Putte Svensson, en av grundarna av Rockparty och Hultsfredsfestivalen, har inte fått någon semester i sommar. I stället har han på uppdrag av konkursförvaltaren stängt igen både festival, Rockparty och flera bolag. Det är en historia om en liten ungdomsförening som började för nästan 30 år sedan i en liten källarlokal och växte till Sveriges största rockfestival under många år, liksom bidrog till ett minikluster av utbildningar och företag.
Men denna epok har gått i graven. Meddelandet att det inte skulle någon bli mer festival släpptes 29 juni.
Jag ställde några frågor till Putte igår. För den som inte vet har vi samarbetat mycket tidigare, bland annat utvecklat FUNK-modellen som att sätt att beskriva hur de kreativa näringarna kan stimuleras (modellen har även exporterats). De senaste åren har Putte varit begravd i festivalarbete och tackat nej till alla sådana uppdrag, men nu vill han ut och hjälpa andra igen. Inte minst för att undvika samma misstag som han själv har gjort.
Varför gick inte festivalen och föreningen att rädda?
– Rent ekonomiskt krävdes det så pass så stora förskott som vi inte kunde täcka eftersom vi inte tillräckligt med biljetter i tid. Förr betalade man allt i efterhand, men så är inte längre. Vi vet ju inte, men om vi hade kunnat avvakta lite till hade vi kanske sålt 10.000 till 15.000 biljetter och då hade vi gått runt. Nu hade vi bara tre dagar på oss att få fram ytterligare 10 miljoner kronor.
– Vi hade ett antal styrelsemöten där vi diskuterade biljettutvecklingen. Vi trodde att den skulle ta fart och sedan var det på gång med finansiärer som var beredda att rädda festivalen. När situationen blev omöjlig förstod vi konsekvenserna, att konkurs var oundviklig. Först festivalbolaget, men att konkursen även skulle dra med sig Rockparty och dotterbolagen eftersom de hade fordringar på festivalen samt försäljningsintäkter ifrån mat och annat. Rockparty var tvungen att få in pengar för att täcka skulder från 2007 och 2009.
Vad tänkte du när du insåg det oundvikliga?
– Ena sekunden är man ledsen och besviken. Det känns som om hela världen ska gå under. Andra sekunden tänker man mer praktiskt, på alla som drabbas, på dem som köpt biljetter eller förlorar sina jobb.
Vad säger du om sommarens festivaldöd i övrigt? Vad är det som har hänt?
– Egentligen började det bli svårt för flera år sedan, vilket beror på en mängd faktorer. En kombination av att det finns väldigt många evenemang nu, inte minst många städer som har sina för att stärka sin image. Samtidigt har gagerna skjutit i höjden och finanskrisen slagit in vilket gjort att sidointäkter såsom sponsorpengar nästan försvunnit.
– Om man tittar på festivaler i sommar så är det inte många som ekonomiskt gått bra. Det finns några som publikt varit succéer, men om man till exempel bara ser på biljettintäkter är det väldigt få som går runt. I stället är andra intäkter viktiga. Vissa kan ju sälja öl fritt över hela området. Andra kan få hjälp från kommunen med kostnader för område och marknadsföring.
Är det svårare att driva festival i glesbygden?
– Ja, det är svårare i en ort som Hultsfred där inget finns från början. Det kostar mer eftersom man måste bygga upp allt. För Sonisphere i Stockholm eller Way Out West i Göteborg behöver man inte bygga upp en stor camping. Boende löser sig på andra sätt genom kompisar, lägenheter och hotell.
Är det något du skulle vilja ha gjort annorlunda?
– Många saker. Sättet som vi gjorde funkade ju inte. Vi hade bland annat för lite tid. Det var ovisst för länge kring festivalen under hösten. Det bästa hade varit att ta en time out efter förra året, för att få tid att få ordning på ekonomin och hinna börja om. Kanske göra om, men jag kan inte säga hur, det skulle kräva lite mer analys och eftertanke.
