Leif Jakobsson hastar in efter ännu ett styrelsemöte i svenskt kulturliv. Han sitter i styrelserna för Operan och Konsthögskolan. Tidigare har nu varit programdirektör på SVT, liksom för den finska motsvarigheten. Han är finlandssvensk och numera i Helsingfors.

Nyligen avslutade han sitt arbete som ordförande i kommittén för den finska kulturutredningen, som han bläddrar i på bilden. Rapporten är en liten lätt sak på 38 skurna sidor, att jämföra med den svenska på nästan 900 sidor och i tre tunga volymer.

Titeln blir i svensk översättning ungefär “Kultur — kraft för framtiden”. Siktet är ställt mot år 2035 och syftet är att skapa en grund och en färdkarta som kulturpolitiken kunna förhålla sig till framåt.

- Vi tar inte ställning till kulturens nya former, för det gör den ändå. Utan vilka kulturpolitiska förutsättningar som kan stärka kulturen.

Han kommer igen till Sverige för att diskutera kulturutredning med den svenska kulturministern på Timbro 29 april. Hans uppdrag skiljer sig jämfört med vad den svenska kommittén fick. Den finska utredningen har inte förhållit sig till politik eller organisation. Dessutom, säger Leif Jakobsson, har de undvikit att kultur ska vara ett redskap för regionalpolitiken. Det finns en risk i Finland, menar han, att all politik blir regionalpolitik.

- Den viktigaste tesen som ska bygga kulturpolitiken i Finland handlar om samordning. Idag finns de kulturpolitiska frågorna på så många ställen utan politisk samordning. Därför är det ett splittrat fält. Vår första rekommendation att sätta igång ett stort samordningsprogram.

Dessutom framhåller Leif Jakobsson utmaningarna för det allt mer mångkulturella Finland, liksom förslaget om ett ökat inslag av estetiska och praktiska ämnen i skolan.

- Idag kan en elev välja bort alla sådana ämnen efter sjuan. Vårt förslag är att de i stället utgörs av en tredjedel av undervisningen, även på gymnasiet. De här ämnena har ju en en stor effekt på annan inlärning. Att kunna gestalta blir till exempel allt viktigare.

Trots att utredningen tar sats i en uttalad tro på kulturens egenvärde, har den liksom den svenska under remissrundan kritiserats för att föra fram kulturens nyttor för mycket.

Framför allt pekar den finska utredningen ut några vägskäl. De behandlar kulturarv, mångfald, delaktighet, kreativitet och ekonomi. Till sist landar utredningen i tre “kraftfaktor” inför framtiden: hållbar kultur, kulturens mångfald och den skapande människan.

Såsom ordförande har hans största jobb kanske bestått i att lyckas få kommitténs ledamöter att kompromissa. Dessa representerar en stor spännvidd och medvetet har många valts för att de har internationell erfarenhet. Hade det blivit en annan utredning om han gjort den själv? Leif funderar:

- Om det varit en ensamutredning hade man kunnat vara mer provokativ. Men jag står bakom den här. Visst är det så.

Många som börjar intressera sig för kulturpolitik verkar tröttna efter ett tag, och de flesta blir aldrig ens intresserade till en början. Kanske är Tobias Harding, som också var en del av Kulturutredningens stab, inne på förklaringen i sin lilla kritik av Karlssons bok: “Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.”

Det är en viktig poäng och jag håller med. Vad som kväver den kulturpolitiska diskussionen är rädslan för konkreta förslag då man måste prioritera. Om man ställer en fråga — till exempel: vad ska kulturpolitiken prioritera, eget utövande eller professionell konst och kultur — blir svaret alltid “båda två”.

Så funkar inte politik. Politik handlar alltid, liksom om ekonomi, om avvägningar. Hur tråkigt det än låter.

Den här oviljan att greppa konkreta och kontroversiella kulturpolitiska frågor skapar svårigheter att komma vidare och fånga in fler intresserade, och faktiskt ha lite roligt när man debatterar eftersom diskussionen då kan inkludera frågor som faktiskt har betydelse. Inte bara prata överslätande om storleken på kulturbudgeten, tillgänglighet och hur viktig barnkulturen är.

