Kulturekonomi

Konsten att överleva en sågning

övrigt

Fick ett tips om Metro i dag:
Tänk, jag hade själv nästan lyckats förtränga programmet.

Fast jag hoppas faktiskt att jag aldrig gör det.
Det var en otroligt nyttig erfarenhet.

Vi var så sjukt sågade och jag vill faktiskt för alltid minnas:

* Hur det kändes när Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och UNT sågade programmet – och att man faktiskt fortfarande, flera år efteråt, minns alla elaka formuleringar.
(Även om jag måste säga att jag inte förstår folk som kan vara arga på recensenter. Det skulle jag aldrig kunna vara. De gör ju bara sitt jobb.)
* Hur det var att läsa Lars Vilks blogg, där han ältade och ältade och ältade hur dåliga vi, och framför allt jag, “modernisten”, var (och hur han trodde att vi styrde hela upplägget, vilket förstås var så långt från verkligheten man kan komma). Och hur absurda en del av kommentarerna var.
* Hur jobbigt det var att delar av min familj skämdes så oerhört.

Sådant är nyttigt att ha fått känna på när man jobbar på det kulturella fältet. Det är nämligen inte i alla yrken som man kan utvärderas så offentligt och så hårt som i kultursfären – och det är rätt bra att själv ha fått smaka på det.

Och man kan ju alltid trösta sig med SVT:s svar på frågan här ovan. Thank God!

Psykoterapins likhet med kulturekonomi

övrigt

Jag har rätt mycket erfarenhet av psykoterapi – och slås ofta av likheterna mellan psykoterapi och kulturekonomi.

Precis som inom kulturekonomin finns inom psykoterapin en spänning mellan ett mer tolkande och kulturellt synsätt inom den psykodynamiska skolan, som just nu verkar förlora gentemot ett mer standardiserat och effektiviserat synsätt inom kognitiv beteendeterapi (KBT).

Det är som inom kulturekonomin, där vi – eller i alla fall jag – ständigt brottas med att försöka göra den tolkande, kulturella ansatsen hörd (kultur-), när den effektiva, ekonomiska hela tiden vill ta över (-ekonomi).

Fast det är faktiskt ännu tydligare inom psykoterapin. Jag har gått i både psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi, och har dessutom en teoretisk skolning i psykoanalys i botten.
(Plus en massa andra terapier av typen grupp-, par- och gud eller buddha vet vad… )

Skillnaderna mellan olika terapiformer är dock – enligt min erfarenhet – ENORMA.
Mina två sejourer i kognitiv beteendeterapi, bägge med specifika problem i botten, har landat i att jag har blivit galen på terapeuterna, som har haft förutbestämda bilder av hur jag borde leva mitt liv.
Den första kunde inte släppa tanken på att jag borde vara stressad över att jag inte hann baka bullar.
Som om jag skulle bry mig om att baka bullar, när jag har ett bra bageri runt hörnet?
Den andra är helt fast i bilden av att jag har ett flashigt jobb och har fastnat i honungsfällan.
Även hon har alldeles uppenbart en normativ bild av hur jag borde leva mitt liv.

I psykodynamisk terapi, däremot, har det funnits ett mycket mer öppet förhållningssätt. Jag har fått vara den jag är och bygga en relation med terapeuten.
Visst har det tagit längre tid – i mitt fall tre år jämfört med tio veckor för KBT – och kostat mycket mer, men det har också varit en poäng.

Ja, jag vet jag förespråkar. Psykodynamisk terapi, förstås. Och jag tycker att det är oroväckande att det verkar vara det andra synsättet, KBT, som nu är det förhärskande.

Det är pecis samma utveckling, och den är precis lika oroväckande, som inom kulturekonomin.

Coolaste kollegan

övrigt

Min coolaste kollega heter Jenny. Jenny Lantz. Också kulturekonom, som skrev sin doktorsavhandling om film: “Taste at Work: On Taste and Organization in the Field of Cultural Production”.

Sedan dess har hon fortsatt forska om genus, inte minst i filmbranschen, om kulturellt och ekonomiskt kapital i museivärlden och om trendspaning.

