Undertiteln på din bok är “hur musik äger rum” – har musikens sociala dimensioner fått en ökad betydelse i det postdigitala?
- Egentligen inte, för musik har alltid handlar om gemenskaper. Idag flyter nog allt ihop på ett annat sätt. Inspelningen är ingen slutprodukt. På många sätt är vi tillbaka i “refrängen”, för musik har ju alltid ägt rum på en plats och en tid och i en gemenskap – hur mycket den än har behandlats ekonomiskt som en produkt som säljs till en individ.

Vad blir de “kulturekonomiska” konsekvenserna av det postdigitala lyssnandet?
- Framför allt, tror jag, att frågan om staden och tillgången till dess fysiska rum hamnar i centrum. Utan att ha några siffror på saken vågar jag säga att de som i första hand lyckats profitera på den växande ekonomin kring levande musik och klubbkultur inte är musikutövare av något slag, utan snarare fastighetsägare, krögare och bryggerier. Rent kulturekonomiskt är det en klart viktigare fråga än allt det som diskuteras kring upphovsrätt.

Din bok har själv fildelats, hur ser du på det?
- Det glädjer mig! Särskilt glad blir jag av att läsa om hur ett gäng människor som läser boken tillsammans gör marginalanteckningar i den och har för avsikt att sedan scanna in boken med marginalanteckningarna och sprida ännu en variant. Jag är inte det minsta skraj för att de digitala versionerna ska konkurrera ut pappersboken, för en bra pappersbok har så många egna kvaliteter som inte kan rymmas i en fil – vilket jag för övrigt också skriver om i manifestet, § 41…

* Du kan följa Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.se, där han diskuterar filosofi, estetik och samtida kulturteori.

Blödande skivindustri, trevande digital distribution, blomstrande livesektor. Så brukar bilden av musikbranschen tecknas.

Att livesektorn står för musikbranschens fantastiska intäktskälla var också bilden som Roger Wallis, adjungerad professor på KTH, gav i sitt uppmärksammade framträdande under Pirate Bay-rättegången (tydligen gjorde han sitt vittnesmål till ett framträdande och vände sig framför allt till åhörarna).

Jag har gjort några intervjuer den senaste tiden för att stämma av läget i musikbranschen. Artisten Daniel Saucedo – som med sin grupp EMD var med i Melodifestivalens final förra helgen – ger en bild av det är på mängden av liveframträdanden som han tjänar sina pengar (eller försörjer sig). Han har kuskat runt Sverige till otaliga småstäder och uppträtt i olika format.

Men det är en sak att det relativa förhållandet mellan intäkter från skivor och konserter förändras. En annan sak om livesektorn som helhet går bra, eller att det är enkelt att få lönsamhet i att arrangera konserter. Lars Rixon – delägare, manager och projektledare på det största svenska oberoende livebolaget United Stage -  reagerar starkt på den bild Roger Wallis för fram. Nedan några frågor och svar från intervjun med honom:

Hur mår livebranschen idag?

- Det byggs upp en myt som gör många av oss på turnésidan fly förbannade, nämligen att gräset plötslig är grönare här. Det Roger Wallis gjorde under rättegången var ett grovt felsteg. Han påstod att det artister förlorar på minskad skivförsäljning tar de igen på livesidan, eller åtminstone totalt. Han har ingen grund i det påståendet. Jag är bombsäker. Förutom att utgå från vad jag själv ser så kan du idag gå in i böckerna från det minsta tvåmansföretag till världsledande Live Nation så ser du siffror från konsertverkligheten som talar sitt tydliga språk. Och det har skett en försämring. Det är svårare att tjäna samma pengar idag.

- Sakta men säkert börjar också skivindustrin, liksom för all del media, etablera bilden av liveindustrin som ett Klondyke som en sanning. Och det, kan jag tycka, är inget annat än en stor affärsmässig naivitet, förvånande stor. Alla kan inte springa på samma boll. Om alla i branschen bara tror på livesidan – då går det åt skogen. På ett eller annat sätt. Är det något vi med mångårig erfarenhet av livemusik som levebröd vet, så är det att de avgörande faktorerna alltid är volym och omsättning. Du måste göra många och säljande konserter för att nå break even och tjäna pengar. Jag är inte så säker på att de som driver detta med entusiasm på skivbolagen idag riktigt förstår detta. Och att det dessutom skulle ta många år att få tillbaka den investering som skulle krävas för att kunna konkurrera bland oss.

Hur ser du på framtiden för livearrangörer?

- Det är jättetufft och konjunkturen börjar märkas. Skulle Hr Wallis med flera känna till verkligheten – då skulle de förmodligen sova lite sämre. Vi ser exempel varje vecka, i synnerhet på klubbsidan, där artister inte lever upp till förväntad biljettförsäljning. Konserter dimensionerade för 600 personer lockar 185… Vi kan se att den stora artisten, nationellt och internationellt växer sig större och starkare. Men det stora mellanskiktet har det allt svårare.

