Den 24-25 februari gick Digital Music Forum East av stapeln i New York ‒ en konferens där många av världens ledande personer inom musikbranschen deltog. Bland panelerna kunde man se ett stort utbud av både nya och gamla ämnen. Det talades fortfarande mycket om upphovsrätten och hur man ska gå vidare med de rättsliga problem som piratkopieringen innebär, men det diskuterades också hoppfullt om sociala medier och de senaste årens största spelmode, musikspel, som nya potentiella inkomstbringare.
Mobila program var ett hett ämne – båda i sammanhanget sociala nätverk där artisten kan komma i direktkontakt med sina fans (t.ex. exklusiva videos, chatta, twitter osv.) och applikationer för distribution av musik och video. Vad är nästa steg i utvecklingen, och vad kan man förvänta sig i takt med att fler och fler mobila plattformar får s.k. ”app-stores”, stora virtuella affärer, där man kan ladda ned tusentals program?
Ett annat tema som har varit återkommande de senaste åren är konsertbranschen. Hur kan den nya tekniken förstärka konsertupplevelsen och marknadsföra och producera nya inkomstkällor kring livearrangemang?
Musikvideon håller på att få ett uppsving igen och räknas återigen bli en av de viktigaste marknadsföringsmetoderna de senaste 25 åren. Produktionskostnaderna går ner och dynamiska, sociala, online- och mobila nätverk har tagit över från kabel-tv som plattform. Vilka nya möjligheter innebär marknaden för onlinevideo för musikindustrins framtid?
I takt med att musikspel som Guitar Hero, Singstar och Rock Band blir populära så skapas det en ny koppling mellan spel och musik. Vad är nästa steg? Vad innebär det här för möjligheter för artister och låtskapare att promota och sälja sin musik?
Sociala nätverk är överallt ‒ hur kan musikindustrin tjäna på trafiken och uppmärksamheten som genereras av sociala nätverk? Kan det öka musikförsäljning online eller andra inkomstkällor? Kommer nästa våg av sociala medier innebära nya fördelar för musikindustrin?
Klicka dig vidare för mer information om några utvalda paneler och ämnen… → continue reading
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “Det postdigitala manifestet“, diskuterar skribenten, bloggaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer hur vi lyssnar på musik i överflödets efterdyningar. För att navigera måste någon välja, vilket reser frågor om makt och ansvar. Och någonstans där, menar Rasmus Fleischer, mitt i överflödet, slutar musiken att vara en produkt och blir en form av samvaro och gemenskap.
Undertiteln på din bok är “hur musik äger rum” – har musikens sociala dimensioner fått en ökad betydelse i det postdigitala?
- Egentligen inte, för musik har alltid handlar om gemenskaper. Idag flyter nog allt ihop på ett annat sätt. Inspelningen är ingen slutprodukt. På många sätt är vi tillbaka i “refrängen”, för musik har ju alltid ägt rum på en plats och en tid och i en gemenskap – hur mycket den än har behandlats ekonomiskt som en produkt som säljs till en individ.
Vad blir de “kulturekonomiska” konsekvenserna av det postdigitala lyssnandet?
- Framför allt, tror jag, att frågan om staden och tillgången till dess fysiska rum hamnar i centrum. Utan att ha några siffror på saken vågar jag säga att de som i första hand lyckats profitera på den växande ekonomin kring levande musik och klubbkultur inte är musikutövare av något slag, utan snarare fastighetsägare, krögare och bryggerier. Rent kulturekonomiskt är det en klart viktigare fråga än allt det som diskuteras kring upphovsrätt.
Din bok har själv fildelats, hur ser du på det?
- Det glädjer mig! Särskilt glad blir jag av att läsa om hur ett gäng människor som läser boken tillsammans gör marginalanteckningar i den och har för avsikt att sedan scanna in boken med marginalanteckningarna och sprida ännu en variant. Jag är inte det minsta skraj för att de digitala versionerna ska konkurrera ut pappersboken, för en bra pappersbok har så många egna kvaliteter som inte kan rymmas i en fil – vilket jag för övrigt också skriver om i manifestet, § 41…
* Du kan följa Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.se, där han diskuterar filosofi, estetik och samtida kulturteori.
Ja, om man ska tro högkvarterens “masterplan” som jag återgivit tidigare:
“De stora bolagen är medvetna om att deras modeller inte håller, att inspelad musik kommer spridas kostnadsfritt på nätet – men innan de hinner omorganisera (till 2013, kanske såtidigt som 2011) är taktiken att stämma och vara hutlösa i sina krav.”
