Jag har ett helt skåp med vaser, prydnadssaker och annat som jag har fått, och som är jättebra att ha när man själv ska gå bort.

Men egentligen blir jag mycket gladare över presenter som den här, där jag hjälper till att bygga hus i Kongo, som jag fick när jag föreläste för konsultbolaget Preera häromdagen:

Frågan är om det inte är kontrasterna som gör livet så rikt.

Som när jag talade på Handels Homecoming härom veckan; om vikten av att inte ENBART tänka i finansiella termer, utan också ta hänsyn till sociala, kulturella, ekologiska och andra faktorer.

Jag tyckte själv att det var lite fånigt förutsägbart, men blev – till min förvåning – istället hårt och aggressivt angripen av en alumn. Han menade att jag inte hade förstått någonting och att företags enda syfte var att tjäna pengar. Själv var han minsann framgångsrik finansman.

Några alumner kom visserligen fram efteråt och tyckte att det var urkul att vi hade hyrt in en skådespelare för att “gestalta girigheten”, en Gordon Gekko/Patrick Bateman. Men i ärlighetens namn var det hela rätt obehagligt och jag blev illa berörd. Och lite rädd.

Därför var jag också orolig över att på nytt ställa mig på scen i veckan, på ett annat sådant där officiellt handelsarrangemang. Den här gången handlade det om att hålla ett middagstal till Jacob Wallenberg, som i torsdags fick pris som Årets forskningsfrämjare. Pristagaren själv, liksom övriga talare under ceremonin och middagen, syns här bredvid (och nej, jag passar inte in, men det är å andra sidan min vardag).

Jag kunde förstås inte hålla mig från att berätta om den gången då jag av misstag tog Jacob Wallenberg för att vara cirkusdirektör (en sann, om än för mig lite pinsam, historia). Det uppskattades inte av alla. Så talar man inte till en direktör av hans dignitet. En kollega skickade ett mejl på natten till mig, där han skrev att han aldrig kunde avgöra om jag var allvarlig eller ironisk. Jag var varken eller.

Festföremålet själv, som jag hade till bordet, verkade dock inte alls ta illa upp, utan pratade glatt om vikten av kultur och vikten av att inte vara för enbent som ekonom. Jag håller helt och hållet med honom.
Och själv ser jag ju inte heller titeln Cirkusdirektör som något negativt.
Tvärtom.

Fast jag hoppas faktiskt att jag aldrig gör det.
Det var en otroligt nyttig erfarenhet.

Vi var så sjukt sågade och jag vill faktiskt för alltid minnas:

* Hur det kändes när Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och UNT sågade programmet – och att man faktiskt fortfarande, flera år efteråt, minns alla elaka formuleringar.
(Även om jag måste säga att jag inte förstår folk som kan vara arga på recensenter. Det skulle jag aldrig kunna vara. De gör ju bara sitt jobb.)
* Hur det var att läsa Lars Vilks blogg, där han ältade och ältade och ältade hur dåliga vi, och framför allt jag, “modernisten”, var (och hur han trodde att vi styrde hela upplägget, vilket förstås var så långt från verkligheten man kan komma). Och hur absurda en del av kommentarerna var.
* Hur jobbigt det var att delar av min familj skämdes så oerhört.

Sådant är nyttigt att ha fått känna på när man jobbar på det kulturella fältet. Det är nämligen inte i alla yrken som man kan utvärderas så offentligt och så hårt som i kultursfären – och det är rätt bra att själv ha fått smaka på det.

Och man kan ju alltid trösta sig med SVT:s svar på frågan här ovan. Thank God!

Precis som inom kulturekonomin finns inom psykoterapin en spänning mellan ett mer tolkande och kulturellt synsätt inom den psykodynamiska skolan, som just nu verkar förlora gentemot ett mer standardiserat och effektiviserat synsätt inom kognitiv beteendeterapi (KBT).

Det är som inom kulturekonomin, där vi – eller i alla fall jag – ständigt brottas med att försöka göra den tolkande, kulturella ansatsen hörd (kultur-), när den effektiva, ekonomiska hela tiden vill ta över (-ekonomi).

Fast det är faktiskt ännu tydligare inom psykoterapin. Jag har gått i både psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi, och har dessutom en teoretisk skolning i psykoanalys i botten.
(Plus en massa andra terapier av typen grupp-, par- och gud eller buddha vet vad… )

Skillnaderna mellan olika terapiformer är dock – enligt min erfarenhet – ENORMA.
Mina två sejourer i kognitiv beteendeterapi, bägge med specifika problem i botten, har landat i att jag har blivit galen på terapeuterna, som har haft förutbestämda bilder av hur jag borde leva mitt liv.
Den första kunde inte släppa tanken på att jag borde vara stressad över att jag inte hann baka bullar.
Som om jag skulle bry mig om att baka bullar, när jag har ett bra bageri runt hörnet?
Den andra är helt fast i bilden av att jag har ett flashigt jobb och har fastnat i honungsfällan.
Även hon har alldeles uppenbart en normativ bild av hur jag borde leva mitt liv.

