Media Evolution City är ett hus som just nu håller på att byggas i Malmö som ska inrymma kontorsplatser och bland annat möjligheter för konferenser och utställningar och med en restaurang i bottenplanet.

Vad är Media Evolution City?
Det är en mötesplats i form av ett hus på 7,5 tusen kvadratmeter som kommer rymma 400 personer. Huset står färdigt i mars och ligger i centrala Malmö i delvis Kockums  gamla lokaler och en del som är nybyggd. Vi som driver det huset heter Media Evolution och är ett näringslivsutvecklande företag som jobbar för att bygga Europas största plattform för innovation och tillväxt inom media. Vi jobbar med konvergens kan man säga och ser till att olika mediebranscher möter varandra och korsas, att tv möter mobil och mobil möter datorspel och så vidare. Det vill säga att minska trösklarna för samarbeten.

Varför behövs det ett mediehus i Malmö?
Huset som sådant  bygger på en idé om att man möts varje dag. En fysisk mötesplats är därför viktig som symbol men också för att det ska ske saker. Huset kommer rymma företag från olika mediebranscher men också i olika storlekar där de största kontoret har plats för 130 personer till kontorsplats med klippkort där en person sitter i huset en till två dar i veckan. Den andra biten är att mediebranscherna idag kräver en stor flexibilitet. De krymper och växer om vartannat, deltar i projekt och arbetar ofta i nätverk. Sedan så ser vi till att mötena mellan branscher och mellan stora och små företag sker naturligt varje dag. Efterfrågan har varit extrem stor och vi kommer ha kö på företag som vill sitta där.

Ni gör inte det här själva utan med hjälp av en privat fastighetsägare. Kan du berätta om samarbetet.
Rent praktiskt fungerar det så att Wihlborgs äger huset och att vi hyr delar av huset där vi har byggt ett koncept med möbler, städning, internet etc. Och det är sådant som fastighetbranschen inte har intresse av att göra idag. I övrigt hyr de ut resten av huset och vi bestämmer tillsammans vilka företag som ska sitta där. Det viktiga är att det är en mix av branscher och storlekar på företag. Och vi känner till branschen och är involverade på en mängd olika områden vilket ger oss ett stort förtroende i branschen som gör det möjligt för oss att samla dem. Dessutom har vi inte något vinstintresse utan allt det vi tjänar går tillbaka till våra medlemmar. På så sätt är vi en neutral plattform mellan det akademiska, näringslivet och det offentliga. Och det är det som har gjort det här möjligt, Wihlborgs hade aldrig kunnat göra det på egen hand. Personligen tror jag att det visar vägen för hur kontor kommer se ut i framtiden, det vill säga vara något mer än att bara sitta och arbeta vid ett skrivbord.

Finns det en risk att pengar satsas på infrastruktur istället för innehåll?
Det är inga offentliga pengar inblandade utan projektet drivs helt på marknadens villkor. Jag tror att det är viktigt att inte bygga hus för offentliga pengar. Då bygger man monster som man måste driva vidare oavsett. Och sker det ett regimskifte i en stad eller det kommer en lågkonjunktur så orkar man inte med att driva det. Kommunala hus är problematiska på det sättet, dessutom drivs de inte på marknadens villkor vilket också är problematiskt. Om man ska bygga ett projekt som vi gör är det viktigt att det sker på marknadens villkor. Däremot kan man stoppa in pengar som smörjmedel i en uppstartsfas. Media Evolutions organisation var exempelvis från början 100 procent finansierat av det offentliga medan vi idag är nere på 75 procent och siktar mot ungefär 50-50.

Media Evolution The Conference ägde rum i förra veckan. Vilka frågor tyckte du var de viktigaste som diskuterades på konferensen?
Rent dramaturgiskt tycker jag det var fantastiskt att vi lyckades ha Al Jazeera i slutet. För allt det man diskuterar om medias utveckling och sociala medier, ”Hur ska vi använda det?”, ”Hur bygger man en marknad kring det?”, ”Hur ser konkurrenskraften ut?”, ”Hur ser människors användning ut?”. Det är väldigt lätt att sådana frågor såhär en masse kan bli lite navelskådande. Och då när Al Jazeera kommer och berättar att det vi pratat om i två dagar har förändrat världen i grunden. Och det var faktiskt människors användande av Twitter som bidrog till det. Då förstår man hur stort media är. Media är det som kommer förändra vår civilisation de närmsta 20 åren. Kanske till och med de stora ekonomiska grundvalen. Det har i alla fall förändrat människors beteenden i förhållande till samhällskontraktet och den parlamentariska demokratin. Och då börjar man nästan ta så stora ord i sin mun att man blir mörkrädd. Men det är ju så stort det är. Och det tycker jag att konferensen visar, att vi fick ihop en bra mix som visar att det här är på allvar.

***
>> Se alla föredrag från “The Conference” hos Media Evolution.

South by South West (SXSW) i Austin, Texas, är världens största mediekonferens. Den äger rum i en konferensanläggning som är tre kvarter och fyra våningar stort och på tio hotell runt om i staden.

