Kulturekonomi

Carl Johan de Geer och internet i våra prylar / rapport från Moving Images

Internet, konferenser, media

Jag sitter i en av Malmö Högskolas lokaler. Idag äger konferensen Moving Images rum i Malmö – och det här är första rapporten. Hela konferensen streamas live här http://bambuser.com/channel/movingimages

Fransmannen Rafi Haladjian på företaget Violet har talat om ”the internet of things” – och menar att nästa steg för internet är när våra vanliga vardagsprylar sänder och tar mot information och blir sammankopplade. När vågen sänder din vikt till träningsmaskinen och när (e-)böcker uppdateras efterhand.

Ett tag misstänkte jag att det skulle bli en konferens för de redan invigda, att alla bara skulle få sina uppfattningar bekräftade och inte lära sig något nytt. Men så blev det inte.

Nyss steg konstnären Carl Johan de Geer upp på scenen och började med att trä ett av sina tyger över talarstolen. Det var ett bra grepp i sig – talarstolen fick färg! – men han hade också något att säga om sina textilmönster, hur han under Konstfack kom att se arbetet med textil som sin livsuppgift.

”Jag tänkte att det här blir så jävla bra. Jag gjorde det ena mönstret efter andra och tv och tidningar skrev och beundrade. Men mina inkomster på textildesign under 45 år är bara några hundralappar. Det är rätt häpnadsväckande egentligen: jag anses vara bäst i landet på det. I flera böcker om svensk textilhistoria har jag en stor plats.”

Och att lade till senare, apropå att han sysslat med så många olika konstnärliga inriktningar: ”Det är det här jag tycker att jag är absolut bäst på.”

”Men jag har aldrig hamnat rätt i de kommersiella sammanhangen.”

Idrott & kultur, kunskap & elitism

media

I dag pratar jag och Thomas Ejderhov från vår “systersajt”, Idrottens Affärer, om idrott och kultur i finanskrisens spår. I Ekonomiekot, P1, kl 15.35.

Själv kommer jag förstås inte att lyssna. Eftersom jag lider av “scenskam”, undviker jag alltid att titta på, lyssna på och läsa mig själv.

Likaså åkte förstås Dagens Industri direkt ned i tidningsinsamlingen, utan att passera köksbordet – som alltid varannan lördag. I dag har jag där en krönika om “Anomyma Idealister”, en idé om en förening för alla oss som har svårt att ta – och få – betalt.

Det gäller förstås många i kulturvärlden, men också många i kunskapsbranschen. Kunskap, precis som kultur, förväntas ofta vara gratis. Snart är det bara kändisskap à la Chris Anderson & Co som vi är beredda att betala för.

Fast det är förstås vårt eget fel, också. Ser jag till mig själv har jag jättesvårt att säga nej, inte minst för att jag tycker att nästan allting är vansinnigt roligt och spännande.

Som att jobba på Handels. Efter snart 20 år tycker jag att det är lika roligt. Häromdagen uppfylldes jag av en euforisk känsla i korridoren utanför mitt kontor – hur kan man vara så lyckligt lottad att man år in och år ut trivs så fruktansvärt bra på jobbet? Hur kan det vara så kul?

Även om skolan förstås har sina baksidor, som exempelvis den elitism som emellanåt odlas – och som jag personligen har svårt för. Apropå medier, gör Erik Wahlin på Affärsvärlden en bra beskrivning av det fenomenet och av skolan under rubriken “Elitisternas högborg“.

RE: Hur kommunicerar vi nu?

media

Nu tycker vi olika, Tobias (samt antagligen stora delar av den svenska befolkningen) och jag. Jag tycker att det där klippet från kungahuset är helt förfärligt!
För mig är det sinnebilden av det sämsta med nutidens kommunikation.

Tyvärr är det inte helt ovanligt.
Tyvärr är det alltför många som lite väl glatt tar till videokameran och lägger upp filmer av sig själva i alla möjliga och omöjliga sammanhang, utan att riktigt behärska mediet.

För ingen kan väl ändå komma och säga att det här var bra? Eller?

Hur vi kommunicerar nu

media

Prinsessbröllop! Intressant med dagens nyhet om förlovningen mellan Victoria och Daniel är hur Hovet själva arbetar med rörlig bild och försöker ta ett större kommando över vad som sägs och gå utanför etablerade medier.

För mindre än en timme sedan släpptes en video på youtube – och samma egenproducerade video med kungaparet och förlovningsparet körs med mediehusens egna taggar på, och på tusentals bloggar.

Jämför med att bara släppa ett pressmeddelande – rörlig bild har definitivt tagit klivit in på webben. Jämför med att endast SVT kommer på besök. Det finns knappast bara en kanal längre.

Men nu, när intervjuvideon väl är släppt, är kontrollen över den borta. Det behöver inte vara fel. Den lär åtminstone nå många.

DN Kulturaffärer (om Live Nation)

media, musikbranschen

Öppnar DN Kultur och ser en rubrik med ett språk som jag aldrig tror jag sett där tidigare: “Logiskt att konsolidera sina styrkor inför striden om konsertmarknaden.”

