I dag är det dags för en av årets absoluta höjdpunkter: studenternas mini-workshop om “Framtidens ledarskap”.
Jag är så nyfiken att jag kan spricka.
Om du inte kommer dit förstås, vi håller till i Aulan på Sveavägen 65, mellan kl 10 och 15. Och du är hjärtligt välkommen att dela tankarna med mina fantastiska studenter, som kommer att reflektera över vilka krav de som åttiotalister kommer att ställa och mycket annat.
På lunchen läser jag en intervju med Stadsteaterns chef Benny Fredriksson i DN för två veckor sedan. (Att luncha själv är utmärkt för att beta av tidningshögen.)
Han säger flera intressanta saker, bland annat känner jag själv igen mig av hans bild av utanförskap som konsten och kulturen lätt skapar, innan man väl “släpps in” (=begriper koderna, förstår, har (ut)bildningen).
Han säger framför allt något klokt om delat ledarskap:
“Det finns egentligen inte något som heter delat ledarskap för mig. Vd-skapet och teaterchefskapet ska vara samma person, eftersom konsten alltid måste ha sista ordet. Och skall konsten ha sista ordet så ska den ha ansvaret för ekonomin.”
I dag sätts ännu en klassiker upp på DN:s kultursidor: kritiken mot den avgående chefen.
Det är verkligen en klassiker. Minns till exempel Kulturnyheternas drev mot Kulturrådets förra generaldirektör strax innan förordnandet gick ut – med en “Efterlyst”-estetik, som var rent parodisk, och en fullständig avsaknad av opartiskhet.
Utan att försvara Staffan Valdemar Holm, som säkert har sina brister, precis som alla chefer; precis som intervjuade Ingrid Dahlberg och Benny Fredriksson, till exempel, blir jag återigen lite illa berörd av alltihop.
Hade det gått bra för Dramaten (här mätt i publik, vilket i sig kan diskuteras), hade vi säkert fått läsa en hyllningsartikel som innehöll exakt detsamma, om än tolkat på motsatt vis.
Att Staffan Valdemar Holm reser och delegerar mycket, att han har satt en tydlig konstnärlig prägel på teatern och att han tar stora risker skulle lika gärna kunna tolkas som ett bra chefsbeteende.
Så här fungerar det förstås alltid och överallt. Vår tilltro till Chefen, gör att vi tillskriver henne såväl fram- som motgångar, och tolkar hennes handlingar så att de passar in i berättelsen. Samma handling som ena dagen anses skapa framgång, kan nästa dag vara den som skapar motgång.
Bland ledarskapsforskare är detta ett välkänt fenomen och därför tar vi alltid den här typen av artiklar med ett kilo salt.
Betydligt mer intressant hade det varit att få höra mer om vad Benny Fredriksson säger: att nationalteatern är i kris på många håll och därför behöver formulera om sitt uppdrag.
Se där fanns det något intressant att diskutera!
Balansen mellan kulturella och lokala drivkrafter å ena sidan och det affärsmässiga å andra sidan. Så kan man sammanfatta artikeln om den ideella föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen i nya numret av magasinet Filter.
Från den avsatta festivalchefen lyfts synsättet fram att vissa verksamheter drivits på icke-affärsmässiga grunder.
Givetvis är det så att föreningen – som vilken verksamhet som helst – i slutändan måste kunna gå runt, och att festivalen som motor inte bara måste fungera, utan fortsätta utvecklas och ligga i täten i Sverige.
Från ett klusterperspektiv är det ändå viktigt att ha många verksamheter igång på en så liten ort. För att locka och hålla kvar studenter, anställda och företag måste det hända saker året runt – inte bara för livsaptitens skull, utan också för att verksamheterna ska kunna nå upp till en kritisk massa av aktiviteter kontinuerligt. Detta är särskilt viktigt eftersom så många av verksamheterna är projektbaserade. Detta är de ekonomiska argumenten för Rock City.
Vad artikeln missar är att Rockparty är en ideell förening vars mål snarare handlar om att arbeta för musik och ungdomar, och framför allt lokalt. Det innebär en knepig balansgång ibland, som jag dock tror underlättas av att man funderar i termer av balanserat, eller länkat, styrkort och tydliggör flera mål. Det är annars lätt att stirra sig blind på resultaträkningen och bedöma hela föreningens verksamhet utifrån den.
The mission comes first, skriver Peter Drucker – en av de mest inflytelserika managementförfattarna under 1900-talet – apropå ideella organisationer. Detta mission – denna vision – måste också sedan kunna omsättas i praktiken för att bli meningsfull. Alla medarbetare måste kunna förstå: det här är mitt bidrag för att uppnå visionen.
Utmaningen är just att kunna omvandla visionen till verkligheten på ett enkelt och begripligt sätt. För att visionen inte ska hamna i skymundan av ekonomin eller att vissa verksamheter till slut ses som självändamål (i Hultsfreds fall: festivalen) tror jag också att visionen mår bra av att omvandlas genom att ange målsättningar och en strategi som uttrycker idén eller planen hur visionen ska uppnås.
Annars blir det lätt så att man inte vet varför man gör vad man gör. Eller att det finns olika uppfattningar om det. Det senare skildras väl i Filterreportaget apropå Hultsfred.
Tolvåringen och jag ägnar hela dagen åt ledarskapsutbildning, i varsitt hörn av vardagsrummet.
Jag sitter i soffan och läser febrilt, eftersom jag i år har fått idén att mina handelsstudenter själva ska få välja vad de vill läsa och se i sin ledarskapskurs.
