Kulturekonomi

Sommar, sommar, sommar

övrigt, Sommar i P1

De senaste tjugofem åren har jag tillbringat somrarna utomlands (utom ett år då jag köpte en husvagn och kajkade runt Sverige – men det är en annan och lång historia…).

Svenska somrar gör mig nämligen Norén-nervös. De är så pretentiösa. Och de kan vara så sjukt långtråkiga, särskilt om det regnar.

Har man dessutom mitt habitus, blir skillnaden mellan sommar och vinter lätt minimal. Lägenhet på Södermalm och hus på Gotland – hur originellt är det? Och hur stor omväxling blir det när man möter exakt samma människor på Espegards bageri i Ljugarn på sommaren som man gör på Rival på Mariatorget om vintern?

Nej, svenska somrar är inget för mig.

Däremot gillar jag verkligen kulturinstitutionen “Sommar“. Jag gör visserligen inte som mina vänner som tillbringar somrarna i USA och sätter på programmet via internet klockan ett varje eftermiddag. Däremot gillar jag att ladda min iPod med de program jag har missat, och sedan lyssna på dem när jag promenerar fram och tillbaka till jobbet.

I år tycker jag att de har varit ovanligt bra, och bitvis relevanta för Kulturekonomi.se. Som Anders Walls program häromdagen, när han pratade om konst och entreprenörskap. Det missade du väl inte?

Likaså berörde Morgan Allings bonusprogram en del av de frågor vi sysslar med här, och självklart är det alltid kul att lyssna till ekonomer som valt lite annorlunda vägar, som Johan Lindeberg och Kristian Luuk.

Sedan är Ann Heberlein en annan, personlig favorit, liksom Ola Salo. Människor som lever på gränsen och som söker finner jag alltid mest intressanta (alltmedan de som VET tenderar att vara tämligen ointressanta – det är därför handelsmiljön ibland tråkar ut mig; där finns alldeles för många som VET. ALLT).

Största överraskningen stod dock min drygt åttioåriga pappa litteraturprofessorn för, när han häromdagen utbrast att han lyssnade på en mycket bra historieberättare som han aldrig hört talas om. Det visade sig vara Alex Schulman. Har man inga fördomar, kan han kanske vara en mycket bra historieberättare.

Sådant gillar jag med Sommar.

Festivalkoncept

övrigt

Jag är ingen flitig musikfestivalbesökare, utan tröttnade redan någon gång i tjugoårsåldern i leran i Roskilde. Inte min grej, helt enkelt. För många människor som gör samma sak.
Men till den kombinerade Indie och Yoga-festivalen i Lake Tahoe skulle jag kunna tänka mig att åka. Musik på nätterna, yoga på dagarna, låter toppen.
Och de har verkligen lyckats få dit riktiga superstjärnor, Shiva Rea och John Friend, till exempel.

Hårsprejkultur

övrigt

Blir mer och mer skeptisk till Dallas, även om arts management konferensen bitvis är riktigt bra. Just nu finns det tyvärr ingen tid att rapportera från den, eftersom vi kör intensivt fjorton-femton timmar om dagen.

Dallas som kulturstad är jag däremot mer tveksam till. Ja, till och med äcklad av. Allt handlar bara om rika människor och deras status, det är läbbigt elitistiskt och det byggs trösklar lika höga som håret på mecenatfruarna.

Vilket antagligen är precis vad de vill. Det är ju så man skapar sig kulturellt kapital. Det är så man blir en kulturkapitalist, för att tala med sociologerna på fältet.

Det är faktiskt riktigt obehagligt, om än intressant.

USA i chock

övrigt

Möts redan vid mellanlandningen av ett land i chock. BREAKING NEWS blinkar över tv-skärmar över hela Atlanta Airport. Vår första tanke är att det har skett ett nytt terrordåd, men det visar sig snart vara att Michael Jackson är död.

Och det tar aldrig slut. Hela kvällen och hela morgonen är det extrainsatta program på varenda tv-kanal, CNN spelar hans musik mellan nyhetsinslagen, och ja, även jag är i chock.

Jag fattade aldrig hur stor han var.

Samtidigt som vinklingen av hans död också är intressant, eftersom den handlar så mycket om ekonomi, speciellt såhär dagen efter.

Jag kan inte låta bli att tycka att det smakar lite illa.

Framtidens medier?

övrigt

Medan Tobias twittrar, funderar jag över mejlens framtid. I likhet med Adam Erlandsson i SvD drabbades jag nämligen av en mejltsunami i morse, efter bara några få dagars frånvaro. Jag vågar inte tänka på hur det ska bli efter semestern…

Det har tagit mig nästan hela dagen att ta mig igenom skörden – och så tycker jag allt oftare att det är. Mejlen tar bara mer och mer tid – och snart är det ohållbart.