- En konjunkturreaktion kommer i regel senare till oss, men nu börjar den märkas. Vi har sett en dipp efter årsskiftet. Så vi är jätteoroliga för lokala arrangörer. Vi gör vad vi kan, de är ju våra återförsäljare och kunder.

Om det här är på kort sikt – hur ser det ut på lång sikt tror du? Kommer folk vilja betala för liveupplevelsen?

- Jag tror inte att spridningen av musik kommer öka viljan att betala för livemusik ytterligare, utan snarare att vi hamnar på en jämn nivå över tiden, där det går upp och ner i olika perioder.

- Tyvärr saknar vi idag bra mätmetoder, och det är problematiskt att utgå ifrån en enskild artist. Varje artist har ju sina konjunktursvängningar, “ups and downs”. Så det är inte alltid lätt att härleda det ena till det andra.

I musikbranschen är 360-avtal något som lyfts fram som framtiden, med intäkter från alla eller många delar av artisters verksamhet. Jobbar ni också med detta eller är ni fortfarande mest ett livebolag?

- Vi är livebolag framför allt. Men klart att vi diskuterar 360-avtal också, inte minst när diskuterar framtiden. Vi blir väldigt provocerade av Roger Wallis-mentaliteten och inser att även vi måste tjäna pengar från flera håll.

- Och möjligen tror jag till och med att vi har bättre förutsättningar att lyckas av att göra varianter av 360, av det enkla skälet att vi saknar den där naivitet jag upplever finns hos skivbolagen idag. De har en känsla av en tro att live bara är en intäktskälla, utan egna lönsamhetsproblem, och jag tror att den här bilden finns ganska högt upp i skyskrapan. De tror att man bara kan anställa två personer som driver en turnéverksamhet. Vi är 20 personer. Vi vet vad som krävs innan man ens kan överleva som agent, producent eller arrangör.

- För oss som jobbar med artisterna så ställer utvecklingen helt nya krav. Artisterna är vår produktutveckling. Förut har vi tagit rygg på skivbolagen och bara skickat ut artisterna på turné. Idag i lanseringssynpunkt är live viktigare. Mindre av det kreativa arbetet ligger nu inom skivbolagets låda. Vi är tvungna, på gott och ont, att vara med tidigare i processen. Vi har inget val, och det gör det hela svårare.

Johanna Nylander på: www.FrihetFildelningFeminism.se
Emma på: opassande.se
Klara på: kurvigheter.se
Hanna på: projo.se
Anna Troberg på: www.annatroberg.com
Daniela Alba på: bevarainternet.se

Vid sidan av dessa, som i mina obildade ögon verkar vara pro fildelning, finns debattörer som journalisterna:
Jenny-Maria Nilsson på (absolut snyggaste bloggen): jennymaria.com
Isobel Hadley-Kamptz på: isobelsverkstad.blogspot.com

Och Tidningsutgivarnas vd Anna Serner på: annaserner.wordpress.com

Samt några politiker, som ibland kommer in på upphovsrättsfrågan. Till exempel folkpartisterna:
Madeleine Sjöstedt på: madeleinesjostedt.wordpress.com
Cecilia Wikström på: ceciliawikstrom.blogspot.com
Och socialdemokraten Eva-Lena Jansson på: evalenajansson.blogspot.com

Finns det fler?
Tack alla ni som har hjälpt till – och välkomna att fortsätta fylla på och/eller rätta.

Anders är numera också chefredaktör för “Konstnären”. Det ska bli intressant att se vad han ska göra med tidningen. (Hans första nummer har nyss avslutats.)

Tanken är att Micael Dahlén och Anders Rydell ska fundera kring utifrån aktuella teman såsom Barack Obama, de nya “Terminator”-filmerna och finanskrisen, samt diskutera reaktionerna på boken, till exempel vad det är som gjort att tanken om Nextopia och Förväntningssamhället fått så mycket uppmärksamhet.

Anders har säkert också funderingar utifrån sin nya roll på “Konstnären”. Själv är jag nyfiken på vad Micael Dahlén, såsom professor i marknadsföring, säger om föremålet för Anders nya bok, den illegala fildelningen. Gratis som affärsmodell kommer också beröras apropå att Chris Anderson, Wired-redaktören bakom boken ”The Long Tail” och artikeln ”Free”, några dagar senare kommer till Malmö.

Vi ska för övrigt summera Chris Andersons artikel “Free” på svenska till premiumversionen av nästa analysbrev.

Vi upptäckte snabbt hur tidigare (och uppdaterade) avtal satt många krokben genom att begränsa rättigheter till enstaka landområden. Vi har också sett hur lokala regelverk gjort distributionen svårare, t.ex. när iTunes skulle komma till Sverige.