Var det fel att bygga upp Rock City och olika företag så mycket kring en verksamhet, festivalen, som uppenbarligen innebar en stor risk?
– Utifrån föreningens stadgar så var det rätt. (Tobias: läs min tidigare kommentar här.) Vi skulle inte bara göra en festival utan jobba med Hultsfred som ort, ungdomar och musik. Vissa år har det här varit bra för festivalen, andra sämre. Om det är något jag ångrar är att det gått åt mycket pengar till infrastruktur, alltså byggnader och område. Vi har låst upp för mycket pengar i stället för att kunna satsa på innehåll, på det kulturella. Det här har jag tänkt på en del de senaste åren.
Det byggs mycket i Sverige just nu. Många kulturhus och arenor. Hur ser du på det?
– Det är viktigare att det finns pengar till innehåll. I alla fall måste det finnas kvar pengar även när byggnaderna står där. Min erfarenhet är att det därför är bra om en aktör står för infrastrukturen och någon annan för innehållet.
Vad ska du själv göra?
– Jag ska göra en mängd olika saker. Jag ska dela med mig av min kunskap, nu med ännu mer erfarenhet. Jag fortsätter att föreläsa och kommer ta betalt för att utveckla platser runt om i Europa. Sedan har jag ju funderingar på att göra grejer i Hultsfred. Det är skoj att göra evenemang, även om man inte blir rik på det… Men jag kommer hålla en lite låg profil och inte vara drivande på samma sätt. Jag vill gärna överföra min kunskap till de som är yngre.
Vad händer i Hultsfred annars?
– Det tuffar på som vanligt med utbildningar och företag och andra evenemang. Sedan kommer det förhoppningsvis in nya personer och organisationer, sådana som vi har jobbat med tidigare. Vi kanske har hämmat vissa, att de inte har vågat ta för sig. Nu blir det plats för dem.
Men finns inte risken att det inte bara är en festival som försvinner, utan ett system med person och organisationer och deras nätverk?
– På längre sikt kan det vara så. Därför är det viktigt att det fortsätter finnas evenemang. Det behöver inte vara en festival med 20.000 personer, utan kanske fyra stycken med färre besökare. Man kan göra endagsgrejer också.
Till sist, och du måste välja – vilken Hultsfredsfestival var bäst?
– 2004. Det var då jag träffade min blivande fru på festivalen.
Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.
Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.
Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .
I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.
Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.
Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.
Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.
Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”
Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.
Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.
Låt mig bena ut ytterligare:
Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.
Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.
Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.
Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.
Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.
Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons “rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens “maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. “Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, “är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.
Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.
Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).
Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?
Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)
Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.
Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?
Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.
Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.
Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu — och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.
Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också faktiskt ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?
Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.
På QNB gjorde vi därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier. Nästan alla finns på Facebook men bara Hultsfred har en Iphoneapp. Låtlistor via Spotify är i vissa fall mycket populära med flera tusen användare; se till exempel Sweden Rock.*
Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.
Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.
– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.
*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.
Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.
Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.
Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?
Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.
Vi gjorde därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier.*
Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.
Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.
– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.
*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.
Hatten av! Ibland blir man bara imponerad av kraften i en god idé. Ett av de mer uppmärksammade svenska skivsläppen i år är inte ett släpp av en skiva. The Arks nya album “In Full Regalia” släpptes i måndags i form av ett 100 sidor tjockt magasin där skivan följer med. De använder helt enkelt den modell som tidskrifter använt ett tag: köp tidningen och få en skiva på köpet.
Att släppa skivan i magasinform innebär flera effekter som kan ge ekonomiska fördelar. Momsen för ”boksivan” blir sex procent jämfört med 25 procent för en ”traditionell” cd. Antalet återförsäljare mångdubblas då den säljs på Pressbyrån och 7eleven utöver vanliga skivbutiker. Annonser i magasinet kan ge bra extra intäkter även om siffrorna hittills varit hemliga.