Kulturdebatten borde lära från diskussionen om upphovsrätt. I den har tonläget ofta varit högt — tyvärr alltför högt — men det har också varit högt i tak eftersom perspektiven varit många och inspelen blandat det konkreta med filosofiska infallsvinklar.

Till den här veckans analysbrev ställde vi några frågor till honom:

Din bok heter “En kulturutredning”. Räckte det inte med den som kom?
- Nja, det gjorde väl inte det, men jag hade gärna sett att det gjort det. I min bok beskriver jag kulturutredningen som ett haveri. Och egentligen kan man fråga vem som helst i Kultursverige och få samma svar. Det kom ju inte inget konkret ur den. De svåra frågorna som utredningen hade, de sitter det nu nya utredningar och jobbar vidare med. Som frågorna om regionalisering, litteraturstöd och en ny analysmyndighet.

Varför havererade den?
- Det enkla svaret är att den hade för kort om tid. De hade 18 månader på sig och det går inte att utreda något så komplext som hela landets kulturpolitik på 18 månader. I Tyskland gjorde man en liknande utredning och då hade man fyra år på sig och ett mycket mer resursstarkt sekretariat.

När jag läser boken så tycker jag att du slår ett slag för kulturens egenvärde. Var det för mycket aspektpolitik i Kulturutredningen?
- Nja. Jag sympatiserar med grundtanken – att man måste jobba tvärsektoriellt. Men man måste också göra en distinktion mellan kulturpolitik - där det tvärsektoriella är oerhört viktigt – och konstpolitik - som handlar om konstens inre utveckling. Det är det svåra med kulturpolitik, att hålla flera motstridiga tankar i huvudet samtidigt. Jag kan tycka att kulturutredningen blev för endimensionell – det som har med konstens egenvärde att göra fick stryka på foten. Konst måste få vara onyttig för att kunna vara nyttig.

Hur menar du när du säger att kulturen måste vara onyttig för att vara nyttig?
- Man kan jämföra med grundforskning. Den måste följa vetenskapens inre logik. Först när man har gjort grundforskningen kan man produktutveckla och kommersialisera. Det är likadant med kulturen. Vi behöver “onyttig”, självständig spetskultur, som har fått utvecklas enligt sin egen logik. Först därefter har man något som man kan göra företag av.

Vad är den viktigaste kulturpolitiska frågan idag?
- Då skulle jag citera Gunnar Svensson, som jobbade med Bengt Göransson när han var kulturminister, och som fick samma fråga av mig: “Att hålla humöret upp”. Det tycker jag var ett utmärkt svar.

Jag får en fråga utifrån vad jag skrivit tidigare här på bloggen. Klipp nedan från intervjun:

Du skrev på bloggen att “Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den.” Varför engagerar inte kulturpolitiken utanför sin lilla krets? Som fildelningsfrågan t ex?

Kulturpolitiken har kidnappats. Det är synd, och det säger jag för att jag dels är demokrat, dels pragmatisk. En utbildningspolitik utgår inte från lärare eller rektorer. En försvarspolitik utgår inte från militärer. Även om de elementen måste finnas med så kan inte kulturpolitiken utgå från konstnärer och andra kulturskapare. En kulturpolitik finns inte till för de professionellt verksamma. Den finns till för alla. I alla fall måste det vara så om kulturpolitiken ska beröra lika mycket som kulturen, som ju har en stor och given plats i de flesta liv. Liksom om kulturpolitiken ska klättra högre upp på den politiska rangordningen. Hur fel det har blivit bevisas av att den viktigaste kulturfrågan just nu, den digitala utmaningen, knappt alls diskuteras inom ramen för kulturpolitik.

***

Relaterade inlägg:

• Nu slutar jag med kulturpolitik
• Mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik
• Slutsats från Almedalen: Kulturen blir ingen valfråga
• Musik och politik
• Exklusivt för Pirate Bay – kulturpolitiken måste vakna

Jag har själv inte lyssnat, men programmet ligger här (intervjun ca 15 min in).