Här samlas varje år över 15.000 människor som arbetar med media på olika sätt och nivåer. Är det någon man vill träffa så kan man räkna med att den är där, i alla fall om det är en amerikan.

Konferensen har inga särskilda ämnen som de fokuserar på och omfånget är väldigt stort. Men i år kunde man skönja en stark trend bland presentationerna: användandet av spelmekanik i allt som inte är ett spel. Det vill säga spelifiering. Förra året var det ett helt nytt begrepp men i år var det huvudpoängen eller i alla fall en del av många presentationer.

Seth Priestbach från SCVNGR stod för årets inledande keynote och pratade om ett ”game layer on top of the world” och menade att spelifiering kommer ha lika stort inflytande på 10-talet som sociala medier hade på 00-talet.

Några mindre presentationer som stod ut handlade om hur vi snart kommer använda våra mobiltelefoner för att betala i affärer genom att bara hålla den mot kassan.

Mest underhållning för dollarna gav Gary Vaynerchuk (winelibrary.com). Hans keynote-presentation påminde om en hip hop-konsert, med svordomar haglandes i samma takt som välsmidade one liners. Hans budskap handlade precis som hans nya bok om “The thank you economy”. Det går ut på att företag måste bry sig om sin kunder och gärna göra det innan ett köp ägt rum, “people love their parents because they loved them first”.

När de fem dagarna av Interactive- och Filmpaneler är över så tar musik över staden. Under ytterligare fyra dagar spelar över 4.000 musiker på allt som kan liknas vid en scen i allt från gathörn till kyrkor. SXSW rekommenderas varmt för alla som vill ha en inblick i vart mediebranscherna står just nu och skönja framtida trender.

Martin Thörnkvist arbetar som omvärldsbevakare på Media Evolution. För andra året i rad åkte de med en delegation bestående av ett 30-tal medlemsföretag till Austin för SXSW.

Utgångspunkten är att producera för webben i lika stor grad handlar om att anpassa produkten efter nätets förutsättningar som att nätet är en kanal för försäljning och distribution. Det vill säga att både förutsättningarna och ansvaret för kreatörerna har förändrats. Guiden innehåller sedan flera konkreta råd om hur det går att ta sin idé och sälja direkt till kunden. Handfasta tips varvas med intervjuer med personer som drivit projekt direkt för internet, exempel hämtas från litteratur, spel, musik och film. Ladda ned publikationen “Direkt till internet – om att publicera och sälja medieprodukter utan omvägar” [.pdf].

Fransmannen Rafi Haladjian på företaget Violet har talat om ”the internet of things” – och menar att nästa steg för internet är när våra vanliga vardagsprylar sänder och tar mot information och blir sammankopplade. När vågen sänder din vikt till träningsmaskinen och när (e-)böcker uppdateras efterhand.

Ett tag misstänkte jag att det skulle bli en konferens för de redan invigda, att alla bara skulle få sina uppfattningar bekräftade och inte lära sig något nytt. Men så blev det inte.

Nyss steg konstnären Carl Johan de Geer upp på scenen och började med att trä ett av sina tyger över talarstolen. Det var ett bra grepp i sig – talarstolen fick färg! – men han hade också något att säga om sina textilmönster, hur han under Konstfack kom att se arbetet med textil som sin livsuppgift.

”Jag tänkte att det här blir så jävla bra. Jag gjorde det ena mönstret efter andra och tv och tidningar skrev och beundrade. Men mina inkomster på textildesign under 45 år är bara några hundralappar. Det är rätt häpnadsväckande egentligen: jag anses vara bäst i landet på det. I flera böcker om svensk textilhistoria har jag en stor plats.”

Och att lade till senare, apropå att han sysslat med så många olika konstnärliga inriktningar: ”Det är det här jag tycker att jag är absolut bäst på.”

”Men jag har aldrig hamnat rätt i de kommersiella sammanhangen.”

Själv kommer jag förstås inte att lyssna. Eftersom jag lider av “scenskam”, undviker jag alltid att titta på, lyssna på och läsa mig själv.

Likaså åkte förstås Dagens Industri direkt ned i tidningsinsamlingen, utan att passera köksbordet – som alltid varannan lördag. I dag har jag där en krönika om “Anomyma Idealister”, en idé om en förening för alla oss som har svårt att ta – och få – betalt.

Det gäller förstås många i kulturvärlden, men också många i kunskapsbranschen. Kunskap, precis som kultur, förväntas ofta vara gratis. Snart är det bara kändisskap à la Chris Anderson & Co som vi är beredda att betala för.

Fast det är förstås vårt eget fel, också. Ser jag till mig själv har jag jättesvårt att säga nej, inte minst för att jag tycker att nästan allting är vansinnigt roligt och spännande.