Dessutom har hon själv gjort en del film. Bland annat en om affärsmän, “Männen på Kastrup”, och flera andra. Hon är alltså inte bara supersmart, utan också mångsidig.

Så vad händer när hon nu är i Mumbai och undervisar? Jo, hon blir förstås uppraggad på gatan och castad att spela flygvärdinna i en Bollywoodfilm. Hur cool är inte det?

Arlanda – en såpopera på riktigt!

övrigt

Tillbaka i Sverige, kan jag bara konstatera att det inte bidde något bloggande från Indien. Mest för att min resväska, med laddare till datorn och mycket annat, blev kvar på Arlanda.

När jag har tinat upp ska jag ge lite glimtar från den indiska kulturekonomin, men först lite GALLA över den flygplats som enbart platsar i min favoritsåpa, Stockholm Arlanda.

På vägen dit blev, som sagt var, min resväska kvarglömd. Mumlande förklaringar om att den hamnat hos SAS istället för British Airways, och blivit stående på Arlanda istället för att resa mot Ahmedabad. Men hallå! Hur svårt kan det vara?

Sedan: landning på Arlanda klockan ett i natt. Alla plan försenade och återigen ingen väska på bandet. En halvtimme senare ett samtal från Luftfartsverket: de har hittat den. Måste bara ha blivit glömd. Hallå igen!

Därefter: MARDRÖMMEN startar. Sista tåget har gått, sista bussen likaså. Återstår gör TAXI, med det lilla problemet att det en snöig fredagsnatt inte finns några taxibilar på Arlanda. -”Det kan ta ett par timmar”, säger kvinnan som har fått clownrollen i såpoperan och har “TAXISERVICE” på ryggen. Hon erbjuder allt utom service!

Det är femton minusgrader, många av oss saknar vinterkläder, vi står i en lång kö och vi är i Sverige – vilket betyder att folk hoppar in en och en i bilarna och inte delar. Bredvid mig står en chockad amerikanska från Seattle, som aldrig har sett något liknande.

Efter drygt en timme kör en tom buss förbi oss på väg mot Stockholm City. Det visar sig att SL-bussarna går hela natten, fast det har Arlandas “service”-personal glömt att berätta. Och bussen stannar heller inte till, trots att det står massvis av människor och skakar i kylan. Medmänsklighet står nämligen inte inskrivet i chaufförens arbetsbeskrivning.

Klockan är halv fyra när jag kommer hem, efter att ha varit riktigt osvensk och delat taxi med tre andra ur kön.

Alltihop känns symptomatiskt. Man landar på ursnygga, superdesignade Arlanda, bara för att upptäcka att allt bara är yta – det finns ingen service och ingen medmänsklighet. Någonstans har vi glömt det som verkligen spelar roll – och det är precis det som gör att jag tror att Indien, och inte Sverige, har framtiden för sig!

Hotellet som kulturorganisation

övrigt

Helgen var en riktig hotellhelg.
På tre dagar hann jag med lika många stockholmshotell, och det som slog mig var, som alltid, deras roll som kulturorganisationer.

Först Rival. Mitt stamhak. Som det art déco fan jag är, älskar jag förstås Rival. Det är mitt inredningsideal, rakt av!

Sedan Clarion på Ringvägen. Där bodde min kollega Jo. Hon tyckte att det kändes som gamla Sovjet, och inredningen är verkligen inget vidare, men de kompenserar det i alla fall med konsten. Det finns otroligt mycket bra konst på Clarion!

Vilket vi förstås har duktiga konstkonsulterna KiWi att tacka för.

Här till exempel Maria Friberg i en “sovjetlobby”, och mer passande konst kan väl knappast väljas till en konferensdel.

Dessutom var/är det Perfect Performance festival på Clarion, vilket gjorde att man bland annat kunde kolla på Yoko Ono och John Lennons gamla performance – i en ny version och live. Ett par tillbringar sju dygn i en hotellsäng, och vi kan alla kolla här.
Riktigt kul, och särskilt på plats på hotellet!

Sist, men inte minst, hann vi med nyöppnade Hotell Skeppsholmen, som ex-mannen Arkitekten gjort. Det var väldigt fint, varmt och skandinaviskt, och särskilt badrummen var absolut underbara.