Var det en historisk dag igår? Om jag skriver att Spotify släppte sin app för iPhone kanske det inte verkar så stort förutom för några insatta. Men låt mig sätta det i ett större sammanhang.
Igår var dagen då musiken tog ett stort steg från våra skivor eller filer till att vara så mycket mer tillgänglig, även från mobilen, via nätet. Visionen om medie- och kulturkonsumtion här och nu, på kommando och inte bara det som vi tidigare lagrat,blev verklighet.
Men det där med “tillgänglig” kräver ett tillägg: för dem som betalar för den. För att kunna använda Spotifyappen för iPhone krävs nämligen betalversionen, s.k. premium och antalet betalande användare exploderade igår (enligt Jocke Jardenberg). Därmed kanske vi också kommer se på gårdagen som dagen då vi gick från gratis till betalning på nätet, och att det gick så snabbt.
Så helt plötsligt är Spotify hyllat igen (SvD, DN, Ny Teknik, Spotifybloggen). Från att ha varit ifrågsatt under några veckor. Och dessförinnan hyllats som ett svenskt framsteg för att sprida musik under ett drygt år. Början på diskussionen i somras var ett blogginlägg av Magnus Uggla.
Varför har det blivit sådana reaktioner? Varför är Spotify så intressant?
Själv lyssnar jag nog i snitt sex timmar per dag på Spotify. Jag skrev inget när svallvågorna var som högst (förutom på Twitter), men sammanställde några tankar till förra analysbrevet. Här är en kortversion.
Varför är Spotify intressant över huvud taget?
Tjänsten är intressant för att den symboliserar vad så många pekat skulle bli framtidens distributionstjänst. Något som du betalar en fast månadsavgift för – eller erbjuds gratis med reklam – och som har “allt”.
Mer framsynt än de flesta var David Bowie när han förutsåg musikbranschens framtid: hotad upphovsrätt, fler konserter, ingen eller minskad makt för skivbolagen. Dessutom sa han, i en klassisk New York Times-intervju 2002: “Music itself is going to become like running water or electricity.
Musik från en till synes oändlig källa, bara att stänga av och på. För vissa innebar ökade möjligheter för fildelning – legal eller illegal – en sådan källa, men du var ändå tvungen att kopiera och sortera. Några tjänster, såsom Yahoo’s Music Unlimited och XM-To-Go, gav också en försmak.
Men Spotify tog utvecklingen till en ny nivå när tjänsten lanserades förra året. Den fungerade bättre och innehöll mer musik. Inte allt, men mer än vad någon konkurrent var i närheten av. Dessutom var den gratis om man stod ut med reklam. Själv köpte jag premium direkt och har betalat gladeligen.
Hur kunde Spotify lyckas?
Detta har varit ett mysterium för mig och andra, men tidningen Computer Sweden avslöjade i juli att alla de stora skivbolagen och indiebolagens gemensamma organisation Merlin äger andelar i Spotify. Ett faktum som nu blivit en del av kritiken mot bolaget.
Hur det svenska bolaget lyckades med det som inget annat lyckats med, nämligen att få med sig de internationella jättarna, är ändå fascinerande. Kanske kände tillräckligt många att det var dags, efter en slitsam PirateBay-rättegång och allmänt krig mot konsumenterna. Men framför allt fanns allt mindre att förlora för en skivindustri som fortfarande stod ganska rådvill inför framtiden.
Hur mycket får artisten?
Det handlar vid en första anblick om småsummor. Slår man ut det per lyssning handlar det om 0,003 kronor, om vi räknar utifrån vad som läckt. Det låter inte så mycket, men är faktiskt mer än vad man får per lyssning i exempelvis radio. Något som vi återkommer till nedan.
Är det Spotifys fel att artisten inte får mer?
Bolaget förhandlar bara med rättighetsinnehavarna, eller deras företrädare (s.k. aggregators). Företagets vd Daniel Ek förklarar det såhär i en TT Spektra-intervju: “Vi har förhandlat fram avtal med rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolagen. Vi har ingen kontroll över de ersättningsmodeller skivbolagen väljer att arbeta efter…”
Storleken på summan som rättighetsinnehavarna i sin tur ska portionera ut bestäms i viss mån av denna första förhandling, liksom av vad Spotify tjänar i form av intäkter från reklam och prenumeration. Enligt uppgifter som läckt behåller Spotify 40-50 procent av intäkterna. Resterande del fördelas till skivbolagen efter hur många lyssningar som deras artisters låtar haft.
