Fransmannen Rafi Haladjian på företaget Violet har talat om ”the internet of things” – och menar att nästa steg för internet är när våra vanliga vardagsprylar sänder och tar mot information och blir sammankopplade. När vågen sänder din vikt till träningsmaskinen och när (e-)böcker uppdateras efterhand.

Ett tag misstänkte jag att det skulle bli en konferens för de redan invigda, att alla bara skulle få sina uppfattningar bekräftade och inte lära sig något nytt. Men så blev det inte.

Nyss steg konstnären Carl Johan de Geer upp på scenen och började med att trä ett av sina tyger över talarstolen. Det var ett bra grepp i sig – talarstolen fick färg! – men han hade också något att säga om sina textilmönster, hur han under Konstfack kom att se arbetet med textil som sin livsuppgift.

”Jag tänkte att det här blir så jävla bra. Jag gjorde det ena mönstret efter andra och tv och tidningar skrev och beundrade. Men mina inkomster på textildesign under 45 år är bara några hundralappar. Det är rätt häpnadsväckande egentligen: jag anses vara bäst i landet på det. I flera böcker om svensk textilhistoria har jag en stor plats.”

Och att lade till senare, apropå att han sysslat med så många olika konstnärliga inriktningar: ”Det är det här jag tycker att jag är absolut bäst på.”

”Men jag har aldrig hamnat rätt i de kommersiella sammanhangen.”

Själv kommer jag förstås inte att lyssna. Eftersom jag lider av “scenskam”, undviker jag alltid att titta på, lyssna på och läsa mig själv.

Likaså åkte förstås Dagens Industri direkt ned i tidningsinsamlingen, utan att passera köksbordet – som alltid varannan lördag. I dag har jag där en krönika om “Anomyma Idealister”, en idé om en förening för alla oss som har svårt att ta – och få – betalt.

Det gäller förstås många i kulturvärlden, men också många i kunskapsbranschen. Kunskap, precis som kultur, förväntas ofta vara gratis. Snart är det bara kändisskap à la Chris Anderson & Co som vi är beredda att betala för.

Fast det är förstås vårt eget fel, också. Ser jag till mig själv har jag jättesvårt att säga nej, inte minst för att jag tycker att nästan allting är vansinnigt roligt och spännande.

Som att jobba på Handels. Efter snart 20 år tycker jag att det är lika roligt. Häromdagen uppfylldes jag av en euforisk känsla i korridoren utanför mitt kontor – hur kan man vara så lyckligt lottad att man år in och år ut trivs så fruktansvärt bra på jobbet? Hur kan det vara så kul?

Även om skolan förstås har sina baksidor, som exempelvis den elitism som emellanåt odlas – och som jag personligen har svårt för. Apropå medier, gör Erik Wahlin på Affärsvärlden en bra beskrivning av det fenomenet och av skolan under rubriken “Elitisternas högborg“.

Tyvärr är det inte helt ovanligt.
Tyvärr är det alltför många som lite väl glatt tar till videokameran och lägger upp filmer av sig själva i alla möjliga och omöjliga sammanhang, utan att riktigt behärska mediet.

För ingen kan väl ändå komma och säga att det här var bra? Eller?

För mindre än en timme sedan släpptes en video på youtube – och samma egenproducerade video med kungaparet och förlovningsparet körs med mediehusens egna taggar på, och på tusentals bloggar.

Jämför med att bara släppa ett pressmeddelande – rörlig bild har definitivt tagit klivit in på webben. Jämför med att endast SVT kommer på besök. Det finns knappast bara en kanal längre.

Men nu, när intervjuvideon väl är släppt, är kontrollen över den borta. Det behöver inte vara fel. Den lär åtminstone nå många.

Det säger väl någonting om kulturbilagornas nyhetsbevakning numera.

Men TV4:s köp av Canal Plus igår hamnade i ekonomidelen.

Även om gränsen inte är tydlig så faller tydligen musikindustrin inom kultursfären, medan medieindustrin handlar om näringsliv.

Den citererade artikelrubriken handlar förstås om Live Nations utökade köp av konsertarrangören Luger, som bland annat arrangerade Where The Action Is i Stockholm förra helgen. Då nämndes festivalen som “uppstickare” och det kändes onekligen rätt märligt, med tanke på spelet bakom: med jätten Live Nation som dirigent. För Luger ägdes redan tidigare till 49 procent och när bedömare slår fast att det inte blir så stor skillnad nu, så beror det ju på att den stora förändringen redan skett.

