I takt med den dalande skivförsäljningen har musklerna försvagats och incitamenten minskat för den här styrande rollen. Frågan har varit vad som händer sedan. Såväl turnébolag (Live Nation) och nätaktörer (MySpace) har iklätt sig rollen som helhetsfixare, men bara för redan stora artister. (t.ex. Madonna).

Idag skriver Dagens Industri som TV4-såpan “Made in Sweden”, som har premiär i nästa vecka. Det är Tele2 som finansierar och som utan andra mellanhänder vill kunna sälja musiken och artisterna som ska vaskas fram. Till hjälp är bland annat en av Sveriges mest framgångsrika låtskrivare internationellt, Andreas Carlsson (numera mest känd som en del av juryn i TV4:s “Idol”).

Tele2-chefen Thomas Ekman berättar att av bolagets fyra miljoner abonnenter surfar en av åtta regelbundet med mobilen. I december sålde bolaget 30.000 låtar i sin musikbutik. Men alla är överens om att priset är för dyrt idag för en låt: 15 kronor.

Och apropå vad som händer sedan har vi redan sett svaret framtona: ett flertal aktörer tar plats från olika delar av den växande musikbranschen i stället för några få skivbolag, som kan vaka över hela branschen. Att kartan är så pass oskriven innebär mycket slit för många och svårigheter att ta betalt innan nya modeller, som får genomslag, tar plats. Men osäkerheten innehåller också många möjligheter och jag är övertygad om att känslan att man själv är med och skapar förutsättningarna kommer hålla liv i branschen länge till. Andreas Carlsson ger i artikeln exempel på hur modellerna förändras:

“Enligt den gamla affärsmodellen gjorde en artist 15 låtar till ett album som såldes och ett halvår senare var det konsert på Globen. Vi vill i stället att publiken följer artisten. Det kan bli ett minialbum på sju låtar, en kort spelning på webb-tv och en ny låt en vecka senare.”

Jag läser i kväll ett två veckor gammalt nummer av Time Magazine och även där finns en artikel om musikbranschen i förändring. Vad de dessutom tar upp, vilket DN-artiklarna (idag respektive igår) missar är paketlösningar från konsumentens perspektiv, nämligen bundling. Du köper egentligen något annat och får musik på köpet.

Så släppte Prince sitt senaste album (med en tidning). Så samarbetar Apple med Coca-Cola (gratis downloads på Itunes på köpet). Så lockar både mobiloperatörer (Telenor, 3, Vodafone) och -tillverkare (SonyEricsson, Nokia) konsumenter.

Musiken uppfattas som gratis – eftersom det är så en ny generation lärt sig se på inspelad musik – men upphovsmännen får ändå en liten (dock liten!) del.

Sammanfattningsvis är det mycket som sker, men experiment pågår och även de stora skivbolagen har insett att förändring krävs. Men de tar inte samma ansvar för artistutveckling som tidigare och här finns en möjlig kulturpolitisk utmaning framåt. Citatet i Time-artikeln från Emi:s ordförande Guy Hands – apropå att 2.000 anställda fått kicken i bolaget – är talande:

“What we are saying to artist is: The current model is broken. Unless we find a new model, new music is dead.”

Kaoset i branschen är ändå över. En ny karta är synlig och kreativiteten blomstrar på många håll. När jag var med och gjorde en kartläggning av musikbranschen förra året för Möteplats Rock City i Hultsfred kallade vi rapporten därför för “Tiden efter” (omvärldsanalysdelen finns infogad här).

Vilket föranleder en liten fråga: när bestämdes det att vi konsumenter själva skulle stå för allt jobb, och – misstänker jag – all produktutveckling? När inte bara valde, utan tvingades vi att bli prosumenter? När började produkter som är långt ifrån färdigutvecklade lanseras på marknaden? Varför ska vi, som betalar för dem, också utveckla dem, genom att ständigt och jämt skicka in miljoner små felrapporter? Och hur kan modern teknik vara så extremt användarovänlig?