Det blir en salig blandning: Oback Baramas memoarer, Fursten, Flow, Ayn Rand, ett par Moseböcker, 1984, Främlingen, Anna Wintours biografi, David Eberhards I Trygghetsnarkomanernas land, Johan Asplund… m fl.
Och så en massa film: Direktören för det hele, Citizen Kane, Remember the Titans, There Will be Blood, This is England, The Office och, förstås, TED.com.
Jag har i ärlighetens namn lite svårt att hinna med och läser från morgon till kväll, men tycker samtidigt att det inte finns något bättre än att använda film och litteratur i ledarskapsundervisning. Dels för att det är så vansinnigt roligt, dels för att man direkt kommer in på väsentligheter som värderingar och sådant.
Sonen, å sin sida, jobbar lika hårt. Vid datorn. Får man tro den artikel som jag nyss läste, utvecklar han också sin ledarskapsförmåga. Det är nämligen i World of Warcraft som de framtida ledarna formas, och får man tro de preliminära rönen kommer de att kännetecknas av sådant som att de ser ledarskap som något tillfälligt och att de i högre utsträckning tycker att det är OK att misslyckas – och försöka igen.
Intressant, tycker jag. Och inte så dumt. Nästa år kanske jag ska lägga in datorspel i kursen också…
Känner en viss ambivalens inför Noréns bok. Köpa, eller inte köpa; läsa, eller inte läsa? Intressant som en subjektiv studie i omedveten (!?) maktutövning, förstås. Som när han säger i intervjun i Dagens Nyheter:
- “Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”
Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte om skådespelarna.
“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”
Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.
Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är egocentreringen nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.
Jag skulle till och med vilja hävda att egofixeringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.
Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.
Som lärare på både Konstfack och Handels ser jag hur dessa två grundidéer manifesterar sig i sättet man bedriver undervisning på. På Konstfack står varje enskild student i centrum, på Handels är det genomgående gruppen.
Det bästa vore antagligen om man blandade, på bägge ställena. Jag tror att det vore bra om man ibland lyfte blicken från sig själv i konstnärliga sammanhang liksom det vore bra om man odlade lite mer integritet i näringslivet.
Apropå Norén känner jag mig dock lite nöjd över att jag aldrig riktigt gillat honom som dramatiker. Jo, några av hans mer samhällsgranskande dramer, som Personkrets 3:1, tyckte jag om, men aldrig familjedramerna.
Däremot har jag gjort en riktigt sjuk sak. När jag väntade min son och gick över tiden, fick jag plötsligt “Noréncraving”. Ungefär som andra mammor blev besatta av geléhallon, blev jag besatt av Noréndramer. Sista veckorna innan förlossningen plöjde jag alla som jag kunde komma åt. Jag skäms, men jag läste dem faktiskt ända in i förlossningssalen och gömde dem under täcket när barnmorskorna kom in. Snacka om att ha familjeångest!
Om och i så fall hur detta har påverkat Puh, sonen, kan man fundera över.
PS Tre timmar senare hade jag förstås köpt boken. På världens trevligaste bokhandel, Bokmagasinet på Hornsgatan, hade de bara två exemplar kvar, så det gällde att passa på. De berättade också att Noréns dagbok och Pluras bloggbok var dagens storsäljare, vilket säger något om samtiden.
PPS Och på eftermiddagen kom jag på att Noréns dagbok utgör det perfekta träningssällskapet. Kanske för att den påminner lite grann om en kvällstidning eller en dokusåpa. Hur som helst har jag satt upp den på min crosstrainer och tänker att när jag har läst ut den, ja, då kommer jag ha tränat i minst 40 timmar. Det är ju jättebra!
Det här är kulturministrarnas vecka. I fredags hade jag Bengt Göransson, kultur-, skol- och utbildningsminister 1982-1991, på besök på Handelshögskolan. På onsdag kommer Lena Adelsohn Liljeroth till Konstfack.
Bengt höll en underbar föreläsning om ledarskap. Om vikten av att analysera, förstå och synliggöra sitt uppdrag, sin uppgift. Om att sätta uppdraget i första rummet. Om att reflektera, våga gå på tvären och lägga ned stor möda på att formulera och artikulera sig. Skriva. Räkna. Tala. Inte bara okritiskt köpa vad rådgivarna säger, utan utveckla sin egen hållning. Tänka själv. → continue reading
Du följer väl Eric Sjöströms blogg om hans första 100 dagar som chef för Kulturhuset? Det är ett utmärkt sätt att få en inblick i lite praktisk kulturledning.
Även om jag ska erkänna att jag var lite orolig när jag hörde talas om projektet. Att vara ny chef och blogga är nämligen inte en given kombination.
Hade jag till exempel bloggat under mina 99 dagar som vd för Föreningen Kultur & Näringsliv, hade det redan dag fem stått: “ont i magen, inser att jag har gjort ett stort misstag som tagit detta jobb och lämnat ett jag älskade”. Och dag 100 hade bloggen fått ett överdrivet dramatiskt slut med orden: “jag har sagt upp mig”. → continue reading
Vill du börja prenumerera på 
Boken finns nu att köpa hos Bokia, Akademibokhandeln, adlibris, Pocketshop och din lokala bokhandlare./
Nu kan du beställa boken "Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor" från adlibris och bokus, samt din lokala bokhandel.
"Konstiga företag", om konst, företagande och kulturekonomi. Av Emma Stenström. Köp den här!
Digital media wire NY times art section Arts journal
Kulturekonomi is licensed under a Creative Commons Attribution-Non-Commercial 2.5 Sweden License.
Prenumereration Blogg (RSS)
eller Kommentarer (RSS)
