Kulturekonomi

Vem vill fortsätta med kulturpolitik?

kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen

Jag läser forskaren Tobias Hardings blogginlägg om David Karlssons “En kulturutredning” (läs intervju här). Harding diskuterar bland annat utifrån mitt inlägg “Nu slutar jag med kulturpolitik” och återger ett citat från Harry Schein som mot slutet av sitt liv, efter långt arbete med kulturpolitik, förklarade: “Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur.”

Många som börjar intressera sig för kulturpolitik verkar tröttna efter ett tag, och de flesta blir aldrig ens intresserade till en början. Kanske är Tobias Harding, som också var en del av Kulturutredningens stab, inne på förklaringen i sin lilla kritik av Karlssons bok: “Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.”

Det är en viktig poäng och jag håller med. Vad som kväver den kulturpolitiska diskussionen är rädslan för konkreta förslag då man måste prioritera. Om man ställer en fråga — till exempel: vad ska kulturpolitiken prioritera, eget utövande eller professionell konst och kultur — blir svaret alltid “båda två”.

Så funkar inte politik. Politik handlar alltid, liksom om ekonomi, om avvägningar. Hur tråkigt det än låter.

Den här oviljan att greppa konkreta och kontroversiella kulturpolitiska frågor skapar svårigheter att komma vidare och fånga in fler intresserade, och faktiskt ha lite roligt när man debatterar eftersom diskussionen då kan inkludera frågor som faktiskt har betydelse. Inte bara prata överslätande om storleken på kulturbudgeten, tillgänglighet och hur viktig barnkulturen är.

Kulturdebatten borde lära från diskussionen om upphovsrätt. I den har tonläget ofta varit högt — tyvärr alltför högt — men det har också varit högt i tak eftersom perspektiven varit många och inspelen blandat det konkreta med filosofiska infallsvinklar.

SAMTAL/David Karlsson: “Håll humöret uppe”

kulturpolitik, Kulturutredningen, litteratur

Emma har tidigare berömt David Karlsson för hans nya bok “En kulturutredning: pengar, konst och politik”. David Karlsson var sekreterare i Kulturutredningen innan han hoppade av efter ett års arbete. I boken ger han sin syn på arbetet och kombinerar med intressanta perspektiv på vad kulturpolitik kan och bör vara.

Till den här veckans analysbrev ställde vi några frågor till honom:

Din bok heter “En kulturutredning”. Räckte det inte med den som kom?
- Nja, det gjorde väl inte det, men jag hade gärna sett att det gjort det. I min bok beskriver jag kulturutredningen som ett haveri. Och egentligen kan man fråga vem som helst i Kultursverige och få samma svar. Det kom ju inte inget konkret ur den. De svåra frågorna som utredningen hade, de sitter det nu nya utredningar och jobbar vidare med. Som frågorna om regionalisering, litteraturstöd och en ny analysmyndighet.

Varför havererade den?
- Det enkla svaret är att den hade för kort om tid. De hade 18 månader på sig och det går inte att utreda något så komplext som hela landets kulturpolitik på 18 månader. I Tyskland gjorde man en liknande utredning och då hade man fyra år på sig och ett mycket mer resursstarkt sekretariat.

När jag läser boken så tycker jag att du slår ett slag för kulturens egenvärde. Var det för mycket aspektpolitik i Kulturutredningen?
- Nja. Jag sympatiserar med grundtanken – att man måste jobba tvärsektoriellt. Men man måste också göra en distinktion mellan kulturpolitik - där det tvärsektoriella är oerhört viktigt – och konstpolitik - som handlar om konstens inre utveckling. Det är det svåra med kulturpolitik, att hålla flera motstridiga tankar i huvudet samtidigt. Jag kan tycka att kulturutredningen blev för endimensionell – det som har med konstens egenvärde att göra fick stryka på foten. Konst måste få vara onyttig för att kunna vara nyttig.

Hur menar du när du säger att kulturen måste vara onyttig för att vara nyttig?
- Man kan jämföra med grundforskning. Den måste följa vetenskapens inre logik. Först när man har gjort grundforskningen kan man produktutveckla och kommersialisera. Det är likadant med kulturen. Vi behöver “onyttig”, självständig spetskultur, som har fått utvecklas enligt sin egen logik. Först därefter har man något som man kan göra företag av.

Vad är den viktigaste kulturpolitiska frågan idag?
- Då skulle jag citera Gunnar Svensson, som jobbade med Bengt Göransson när han var kulturminister, och som fick samma fråga av mig: “Att hålla humöret upp”. Det tycker jag var ett utmärkt svar.

Är utbildningspolitiken för lärarna?

Konstnären, kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen

Läser Anders Rydells intervju med mig i julinumret av alltid läsvärda Konstnären. Den handlar om Kulturutredningen – som plötsligt känns långt borta, eller hur?