Det säger väl någonting om kulturbilagornas nyhetsbevakning numera.

Men TV4:s köp av Canal Plus igår hamnade i ekonomidelen.

Även om gränsen inte är tydlig så faller tydligen musikindustrin inom kultursfären, medan medieindustrin handlar om näringsliv.

Den citererade artikelrubriken handlar förstås om Live Nations utökade köp av konsertarrangören Luger, som bland annat arrangerade Where The Action Is i Stockholm förra helgen. Då nämndes festivalen som “uppstickare” och det kändes onekligen rätt märligt, med tanke på spelet bakom: med jätten Live Nation som dirigent. För Luger ägdes redan tidigare till 49 procent och när bedömare slår fast att det inte blir så stor skillnad nu, så beror det ju på att den stora förändringen redan skett.

Så fort man släppt in externa aktieägare ställs andra krav på redovisning (även före köpet för övrigt) och sådana krav gäller gissningsvis inte minst ett NYSE-noterat bolag som Live Nation.

Det härliga informationsbruset

litteratur, media, musikbranschen

Idag läser jag om svenska artisten och låtskrivaren El Perro del Mar i SvD. Hon säger att hon bara lyssnar album, “helst på vinyl”:

“Jag gillar att sätta mig ner och lyssna på en skiva från början till slut, och inte göra något annat under tiden. Det är skönt att slippa vara sådär multimedial.”

Det är en kontrast mot bilden som tecknas i boken som jag läste i påskas, Torkel Klingbergs “Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden”.

I genomsnitt har vi åtta fönster öppna samtidigt på vår dator och blir avbrutna var tredje minut. → continue reading

Pelle Snickars om medieutvecklingen

filmbranschen, media, TV

Apropå Statens ljud- och bildarkiv så har de en mycket läsvärd forskningschef, Pelle Snickars.

Han dyker upp då och då i de allmänna spalterna, framför allt på SvD:s under strecket-sida. Senast skrev han om att filmbranschen är fast i sitt fokus på bio som distributionsform och missar webbens potential. Han hänvisar till det jag själv känner av: några lagliga, väl fungerande alternativ för att se nya filmer i hemmet finns inte. En lantis eller småbarnsförälder har därmed två val: ladda ner via Pirate Bay (eller motsvarande) eller vänta ett halvår. → continue reading

(Medie)revolutionen kommer inte visas på tv

kulturpolitik, media, TV

Vad innebär flera miljoner tittare på YouTube varje dag?

Det var rubriken som jag tog med till Statens ljud- och bildarkiv där jag föreläste idag. Det är en spännande tid för dem, när internet håller på att kantra mot rörlig bild som huvudspråk (explosion av innehåll!) och när det inte längre finns den tydliga uppdelningen mellan sändare och mottagare (och därmed att kunna arkivera det som den tydliga sändaren skickar ut).

När jag kom in rummet där jag skulle snacka rullade en porrfilm på datorskärmen. → continue reading

Kultur- och världsekonomi

kulturdebatt, media, Storbritannien

Man får känslan av att Sverige kan komma och följa efter Storbritannien på flera plan. Förändringen av bidragsstrukturen, som Arts Council nyligen har annonserat, är ett. Public service är ett annat, där BBC nu ska dela licenspengarna med andra kanaler. Det är med andra ord läge att bevaka den brittiska utvecklingen; inte bara på “creative industries – creative economy”-området, utan på alla områden.

Annars kan jag själv inte låta bli att följa Niklas Ekdals blogg från Davos, där man också får tipset att gå direkt till World Economic Forums hemsida. Spännande är det, inte minst för att världs- och kulturekonomin onekligen hänger samman.

Så mycket om kulturekonomi har jag dock inte lyckats hitta på WEF ännu. För några år sedan höll min danska kollega Lotte ett seminarium om sin forskning där, och förrförra året fick jag själv en förfrågan, som ledde till en intervju och sedan… tyvärr ingenting.

Frågan är hur centrala kulturekonomiska spörsmål egentligen är i Davos. Eller generellt. Driver kulturen den ekonomiska utvecklingen, som exempelvis Currid argumenterar för? Eller har den inte alls den avgörande betydelse som vi kulturekonomer gärna vill tro? Är kulturekonomi ett centralt område, och bara bortglömt i exempelvis Davos, eller inte?

Miljö i stället?

kulturnäringarna, media, upplevelseindustrin

Dagens Industri har gjort om sin fasta avdelning på tisdagar. I stället för NÖJE (med undervinjetten “Nöjes- och upplevelseindustrin”) är det i stället MILJÖ som har ett fast uppslag.

Ligger miljö i tiden mer än nöje? Ja, absolut.

Men det är också så att nyheterna om nöjesindustrin tar plats i tidningen ändå, på de vanliga nyhetssidorna. En industri bland andra helt enkelt.

Plus att DI:s bilagor DI Weekend och Diego numera i princip är “kulturekonomitidningar” (i bred bemärkelse).