Resultatet är ett kulturhus som invigdes 2009, där även utbildningar (flera med kulturinslag) och en biograf också huserar, men ett hus vars stora salong är optimerad för opera och där åtminstone en operaföreställning äger rum varje år under drygt två veckor. I år är det Trollflöjten som framförs i norsk översättning. Många deltar på olika sätt, i allt från kören till serveringen, men huvudensemblen består av professionella.

Operahuset Nordfjord beskriver sig som det enda operahuset i Norge utanför Bjørvika i Oslo — men det verkar vara en sanning med modifikation eftersom operahuset just är så mycket annat. På flera sätt handlar det om — om jag ska prata ekonomspråk — positionering eller branding. Inte fel med det. Liksom i Sverige har otaliga kulturhus byggts och detta blir ett sätt att framstå som unik och bli mer speciell, både gentemot omvärlden och det egna samhället.

Jag var där för att inleda VAKN-konferensen. Kulturnæringane er i vinden, sades det, så mycket var sig likt, men jag kunde ta del av både ny, mycket intressant forskning och nya exempel. Det blir läge att återkomma till detta framåt.

En skillnad finns förstås: ingen höjde något varningsflagg för ekonomisk kris. I stället möttes jag av förstasidan på tidningen VG om rekordpriser på bostäder som bara fortsätter att stiga.

-Lika många kvinnor som män går ut från filmskolan, så talangerna finns där ute. Jag är beredd att använda könskvotering som politiskt verkningsmedel för att nå målet på 40 procent, säger kulturministern till NRK.

Det norska filminstitutet ska utreda hur en sådan kvotering skulle kunna genomföras i praktiken. Förslaget har fått blandad reaktioner inom branschen där en del ser det som nödvändigt under en övergångsfas och andra oroar sig för att de bästa projektet inte kommer att få stöd.

“Kulturlyftet” var ett gemensamt politiskt program från de rödgröna som skapat en grund för en ökad satsning på kulturen i Norge. Viktigast av allt är pengar, konstaterade Giske och den norska kulturbudgeten ökade från drygt 5,1 miljarder till nästan 7,9 miljarder 2006-2010.

Framför allt är det tre lärdomar som Giske poängterar att kulturpolitiker och kulturarbetare kan dra av hans erfarenheter. För det första att vara konkreta i vad som ska genomföras och vad det kostar.

För det andra decentralisera och minska byråkratin så mycket som möjligt. Han exemplifierade med att det för en jazzfestival tidigare fanns 14 olika instanser att söka medel ifrån, pengar som egentligen kom från samma kassa. Detta leder till onödigt mycket administrativt arbete för både kulturarbetarna och de offentliga instanserna. Reformer och sammanslagningar är också lättare att genomföra vid utökningar av medlen än vid neddragningar.

För det tredje, vilket han återkom till flera gånger, är att kulturfolk måste ta för sig mer och inte vara så blygsamma och framförallt sluta prata illa om varandra. Giske gör en jämförelse med utbildningsområdet där olika delar inte motarbetar varandra.

- En mattelärare säger aldrig att vi inte ska satsa på norska och en lärare i norska säger inte att vi inte ska satsa på geografi, säger Trond Griske. Detta är ett symptom på en sjukdom som hänger ihop med de små medlen kulturfolk har att röra sig med där en satsning inom ett område innebär att satsningar på andra områden uteblir.

Giske poängterade även kultursektorns betydelse för ekonomin och sysselsättningen där satsningar behövs. Särskilt framhöll han dataspelsbranschen som större än filmbranschen och det intressanta i att den spänner över så många sektorer.

Ämnet för dagen har varit kulturbaserad kulturbaserad stadsutveckling under rubriken ”Kultur som motor” (känns temat igen..?). Seminariet är en del i en serie som kommunaldepartementet finansierar för att samla information till en proposition.

Den norska infallsvinkeln när man talar om kultur och näring handlar mycket om att det ska vara mer attraktivt att bo i Norges alla mindre städer, det vill säga mindre om att kulturnäringarna uppvisar tillväxt i sig själva. Uttrycket som mest används är kulturbaserad näring. Det norska angreppssättet verkar också vara att kika på Sverige. Under seminarieserien lyfts dessutom svenska case som Arn-turismen och Astrid Lindgrens värld fram.