Ny insikt: Jag har varit i radio några gånger förr men bara i studio eller blivit intervjuad på förhand, aldrig i direktsändning via telefon som nu – och visste inte att det låg en fördröjning på ungefär tre minuter innan man läggs ut. Är det av säkerhetsskäl om någon säger något som inte bör sägas i radio eller om tekniken inte funkar?

Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.

Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur “lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: “Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”

Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags “aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken “Den nya kulturrevolutionen”).

>> Debattartikel på Newsmill: “Kulturutredningens kritiker missar verkligheten”
>> Ladda ner rapporten: “Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar” (pdf, öppnas i nytt fönster)

***

Några resultat från enkätundersökningen:

• Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
• Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
• Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
• Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
• Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.

Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar.  Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.

Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten…

AVSLUTANDE DISKUSSION
Från rapporten “Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar”

Det är uppenbart att kommunerna och landstingen/regionerna i Sverige är positiva till förslagen om portföljmodell och kulturens samverkan med andra politikområden, s.k. aspektpolitik. Det är inte heller bara så att de är positiva till idéerna – i många fall hanteras de redan som faktum, framför allt hur kulturen samverkar med andra områden.

Det är värt att upprepa en kommunal kommentar som antagligen får Kulturedningens arkitekter av aspektpolitiken att jubla:

“Utredningens bild av kulturen som ett aspektområde är mycket träffande. Kulturen som en del i helheten, som påverkar och påverkas av omvärlden. Kulturen som ett ekologiskt system. Denna faktor blir förmodligen starkare när politiker som har ett bredare ansvar även för andra samhällsfrågor får ett större inflytande över kulturpolitiken.”

Analysen har visat att när landstingen/regionerna beskriver kulturens roll är den ofta kopplad till tillväxt och som resurs för utveckling och attraktivitet. Det är inte förvånande om man har studerat de regionala tillväxt- och utvecklingsplanerna runt om i landet. Det är också tydligt att samma formuleringar och tankesätt återkommer i olika regionala utvecklingsplaner.

Frågan är vad som kommer först – mot bakgrund av att kommunala utvecklings- eller översiktsplaner inte alls följs upp eller studeras på liknande sätt varken av staten eller SKL. Hur mycket konstrueras planer – och politik – utifrån vad som förväntas och utifrån vad “alla andra” gör? Till exempel går det att skönja hur vissa idétrender får fäste; aktuella sådana handlar om Richard Floridas tankar om den kreativa klassen[1] och behovet av entreprenörskap. Detta leder till följdfrågan om vilka riktlinjer från statligt håll som är önskvärda när det gäller målformuleringar och uppföljning? Liksom betydelsen av sådana – för vem vet egentligen bäst?

Slutsatsen i resonemanget är att det är fel fråga att ställa utifrån Kulturutredningen huruvida aspektpolitik ska genomföras eller inte, eftersom den redan är genomförd på så många håll. Rätt frågor utgår i stället från vilka konsekvenser ett sådant perspektiv leder till och hur de kan styras. En viktigare fråga är till exempel huruvida infogandet av kulturen i utvecklingsplaner har lett till en större roll, och har det i så fall skett på sin egen bekostnad eller inte?

***

Om vi ser till portföljmodellen måste de positiva rösterna ställas mot tveksamheter kring vad modellen innebär i form av ökade krav på både beslutsfattare och tjänstemän i form av kompetens och resurser. Oron verkar dock inte vara större än att förändringen ses som en utmaning, som kan och gärna hanteras. Frågan är bara hur.

En verklig farhåga kring portföljmodellen finns dock och den handlar om resurser, från två perspektiv. För det första när det gäller pengar som kommer från staten: kommer mer krävas med mindre eller lika mycket pengar? För det andra är det uppenbart att resurser internt kommer krävas: kommer dessa ökade kostnader tas på bekostnad av vad som går till kulturmiljöer och kulturverksamheter?

