför de flesta är så positiva kan vara att krisen inte nått människors medvetanden ännu. Ekonomen Paul Krugman och andra menar att vi snart skiftar från läget kris till katastrof – och visst, jag är inte dummare än att jag också ser det allvarliga i att finans- och banksektorn har stora problem.
Lägg också till klimathotet så är det ett oerhört viktigt läge att faktiskt tänka långsiktigt – och ansvarsfullt – framåt.
Men vi har hanterat svårigheter tidigare. Det är det som gör oss till människor, att vi ständigt försöker ta oss vidare trots svårigheter som vi möter. Så på sikt är jag inte orolig för att vi kommer kraschlanda, även om jag tror att vi måste anstränga sig till det yttersta för att både skapa en hållbar framåt och – från ett svenskt perspektiv – kunna konkurrera.
PS. Se för övrigt Linda Skugges krönika som angränsar temat människor och förändring, utifrån Micael Dahléns“Nextopia”, även om hon lägger ett entreprenörskapsfilter på egenskapen. Nedan också författaren och framtidsstrategen Jeremy Rifkins om varför krisen är en möjlighet, som vi måste ta tillvara, och göra det nu.
I veckan presenterar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) skriften “Nya rum i samverkan – mellan det offentliga, näringslivet och det civila samhället”. Den bygger på några exempel på samverkansprojekt samt innehåller analyser från etablerade forskare inom området. Jag och Malin Gawell på ESBRI har bidragit med analyserande texter.
Nedan låter jag Calle Nathanson på SKL – han är bokens redaktör – berätta om bakgrunden till skriften. 5 maj genomförs också ett lunchseminarium på SKL som tar avstamp i boken. Prenumeranterna på premiumversionen av analysbrevet kommer få skriften skickad till sig.
- Vi ser på lokal och regional nivå en stor aktivitet och mobilisering kring kultur, kreativa näringar och evenemang. Ett tecken på det är byggboomen under 2000-talets första decennium av kulturhus, konserthus, konsthallar och evenemangsarenor. Dessa satsningar bygger på samverkan mellan olika parter, offentligt-privat-ideellt, och utmaningarna handlar om hur samarbetena blir framgångsrika på lång sikt och kommer medborgarna till del.
Vad är syftet?
- Det finns behov för modeller om samverkan mellan det offentliga och civilsamhället för att utveckla kommande samarbeten. Av tradition har vi i Sverige en stark bidragsgivning till kultur- och föreningsliv, men vi behöver utveckla det kvantitativa systemet till att bli mer kvalitativt. Det handlar om att det offentliga i högre grad skapar överenskommelser och partnerskap med det civila samhället.
Vill du börja prenumerera på 