I internets barndom hördes ofta att mellanhänderna skulle kapas. I själva verket finns det inte sällan i musikbranschen fler mellanhänder än tidigare. Det är inte bara musiken som ska lagras och spridas, även avtal ska samlas ihop liksom information (metadata) om inspelningarna. Detta innebär att många skär emellan.
Vad gäller rättighetsinnehavarnas andel – 50-60 % – så kan man fråga sig om det är alltför generöst till förmån för Spotify. Å ena sidan är det ju viktigt att komma igång med nya lösningar och testa. Å andra sidan har de fördelningar och priser som sätts från början en tendens att leva kvar. Se bara på Itunes.
Men viktigt att notera att även om fördelningsnivån mellan Spotify och skivbolagen lär ersättningarna öka. Spotify har varit funnits i mindre än ett år som allmän tjänst och inte i hela världen. Det mesta talar för att intäkterna kommer öka – och därmed ersättningen till skivbolag och artister.
Låt oss jämföra
Tio nedladdningar på Itunes motsvarar 5.000 lyssningar på Spotify, sett till ersättning, enligt en intervju i norska Dagbladet. Men kanske är det inte Itunes som man ska jämföra med, utan radio. Något som Dagens Emanuel Karlsten gjort på sin sin blogg och menar att ersättningen i radio är ännu lägre.
Tjänsten blir allt viktigare – och musiken mindre unik
En konsekvens av David Bowies analys om musik som vatten, blir att musiken i sig alltid finns där. Det viktiga blir därmed att paketera den, att föra ut den, att uppmärksamma den. På så sätt blir det inte musiken som säljs, utan tjänsten som ger tillgång till den.
Redan nu finns mängder av erbjudanden som går ut på att “köp den här telefonen och du får ett musikbibliotek”. Det kan tyckas deprimerande för artister och producenter att man inte köper just deras musik exklusivt, utan att ens verk förpackas som extramaterial. Musik blir något man får “på köpet” eller tar för givet.
Utmaningen i det är scenariot blir ersättningsnivåerna för kreatörerna. Men jag gissar att de kommer sjunka i takt med att deras material blir allt mindre unikt. Få kommer välja att ställa sig utanför de stora distributionskanalerna – det viktiga för de flesta är ändå att nå så många som möjligt. Kanske vissa föredrar det småskaliga med egna hemsidor och små beundrarskaror, men jag tror det är en minoritet.
Varför sådan reaktion?
Det var Ugglas utspel som började den senaste tidens mer kritiska granskning av Spotify. Vad medierna missade var att utspelet inte så stor utsträckning riktade sig mot Spotify, som Uggla sade sig gilla, som mot skivbolaget Sony. Alla de stora skivbolagen köpte tidigt in sig i Spotify – till vad som idag kan uppfattas som reapris. Sony köpte 6 % av aktierna i bolaget för 30 000 kronor. När Spotify är idag värderas till mellan 1,8-2 miljarder kronor är Sonys andel är alltså värd dryga hundra miljoner.
Samtidigt är Spotify fortfarande ett experiment. Att skivbolagen är med på båten, delar risk och potentiella vinster, gör att framtiden för Spotify, och lagliga lösningar på internet, ser mer lovande ut.
Hur ser musikbranschens framtid ut?
Musikindustrin är i förändring, Spotify är ett experiment. Men när stenen väl börjat rulla kan det gå fort.
Så här säger Spotifys vd Daniel Ek i en TT-intervju: “Jag tror att digital försäljning går om den fysiska inom tre år. För skivbolagen är det säkert jätteskrämmande. Det ruckar på en modell de haft i 50 år.”
Samtidigt vänder man inte en miljardindustri i en handvändning. Spotify är fortfarande små. Skulle Apple exempelvis få för sig att göra en streamad lösning i anslutning till Itunes skulle förutsättningarna för Spotify förändras radikalt. Apple står också som dörrvakt för Spotifys nästa steg, att lansera en applikation för Spotify i Iphone.
Men stenen är i rullning, och som forskaren Daniel Johansson påpekar på sin blogg: “… den gamla branschstrukturen och funktionaliteten behöver förändras. Vi håller trots allt på att försöka bygga en ny musikbransch som ska stämma bättre överens med den tekniska verklighet som de flesta lever i”
Tipsa om några Spotifylistor!
Okej, här har jag två spellistor som är snarare kan beskrivas som radiostationer än blandband, eftersom de består av så många låtar.
