Vad är det som gör att något fungerar som det gör? Varför fungerar musikbranschen på ett visst sätt? Linda Portnoff har forskat kring kulturekonomi i snart tio år och doktorerade häromåret med en avhandling som undersöker kulturfältets logik och musikbranschens finansiella flöden och styrningsproblematik, delvis ur ett jämställdhetsperspektiv.

Linda har givit ut två skivor själv med bandet Stella Rocket och undervisat allt från trummor för 12-åriga tjejer på Popkollo till samband mellan finansiella rapporter för näringslivschefer och sjukhusdirektörer. 2 februari ska hon prata på Dunckers kulturhus i Helsingborg då Kultur Skåne arrangerar. På Generatorkonferensen i november talade hon på seminariet om mätning.

Hon är även ny analys- och utredningsansvarig på Volante och jobbar just nu stenhårt med statistik om musikindustrin.

Du har undervisat i ekonomisk styrning på Handels – är ekonomiska teorier utvecklade främst för näringslivet tillämpbara även i kultursektorn?
Det stämmer att de styrmodeller som utvecklats och fått spridning i Sverige till stor del är resultat av forskning på privata företag. Om vi tar det balanserade styrkortet till exempel, som fått stort genomslag i praktiken, så hade jag förmånen att få vara med och studera några av de första initiativen i Sverige för att se när det funkade som bäst.

Och JA – visst lämpar sig styrkortsmodellen för kultursektorn. Faktum är att det är just här jag tror att en balanserad styrning verkligen kan komma till full rätt eftersom att försöka styra såväl konstnärliga som ekonomiska värden är ett av kulturvärldens mest påtagliga dilemman.

Nu tycker jag det verkar som att kultursektorn är där näringslivet var för femton år sedan: ”Om vi bara mäter lite kommer det bli bra.” Men det finns ännu större vinster att göra om man förstår styrkortet inte bara som en managementmodell utan som en metodik för en kontinuerlig process av förändring, lärande och innovation i organisationen.

Din avhandling handlade om musikbranschen. Vad kom du fram till?
Många musiker upplever en stor brist på professionalitet och support i ekonomiska frågor, och på bolagen efterfrågas verktyg för att mäta och följa upp olika satsningar. Samtidigt har styrning flera dimensioner – det handlar inte bara om budgetar och formella styrsystem, utan också om informella aspekter såsom kultur, normer och sociala beteenden.

I avsaknad av strukturer och verktyg breder de mjukare styrmedlen ut sig. Illegal nedladdning är ett exempel på hur det utvecklats en stark moral kring rätt och fel som skiljer sig från lagen – alltså den formella styrningen. Ett annat exempel är debaclet kring Martin Stenmarck, Jill Jonsson med flera som ställdes till svars för att ha tagit emot svarta pengar för spelningar. I brist på styrning, struktur och professionalitet blir praxis och konventioner styrande – alltså hur man de facto gör. Devisen “vi gör så som vi alltid gjort” verkar stark i musikbranschen.

Ett till exempel på konsekvenser av denna “icke-styrning” blir tydliga i en tvist som den mellan Cardigans och Hives. Så länge alla är glada och nöjda är det inte så noga med avtal och styrning. Men dagen meningarna går isär så kan det vara bra att ha lite ordning och koll.

Nu analyserar du statistik om musikindustrin. Vad kommer du fram till?
Jag sitter just och lägger samman alla siffror i excel, men egentligen är det inte totalsiffran som är intressant, utan trenden som vi kommer kunna se först efter att vi uppdaterat modellen på årlig basis.

Att definiera musikbranschen har inte varit helt lätt. Vi har valt att fokusera på omsättningen för kärnaktörer och deras huvudsakliga aktiviteter. Vi kommer att dela upp intäkterna i intäkter från försäljning, intäkter från live och upphovsrättsliga intäkter. Exportsiffran är särskilt svår – den kommer inte att vara i närheten av tidigare siffror med vårt sätt att se.