Bottennappet står Sony Ericsson för. Vad är det för fel på det företaget? Jag lovade det förra gången, och jag lovar det igen; den här gången offentligt: JAG SKA ALDRIG MER KÖPA EN SONY ERICSSON MOBILTELEFON!!!

Bortsett från att det är hopplöst att få den att fungera tillsammans med min Mac, är designen den sämsta jag någonsin har varit med om. Att den är vansinnigt ful och lätt vulgär kan jag stå ut med, men det värsta är att den är SVINHAL. Man kan knappt lyfta upp den, utan att den slinker ur handen.

Vad är det för ljushuvud på designlabbet i Lund som kom på idén att göra en mobiltelefon efter modellen hal tvål? Modell w660i, allmänt kallad “TVÅLEN”….? Eller är det en ny affärsidé att kunderna direkt ska tappa telefonen i gatan (och då gäller förstås inte garantin) och tvingas att köpa en ny?

Den enda trösten är att jag redan i morgon ska gå ut och köpa ett fodral, och därmed åtminstone kommer att slippa göra reklam för företaget i fortsättningen. Loggan ska aldrig synas, men berättelsen ska berättas. Det är min hämnd som missnöjd prosument.

Lika arg som jag har varit på Sony Ericsson, lika nöjd har jag som vanligt varit med Apple. Den nya iPodden har hur mycket minne som helst, så nu har jag laddat ned mängder av kul podcasts: yoga, pilates, samtida konst, bokrecensioner, reseguider och så massvis av föreläsningar från amerikanska universitet, förstås. Perfekt att ha med sig när man reser, till exempel. I love iTunes U!

Men hur kan det komma sig att vissa lyckas göra det så enkelt, och andra så svårt? Här är det fortfarande en väldig skillnad mellan Apple och övriga; det vill jag med bestämdhet hävda och för mig är det ett avgörande argument för att fortsätta med Mac – och, så snart det är möjligt, byta till iPhone.

Därför var jag, minst sagt, skeptisk till att det skulle komma en PC in i vårt hus, och framför allt att jag skulle lyckas få den att fungera redan på julafton.Men ärligt talat gick det över förväntan, och sonen är absolut överlycklig. Äntligen har han fått den PC som har stått överst på önskelistan sedan år 2002, och äntligen slipper han använda en gammal avlagd Mac, till vilken det knappt finns några spel alls.

För hur mycket man än gillar Mac, går det inte att förneka att Apple gör en oerhörd miss när de tappar en hel framtida generation genom att inte hänga med i spelutvecklingen. Hur kan det komma sig, och vems är felet? Kan någon förklara det?

Själv måste jag också erkänna att jag har kapitulerat, lite grann. Det finns trots allt fördelar med PC. Jag kommer antagligen – för första gången under mina 17 år på skolan – att själv kunna boka salar, uppdatera kurshemsidor och rapportera ned betyg på Handels; det har nämligen aldrig fungerat med en Mac. Kanske kommer jag till och med kunna uppdatera litteratur och annat här på bloggen, och, ja, till och med sköta tvåltelefonen…

Så även om han gjorde julen lite svettig, är det trots allt bara att tacka tekniktomten.

“Vi ger användarna vad användarna vill ha. När vi lanserar en ny teknik gör vi det baserat på omfattande marknadsundersökningar.”

Han säger det apropå den nya telefonen N95, som inte är helt olik Apples Iphone.

Men vet kunden alltid vad den vill ha? Hade någon sagt att jag vill ha en Ipod eller en Iphone innan den släpptes? Nej, och det är det som har varit Apples styrka. De har gått längre än kundens önskemål.

Ibland brukar jag tala om fördelar med ett ökat kundperspektiv i kulturproduktion, att hitta en marknad för det man tar fram. Inte minst eftersom konstnärer och kulturarbetare inte sällan är mer intresserade av processen och sin egen måttstock än att resultatet ska finna en mottagare.