I kursen inledande redovisning lärde jag mig en gång några grundläggande principer för företagande. En är kontinuitetsprincipen och fångar antagandet om att företaget verkar som att det ska fortsätta framåt, till skillnad från ett projekt som har ett slut.
Vi har kunnat följa hur skivbolaget Universal har velat stoppa föreställningen “The Sound of Silence” på Stadsteatern i Stockholm, för gästspel från Nya teatern i Riga. Universal har hävdat Paul Simons vilja, men idag skriver SvD att Simon inte alls vill hejda föreställningen.
Andra trådar i historien handlar om svårighet med gränsdragningar huruvida det krävs tillåtelse från upphovsmännen direkt (som är fallet för “musikdramatik” som opera och musikal) eller om ersättning kan betalas till en tonsättarorganisation som Stim utan övrig tillåtelse (i fallen då musiken inte driver handlingen framåt).
Universal har nämligen också hotat att stämma Stockholms stadsteater för musikanvändningen i “De tre musketörerna”, där låtar av bland andra U2, Eurythmics och Prince används. Stadsteatern hävdar att musiken inte är handlingsdrivande utan ryms inom Stimavtalet. Organisationen Svensk Scenkonst skriver idag att de ska sätta sig med Stim för att klargöra vad som gäller.
Och jag funderar, bör inte de här föreställningarna ses som lyckosamma möjligheter för att uppmärksamma de här artisterna igen, för att till exempel sätta igång en kampanj för en Simon & Garfunkel-samling? Eller som vägar in till teatern för att få in även ny musik i pjäser? Det är klart att upphovsrätten ska respekteras, men vad ger det att ge sig på en lettisk liten teater?
Ett framåtblickande företag hade inte agerat så som Universal gör nu, ett som ville vårda relationer och fortsätta föra fram sina artister. För tio år sedan hade det kanske varit så. Men Universals agerande måste tolkas som bakåtblickande. Framtiden finns i historien. I tider när mindre andel intäkter kan förväntas från skivförsäljning – utan att de påminda lyssnarna i stället går till Spotify – så bevakas tidigare rättigheter ännu hårdare.
Jag blir alltid bekymrad när människor (det är alltid människor som utgör företag, om ni trodde något annat) som söker konfrontation när andra möjligheter finns. Och kollegan Art ekar nästan profetiskt i inledningen till den här liveupptagningen: “What you see around you is people that are unable to love each other.”
***
För övrigt – att pigga upp. Till något roligare, om ni minns den här videon. Så enkel, så genial.
Idag publicerar Aftonbladet en artikel om ”hemliga dokument som avslöjar Hultsfred”. Dessa sägs granska – och jag fortsätter citera – kaoset som slet sönder festivalen.
Ett av de hemliga dokumenten som refereras är en utredning gjord av företaget QNB. Mitt företag alltså och jag har varit involverad i arbetet som inte längre är en hemlighet: en översyn av Rockparty.
Jag ska inte gå in närmare på innehållet, men beklagar de hårda vindar som blåser kring föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen, och har blåst förvånansvärt länge. Mediedramaturgin är förstås upp och ner och sedan tystnad – se bara Spotify de senaste veckorna (mer om det snart) – men för Hultsfred och Rockparty har det fortsatt att vina.
Framför allt beklagar jag att ingen tar upp syftet som Rockparty har, såsom en ideell förening. Det är inte – har aldrig varit – att tjäna pengar. Så när Aftonbladet ställer läsarfrågan vad arrangören Rockparty borde satsa på, Hultsfredsfestivalen eller orten Hultsfred, missar man en tredje viktig kategori, nämligen svenskt musikliv med ungdomar i fokus.
Jag har ju varit involverad själv och är partisk men vet samtidigt vilket engagemang som finns och har funnits. Mycket har gjorts som annars inte hade gjorts i Sverige, där Popkollo är ett av de bästa exemplen. Ett annat är politiska insatser för att diskutera villkoren för de personer och verksamheter som inte är offentlig finansierade, men som ändå ser sig som en del av kulturen (oftast s.k. kulturnäringar)
Jag har själv brunnit för att rätta till vissa bilder i politiken och velat hjälpa kulturen och kreatörer på olika sätt. Efter ett tag har jag insett att ingen tackar mig för det arbetet och ingen tackar heller Hultsfred. Jag är inte ett dugg bitter över det, bara glad att jag förstått.
Fredagskvällen ägnades åt första besöket på Peace&Love-festivalen i Borlänge, numera Sveriges största* rockfestival. Jag blev inbjuden dit för att medverka i en panel om musik, politik och musikbransch under konferensen Trigger.