Så fort man släppt in externa aktieägare ställs andra krav på redovisning (även före köpet för övrigt) och sådana krav gäller gissningsvis inte minst ett NYSE-noterat bolag som Live Nation.

“Jag gillar att sätta mig ner och lyssna på en skiva från början till slut, och inte göra något annat under tiden. Det är skönt att slippa vara sådär multimedial.”

Det är en kontrast mot bilden som tecknas i boken som jag läste i påskas, Torkel Klingbergs “Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden”.

I genomsnitt har vi åtta fönster öppna samtidigt på vår dator och blir avbrutna var tredje minut. Vi tar emot informationsbitar i allt större utsträckning: reklamradio, stortavlor, sms, mejl. Trots att vi genetiskt sätt i princip är identiska med cromagnonmänniskorna.

Men det härliga är att vi klarar av det ganska bra. Arbetsminnet kan nämligen tränas upp, och det sker hela tiden då vi tittar på ett avsnitt av “Lost”, spelar strategispel på datorn eller fortsätter att surfa med ett flertal fönster uppe samtidigt.

Det kan dock bli för mycket av härligheten och därför bör vi sträva efter flow-tillstånd, det vill säga då vi har en bra balans mellan krav och utmaningar.

Jag funderar på vad det innebär för kultursektorn, när vi blir allt mer störda och får svårare att koncentrera oss:

- Vilken kultur får plats? Snabb kultur växer ytterligare (tänk: YouTube, bloggar). Men snabb behöver inte vara detsamma som dålig.

- Kultursektorn har även möjlighet att erbjuda alternativ till ofokuserad snabbhet: vila, koncentration, djup och möjligheter till flow-tillstånd. Det senare innebär att att man själv måste delta, det vill säga man inte är en passiv kulturkonsument utan medskapare.

- Kultursektorn har redan en viktig roll såsom “mentala gym”, inte minst i takt med att populärkulturen blivit alltmer krävande och ställer högre krav på arbetsminnet och aktivt utforskande.

Han dyker upp då och då i de allmänna spalterna, framför allt på SvD:s under strecket-sida. Senast skrev han om att filmbranschen är fast i sitt fokus på bio som distributionsform och missar webbens potential. Han hänvisar till det jag själv känner av: några lagliga, väl fungerande alternativ för att se nya filmer i hemmet finns inte. En lantis eller småbarnsförälder har därmed två val: ladda ner via Pirate Bay (eller motsvarande) eller vänta ett halvår. Citatet är tänkvärt:

För femtio år sedan menade filmbranschen att tv inte borde få sända efter klockan sju på kvällen, eftersom det skulle kunna konkurrera ut biograferna.

På Ljud- och bildarkivets webbplats finns Pelle Snickars artiklar samlade. De erbjuder en bra genomgång av litteratur och tankar kring användargenererat innehåll, YouTube och hur de tekniska framstegen påverkar den kulturella globaliseringen.

Det var rubriken som jag tog med till Statens ljud- och bildarkiv där jag föreläste idag. Det är en spännande tid för dem, när internet håller på att kantra mot rörlig bild som huvudspråk (explosion av innehåll!) och när det inte längre finns den tydliga uppdelningen mellan sändare och mottagare (och därmed att kunna arkivera det som den tydliga sändaren skickar ut).

När jag kom in rummet där jag skulle snacka rullade en porrfilm på datorskärmen.

Jag blev inte förvånad: jag hade redan tidigare hört att denna statliga myndighet har ett av världens största arkiv av porr, och jag antar att vad som visades på skärmen var en spegling av en pågående dokumentation. (Annars?)

En myndighet som dokumenterar porr? Helt enkelt en följd av att man inte dragit en gräns av vad man ska dokumentera: man låter play-knappen vara igång för allt som kommer från svenska sändare. Det är såklart orimligt på sikt. Arkivet kommer behöva begränsa sig och ta ställning i viktiga frågor.