Nu har vi 2010 som startår för statistikinsamlingen och utmärkande för 2010 är att försäljningen av strömmad musik tar fart även om fysisk försäljning fortfarande dominerar.

När ska resultaten presenteras?
Resultaten kommer att presenteras i mitten av februari i samarbete med Musiksverige som beställt utredningen.

Läs mer om Linda här.

Kvällen efter klev jag ut från en taxi  i East Village och växlade några ord med de som tog över bilen, och de frågade över min accent. Jag sa “Sweden” och de direkt kontrade med att de sett Swedish House Mafia på Madison Square Garden dagen före. Sedan började jag läsa på mer kring vad de just hade gjort, vad som hade hänt och  konstaterade att alla stora tidningar rapporterat.

Jag håller just nu på en sammanställning kring statistik för musikbranschen i Sverige och effekterna av en sådan här spelning är svårmätta. Men onekligen väldigt stora, även bortom biljettintäkterna (och gagerna) förstås.

Det finns tre spektakulära delar i detta. För det första att de faktiskt kallar sig “Swedish” — apropå Sverigebilden och handelsministerns intresse för den svenska musikbranschen. För det andra att ingen annan svensk artist spelat på fucking Madison Square Garden tidigare. För det tredje att detta sker under radarn på de flesta svenskar, som kan hylla Robyn och andra svenskar, som ändå inte är i närheten av de här framgångarna. Är svenskarna mindre intresserade av modern dansmusik än övriga världen?

Spelningen på Madison Square Garden utannonserades först av bandet själva i en mycket påkostad trailer på YouTube, som enligt tidningen Rolling Stone var ”over-the-top”. Nyheten om MSG-spelningen kom tillsammans med nyheterna om den kommande spelningen på jättearenan Milton Keynes Bowl i Storbritannien, med plats för 65000 åskådare, och ett nytt album.

Över 20 000 personer var på Madison Square Garden för Swedish House Mafias spelning. Men långt fler än så ville gå. Biljetterna sålde slut på 10 minuter enligt uppgifter från tidningar – vissa säger 9 och andra 20. Men att det gick fort är ingen tvekan om.

Från början var tanken att SHM skulle släppa ett antal förhandsbiljetter till sina mest hängivna fans, men trycket på bokningssajten blev så stort att den till slut kraschade. Bandet agerade genom att skriva till sina 2 miljoner (!) fans på Facebook:

Bandet uppmanade även sina fans till att inte köpa biljetter på andrahandsmarknaden, detta hjälpte dock inte och snart fanns biljetter – äkta eller falska – ute på auktionssajter för nästan 1000 dollar styck.

Några videoklipp och bilder som jag tog med mobilkameran:

På väg bakom scenen. Jag hade tur att få VIP-biljett.

Själv fick jag uppgiften att kommentera rubrikens påstående, som Musiksverige-vd:n Elisabet Widlund beskrev som “en myt i branschen”.
Det är förstås omöjligt att säga något så generellt om vilken låt som helst. Men jag försökte diskutera — utifrån mitt gamla solsystemstänk — om hur olika värden skapas i olika nivåer. Från direkt ersättning till låtskrivaren till att det säljs ljudutrustning för 1,2 miljarder kronor under ett år (siffror från 2010).

Intressant är att den nya kartan över branschen — och ett nytt samtal! — har tagit plats. Jag tror inte att ordet eller prefixet “pirat” nämndes någon gång. Det var också uppfriskande att det på scen inte bara var konsensus om allt. Sofia stod för ett perspektiv medan skivbolaget (Robert Litsén, Cosmos) eller musikförlaget (Patrik Sventelius, Sony) tog ett delvis annat perspektiv.

Dagens nya ord för mig: musiksamhälle — i stället för bransch eller industri. Det var Robert Litsén som sa det.