Min tes, som jag avslutade med, var att det inte finns något annat område i samhället där diskrepansen är så stor mellan politiskt engagemang och folkets intresse för området. Musik spelar en stor roll i många människors liv: från början till slut. I sorg, i glädje, i vardag.
Framför allt märks denna skillnad för pop- och rockområdet (populärmusiken). Att den blivit så styvmoderligt hanterad i Sverige beror på, är min analys, att från kulturhåll har man sett att “musikindustrin” skött sig själv och från näringspolitiskt håll har området var för litet att engagera sig i. Undantaget är förstås pratet om det svenska musikundret med uppblåsta siffror – forskaren Kim Forss skrev uttryckligen i sin första ESO-utredning att siffrorna för de olika exportslagen inte fick adderas till en summa, men gjorde det själv i senare uppdateringar – och Pagrotskys vurm för tio år sedan. Med minskad skivförsäljning och färre svenska stjärnor dog detta under. Detta kan inte heller ses som något annat än en sidonotering.
Svårigheten är för det första att musikbranschen berör så många departement. Jag räknar till sju: utbildning, kultur, näring, utrikes, justitie, finans.För det andra är musikbranschens organisationer många och splittrade. Någon nämnde att det finns 14 organisationer som skulle kunna samlas. Framskridna försök för detta finns också nu.
För det tredje har musikbranschen på sistone framför allt betett sig som besvikna småungar: en känsla av att ha blivit svikna, tjuriga och med kravlistan i handen. Rätt väg framåt måste i stället vara att peka på hur mycket man bidrar med och hur många som är engagerade i musik på olika sätt, och på så sätt höja musikens status. Jag tror dock att musikbranschen gör ett misstag om den strävar efter att involvera sig alltför mycket med kulturpolitiken, även om några utvalda delar bättre bör integreras med denna. Kulturpolitiken är trots allt – tyvärr! – rätt svag och vad man vinner där lär man förlora på minskad effektivitet i vissa marknadsmekanismer som jag tror inte skulle behöva korrigeras av en kulturpolitik.
* Att P&L blivit störst var svårt att begripa: stelt program med nästan bara bredbent och vitt, och inte alls samma härliga sommarkänsla i park och vid sjö som på Hultsfred. I Borlänge är man mitt i stan och hänger på parkeringsplatser. Att den blivit så stor beror förstås på att mycket också bra – deras olika teman till exempel – men gissningsvis också på den stora andelen locals.
Idag skriver SvD om s.k. crowdfunding, dvs när många är med och finansierar. Jag är citerad.
Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde “medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.
Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.
Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.
Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom “Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.
Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.
Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)
Vi har räknat. För två veckor sedan diskuterade vi det paradoxala i att vi dels står inför den bästa festivalsommaren hittills (succé!), dels pratar svårigheter på grund av konkurrens och kronans minskade värde i förhållande till flera valutor (kris!).
Finns det tillräckligt med publik? Det var frågan som vi utgick från till en analys den här veckan, av hur många som behöver komma till tio av de största festivalerna (däribland Sweden Rock enligt nedan) och arenakonserterna (Madonna, U2, Springsteen, Coldplay, Britney, AC/DC). Om dessa ska sälja slut innebär det 575.000 biljetter. Målgruppen är givetvis varierande för dessa evenemang – jämför Britney och AC/DC – men för att ändå jämföra så motsvarar det nästan 3 av 10 i ålderskategorin 18-35 år.
Utifrån alla artister på festivalerna och konserterna snurrar dessutom en stor ekonomi. Publiken – som köper biljetter för ungefär en halv miljard kronor (avrundat nedåt; allting kommer inte sälja slut) – kommer också lägga pengar på resor, övarttningar och mat.
Det innebär ett rejält bidrag till besöksnäringen. Om vi utgår från tidigare evenemang innebär det turistekonomiska effekter på ca 430 miljoner kronor för tio av de största festivalerna och ytterligare ca 350 miljoner kronor för arenakonserterna. Ihop med biljettintäkterna innebär det sammanlagt 1,4 miljarder kronor. Notera att då har vi inte inkluderat fler än tio festivaler – och inte heller alla andra kulturevenemang i landet: teaterföreställningar, mindre konserter eller stadsfester. Totalt arrangeras nästan tusen “festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti.
Ingår gör inte heller det kanske viktigaste, värdet av det som förmedlas från scenerna.
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “
Vill du börja prenumerera på 