Men samtidigt sker de verkliga innovationerna om man vågar riskera att hamna förbi de uttalade, självklara önskemålen. Det är först då som den där wow-känslan faktiskt kan infinna sig. Apples design är ett strålande exempel på det.

Tidigare i höst utlyste Konstfack en tävling bland sina studenter om bästa mobilfilm, i samarbete med min kompis Annas företag Adimo. Ett initiativ som också nominerades till Årets mobila initiativ.

På Stockholms Filmfestival, som pågår för fullt, är det nu dags för nästa mobilfilmtävling. Den här gången är det Nokia som sponsrar en tävling – och återigen är samarbetet nominerat till ett pris, nämligen till Swedish Arts and Business Awards.

Så varför offentliga pengar? KK-stiftelsens investeringar behövs just nu för att koppla på de stödstrukturer som ska finnas för näringslivet, men som ännu inte har nått fram till de här kreativa näringarna. Med det menar jag kvalitetssäkring av utbildningar, bättre kontakt med forskning och användning av till exempel Almi Företagspartner.

Apropå det sistnämnda var jag i Umeå i förra veckan och såg ett exempel på vad som mer behövs. Det var avslutning för Arcivs och Almis projekt Rulla, kvinnliga kulturföretag, med bland andra Jöran Hägglund, näringsministern Maud Olofssons statssekreterare, på plats. Bara för att jämföra kultur kontra näring: då kom jag direkt från Örnsköldsvik där Västernorrlands län höll kulturting och då var kulturdepartementet representerade.

Lizzie Ragnarsson på Almi i Västerbotten konstaterade att Almi mest brukade arbeta med större industriföretag, men att det här var något annorlunda och oerhört behövligt. Inte bara för de kvinnliga kulturföretagarna, utan också för Almis del, för att förstå hur de kan och bör vidga vad de arbetar med.

Jag har själv ingen erfarenhet av Almi och kan inte bedöma deras insatser, men poängen är att i Sverige har vi vissa offentligt finansierade strukturer för näringslivet. Dessa måste gälla även för upplevelseindustrin och för kulturarbetare som tar språnget över till att bli företagare.

PS. Utifrån Kulturnyheternas inslag gick det för övrigt att tro att Rockparty i Hultsfred lever på offentligt stöd. Det är fel. Föreningen omsätter ungefär 80 miljoner kronor, varav ungefär 10 procent är offentliga pengar (och då främst investeringar i forskning och utbildning). KK-stiftelsens nya pengar går till Campus Hultsfred, den kommunalägda del som är inriktad mot forskning och utbildning.

Kan man skriva en sån text idag?

Vi fick lov att vara härligt pretentiösa i nöjesbilagorna i mitten av 90-talet. Och det är klart att musikbranschen i skivindustrins våld var minst lika kommersiell som nu. Det är bara mer tydligt nu, såsom med SonyEricsson-samarbetet (Kent: “Vi fick ett erbjudande som vi inte kunde tacka nej till”) och jag är ambivalent.

Å ena sidan älskar jag ju nya samarbeten och nya lösningar, och att det är klart mobilen är den nya ipoden och den nya skivan. Utveckling är bra. Å andra sidan: den där känslan, med skivor som små konstverk (även cd-skivor) och alla tankar bakom. Som detaljen att Kent tjatade till sig den gamla RCA-loggan (mycket för Bowie-blinkningarnas skull), som därmed prydde skivorna. (Kanske så på nästa också, men vem kommer bry sig?) Och omslaget till “Isola”! Jag köpte faktiskt vinylen också för att jag ville hålla i den och se ordentligt.

Men det finns nog plats för det pretentiösa idag, även i musiken. En vän tipsar om Kristian Anttilas förra album och jag lyssnar på det nu.

Där finns pretentionerna så underbart:

“Det är jag som är bränderna i Paris. Det är jag som är skotten i Turin. Det är jag som är viljan och vinden och inget rör mig. Det är jag som är drömmen om Amerika. Det är jag som är arvet i Spanien.”