Gillar det skarpt eftersom det fångar in så mycket… hela ekosystemet med ideellt, kommersiellt och kulturpolitiskt stöttat, liksom alla affärsmodeller (live och inspelning).

(Foto bilderna nedan: Tobias Björkgren)

Första frågan handlar ofta om alla får plats och ett svar ges i själva frågan. Det finns en festivaltrend nu — inte bara det att många festivaler äger rum, utan också att medias intresse bidrar till göra festivaler till något som för allt fler är ett självklart inslag under sommaren.

Sedan är det som vanligt på en marknad. Nya aktörer kommer, gamla slås ut. Att några rockfestivaler — läs: Arvika och Hultsfred — under så lång tid har fungerat är inget som kan tas som självklart, även om det har varit lätt att tro det när “klustersatsningar” sätts igång.

Igår intervjuades jag av TV4 Nyheterna kring sommarens festivalträngsel. De kom till och med hem och stod med kameran i trädgården (vilket väl nog blir första och sista gången om det inte ska bli uppföljning i programmet: hur vildvuxen kan man egentligen låta en trädgård bli?). Hade egentligen hellre förberett mig för en sista kväll på Peace&Love än stått vid en syrsénberså, men blev det i år.

Som vanligt blir ett sånt snack kraft nedkortat. Men för den som vill läsa mer:

• Volantes tidigare undersökning (2009), som bland annat visar att festivalsommaren sett till biljettintäkter och turistekonomi omsätter ca 4-6 miljarder kronor.
• Förra årets tv-diskussion i Nyhetsmorgon på samma tema…
• och framför allt sammanfattande analys av “festivaldöden” på bloggen (2010).

Jag hade ju knappt lärt mig gå och prata när det här skedde, så jag har bara hört skivan i efterhand. Då ligger allt på plats, som vore det självklart. Låtordning, omslagsbild, själva låtarna.

Filmen visar att inget var klart. Allt var osäkert. Inledningen till “Racing in the street” varierades hundratals gånger innan en variant valdes. Sidor av strofer fyllde anteckningsboken innan en slutlig text blev klar.

Processen.

Springsteen, bandet The E Street Band och managern Jon Landau sitter — som det känns — i ett enda rum under flera år och vet inte vart de är på väg. Det finns mängder av utkast till låtar att välja från. Det testas, spelas in, skrivs om, skrivs till. Dedikationen är total.

Samtidigt pressen.

Med genombrottsalbumet “Born to run” hade  Bruce Springsteen fått en publik på miljoner och förväntningarna var enorma. Dessutom hade en rättslig tvist med den förra managern försenat inspelningen med uppföljaren.

Övertygelsen.

Dels från bandet att deras ledare verkligen kommer föra dem in i mål. Förtroendet är häpnadsväckande. Dels övertygelsen hos Springsteen som väljer bort låtar varav flera skulle kunnat gå till rockhistorien — och en gör det med en annan artist — bara för att de inte passar in. Han vill skapa en helhet. Även om han inte lyckas verbalisera den eller ens ser den, har han en vision om hur slutresultatet ska låta. Till slut.

Det är en film också om ett manlig kreativt geni, så som vi sett så många gånger. Schablonerna finns även här. Det hindrar inte att jag känner beundran för Springsteen. Att skapa sig frihet att göra vad man vill medför också en enorm press — ansvaret ligger därmed i dina händer — medan musikvärlden dessutom ifrågasätter vad som händer, om något alls händer. Att i det läget sätta sin vision och konstnärliga integritet främst imponerar.

Men filmen handlar också trots allt om den kreativa, kollektiva processen. Springsteen gör inte det här själv. Han hade inte kunnat gjort det själv. Även om filmen fokuserar på honom så är det en viktig poäng.