Titeln på Vinnova-rapporten som vi jobbade med i somras, och som jag hoppas släpps snart, har också arbetstiteln “Digitala murar och möjligheter: global distribution och lokala regelverk för film, musik och spel”.

Tyvärr går inte heller utvecklingen mot enklare regelverk, snarare tvärtom. Igår annonserade staten New Yorks guvernör David Paterson att han vill ha en “iPod-skatt” som innebär beskattning av nedladdad musik och annan digitalt distribuerad underhållning. Bakgrunden är att New York, beroende på Wall Streets kollaps, kommer tappa enorma skatteintäkter.

New York är inte den första amerikanska staten som ger sig på området. CNET rapporterade i augusti i år och gav en bra bakgrund med alla svårigheter.

• “Pirate Bay tjänar miljoner på sajten”, tack vare annonsintäkter. Pengarna hamnar utan skatt på Jungfruöarna i Västindien.
• En av de åtalade har “tidigare finansierat främlingsfientliga Framstegspartiet och har varit aktiv i kretsen kring ­Bevara Sverige svenskt, BSS. Han har också varit engagerad i Ny demokrati. 1988 dömdes han för inblandning i en misshandel av män med invandrarbakgrund i Gamla stan i Stockholm.”
• “Kriminellt nätverk styr.” Det är rubriken på artikeln som handlar om det fåtal (“Scenen”) som skaffar sig de första kopiorna och sedan sprider dem.

Min första tanke är att det här blir ett hårt slag mot den uppmålade idealism som fått försvara illegal fildelning (“musik tillhör alla”; “storbolagen har varit alltför giriga, varför ge dem mer?”).

Det är utan tvekan att den här ideologiseringen har påverkat den allmänna opinionen. Men varför illegal fildelning och nedladdning har slagit igenom stort är också för att det har inneburit användarvänliga initiativ.

DN refererar idag en undersökning som bekräftar den bilden: “Möjligheten att titta när man vill och har tid är den helt överskuggande anledningen till att ladda ner filmer och teveserier från nätet.“

Och, återigen, det är både förvånande och irriterande hur trögrörlig filmbranschen är när det gäller att komma upp med lagliga alternativ. Den är fast i sitt fönster-tänkande som måste börja med biografen. Trots att jag, och många andra (småbarnsföräldrar), inte skulle tveka en minut att betala kostnaden för en biobiljett för att strömma en ny film till hemmabion. I stället för att kunna se filmen samtidigt som den recenseras och diskuteras är jag tvungen att vänta minst ett halvår på dvd-släpp.

För kultur finns ett värde i att nå ut, oavsett hur.

Skivbolaget för också diskussioner med andra majors om att förändra prioriteringarna och strukturen för andra organisationer, däribland RIAA (Recording Industry Association of America). Inget skivbolag, rapporterar Variety, är nöjd med IFPI:s nuvarande roll som “jakthund”.

De här förändringarna kan få stora konsekvenser på fildelningsdiskussionen internationellt, eftersom RIAA och IFPI har varit två av de mest högljudda och anklagande aktörerna (ihop med de amerikanska filmbolagens organisation). Flera skivbolag har trots allt under en tid velat införa möjligheter för oskyddade downloads. I vissa fall till och med börjat med, som EMI på Itunes.

“While Sweden might seem to be an unlikely harbor for pirates of any kind, weak copyright laws, lax enforcement, high broadband penetration and general antipathy toward the entertainment industry have made it a file-sharing free-for-all.”

Några för mig nya siffror nämns: Av de illegalt kopierade filmerna (fildelning, dvd-kopiering m.m.), så är 87 procent av dem från fildelning i Sverige, att jämföra med 62 procent i Frankrike, 58 procent i Tyskland, 37 procent i Storbritannien och 34 procent i USA.

Samtidigt fortsätter debatten i Expressen om fildelning och upphovsrätt. Rubrikerna är underbara för övrigt. (Jag har även uppdaterat uppräkningen i det tidigare inlägget.)

Ernst Brunner på bild med rubriken “Piratmoderaterna förstör vårt arbete” kom häromdagen.

“Nu efterlyser vi svenska politiker som vågar visa kurage. Var är svenska ledande politiker när deras kollegor i andra länder försvarar författares, manusskribenters, skådespelares, animatörers och musikers rätt att få betalt för sitt jobb?”

I fredags skriver regeringesutredarna Cecilia Renfors och Johan Axhamn “Så rensar vi upp bland fildelarna”. Artikeln är en bra sammanfattning av utredningen. De är frustrerade över att inte ha blivit lästa ordentligt (eller alls; jag känner mig för övrigt igen mig i situationen).