-> Klicka vidare för att läsa min gamla recension om Kents “Isola” från Expressen Fredag 14 november 1997. (Tyvärr utan Mattias Bardås fina bild till, men den finns på hans webbplats.)

Överträffar sig själva

gggg (4 getingar)

KENT: ”Isola” (RCA)

Kent har lyckats igen. Det var inte givet. Något var tvunget att ske:

När de dök upp för snart tre år sedan fylldes ett tomrum i Sverige. Det var då popen ännu var, bokstavligen, upp över våra öron. Kent återupprättade allvaret. Förra skivan Verkligen innebar också ett publikgenombrott, nära 80000 ex såldes.

Men framgången har nåtts med ett och samma medel – likartad uppbyggnad av sångerna, Jocke Bergs särpräglade röst uppskruvad till överslag, gitarrerna stötvis attackerande. En fortsättning i samma stil hade blivit parodisk.

På Isola har Kent valt ett nytt spår. Resultatet blir att de aldrig har låtit bättre. De har heller aldrig låtit mer. Både Jocke Bergs sång och Sami Sirviös gitarr är mer återhållsamma, men inte lättare. Tempot är bara jämnare. De litar till melodin.

Tänk att man kavlar ut det tidigare Kent-soundet och skär bort allt utom den centrala delen, som då och då kryddas med en flygel, en oväntad kör eller sipprande ljud. Kvar blir nya sånger som Saker man ser, Oprofessionell, OWC, Bianca och framför allt 747.

De trycker hårt mot hjärtat:

Ett sekel efter Hjalmar Söderberg skriver Jocke Berg texter på samma fin de sicle-tema om ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”.

Dessutom är omslaget det snyggaste som prytt en svensk skiva på… ja, hur länge? Det är också sånt det går att älska Kent för – att de har tjatat sig till den gamla RCA-logon; låter den sista sången 747, vars titel symboliserar Boeings flygplansbeteckning, vara just 7,47 lång; döper skivan till Isola, som i isolation, ö på italienska, Manhattan i Ed McBains böcker.

Tidigare jämförelser med Uno Svenningsson och Jakob Hellman känns fåniga. Den här skivan ska snarare sorteras in mellan Radiohead, Depeche Modes Ultra och David Bowies Berlin-trilogi. Enda invändningen är några svagare spår, som ändå inte är svaga.

Kent överträffar sig själva, och därmed allt annat. Inget band är bättre i Sverige just nu.

TOBIAS NIELSÉN

Om ett år lär det vara film och tv som är viktigt att anpassa mobilerna för, men nu är det musik som mobilbranschen fokuserar på.

I ena ringhörnan finns Iphone, Apples första mobiltelefon och som lika mycket är en musikspelare med en hårddisk på 4 eller 8 Gb. Iphone börjar säljas i USA 29 juni och i Europa i oktober eller november.

Samtidigt mobiliserar andra tillverkare. Sony Ericssons walkmanserie, exempelvis, dominerar de svenska försäljningslistorna. På operatörssidan kommer också nya tjänster. Telenor lanserar i dagarna Musicstation i Sverige, som första land i världen för den tjänsten. För en fast prenumerationsavgift, ungefär 30 kronor i veckan, ska man kunna ladda ner hur många låtar man vill. I Sverige finns dessutom inte minst Tre, med ungefär 60.000 betalande användare av sin musiktjänst.

Kärleken till musik är besvarad från musikbranschen, som dock ställer orimligt höra krav på att försäljning via mobilen ska kompensera för den minskade skivförsäljningen. Att vi lyssnar på musik via mobilen är givet – nu eller senare – men köpa ny musik? Jag är övertygad om att ingen kommer vilja att först ladda ner via mobilen och sedan lyssna. Antingen så har man redan sitt digitala bibliotek på en hårddisk som man sedan strömmar från, eller så kopplar man upp sig mot olika radiostationer, internetbaserade eller traditionella kommer man inte tänka på. Trenden musik som vatten fortsätter, för att låna Gerd Leonards uttryck (och han har fått det från David Bowie).