Historien om Hultsfredsfestivalen och Rockparty är en om misslyckanden lika mycket som framgångar. Bara det att man lyckades skapa Sveriges största rockfestival i så många år var i sig något omöjligt som gjordes möjligt gång på gång.
För två timmar sedan kom beskedet att årets Hultsfredsfestival, som skulle ägt rum nästa veckoslut, ställs in. Enligt TT (via DN) har enbart 5.000 biljetter sålts. Kulturbloggen spekulerar att festivalen läggs ner för gott.
De flesta biljetter säljs alltid tre veckor innan festivalen startar, men nu var det tydligen för nära och för få. Jag är faktiskt förbluffad och det känns… tomt. Att jag själv hade tänkt att besöka festivalen och nu missar spelar ingen roll. Jag vet hur hårt ledningen har slitit sedan i höstas, med både föreningen Rockpartys liv på spel och därefter med en festival i en omstöpt form. Jag var där bara häromveckan och såg hur festivalområdet byggdes upp. Det står ju antagligen klart nu!
Men det är en exceptionell konkurrens i år och med sin bantade form hamnade Hultsfred i ett mellansegment som kanske är ännu tuffare än att försöka vara bland de största, med de tyngsta bokningarna. Till skillnad från andra festivaler har inte heller Hultsfred samma uppbackning som en större kommun kan erbjuda. Pierre Hellqvist på musikmagasinet Sonic sammanfattar också hur förutsättningarna förändrats och minns tillbaka, hur Hultsfredsfestivalen långt före Facebooks ankomst var ett ställe där man kunde hitta likasinnade, sin speciella stam.
Jag har ingen insikt i år, så nu spekulerar jag bara. Men jag funderar över konstruktionen som är ny; troligen beroende på samverkan med kommunen. Generellt är det snarare regel än undantag att nöjesbranschen lägger evenemang och turnéer i separata bolag på grund av den höga risken. På så sätt kan dessa bolag försättas i konkurrens utan att moderskeppet går under. Enligt hemsidan så arrangerar i år Hultsfredsfestivalen AB, ett nystartat bolag, till skillnad från den ideella föreningen Rockparty.
Därmed inte sagt att jag på något sätt misstänker att man med en konkurs tas lättvindigt eller innebär att försök att fly från ansvar. Men i eländet finns något positivt i att föreningen faktiskt har en möjlighet att överleva.
Och, som man gjort så många gånger förr, för att resa sig igen.
Kanske för att göra något annat, något nytt. Det gamla lämnar som bekant plats för det nya. För 25 år sedan var en rockfestival något extraordinärt och alternativt. Idag fungerar de som komponenter i kommuners profileringskampanjer.
Vi har räknat. För två veckor sedan diskuterade vi det paradoxala i att vi dels står inför den bästa festivalsommaren hittills (succé!), dels pratar svårigheter på grund av konkurrens och kronans minskade värde i förhållande till flera valutor (kris!).
Finns det tillräckligt med publik? Det var frågan som vi utgick från till en analys den här veckan, av hur många som behöver komma till tio av de största festivalerna (däribland Sweden Rock enligt nedan) och arenakonserterna (Madonna, U2, Springsteen, Coldplay, Britney, AC/DC). Om dessa ska sälja slut innebär det 575.000 biljetter. Målgruppen är givetvis varierande för dessa evenemang – jämför Britney och AC/DC – men för att ändå jämföra så motsvarar det nästan 3 av 10 i ålderskategorin 18-35 år.
Utifrån alla artister på festivalerna och konserterna snurrar dessutom en stor ekonomi. Publiken – som köper biljetter för ungefär en halv miljard kronor (avrundat nedåt; allting kommer inte sälja slut) – kommer också lägga pengar på resor, övarttningar och mat.
Det innebär ett rejält bidrag till besöksnäringen. Om vi utgår från tidigare evenemang innebär det turistekonomiska effekter på ca 430 miljoner kronor för tio av de största festivalerna och ytterligare ca 350 miljoner kronor för arenakonserterna. Ihop med biljettintäkterna innebär det sammanlagt 1,4 miljarder kronor. Notera att då har vi inte inkluderat fler än tio festivaler – och inte heller alla andra kulturevenemang i landet: teaterföreställningar, mindre konserter eller stadsfester. Totalt arrangeras nästan tusen “festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti.
Ingår gör inte heller det kanske viktigaste, värdet av det som förmedlas från scenerna.