“Vi vill inledningsvis framhålla att fildelning i sig varken är eller har föreslagits bli förbjudet. Däremot är det inte tillåtet att förfoga över upphovsrättsligt skyddat material i strid mot upphovsrätten.

De förklarar också en viktig poäng, som jag också hänvisade till tidigare apropå EU-kommissionären Redings utspel, nämligen om vad Sverige faktiskt kan göra:

“I promemorian förklarar vi att internationella konventioner och EU-direktiv omöjliggör fri fildelning av upphovsrättsligt skyddat material.”

Renfors och Axhamn sammanfattar sitt förslag:

“Vårt lagförslag innebär att en internetleverantör ges en lagenlig rätt och skyldighet att säga upp ett abonnemang som har använts för att systematiskt begå upphovsrättsintrång genom att utan rättighetshavarnas samtycke eller stöd i lag tillgängliggöra upphovsrättsligt skyddat material.”

Men jag undrar om något verkligen kommer ske. Frågan berör så många – sällan har jag sett många så många kommentarer som på Expressenartiklarna -och de styrande politikerna (både nuvarande och förra regeringen) verkar vara för märkligt rädda för frågan, för att faktiskt sätta ner foten. Minns ni hur Reinfeldt och Persson smög kring den i sin debatt före förra valet?

Ibland blir det mycket “äpplen och päron”. Det lite väl mycket likhetstecken mellan bevarande av upphovsrätten och införande av kontrollstat.

Det började med att några moderata riksdagsmän gick mot partilinjen och menade att den idag illegala fildelningen skulle avkriminaliseras.

Inlägget bemöttes sedan av Horace Engdahl och företrädare för film-, spel- och bokbranschen, som kallade det “ett pinsamt angrepp på äganderätten och ett hån mot konstnärer och andra som är beroende av upphovsrätten”.

Men en fråga är hur mycket som kan göras i Sverige? 3 januari uttalade sig EU-kommissionären Viviane Reding om behovet att stimulera en samstämmig marknad i Europa för innehåll på internet, såsom musik, film och spel:

“Europe’s content sector is suffering under its regulatory fragmentation, under its lack of clear, consumer-friendly rules for accessing copyright-protected online content, and serious disagreements between stakeholders about fundamental issues such as levies and private copying.”

Här är artiklarna i Expressen:

1. Att fildela är en rättighet
Sju moderata riksdagsmän vill legalisera fildelningen och att marknaden ska anpassa sig.

2. M första med att förstå fildelning
Frilansjournalisten Anders Mildner.

3. Har moderaterna blivit ett piratparti?
Horace Engdahl & Co bemöter.

4. Horace försöker med en 300 år gammal lögn
Piratpartiets Rick Falkvinge försvarar fildelningen.

5. Moderaternas fildelningsrevolution sprider sig
Numera 13 moderater bemöter.

(6. Sidospår i SvD: Andra moderata riksdagsledamöter går till attack mot sina partikollegor.)

7. “Piratmoderaterna förstör vårt arbete”
Ernst Brunner i sällskap med Peter Englund, Hannes Holm, Majgull Axelsson och 21 andra kreatörer.

8. “Så rensar vi upp bland fildelarna”.
Regeringesutredarna Cecilia Renfors och Johan Axhamn bemöter kritik och sammanfattar sitt lagförslag.

Förslagen i Cecilia Renfors regeringsutredning sågades igår på debattsidan i Expressen igår av sju riksdagsledamöter, alla (m). De menar att den enda och bästa lösningen är att avkriminalisera den fildelning som i dag är förbjuden och tvinga marknaden att anpassa sig.

“Antipiratbyråns planhalva ska vara medvetna om att de har allierat sig med en rörelse som aldrig är nöjd och som alltid kommer att kräva ytterligare steg i riktning mot kontrollstaten. I dag vill de göra bredbandsleverantörerna till internetpoliser, och själva vill Antipiratbyrån få möjlighet att begära ut identiteten på fildelare. Då kan de dra den 15-åriga tjej som har laddat hem en Britney Spears-låt från nätet inför rätta i en civilrättslig process.”

Även om mycket, inklusive rubriken, är hårdvinklat så finns det en stor poäng i att marknaden måste anstränga sig till nuvarande verklighet. Musikbranschen börjar närma sig fungerande alternativ nu (till sist!), men filmbranschen har mycket långt kvar. Att filmbranschen, trots att “ett facit” finns i musikbranschens utveckling, inte har kommit längre vad gäller tidigare fönster och ett ordentligt utbud via Internet är katastrofalt.

För dålig kompromissvilja vad gäller prissättning har jag snappat upp. Filmbolagen vill ha lika mycket betalt som för annan rättighetsförsäljning, till exempel till en kabel-tv-kanal, trots att webblösningarna inte har det genomslaget ännu. Men någonstans måste man börja och alla aktörer behöver samverka.