Förutom att antalet försäljningsställen mångdubblas jämfört med en vanlig cd är även exponeringen i butikerna enorm. Ingen i närheten av ett tidningsställ lär missa att The Ark är ett band och att de nu har hittat på något nytt. Se exempelvis bilden från 7eleven i gamla stan där en vägg tapetserats med albumomslaget. Det låga priset, 99 kronor, är även förtryckt på tidningens omslag vilket gör att det är billigare att köpa den i en fysisk butik än på nätet, med tanke på fraktkostnaden internetbutiker måste lägga till.
Det är en stor missuppfattning att en allt mer digital verklighet bara handlar om det digitala. The Arks modell är ett exempel på hur strukturomvandlingen även påverkar hur fysiska varor hanteras. Så, kommer detta bli en succé för framtiden? Sångaren Ola Salos svar på frågan själv i en intervju är att först får vi se om det över huvud taget är en modell för samtiden. Sedan är det förstås så att uppmärksamheten som The Ark fått beror på att de gör det här först.
Uppdatering: TT berättar att The Ark på en vecka sålt så mycket att en guldskiva (>20.000) redan är säkrad.
Den 24-25 februari gick Digital Music Forum East av stapeln i New York ‒ en konferens där många av världens ledande personer inom musikbranschen deltog. Bland panelerna kunde man se ett stort utbud av både nya och gamla ämnen. Det talades fortfarande mycket om upphovsrätten och hur man ska gå vidare med de rättsliga problem som piratkopieringen innebär, men det diskuterades också hoppfullt om sociala medier och de senaste årens största spelmode, musikspel, som nya potentiella inkomstbringare.
Mobila program var ett hett ämne – båda i sammanhanget sociala nätverk där artisten kan komma i direktkontakt med sina fans (t.ex. exklusiva videos, chatta, twitter osv.) och applikationer för distribution av musik och video. Vad är nästa steg i utvecklingen, och vad kan man förvänta sig i takt med att fler och fler mobila plattformar får s.k. ”app-stores”, stora virtuella affärer, där man kan ladda ned tusentals program?
Ett annat tema som har varit återkommande de senaste åren är konsertbranschen. Hur kan den nya tekniken förstärka konsertupplevelsen och marknadsföra och producera nya inkomstkällor kring livearrangemang?
Musikvideon håller på att få ett uppsving igen och räknas återigen bli en av de viktigaste marknadsföringsmetoderna de senaste 25 åren. Produktionskostnaderna går ner och dynamiska, sociala, online- och mobila nätverk har tagit över från kabel-tv som plattform. Vilka nya möjligheter innebär marknaden för onlinevideo för musikindustrins framtid?
I takt med att musikspel som Guitar Hero, Singstar och Rock Band blir populära så skapas det en ny koppling mellan spel och musik. Vad är nästa steg? Vad innebär det här för möjligheter för artister och låtskapare att promota och sälja sin musik?
Sociala nätverk är överallt ‒ hur kan musikindustrin tjäna på trafiken och uppmärksamheten som genereras av sociala nätverk? Kan det öka musikförsäljning online eller andra inkomstkällor? Kommer nästa våg av sociala medier innebära nya fördelar för musikindustrin?
Klicka dig vidare för mer information om några utvalda paneler och ämnen… → continue reading
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “Det postdigitala manifestet“, diskuterar skribenten, bloggaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer hur vi lyssnar på musik i överflödets efterdyningar. För att navigera måste någon välja, vilket reser frågor om makt och ansvar. Och någonstans där, menar Rasmus Fleischer, mitt i överflödet, slutar musiken att vara en produkt och blir en form av samvaro och gemenskap.
Undertiteln på din bok är “hur musik äger rum” – har musikens sociala dimensioner fått en ökad betydelse i det postdigitala?