Någonstans är det fel. Kanske ligger normerna i otakt med mediet. Eller också är det bara jag som inte förstår hur man bär sig åt. Kanske ska man bara strunta i att svara. Eller bara svara på dem som kommer från folk man känner. Eller? Hur gör man?

Twittra känns inte som ett alternativ. Dels måste man skriva kort, vilket jag inte kan, dels är det alldeles för mycket envägskommunikation, vilket ger mig ångest.

Dessutom blir det ju så lätt narcissistiskt, precis som Ulrika Milles skrev i morse. Alltihop. Bloggandet. Fejandet. Twittrandet. Och lite desperat: HALLÅ, HÄR ÄR JAG! SE MIG!

Jag märker själv hur jag delar med mig av små detaljer ur mitt liv, bara för att jag inte har någon nära att berätta dem för.

Kanske är det typiskt kvinnligt. Jag är ju van att relatera via mig själv och mitt privatliv, och då kan det bli konstigt när allt är offentligt.

Kanske är det lättare att vara man i de nya medierna, och uppfostrad till att relatera på ett annat sätt, via diskussioner om musik och dataspel, till exempel.

Mejlen är på så sätt annorlunda. Mejlen är privat istället för offentlig; mejlen är mellan mig och dig, mellan jag och du, för att tala Buber.

Åtminstone så länge man svarar, trots att man egentligen inte hinner.

Dagens mest intressanta…

övrigt

… tes var att det finns en lång pirattradition i Sverige och att det är just som pirater vi alltid har gjort oss kända utomlands, från vikingarna över – och det är här det blir intressant – företag som Ikea & H&M, som åtminstone delvis byggt sina affärsmodeller på just piratkopiering – till dagens Piratparti.

… artikel stod att läsa i Aftonbladet. Ännu en gammal kursare från Handels, Alexander Bard, och Jan Söderquist skrev utmärkt om att en del av dagens psykiska problem orsakas av interaktiviteten i samhället. Jag kan inte annat än hålla med, och har ju själv skrivit om “nätvärken”; om den smärta som drabbar oss när relationerna blir för många. Nu senast i en liten skrift som lanserades i onsdags, och som ser ut såhär (tyvärr hittar jag ingen annan länk än till omslagsbilden…).

… idiotföretag är SEB. I fredags drog de av misstag 127 000 kronor för mycket från mitt konto. I förmiddags fick jag – efter diverse påtryckningar – tillbaka dem, men inte den minsta tillstymmelse till ursäkt. Snarare tvärtom. Och först erkände de inte ens att de hade gjort fel. Man trodde att de vid det här laget hade fattat att de var in “the business of trust”. Behöver jag berätta om att jag nu är i full färd med att skriva diverse brev – samt, förstås, byta bank?

Benny är bäst!

övrigt

Blir bubblande glad när det visar sig att det är Benny Andersson som skjutit till en miljon till Gudrun Schymans och FI:s EU-kampanj – “för demokratins skull”!
Det kallar jag “cred” och att ta samhällsansvar.
Jag ska genast gå till Rival och fira!

Vansinne

övrigt

Jag har ju egentligen självpåtaget bloggförbud och försöker istället fokusera på jobbet och därutöver vila. Det går riktigt bra, även om jag ägnar min lilla lediga tid åt en del absurda saker.

Som att fundera över varför det är så vanligt med dödsskjutningar på just universitet. Den så kallade “Montreal-massakern”, då fjorton kvinnor blev ihjälskjutna på mitt eget gamla universitet, glömmer jag aldrig. Skräcken stannade liksom kvar. Och inte blev det bättre när en forskare vid ett annat universitet i staden, blev förbannad för att han inte fick anställning och sköt ihjäl fyra kollegor.

Nu läser jag att en ny dödsskjutning har ägt rum. Den här gången på en amerikansk teater. Gärningsmannen är troligtvis en professor i företagsekonomi, tillika “Coca-Cola Company Professor“. Universitet har gått ut med en varning för honom.

Är det inte både läskigt och absurt? Och vad är det med den akademiska miljön? Drar den till sig galningar, eller blir man galen av den?

Hos oss skjuter vi visserligen inte ihjäl varandra, men det är inte klokt vad många som mår dåligt. Något fel är det.

PS För övrigt funderar jag på om sonens och min snart stundande resa till de arkeologiska utgrävningarna i Mexico verkligen är en så bra idé…

Bloggpaus p g a arbete

övrigt

Jag har svårt att hinna med att blogga just nu.

Det hårda tempo som jag har hållit de senaste åren, har satt sina spår – och jag har fått en kraftig varning för att jag är på väg mot en utmattningsdepression. Symptomen är lite för allvarliga för att kunna skämta bort och jag måste prioritera mig själv.

Dessutom har jag, minst sagt, fullt upp med mitt “vanliga” jobb. Den ledarskapskurs jag just nu ger på Handels har fått ett dubblerat antal studenter mot vad den är dimensionerad för, och i nedskärningarnas tid finns inte heller några assistenter att tillgå. Förutom själva undervisningen sitter jag alltså med all administration.