I psykodynamisk terapi, däremot, har det funnits ett mycket mer öppet förhållningssätt. Jag har fått vara den jag är och bygga en relation med terapeuten.
Visst har det tagit längre tid – i mitt fall tre år jämfört med tio veckor för KBT – och kostat mycket mer, men det har också varit en poäng.

Ja, jag vet jag förespråkar. Psykodynamisk terapi, förstås. Och jag tycker att det är oroväckande att det verkar vara det andra synsättet, KBT, som nu är det förhärskande.

Det är pecis samma utveckling, och den är precis lika oroväckande, som inom kulturekonomin.

Sedan dess har hon fortsatt forska om genus, inte minst i filmbranschen, om kulturellt och ekonomiskt kapital i museivärlden och om trendspaning.

Dessutom har hon själv gjort en del film. Bland annat en om affärsmän, “Männen på Kastrup”, och flera andra. Hon är alltså inte bara supersmart, utan också mångsidig.

Så vad händer när hon nu är i Mumbai och undervisar? Jo, hon blir förstås uppraggad på gatan och castad att spela flygvärdinna i en Bollywoodfilm. Hur cool är inte det?

När jag har tinat upp ska jag ge lite glimtar från den indiska kulturekonomin, men först lite GALLA över den flygplats som enbart platsar i min favoritsåpa, Stockholm Arlanda.

På vägen dit blev, som sagt var, min resväska kvarglömd. Mumlande förklaringar om att den hamnat hos SAS istället för British Airways, och blivit stående på Arlanda istället för att resa mot Ahmedabad. Men hallå! Hur svårt kan det vara?

Sedan: landning på Arlanda klockan ett i natt. Alla plan försenade och återigen ingen väska på bandet. En halvtimme senare ett samtal från Luftfartsverket: de har hittat den. Måste bara ha blivit glömd. Hallå igen!

Därefter: MARDRÖMMEN startar. Sista tåget har gått, sista bussen likaså. Återstår gör TAXI, med det lilla problemet att det en snöig fredagsnatt inte finns några taxibilar på Arlanda. -”Det kan ta ett par timmar”, säger kvinnan som har fått clownrollen i såpoperan och har “TAXISERVICE” på ryggen. Hon erbjuder allt utom service!

Det är femton minusgrader, många av oss saknar vinterkläder, vi står i en lång kö och vi är i Sverige – vilket betyder att folk hoppar in en och en i bilarna och inte delar. Bredvid mig står en chockad amerikanska från Seattle, som aldrig har sett något liknande.

Efter drygt en timme kör en tom buss förbi oss på väg mot Stockholm City. Det visar sig att SL-bussarna går hela natten, fast det har Arlandas “service”-personal glömt att berätta. Och bussen stannar heller inte till, trots att det står massvis av människor och skakar i kylan. Medmänsklighet står nämligen inte inskrivet i chaufförens arbetsbeskrivning.

Klockan är halv fyra när jag kommer hem, efter att ha varit riktigt osvensk och delat taxi med tre andra ur kön.

Alltihop känns symptomatiskt. Man landar på ursnygga, superdesignade Arlanda, bara för att upptäcka att allt bara är yta – det finns ingen service och ingen medmänsklighet. Någonstans har vi glömt det som verkligen spelar roll – och det är precis det som gör att jag tror att Indien, och inte Sverige, har framtiden för sig!

Först Rival. Mitt stamhak. Som det art déco fan jag är, älskar jag förstås Rival. Det är mitt inredningsideal, rakt av!

Sedan Clarion på Ringvägen. Där bodde min kollega Jo. Hon tyckte att det kändes som gamla Sovjet, och inredningen är verkligen inget vidare, men de kompenserar det i alla fall med konsten. Det finns otroligt mycket bra konst på Clarion!

Vilket vi förstås har duktiga konstkonsulterna KiWi att tacka för.

Här till exempel Maria Friberg i en “sovjetlobby”, och mer passande konst kan väl knappast väljas till en konferensdel.

Dessutom var/är det Perfect Performance festival på Clarion, vilket gjorde att man bland annat kunde kolla på Yoko Ono och John Lennons gamla performance – i en ny version och live. Ett par tillbringar sju dygn i en hotellsäng, och vi kan alla kolla här.
Riktigt kul, och särskilt på plats på hotellet!

Sist, men inte minst, hann vi med nyöppnade Hotell Skeppsholmen, som ex-mannen Arkitekten gjort. Det var väldigt fint, varmt och skandinaviskt, och särskilt badrummen var absolut underbara.

Men märklig känsla att det ligger i Kulturrådets gamla lokaler. Är det bara jag som tycker att det känns lite tidstypiskt att gamla Kulturrådet har blivit designhotell?

PS Och nästa helg är det dags för nästa konsthotellhändelse, Absolut Art som firar trettio år, på hotell Lydmar.

Warren Buffet

Ändå – eller på grund av det – blir jag lite äcklad av auktionen. Det känns så makabert alltihop. Särskilt när man ser slutpriserna.