Portföljmodellen som den är föreslagen  kommer dock inte ställa kulturen mot andra områden. Statens pengar kommer, enligt den förordning som måste skrivas om förslaget går igenom, enbart att kunna användas till kulturändamål.[2] Pengarna ska inte kunna användas till annat. Detta eftersom alla är medvetna om att man på lokal och regional nivå ständigt befinner sig i en ständig och uppenbar prioriteringssituation vad gäller egna medel baserade på skatteunderlaget.

***

Av alla resultat är det värt att igen påpeka att kvalitet betonas så mycket av både kommuner och landsting/regioner. I debatten kan man ibland få uppfattningen att kvalitet är något som endast diskuteras och krävs i en konstpolitisk sfär, i ett institutions- eller storstadssammanhang. Enkätsvaren tyder på att alla vill sträva efter kvalitet, men vi anar att kvalitet här tolkas brett: inte bara kvalitet i konsten, utan i kulturens alla uttryck – såväl nya som gamla, oavsett om det handlar om opera eller dataspel.

***

Två tredjedelar av alla kommuner och i princip alla landsting/regioner har svarat. Det innebär att vi kan säga vad dessa aktörer generellt tycker, men den generella bilden innebär dock inte att kommuner eller landsting/regioner håller med varandra i alla frågor. Kulturpolitik är politik, det vill säga ideologi och politisk tillhörighet gör skillnad.

Det finns en myt om att såväl kulturpolitik som lokal politik i allmänhet är mindre ideologisk – men ideologiska skillnader finns. Det innebär variationer i vad man tycker i allt ifrån grundläggande frågor om kultur som mänsklig rättighet, till vad som är bra och dålig kultur liksom balansen mellan privat och offentlig finansiering.[3]

///

Kanske är det inte Kulturutredningens fel, men ungefär samtidigt som den kom, tappade jag intresset. Jag tyckte att fältet blev livlöst och dött, att det tappade sin humanistiska ådra, sitt blod och sin mening.

Lite elakt har jag ibland tänkt att Kulturutredningen – och den därpå följande debatten – fastnat i det som vi företagsekonomer brukar kalla det första perspektivet på organisationer, “strukturperspektivet”.
Det som tar fasta enbart på de formella strukturerna.
Det där som man river av under den allra första föreläsningen i organisationsteori – innan man går in på de perspektiv som absolut måste komplettera det: på makt, människor, drivkrafter, visioner, symboler, nätverk, konflikter, moral, etik och mening.
Men dit kom aldrig utredningen, utan den stannade liksom i det där första, ganska tråkiga och snäva perspektivet.

Och kanske måste det vara så i en utredning.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag plötsligt började tycka att det är mycket roligare att syssla med den andra sidan av kulturekonomin, med ekonomins kultur, med “vanlig” ekonomi och “traditionellt” näringsliv bortom kulturpolitiken, eftersom det lämnar mycket större utrymme åt kulturella, humanistiska, estetiska och etiska aspekter.
Ja, åt allt det där som ger mening.

Bland alla märkliga och dåliga saker som denna diskussion har väckt finns något som jag tycker är bra. Nämligen att händelsen och debatten borde leda till en insikt att kulturpolitik inte är något vi kan ta för givet – utan att den är beroende av politikers och därmed folkets stöd; det är ju konsekvensen av att den vilar på en demokratisk grund.

Kulturpolitiken kräver på så sätt en ständig, levande diskussion – och att stänga in sig i konstpolitiska reservat ökar risken för oppurtunistiska tsunamivågor som plötsligt kan resa sig och ta med strukturer och traditioner som byggts upp under långt tid. (Facebook-gruppen “Inga mer pengar till Konstfack” är ett exempel på liten skvalpning, men tänk om den växt.) Varje institution måste år för år ställa sig frågan vilken funktion som fylls och slipa argument utifrån svaren, liksom bevisa att de stämmer.

Då menar jag inte att kulturen ska sluta utmana och anpassa sig – bara att det krävs personer som kan stå upp och säga varför det behövs. Då tänker jag inte heller på indirekta värden som nytta för hälsa och turism – utan på att de flesta trots allt vill att kultur runt omkring oss ska finnas.