Här är några sådana frågor och annat som lyftes fram idag:

- Ljud och bild sprids över allt fler kanaler. Jämför några få radio- och tv-kanaler som var lätta att överblicka. Nu sprids ljud och bild till din (i alla fall min) dator, mobiltelefon och bärbara mediespelare. Vad som är tidning respektive tv-station är inte givet? Tv-kanalerna publicerar “tidningar” på sina webbplatser och tidningarna gör tv, både på sina webbplatser och via tv-nätet. (Nyhet idag: Borås Tidning, Norrköpings Tidningar och Sundsvalls Tidning har fått tillstånd.) Vilka mediekanaler ska dokumenteras i detta enorma utbud?

- Ljud och bild tar sig också allt fler uttryck. Historier berättas i form av djuplodande, utforskande och interaktiva datorspel, liksom i småbitar och ofta lättillgänglig form (s.k. snack culture, som Wired dubbade det till häromåret). Vilka uttryck är viktiga att dokumentera?

- Användargenererat innehåll fyller redan många webbplatser (YouTube, Facebook etc). En del av detta innehåll är bearbetning av innehåll som någon annan producerar – till exempel omklippning av Star Wars-filmerna. Det som släpps blir därmed i mindre grad en färdig produkt: det blir bara början på något. En ny generation kommer växa upp med inställningen att man bearbetar filmer, musik och annan kultur. Vems material ska dokumenteras och i vilken version?

- Ljud- och bildarkivet sitter på en guldgruva. I takt med att arkivmaterial blivit allt viktigare för att locka kunder och besökare – eftersom den gynnsamma affärsmodellen gått från att sälja mycket av lite till lite av mycket, enligt idén om long tail – ska denna fördel utnyttjas? Visserligen finns ett stort hinder i form av att materialet är upphovsrättsligt skyddat – men även upphovsmännen vill i de flesta fall tjäna pengar. Kan en myndighet bli en aktör på en marknad?

- Hur ska nytt material kunna produceras om ingen – direkt – vill betala för det, apropå att allt mer blir gratis? Jag pekade också på att SVT knappast kan ha kvar sin nuvarande roll i ett multikanalsamhälle, där gemensamma (webb)platser kommer samla ihop innehåll från en mängd håll och “kanalerna” blandas, utländska såväl som nationella. I stället får SVT en roll som producent snarare än distributör, och kommer troligen behöva en stor marknadsföringsbudget om syftet är att nå ut med en viss typ av program?

- Vi går mot ett mediesamhälle där vi (eller de nya generationerna) blir mer framåtlutade, interagerar mer, och själva bestämmer när, hur och var sändningen sker. Men blir vi lyckliga av detta? Det är inte säkert. I takt med att vi får allt fler valmöjligheter finns det risk att vi blir mer stressade och missnöjda (eller snarare: studier pekar på att vår nöjdhet är på konstant nivå totalt sett, oavsett land, oavsett tidpunkt). Micael Dahlén diskuterar bra kring detta på sin blogg om Nextopia. Men att leva i en bubbla om vad som må leda till en lycklig värld eller inte är knappast en statlig myndighets uppgift. En sådan måste leva i verkligheten.

Annars kan jag själv inte låta bli att följa Niklas Ekdals blogg från Davos, där man också får tipset att gå direkt till World Economic Forums hemsida. Spännande är det, inte minst för att världs- och kulturekonomin onekligen hänger samman.

Så mycket om kulturekonomi har jag dock inte lyckats hitta på WEF ännu. För några år sedan höll min danska kollega Lotte ett seminarium om sin forskning där, och förrförra året fick jag själv en förfrågan, som ledde till en intervju och sedan… tyvärr ingenting.

Frågan är hur centrala kulturekonomiska spörsmål egentligen är i Davos. Eller generellt. Driver kulturen den ekonomiska utvecklingen, som exempelvis Currid argumenterar för? Eller har den inte alls den avgörande betydelse som vi kulturekonomer gärna vill tro? Är kulturekonomi ett centralt område, och bara bortglömt i exempelvis Davos, eller inte?

Ligger miljö i tiden mer än nöje? Ja, absolut.

Men det är också så att nyheterna om nöjesindustrin tar plats i tidningen ändå, på de vanliga nyhetssidorna. En industri bland andra helt enkelt.

Plus att DI:s bilagor DI Weekend och Diego numera i princip är “kulturekonomitidningar” (i bred bemärkelse).