I Verdal finns huset Tindved, som bland annat rymmer en av de kulturinkubatorer som norska regeringen stödjer i ett utvecklingsprojekt. Verdal beskriver sig som en ”teaterkommun” och i huset finns också en nystartad, högprofilerad teaterutbildning.

Och något att ta med sig:

Jag hade lite tid över i morse så jag tog en tur längs älven. Naturen var närvarande hela tiden, med snötäckta berg i horisonten. Men denna, till synes, idylliska region beskrivs som cowboyland och i samband med en stor fabriksnedläggning på 90-talet var här flest narkomaner per invånare i Europa.

Nu har utvecklingen vänt igen och om det blir det i de flesta fall en rapport. Men den högsta politikern beställde i stället ett teaterstycke. Pjäsen, Det lengste kysset, hade premiär 3 april.

Själv har jag inte läst manuset eller sett pjäsen (men andra hyllade verket idag). Men jag tycker att greppet är modigt och bra, och värt att ta efter. När man talar om att offentlig sektor köper in konst begränsas det nästan alltid till bildkonst. Dessutom har en pjäs kring ett sådant ämne onekligen större potential att nå ut till fler och på ett djupare plan än en rapport, och dessutom leva längre.

Donatella är bland annat den som har byggt upp den populära utbildningen i “Kultur og ledelse” vid Handelshögskolan BI i Oslo och hon är dessutom författare till boken Kunst og Kapital. Nye forbindelser mellom kunst, estetikk og naeringsliv“, som jag varmt kan rekommendera för alla som är intresserade av fältet.

Den boken skrev hon tillsammans med sin kollega, teatervetaren Anne-Britt Gran, som nyligen också har kommit ut med en bok om kultursponsring, med just titeln “Kultursponsing“. Den har jag själv inte hunnit läsa.

Vid sidan av dessa två, finns en tredje norsk kvinna, vars namn bör läggas på minnet: Grete Wennes, som bland annat har skrivit boken “Kunstledelse“, om ledning och ledarskap i kulturorganisationer.

Förutom att dessa tre norska kvinnor är jätteviktiga på forskningsfältet, är de ovärderliga som kollegor – och väninnor.

Det visar hur märkligt det kan bli när lagar och regler omsätts till vardagen. Att det i många fall handlar om att agera för att inte få klagomål eller straff. I det här fallet handlar det om att det är fastighetsägarens ansvar om något faller ner från taket, vilket innebär att skyltar och konor på ett bisarrt sätt försöker hålla borta stockholmarna från trottoarerna vintertid.

Men den här typen av straffläggande regler når ändå fram. Till skillnad från direktiv som är till för att uppmuntra.

De tre norrmännen kommer från tre olika departement – kultur-, närings- och “kommunaldepartementet” – och är de som skrev handlingsplanen som presenterades i juni. 50 miljoner nya norska kronor fördelades ut till satsningar på kulturnäringarna.

Men de är förbluffade över att gensvaret blev så svagt. I vissa fall när pengar har funnits att söka har inga ansökningar kommit alls.

Det är inte det att behovet inte finns, säger de. Men vi har inte nått fram.

Ofta tycker vi som tar fram policyförslag att det är en seger när det blir politiska beslut av våra tankar. Men det är onekligen då det börjar. Modellen för att förverkliga beslutet på rätt sätt är minst lika viktig.

Onekligen viss symbolik i den laguppställningen.

Jag har inte läst handlingsplanen än, men enligt de norska tidningarna så är några av insatserna:

- 15 miljoner kronor till Innovasjon Norge för nyskapande projekt inom kultur och näring.
- 1 miljon kronor till rockarrangörer.
- 2 miljoner kronor till utveckling av design i storstäderna.
- 2,5 miljoner kronor för att bättra på kunskapsunderlaget till fältet kultur och näring.
- Årlig statistik om kulturnäringarna för att stärka faktaunderlaget.

Det finns en handlingsplan för Sverige också (“Nybyggarna” som jag varit med och utvecklat för Nätverket för upplevelseindustrin). Tyvärr verkar det fortfarande långt borta innan den svenska regeringen plockar upp det här ämnet.