DN:s huvudledare idag poängterar just det, att kulturen har stöd men att denna förankring inte når fram till kulturpolitiken. Jag skrev häromveckan att det trista med kulturpolitiken är att den främst diskuteras av de som har sin försäljning tack vare den. Som politikområde är kulturen märkligt smal – med tanke på det egentliga intresset. (Jämför bara intresset för Malena Ernmans mix av opera och Melodifestival – läs för övrigt henne här, apropå strävan att nå ut.)

Därför tycker jag att Kulturutredningen definierade en god målsättning i att kulturen behöver lyfta sig själv som politikområde. Men det har varit uppenbart att förslagen, för att lyckas med detta, presenterades på ett sätt som varken skapade stöd eller förståelse för syftet.

Kulturutredningen har onekligen landat mycket illa opinionsmässigt. Många kritiker har hörts, men många av dem utan insyn i kulturförvaltning tyvärr. En generell oro har varit tydlig för hur det ska gå med statens stöd till konstnärliga verksamheter.

Själv saknar jag konkreta motförslag? Har jag missat något – men var finns förslagen som inte handlar om att det ska vara som det är nu (fast mer)? All heder åt vad Skuggutredningens process innebar i form av samtal, men den utmynnade knappast i något handfast underlag till en proposition (och det var inte heller tanken).

Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den. Trots att kulturen berör så mångas (allas!) liv, får jag alltmer känslan av att kulturpolitiken inte engagerar utanför denna krets. Vilket avsaknaden av kulturpolitisk debatt kring fildelningsfrågan är ett bevis för. Dessutom har en formulering av Björn Wiman, kulturchefen på Expressen, efter presskonferensen i februari dröjt sig kvar:

“Det finns få saker som är så själsdödande som kulturpolitik. Eller – för att något mildra denna stenhårda utsaga – det finns få företeelser där motsättningen mellan form och innehåll syns tydligare än när det gäller kulturpolitik. Ta bara några av de centrala begreppen i dagens debatt – ‘portföljlösning’, ‘regionalisering’ och ‘civilsamhället’ – och jämför dem med känslan i en svettig Wagneruppsättning eller en rolig roman.”

Jag sörjer verkligen att det är så. Det får mig alltför ofta att känna att jag arbetar med något som betraktas som perifert av samhället i stort – när jag själv tycker att det är så viktigt.

Just den konferensen har förstås annat att tänka på – portföljmodellen inte minst – men den är ännu ett exempel på hur diskussionerna om Pirate Bay, Ipred och upphovsrättslagstiftning å ena sidan och kulturutredningen och kulturpolitik å andra sidan förs på två parallella spår.

Kulturutredningen släpptes mitt under upptrappningen inför Pirate Bay-rättegången. Det var ett sammanträffande som såg ut att vara en tanke. Ändå var det få som tänkte den.

Ordet “fildelning” nämns för det första inte en enda gång i kulturutredningen – jag har sökt igenom alla filer. Kulturutredningen konstaterar att “en särskild analys bör göras skyndsamt” apropå fonogramstödet, men friskriver sig i princip från diskussionen genom att hänvisa till att utredningen inte haft i uppdrag att ta upp frågor om upphovsrätt. Om utredningen såg det tvunget att överskrida sitt uppdrag och komma med förslag på skattelagstiftningen, är det märkligt att ingen större konsekvensanalys har skett när det gäller teknikutvecklingen.

För det andra har upphovsrättsfrågan och vad det innebär att kultur allmer blir en på-köpet-produkt inte fått något utrymme i den efterföljande diskussionen om kulturutredningen. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) påpekar också idag vilket tomrum det finns i debatten om framtidens kulturpolitik – läs: kopplad till processen som pågår just nu, med remisser och kommande proposition, utifrån kulturutredningen – kring dessa kulturfrågor. Hon skriver dessutom apropå Piratpartiet:

“Och Piratpartiets två främsta representanter, Rick Falkvinge och Christian Engström, som har gjort just framtidens kulturkonsumtion och kulturspridning till basen för hela sitt partis existens, bryr sig inte heller om Kulturutredningen. I sökmotorerna på deras bloggar ger “kulturutredning” inte en enda träff.”