Men Rixons poäng handlade främst om de faror som ligger i att betrakta livebranschen som en outtömlig guldgruva. I stället, menade han, finns stora svårigheter och utmaningar – och skivbolagen är naiva om de tror att de enkelt kan roffa åt sig en del av den här kakan.
Varför Roger Wallis, professor emeritus på KTH, hamnade i skottgluggen berodde på hans framträdande i Pirate Bay-rättegången häromveckan. Han har kommit att bli en symbol. För vissa är han en hjälte som står upp mot Hollywood, vilket lett till att han och hans fru fått blommor för 54.000 kronor från hela världen efter rättegången. För andra – är min tolkning – verkar han vara en person som använder sin auktoritet till att vifta bort de problem som musikbranschen står inför.
Jag ringde upp Roger Wallis för att få hans bild. För den som läsa mer kan också kika på de sammanställda resultaten från forskningsprojektet Music Lessons: musiclessons-dl8b.
- Det som jag utgått från är några enkla beräkningar utifrån uppgifter från STIM. Vad som händer nu efter finanskrisen är det ingen som vet. Jag har studerat en sektor som vuxit ständigt från 2003 till 2007. Det som jag var mest intresserad av var är hur det går för för artister och upphovsmän, inte för bolagen.
Ja, ni talar om något olika saker. Du pratar om varifrån artisterna får sina pengar och han är inne på livebolagens perspektiv?
- Vad jag bara ville säga är att av varje hundralapp i biljettintäkter så är den relativa andelen som artisten och upphovsmän får större jämfört med skivförsäljningen. Artisterna och upphovsmännen får ungefär hälften av vad en biljett kostar. Jämför med en skiva på 200 kronor då de får 5-10 kronor. Det är inte konstigt att en massa kända artister ger mer konserter nu. De går dit pengarna finns.
- Vad gäller den andra hälften av biljettpriset, det som livebolagen kan arbeta med, kan jag tänka mig att kraven har ökat. Och bolagen kan inte höja biljettpriserna hur mycket som helst.
När tror du att musikbranschen har landat i nya strukturer, då det igen blir mer fokus på musik än teknik och juridik?
- Jag är mycket förvånad att det har tagit så lång tid. Man såg det första misstaget då Napster stängdes. Tänk om man i stället gjort det lagligt och kunna ha centrala register; perfekt för att veta vad som delas! Det värsta med Pirate Bay-rättegången är att i stället för att göra den här typen av tjänster lagliga så öppnar det upp för ännu mer anonyma tjänster. Det är såklart det bästa man göra för de som är kriminella.
- Det här illustrerar en annan sak i forskningen. Ibland kan man få fram vissa svar, men i efterskott upptäcker man att frågorna var fel och då blir svaren irrelevanta. Länge såg vi alla möjliga resultat när det gäller relationer mellan minskad skivförsäljning och fildelning. Men man ställde inte frågor som handlade om vad man annars gör med sina pengar, till exempel går på konserter.
Blödande skivindustri, trevande digital distribution, blomstrande livesektor. Så brukar bilden av musikbranschen tecknas.
Att livesektorn står för musikbranschens fantastiska intäktskälla var också bilden som Roger Wallis, adjungerad professor på KTH, gav i sitt uppmärksammade framträdande under Pirate Bay-rättegången (tydligen gjorde han sitt vittnesmål till ett framträdande och vände sig framför allt till åhörarna).
Jag har gjort några intervjuer den senaste tiden för att stämma av läget i musikbranschen. Artisten Daniel Saucedo – som med sin grupp EMD var med i Melodifestivalens final förra helgen – ger en bild av det är på mängden av liveframträdanden som han tjänar sina pengar (eller försörjer sig). Han har kuskat runt Sverige till otaliga småstäder och uppträtt i olika format.
Men det är en sak att det relativa förhållandet mellan intäkter från skivor och konserter förändras. En annan sak om livesektorn som helhet går bra, eller att det är enkelt att få lönsamhet i att arrangera konserter. Lars Rixon – delägare, manager och projektledare på det största svenska oberoende livebolaget United Stage - reagerar starkt på den bild Roger Wallis för fram. Nedan några frågor och svar från intervjun med honom:
Hur mår livebranschen idag?
- Det byggs upp en myt som gör många av oss på turnésidan fly förbannade, nämligen att gräset plötslig är grönare här. Det Roger Wallis gjorde under rättegången var ett grovt felsteg. Han påstod att det artister förlorar på minskad skivförsäljning tar de igen på livesidan, eller åtminstone totalt. Han har ingen grund i det påståendet. Jag är bombsäker. Förutom att utgå från vad jag själv ser så kan du idag gå in i böckerna från det minsta tvåmansföretag till världsledande Live Nation så ser du siffror från konsertverkligheten som talar sitt tydliga språk. Och det har skett en försämring. Det är svårare att tjäna samma pengar idag.