Åldern hos artister på Ultimate Chart 100:

För de 50-i-toppturnérande akterna 2009 var genomsnittsåldern 46 år. Över hälften av artisterna som ingick i undersökningen var mellan 40 och 69. Exempelvis har medlemmarna i U2 nu hunnit bli runt 50. Intressant i sammanhanget är också att det genomsnittliga biljettpriset för 50-i-topp-turnéer var 76,44 US dollar (cirka 520 kronor), enligt data från Pollstar.

Åldern hos artisterna på de största turnéerna:

Det är intressant hur den genomsnittliga åldern på populära artister som finns med på en låtlista kan skilja sig så jämfört med artister som ger stora turnéer.

Emma känner henne bättre. Min enda koppling är väl att jag typ var den första som skrev om henne som artist, då hon var 16 år, i Expressen — och kanske min mest lyckade formulering någonsin (bortsett från det klyschiga): “Frågan är inte om hon kommer bli stor — utan hur stor.”

Se nedan från The Letterman Show. Svenska Institutet, notera hur “Sweden” upprepas av värden både i början och i slutet.

Om vi ser på hennes roll som kulturföretagare finns det mycket att lära:

• Testa nya modeller som med årets tre albumsläpp plus ett summerande album. Men också att följa sin egen takt: om det kommer ett kreativt rus, så fånga det oavsett gängse branschstandarder för hur mycket nytt som kan släppas på ett år.
• Långsiktigheten. Bakom hennes framgång — och fantastiska scenframträdanden — ligger oerhört mycket övning och erfarenhet. Jag har själv följt med henne på turné i Blekinge- och Smålandsskogar där hon som 17-åring tvingades hantera en publik som skrek skällsord och mest var intresserad av krök och varandra. Men hon har fortsatt och fortsatt.
• Integriteten, vilket vi på forskarspråk skulle kunna formulera som att detta kulturella kapital ligger till grund för de kommersiella framgångarna.
• Kvalitet. Hon har onekligen blivit en lysande artist och låtskrivare.

Framför allt: wow!

Se särskilt ungefär en halvtimme in, då han talar om att monetize the audience, not the content. Med det menar han att till exempel intäkter från en artist inte bara härstammar från en skiva, utan tv-program, liveframträdanden m.m.

Han tar upp några lösningar: sikta mot de 3 procent hängivna fansen som är beredda att lägga mycket pengar, men för att lyckas med det måste man skapa mer saker. Alltså create more stuff to fewer people.

Hans slutsats pekar mot strukturen efter massmediasamhället: There isn’t a single audience, there isn’t a single busines model. I stället måste vi jobba med flera modeller och mot flera publiker samtidigt.

Spotifys USA-lansering har gång på gång skjutits upp och i tisdags kväll kommenterade jag det i TV4 Nyheterna (se nedan, 19:20 in i klippet). När den kommer ske verkar inte företaget veta om själv själv; Apple har en mycket stark roll och ryktet säger att det amerikanska företaget motarbetar. Det varit också visat sig svårt för Spotify att få rättighetsinnehavarna med sig. Kom ihåg att iTunes lanserades ganska mycket tidigare i USA och har en starkare position där än i Svergie. Dessutom är de streamingtjänster som finns prenumerationsbaserade, med andra ord betallösningar.

Att lansera är en sak. Hur väl man lyckas en annan. Och här kommer Spotify möta en rad konkurrenter som inte alls fanns i Sverige när tajmingen här var så perfekt: en legal gratislösning som hyllades av alla som det magiska trollspöet i svallvågorna efter den första vändan av The Pirate Bay-målet.

Jag gillar själv Spotify och har använt betalvarianten sedan länge. Vi är många som gillar Spotify i Sverige och det är en annan sak som förklarar framgången. Att dela en låt eller en spellista blir så enkelt då ”alla andra” redan har programmet installerat. Det blir som en slags lägereldseffekt: vi kan samlas kring Spotify och våra låtlistor. På jobbet, på festen, på Facebook. På ekonomspråk säger man positiva nätverkseffekter: värdet för en användare ökar med ännu en användare. Jämför faxen och eposten.