- Egentligen inte, för musik har alltid handlar om gemenskaper. Idag flyter nog allt ihop på ett annat sätt. Inspelningen är ingen slutprodukt. På många sätt är vi tillbaka i “refrängen”, för musik har ju alltid ägt rum på en plats och en tid och i en gemenskap – hur mycket den än har behandlats ekonomiskt som en produkt som säljs till en individ.
Vad blir de “kulturekonomiska” konsekvenserna av det postdigitala lyssnandet?
- Framför allt, tror jag, att frågan om staden och tillgången till dess fysiska rum hamnar i centrum. Utan att ha några siffror på saken vågar jag säga att de som i första hand lyckats profitera på den växande ekonomin kring levande musik och klubbkultur inte är musikutövare av något slag, utan snarare fastighetsägare, krögare och bryggerier. Rent kulturekonomiskt är det en klart viktigare fråga än allt det som diskuteras kring upphovsrätt.
Din bok har själv fildelats, hur ser du på det?
- Det glädjer mig! Särskilt glad blir jag av att läsa om hur ett gäng människor som läser boken tillsammans gör marginalanteckningar i den och har för avsikt att sedan scanna in boken med marginalanteckningarna och sprida ännu en variant. Jag är inte det minsta skraj för att de digitala versionerna ska konkurrera ut pappersboken, för en bra pappersbok har så många egna kvaliteter som inte kan rymmas i en fil – vilket jag för övrigt också skriver om i manifestet, § 41…
* Du kan följa Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.se, där han diskuterar filosofi, estetik och samtida kulturteori.
Ja, om man ska tro högkvarterens “masterplan” som jag återgivit tidigare:
“De stora bolagen är medvetna om att deras modeller inte håller, att inspelad musik kommer spridas kostnadsfritt på nätet – men innan de hinner omorganisera (till 2013, kanske såtidigt som 2011) är taktiken att stämma och vara hutlösa i sina krav.”
Var det en historisk dag igår? Om jag skriver att Spotify släppte sin app för iPhone kanske det inte verkar så stort förutom för några insatta. Men låt mig sätta det i ett större sammanhang.
Igår var dagen då musiken tog ett stort steg från våra skivor eller filer till att vara så mycket mer tillgänglig, även från mobilen, via nätet. Visionen om medie- och kulturkonsumtion här och nu, på kommando och inte bara det som vi tidigare lagrat,blev verklighet.
Men det där med “tillgänglig” kräver ett tillägg: för dem som betalar för den. För att kunna använda Spotifyappen för iPhone krävs nämligen betalversionen, s.k. premium och antalet betalande användare exploderade igår (enligt Jocke Jardenberg). Därmed kanske vi också kommer se på gårdagen som dagen då vi gick från gratis till betalning på nätet, och att det gick så snabbt.
Så helt plötsligt är Spotify hyllat igen (SvD, DN, Ny Teknik, Spotifybloggen). Från att ha varit ifrågsatt under några veckor. Och dessförinnan hyllats som ett svenskt framsteg för att sprida musik under ett drygt år. Början på diskussionen i somras var ett blogginlägg av Magnus Uggla.
Varför har det blivit sådana reaktioner? Varför är Spotify så intressant?
Själv lyssnar jag nog i snitt sex timmar per dag på Spotify. Jag skrev inget när svallvågorna var som högst (förutom på Twitter), men sammanställde några tankar till förra analysbrevet. Här är en kortversion.
Varför är Spotify intressant över huvud taget?
Tjänsten är intressant för att den symboliserar vad så många pekat skulle bli framtidens distributionstjänst. Något som du betalar en fast månadsavgift för – eller erbjuds gratis med reklam – och som har “allt”.
Mer framsynt än de flesta var David Bowie när han förutsåg musikbranschens framtid: hotad upphovsrätt, fler konserter, ingen eller minskad makt för skivbolagen. Dessutom sa han, i en klassisk New York Times-intervju 2002: “Music itself is going to become like running water or electricity.