Hur roligt jag än tycker att det är att undervisa, gör situationen mig bekymrad. För tre år sedan var vi två lärare, en assistent och 20 studenter på samma kurs. I år är jag ensam med 60 studenter. Det skapar en viss skillnad i kvalitet – även om kvalitet inte är något man bryr sig om i detta kvantitetens tidevarv.

En stor del av min tid går också åt till vårt nya masterprogram, MiM, Master in Management, som börjar i höst. Det är hur kul som helst, men innebär en hel del jobb. Som till exempel att anta studenter, och jag kan meddela att vi redan nu är dränkta i ansökningar. Uppskattningsvis talar vi kanske om 500 ansökningar till max 30 platser.

Utöver det har jag något seminarium i veckan på Konstfack, en del handledning samt planering av en kurs till hösten på SSES, Stockholm School of Entrepreneurship, i Konstfacks regi. Att hålla Konstfacksdelen till en dag i veckan är och förblir en utmaning, som bitvis känns på gränsen till övermäktig.

Med Konstfackuppdraget kommer också mycket annat, som att sitta med i en referensgrupp kring konstnärers ekonomi och arbetssituation på KRO; en annan på Högskoleverket som ser över entreprenörskapsundervisningen på alla utbildningar, inklusive de konstnärliga; ytterligare en som syftar till att samla alla konstnärliga utbildningar på högskolenivå för att utbyta erfarenheter kring undervisningen i företagande och entreprenörskap; en del samarbeten med utländska universitet kring de här frågorna, med mera.

Därutöver har jag förstås mina forskningsprojekt:

- Cirkusprojektet, som jag har misskött den senaste tiden, men som jag tänkte ta ett ryck med under våren/sommaren. Materialet ligger där och bara väntar på att bli analyserat och publicerat – och minst två rapporter ska ut innan 2009 års utgång.
- Stiftelseprojektet, där boken om Stiftelsen framtidens kultur ju är klar (och slutsåld, men den kommer snart i ny upplaga) och där både Tobias och jag har lämnat in våra bidrag till skriften om Sparbanksstiftelsernas kultursatsningar, som förhoppningsvis också blir klar i vår. Dessutom har jag en internationell artikel om kutlurstiftelser på gång, som ska presenteras i Dallas i sommar.
- Konstnärer på arbetsplatser, där jag har publicerat en första, teoretisk del, men där den praktiska delen fortsätter under 2009. Således blir det inte någon helhetspublikation förrän år 2010.
- Det så kallade “nätvärksprojektet”, som bland annat handlar om kulturentreprenörer. En första artikel är skriven och kommer ut i vår, och förhoppningsvis blir det också en bok vad det lider.
- Mitt urgamla projekt om kroppen som estetik och ekonomi, som bara blir mer och mer aktuellt. Där har jag ju redan publicerat en del artiklar och kapitel, men det finns önskemål om att det också borde bli en bok. Vi får se.

Vad mer? Jo, jag har ju också fått uppdrag att ta fram en termin med konst, kultur och humaniora på Handels från och med hösten 2010, och jag håller redan nu i introduktionen av de 500 nya studenter som börjar i höst. Jag är involverad i jubileumsfirandet i samband med Handels 100-årsfirande, och leder bland annat den halvdag av föreläsningar som äger rum under Homecoming 27 maj, samt agerar bollplank åt studentkåren i ett ännu hemligt, men kanonbra, projekt. Sedan gör jag förstås det som alla universitetsanställda måste göra, som till exempel att “reviewa” internationella artiklar åt olika tidskrifter, eftersom hela systemet bygger på s k “peer reviews”. Gissa om det tar tid.

Sedan sitter jag inte i 24, men väl i fyra styrelser (ett kommersiellt bolag, en kulturinstitution, en forskninsorganisation samt en filantropisk stiftelse – för att vara säker på att täcka in mitt kompetensområde). Och en jury som nästa vecka ska utse Årets humanist.

Då och då arbetar jag också i mitt egna företag. Med krönikorna i Dagens Industri varannan vecka till exempel, och någon enstaka annan artikel liksom ibland med chefsutbildningar i näringslivet. Ändå säger jag just nu NEJ till cirka 98 % av alla förfrågningar – av tidsbrist.

Ja, och så är jag ju också singelmamma, och har varit det på heltid de senaste åren, och ska dessutom flytta nu till sommaren.

Så lite tufft är det. Och just nu finns det tyvärr inte mycket tid över till att blogga. Inte om jag ska överleva våren i alla fall.

Förlåt.

Spotify som julklapp?

övrigt

Jag råkar ha 16 inbjudningar till musiktjänsten.

Skicka ett mejl om ni vill komma igång med den fria, reklamfinansierade varianten:

tn [at] qnb.se