Men märklig känsla att det ligger i Kulturrådets gamla lokaler. Är det bara jag som tycker att det känns lite tidstypiskt att gamla Kulturrådet har blivit designhotell?

PS Och nästa helg är det dags för nästa konsthotellhändelse, Absolut Art som firar trettio år, på hotell Lydmar.

Dagens citat

övrigt

“I am not a businessman, I am an artist”

Warren Buffet

Bergman(i)

övrigt

Jag älskade Ingmar Bergman. Jag har sett alla hans filmer ett oändligt antal gånger, gått på massvis av festivaler och till och med skrivit en fallstudie om honom, som fortfarande används, vid HEC i Montreal.

Ändå – eller på grund av det – blir jag lite äcklad av auktionen. Det känns så makabert alltihop. Särskilt när man ser slutpriserna.

Hjälp – jag drunknar!

övrigt

Är jag ensam om att känna det som om jag är på väg att drunkna?

Att kvantiteten – mängden – går ut över kvaliteten? Att allt späds ut?

Att jag skulle hinna träffa de nära vännerna mycket oftare, om jag inte ägnade så mycket tid åt alla bekanta; om jag skippade en del mingel och inte ägnade timmar åt att svara på en miljon mejl, blogga, kolla Facebook och annat – och att det antagligen skulle ge mer.

Att jag skulle hinna läsa fler böcker, ordentligt, om jag inte skaffade så många böcker – och att det antagligen skulle ge mer.

Att jag skulle kunna lyssna in mig ordentligt på en artist, på ett album, på ett stycke, om jag lät bli att lyssna på så många – och att det antagligen skulle ge mer.

Och så vidare.

I går tog jag ledigt – för en gångs skull – och la mig på sängen och läste min vän Anna Lytsys roman “Fru Freud och jag”. Hela dagen. Det kändes syndigt, skamligt och väldigt skönt!
Viss litteratur blir bäst av att läsas på det sättet, intensivt, men hur ofta unnar man sig att göra det?

Jag gör det allt mer sällan.
Istället märker jag att jag i allt högre utsträckning bara skummar böcker, läser lite här och där, och sedan lägger dem i från mig. För att hinna skumma nästa. Och jag tror att det skulle vara ännu värre om jag skaffade mig en läsplatta och började ladda ned från nätet. Då skulle jag väl till sist bara skumma allt.

Jag funderar jättemycket över det här. Det är nästan som en besatthet. Då och då skriver jag krönikor relaterade till temat, men får då nästan alltid tillbaka en mängd spydiga mejl om att det är ett lyxproblem. Och det är såklart att det är.

Men ändå.

Andra gånger får jag svaret att det enbart handlar om att jag är medelålders, kvinna och inte van att navigera i det gigantiska utbud av kultur och relationer som har uppstått med nätet. Och det är såklart att jag är.

Men ändå.

Åter andra tycker att jag borde vända på frågeställningen och istället tipsa folk om hur man får mer av allt: fler relationer, mer kultur. Det kan man säkert göra, och det är säkert ännu viktigare, men inte jag. Jag upplever verkligen motsatsen: att mängden blir ett problem som går ut över kvaliteten.

Är jag ensam om det?

Inflationstider

övrigt

Såhär första dagen på läsåret, med ett nästan dubblerat intag av nya studenter (från 300 till närmare 600 p g a av vi äntligen går över till kandidat + master, på riktigt), har jag absolut inte tid att blogga. Men jag kan ändå inte låta bli att tipsa om dagens debattartikel i DN, av min forna kollega och kompis Magnus Henrekson, som pekar på ett ytterst konkret problem, nämligen betygsinflationen. På Handels har vi för första gången i vår hundraåriga historia varit tvungna att lotta, och alla med högsta betyg 20,00 har inte kommit in.

Kulturfestival i Stockholm

övrigt

… och jag har som vanligt inte tid att gå. Nästa vecka börjar 500 nya studenter på Handels, och glöm att jag hinner se en enda föreställning eller utställning veckan innan. Nu är det jobb 24/7 som gäller!