Musik från en till synes oändlig källa, bara att stänga av och på. För vissa innebar ökade möjligheter för fildelning – legal eller illegal – en sådan källa, men du var ändå tvungen att kopiera och sortera. Några tjänster, såsom Yahoo’s Music Unlimited och XM-To-Go, gav också en försmak.
Men Spotify tog utvecklingen till en ny nivå när tjänsten lanserades förra året. Den fungerade bättre och innehöll mer musik. Inte allt, men mer än vad någon konkurrent var i närheten av. Dessutom var den gratis om man stod ut med reklam. Själv köpte jag premium direkt och har betalat gladeligen.
Hur kunde Spotify lyckas?
Detta har varit ett mysterium för mig och andra, men tidningen Computer Sweden avslöjade i juli att alla de stora skivbolagen och indiebolagens gemensamma organisation Merlin äger andelar i Spotify. Ett faktum som nu blivit en del av kritiken mot bolaget.
Hur det svenska bolaget lyckades med det som inget annat lyckats med, nämligen att få med sig de internationella jättarna, är ändå fascinerande. Kanske kände tillräckligt många att det var dags, efter en slitsam PirateBay-rättegång och allmänt krig mot konsumenterna. Men framför allt fanns allt mindre att förlora för en skivindustri som fortfarande stod ganska rådvill inför framtiden.
Hur mycket får artisten?
Det handlar vid en första anblick om småsummor. Slår man ut det per lyssning handlar det om 0,003 kronor, om vi räknar utifrån vad som läckt. Det låter inte så mycket, men är faktiskt mer än vad man får per lyssning i exempelvis radio. Något som vi återkommer till nedan.
Är det Spotifys fel att artisten inte får mer?
Bolaget förhandlar bara med rättighetsinnehavarna, eller deras företrädare (s.k. aggregators). Företagets vd Daniel Ek förklarar det såhär i en TT Spektra-intervju: “Vi har förhandlat fram avtal med rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolagen. Vi har ingen kontroll över de ersättningsmodeller skivbolagen väljer att arbeta efter…”
Storleken på summan som rättighetsinnehavarna i sin tur ska portionera ut bestäms i viss mån av denna första förhandling, liksom av vad Spotify tjänar i form av intäkter från reklam och prenumeration. Enligt uppgifter som läckt behåller Spotify 40-50 procent av intäkterna. Resterande del fördelas till skivbolagen efter hur många lyssningar som deras artisters låtar haft.
I internets barndom hördes ofta att mellanhänderna skulle kapas. I själva verket finns det inte sällan i musikbranschen fler mellanhänder än tidigare. Det är inte bara musiken som ska lagras och spridas, även avtal ska samlas ihop liksom information (metadata) om inspelningarna. Detta innebär att många skär emellan.
Vad gäller rättighetsinnehavarnas andel – 50-60 % – så kan man fråga sig om det är alltför generöst till förmån för Spotify. Å ena sidan är det ju viktigt att komma igång med nya lösningar och testa. Å andra sidan har de fördelningar och priser som sätts från början en tendens att leva kvar. Se bara på Itunes.
Men viktigt att notera att även om fördelningsnivån mellan Spotify och skivbolagen lär ersättningarna öka. Spotify har varit funnits i mindre än ett år som allmän tjänst och inte i hela världen. Det mesta talar för att intäkterna kommer öka – och därmed ersättningen till skivbolag och artister.
Låt oss jämföra
Tio nedladdningar på Itunes motsvarar 5.000 lyssningar på Spotify, sett till ersättning, enligt en intervju i norska Dagbladet. Men kanske är det inte Itunes som man ska jämföra med, utan radio. Något som Dagens Emanuel Karlsten gjort på sin sin blogg och menar att ersättningen i radio är ännu lägre.
Tjänsten blir allt viktigare – och musiken mindre unik
En konsekvens av David Bowies analys om musik som vatten, blir att musiken i sig alltid finns där. Det viktiga blir därmed att paketera den, att föra ut den, att uppmärksamma den. På så sätt blir det inte musiken som säljs, utan tjänsten som ger tillgång till den.