Som att jobba på Handels. Efter snart 20 år tycker jag att det är lika roligt. Häromdagen uppfylldes jag av en euforisk känsla i korridoren utanför mitt kontor – hur kan man vara så lyckligt lottad att man år in och år ut trivs så fruktansvärt bra på jobbet? Hur kan det vara så kul?

Även om skolan förstås har sina baksidor, som exempelvis den elitism som emellanåt odlas – och som jag personligen har svårt för. Apropå medier, gör Erik Wahlin på Affärsvärlden en bra beskrivning av det fenomenet och av skolan under rubriken “Elitisternas högborg“.

Tyvärr är det inte helt ovanligt.
Tyvärr är det alltför många som lite väl glatt tar till videokameran och lägger upp filmer av sig själva i alla möjliga och omöjliga sammanhang, utan att riktigt behärska mediet.

För ingen kan väl ändå komma och säga att det här var bra? Eller?

För mindre än en timme sedan släpptes en video på youtube – och samma egenproducerade video med kungaparet och förlovningsparet körs med mediehusens egna taggar på, och på tusentals bloggar.

Jämför med att bara släppa ett pressmeddelande – rörlig bild har definitivt tagit klivit in på webben. Jämför med att endast SVT kommer på besök. Det finns knappast bara en kanal längre.

Men nu, när intervjuvideon väl är släppt, är kontrollen över den borta. Det behöver inte vara fel. Den lär åtminstone nå många.

Det säger väl någonting om kulturbilagornas nyhetsbevakning numera.

Men TV4:s köp av Canal Plus igår hamnade i ekonomidelen.

Även om gränsen inte är tydlig så faller tydligen musikindustrin inom kultursfären, medan medieindustrin handlar om näringsliv.

Den citererade artikelrubriken handlar förstås om Live Nations utökade köp av konsertarrangören Luger, som bland annat arrangerade Where The Action Is i Stockholm förra helgen. Då nämndes festivalen som “uppstickare” och det kändes onekligen rätt märligt, med tanke på spelet bakom: med jätten Live Nation som dirigent. För Luger ägdes redan tidigare till 49 procent och när bedömare slår fast att det inte blir så stor skillnad nu, så beror det ju på att den stora förändringen redan skett.

Så fort man släppt in externa aktieägare ställs andra krav på redovisning (även före köpet för övrigt) och sådana krav gäller gissningsvis inte minst ett NYSE-noterat bolag som Live Nation.

“Jag gillar att sätta mig ner och lyssna på en skiva från början till slut, och inte göra något annat under tiden. Det är skönt att slippa vara sådär multimedial.”

Det är en kontrast mot bilden som tecknas i boken som jag läste i påskas, Torkel Klingbergs “Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden”.

I genomsnitt har vi åtta fönster öppna samtidigt på vår dator och blir avbrutna var tredje minut. Vi tar emot informationsbitar i allt större utsträckning: reklamradio, stortavlor, sms, mejl. Trots att vi genetiskt sätt i princip är identiska med cromagnonmänniskorna.

Men det härliga är att vi klarar av det ganska bra. Arbetsminnet kan nämligen tränas upp, och det sker hela tiden då vi tittar på ett avsnitt av “Lost”, spelar strategispel på datorn eller fortsätter att surfa med ett flertal fönster uppe samtidigt.

Det kan dock bli för mycket av härligheten och därför bör vi sträva efter flow-tillstånd, det vill säga då vi har en bra balans mellan krav och utmaningar.

Jag funderar på vad det innebär för kultursektorn, när vi blir allt mer störda och får svårare att koncentrera oss:

- Vilken kultur får plats? Snabb kultur växer ytterligare (tänk: YouTube, bloggar). Men snabb behöver inte vara detsamma som dålig.

- Kultursektorn har även möjlighet att erbjuda alternativ till ofokuserad snabbhet: vila, koncentration, djup och möjligheter till flow-tillstånd. Det senare innebär att att man själv måste delta, det vill säga man inte är en passiv kulturkonsument utan medskapare.

- Kultursektorn har redan en viktig roll såsom “mentala gym”, inte minst i takt med att populärkulturen blivit alltmer krävande och ställer högre krav på arbetsminnet och aktivt utforskande.

Han dyker upp då och då i de allmänna spalterna, framför allt på SvD:s under strecket-sida. Senast skrev han om att filmbranschen är fast i sitt fokus på bio som distributionsform och missar webbens potential. Han hänvisar till det jag själv känner av: några lagliga, väl fungerande alternativ för att se nya filmer i hemmet finns inte. En lantis eller småbarnsförälder har därmed två val: ladda ner via Pirate Bay (eller motsvarande) eller vänta ett halvår. Citatet är tänkvärt:

För femtio år sedan menade filmbranschen att tv inte borde få sända efter klockan sju på kvällen, eftersom det skulle kunna konkurrera ut biograferna.

På Ljud- och bildarkivets webbplats finns Pelle Snickars artiklar samlade. De erbjuder en bra genomgång av litteratur och tankar kring användargenererat innehåll, YouTube och hur de tekniska framstegen påverkar den kulturella globaliseringen.