- Sakta men säkert börjar också skivindustrin, liksom för all del media, etablera bilden av liveindustrin som ett Klondyke som en sanning. Och det, kan jag tycka, är inget annat än en stor affärsmässig naivitet, förvånande stor. Alla kan inte springa på samma boll. Om alla i branschen bara tror på livesidan – då går det åt skogen. På ett eller annat sätt. Är det något vi med mångårig erfarenhet av livemusik som levebröd vet, så är det att de avgörande faktorerna alltid är volym och omsättning. Du måste göra många och säljande konserter för att nå break even och tjäna pengar. Jag är inte så säker på att de som driver detta med entusiasm på skivbolagen idag riktigt förstår detta. Och att det dessutom skulle ta många år att få tillbaka den investering som skulle krävas för att kunna konkurrera bland oss.
Hur ser du på framtiden för livearrangörer?
- Det är jättetufft och konjunkturen börjar märkas.Skulle Hr Wallis med flera känna till verkligheten – då skulle de förmodligen sova lite sämre. Vi ser exempel varje vecka, i synnerhet på klubbsidan, där artister inte lever upp till förväntad biljettförsäljning. Konserter dimensionerade för 600 personer lockar 185… Vi kan se att den stora artisten, nationellt och internationellt växer sig större och starkare. Men det stora mellanskiktet har det allt svårare.
Jag blir lite ledsen. I dag fredag stänger holländska sajten Fabchannel.com som har erbjudit livekonserter.
Det är på många sätt en fenomenal tjänst och jag trodde länge att konsertsändningar via nätet – både i realtid och on-demand – skulle bli stort. Kanske dröjer det till datorn och tv:n helt har konvergerat. (Apropå Emma inlägg nedan så är ju livekonserter dessutom något man kan se ensam.)
Men Fabchannel orkar inte längre. Pengarna och energin har tagit slut.
Enligt marknadsekonomins grundbultar så överlever sådant som är tillräckligt efterfrågat. Är det inte bara så att det är för få som har tagit sig till sajten? Att konserter är något man vill uppleva live och inte på nätet? Eller att affärsmodellen (reklamintäkter) varit för dålig?
Problemet för Fabchannel har varit att få loss rättigheter för att kunna sända. Visserligen har sajten 900 konserter i sitt arkiv, men få “stora” artister ligger där vilket är en förklaring till att antalet besökare inte blivit tillräckligt stort. Grundaren Justin Kniest lägger fram argumenten bakom nedlägggningen i en lång bloggpost som i sig är en träffande analys av skivbranschen idag. Vikande skivförsäljning har inneburit att bolagen till allt fler ropar: show me the money! I stället för att se webbsändningar som en form av PR så vill skivbolagen ha betalt för rättigheterna att visa en artist framför sina verk. Även i de flesta fall då Fabchannel kunnat strömma livekonserter har de inte rättigheter för att sälja konserten på fil eller dvd, och ingen annan tycker det är värt besväret.
Skivbolagens strategi på internet förvånar mig lite i dessa long tail-tider då det blir allt mer uppenbart att intäkter måste komma från många olika källor. Varför man inte är generösare att åtminstone ge chansen till nya försök, nya lösningar. För att få ett ordentligt svar på om livekonserter på nätet är något som tilltalar.
Men jag läser också ett fascinerande inlägg på TechCrunch där skribenten Michael Arrington återger en lunchdiskussion med en chef på ett stort musikbolag som berättar om en “masterplan”. De stora bolagen är medvetna om att deras modeller inte håller, att inspelad musik kommer spridas kostnadsfritt på nätet – men innan de hinner omorganisera (till 2013, kanske såtidigt som 2011) är taktiken att stämma och vara hutlösa i sina krav. Kan det verkligen stämma?
Det här gör det än mer märkligt hur Spotify har kunnat gasa utan att kunna ge tydliga svar på vad rättighetsinnehavarna får tillbaka. Det enda som sagts är att Spotify och rättighetsinnehavaren delar 50/50 på reklam- och prenumerationsintäkterna. Jag har talat med flera som inte har en aning om vad detta innebär i praktiken, men de första betalningarna skulle komma kring den här perioden. Kanske har de redan hunnit komma?
Vill du börja prenumerera på 