Redan nu finns mängder av erbjudanden som går ut på att “köp den här telefonen och du får ett musikbibliotek”. Det kan tyckas deprimerande för artister och producenter att man inte köper just deras musik exklusivt, utan att ens verk förpackas som extramaterial. Musik blir något man får “på köpet” eller tar för givet.
Utmaningen i det är scenariot blir ersättningsnivåerna för kreatörerna. Men jag gissar att de kommer sjunka i takt med att deras material blir allt mindre unikt. Få kommer välja att ställa sig utanför de stora distributionskanalerna – det viktiga för de flesta är ändå att nå så många som möjligt. Kanske vissa föredrar det småskaliga med egna hemsidor och små beundrarskaror, men jag tror det är en minoritet.
Varför sådan reaktion?
Det var Ugglas utspel som började den senaste tidens mer kritiska granskning av Spotify. Vad medierna missade var att utspelet inte så stor utsträckning riktade sig mot Spotify, som Uggla sade sig gilla, som mot skivbolaget Sony. Alla de stora skivbolagen köpte tidigt in sig i Spotify – till vad som idag kan uppfattas som reapris. Sony köpte 6 % av aktierna i bolaget för 30 000 kronor. När Spotify är idag värderas till mellan 1,8-2 miljarder kronor är Sonys andel är alltså värd dryga hundra miljoner.
Samtidigt är Spotify fortfarande ett experiment. Att skivbolagen är med på båten, delar risk och potentiella vinster, gör att framtiden för Spotify, och lagliga lösningar på internet, ser mer lovande ut.
Hur ser musikbranschens framtid ut?
Musikindustrin är i förändring, Spotify är ett experiment. Men när stenen väl börjat rulla kan det gå fort.
Så här säger Spotifys vd Daniel Ek i en TT-intervju: “Jag tror att digital försäljning går om den fysiska inom tre år. För skivbolagen är det säkert jätteskrämmande. Det ruckar på en modell de haft i 50 år.”
Samtidigt vänder man inte en miljardindustri i en handvändning. Spotify är fortfarande små. Skulle Apple exempelvis få för sig att göra en streamad lösning i anslutning till Itunes skulle förutsättningarna för Spotify förändras radikalt. Apple står också som dörrvakt för Spotifys nästa steg, att lansera en applikation för Spotify i Iphone.
Men stenen är i rullning, och som forskaren Daniel Johansson påpekar på sin blogg: “… den gamla branschstrukturen och funktionaliteten behöver förändras. Vi håller trots allt på att försöka bygga en ny musikbransch som ska stämma bättre överens med den tekniska verklighet som de flesta lever i”
Tipsa om några Spotifylistor!
Okej, här har jag två spellistor som är snarare kan beskrivas som radiostationer än blandband, eftersom de består av så många låtar.
I kursen inledande redovisning lärde jag mig en gång några grundläggande principer för företagande. En är kontinuitetsprincipen och fångar antagandet om att företaget verkar som att det ska fortsätta framåt, till skillnad från ett projekt som har ett slut.
Vi har kunnat följa hur skivbolaget Universal har velat stoppa föreställningen “The Sound of Silence” på Stadsteatern i Stockholm, för gästspel från Nya teatern i Riga. Universal har hävdat Paul Simons vilja, men idag skriver SvD att Simon inte alls vill hejda föreställningen.
Andra trådar i historien handlar om svårighet med gränsdragningar huruvida det krävs tillåtelse från upphovsmännen direkt (som är fallet för “musikdramatik” som opera och musikal) eller om ersättning kan betalas till en tonsättarorganisation som Stim utan övrig tillåtelse (i fallen då musiken inte driver handlingen framåt).
Universal har nämligen också hotat att stämma Stockholms stadsteater för musikanvändningen i “De tre musketörerna”, där låtar av bland andra U2, Eurythmics och Prince används. Stadsteatern hävdar att musiken inte är handlingsdrivande utan ryms inom Stimavtalet. Organisationen Svensk Scenkonst skriver idag att de ska sätta sig med Stim för att klargöra vad som gäller.
Och jag funderar, bör inte de här föreställningarna ses som lyckosamma möjligheter för att uppmärksamma de här artisterna igen, för att till exempel sätta igång en kampanj för en Simon & Garfunkel-samling? Eller som vägar in till teatern för att få in även ny musik i pjäser? Det är klart att upphovsrätten ska respekteras, men vad ger det att ge sig på en lettisk liten teater?
Ett framåtblickande företag hade inte agerat så som Universal gör nu, ett som ville vårda relationer och fortsätta föra fram sina artister. För tio år sedan hade det kanske varit så. Men Universals agerande måste tolkas som bakåtblickande. Framtiden finns i historien. I tider när mindre andel intäkter kan förväntas från skivförsäljning – utan att de påminda lyssnarna i stället går till Spotify – så bevakas tidigare rättigheter ännu hårdare.
Jag blir alltid bekymrad när människor (det är alltid människor som utgör företag, om ni trodde något annat) som söker konfrontation när andra möjligheter finns. Och kollegan Art ekar nästan profetiskt i inledningen till den här liveupptagningen: “What you see around you is people that are unable to love each other.”
***
För övrigt – att pigga upp. Till något roligare, om ni minns den här videon. Så enkel, så genial.
Idag publicerar Aftonbladet en artikel om ”hemliga dokument som avslöjar Hultsfred”. Dessa sägs granska – och jag fortsätter citera – kaoset som slet sönder festivalen.
Ett av de hemliga dokumenten som refereras är en utredning gjord av företaget QNB. Mitt företag alltså och jag har varit involverad i arbetet som inte längre är en hemlighet: en översyn av Rockparty.
Jag ska inte gå in närmare på innehållet, men beklagar de hårda vindar som blåser kring föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen, och har blåst förvånansvärt länge. Mediedramaturgin är förstås upp och ner och sedan tystnad – se bara Spotify de senaste veckorna (mer om det snart) – men för Hultsfred och Rockparty har det fortsatt att vina.
Framför allt beklagar jag att ingen tar upp syftet som Rockparty har, såsom en ideell förening. Det är inte – har aldrig varit – att tjäna pengar. Så när Aftonbladet ställer läsarfrågan vad arrangören Rockparty borde satsa på, Hultsfredsfestivalen eller orten Hultsfred, missar man en tredje viktig kategori, nämligen svenskt musikliv med ungdomar i fokus.
Jag har ju varit involverad själv och är partisk men vet samtidigt vilket engagemang som finns och har funnits. Mycket har gjorts som annars inte hade gjorts i Sverige, där Popkollo är ett av de bästa exemplen. Ett annat är politiska insatser för att diskutera villkoren för de personer och verksamheter som inte är offentlig finansierade, men som ändå ser sig som en del av kulturen (oftast s.k. kulturnäringar)
Jag har själv brunnit för att rätta till vissa bilder i politiken och velat hjälpa kulturen och kreatörer på olika sätt. Efter ett tag har jag insett att ingen tackar mig för det arbetet och ingen tackar heller Hultsfred. Jag är inte ett dugg bitter över det, bara glad att jag förstått.
Putte Svensson, en av grundarna av Rockparty och Hultsfredsfestivalen, har inte fått någon semester i sommar. I stället har han på uppdrag av konkursförvaltaren stängt igen både festival, Rockparty och flera bolag. Det är en historia om en liten ungdomsförening som började för nästan 30 år sedan i en liten källarlokal och växte till Sveriges största rockfestival under många år, liksom bidrog till ett minikluster av utbildningar och företag.
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “
Vill du börja prenumerera på 