Jag får en fråga utifrån vad jag skrivit tidigare här på bloggen. Klipp nedan från intervjun:

Du skrev på bloggen att “Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den.” Varför engagerar inte kulturpolitiken utanför sin lilla krets? Som fildelningsfrågan t ex?

Kulturpolitiken har kidnappats. Det är synd, och det säger jag för att jag dels är demokrat, dels pragmatisk. En utbildningspolitik utgår inte från lärare eller rektorer. En försvarspolitik utgår inte från militärer. Även om de elementen måste finnas med så kan inte kulturpolitiken utgå från konstnärer och andra kulturskapare. En kulturpolitik finns inte till för de professionellt verksamma. Den finns till för alla. I alla fall måste det vara så om kulturpolitiken ska beröra lika mycket som kulturen, som ju har en stor och given plats i de flesta liv. Liksom om kulturpolitiken ska klättra högre upp på den politiska rangordningen. Hur fel det har blivit bevisas av att den viktigaste kulturfrågan just nu, den digitala utmaningen, knappt alls diskuteras inom ramen för kulturpolitik.

***

Relaterade inlägg:

• Nu slutar jag med kulturpolitik
• Mysteriet med upphovsrätt och kulturpolitik
• Slutsats från Almedalen: Kulturen blir ingen valfråga
• Musik och politik
• Exklusivt för Pirate Bay – kulturpolitiken måste vakna

Intervjuad om Kulturutredningen

Kulturutredningen

Som en av de få inte helt genomnegativa till Kulturutredningen blev jag intervjuad i Mitt i musikens veckomagasin i fredags, bland annat efter Newsmillartikeln i onsdags och om analysen av enkäten med landets kulturchefer. Vi pratade alltså mycket portföljmodell.

Jag har själv inte lyssnat, men programmet ligger här (intervjun ca 15 min in).

Ny insikt: Jag har varit i radio några gånger förr men bara i studio eller blivit intervjuad på förhand, aldrig i direktsändning via telefon som nu – och visste inte att det låg en fördröjning på ungefär tre minuter innan man läggs ut. Är det av säkerhetsskäl om någon säger något som inte bör sägas i radio eller om tekniken inte funkar?

NY RAPPORT/Så tänker kulturcheferna kring kulturpolitik

kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen, regional utveckling

De som dumförklarats borde få säga något själva. Det var utgångspunkten till min idé om att undersöka vad landets kulturchefer tycker om Kulturutredningens förslag, vilket inte minst är relevant mot bakgrund av att flera förslag utgår från samverkan med kommunerna och regionerna/landstingen. Men få regionala röster har hörts – i princip bara Lars Nordström har intervjuats, ordföranden för Västra Götalandsregionens kulturnämnd (vi också).

Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.

Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur “lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: “Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”

Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags “aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken “Den nya kulturrevolutionen”).

>> Debattartikel på Newsmill: “Kulturutredningens kritiker missar verkligheten”
>> Ladda ner rapporten: “Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar” (pdf, öppnas i nytt fönster)

***

Några resultat från enkätundersökningen:

• Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
• Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
• Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
• Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
• Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.

Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar.  Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.

Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten… → continue reading

Dödsstöten

Kulturutredningen

Som den trogna läsaren vet, har jag glidit en bit ifrån kulturpolitiken den här våren. När jag läser Maria Schottenius krönika i DN, slår det mig att dödsstöten kom med Kulturutredningen.

Kanske är det inte Kulturutredningens fel, men ungefär samtidigt som den kom, tappade jag intresset. Jag tyckte att fältet blev livlöst och dött, att det tappade sin humanistiska ådra, sitt blod och sin mening.

Lite elakt har jag ibland tänkt att Kulturutredningen – och den därpå följande debatten – fastnat i det som vi företagsekonomer brukar kalla det första perspektivet på organisationer, “strukturperspektivet”.
Det som tar fasta enbart på de formella strukturerna.
Det där som man river av under den allra första föreläsningen i organisationsteori – innan man går in på de perspektiv som absolut måste komplettera det: på makt, människor, drivkrafter, visioner, symboler, nätverk, konflikter, moral, etik och mening.
Men dit kom aldrig utredningen, utan den stannade liksom i det där första, ganska tråkiga och snäva perspektivet.

Och kanske måste det vara så i en utredning.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag plötsligt började tycka att det är mycket roligare att syssla med den andra sidan av kulturekonomin, med ekonomins kultur, med “vanlig” ekonomi och “traditionellt” näringsliv bortom kulturpolitiken, eftersom det lämnar mycket större utrymme åt kulturella, humanistiska, estetiska och etiska aspekter.
Ja, åt allt det där som ger mening.

Anna Odell och kulturpolitik

Anna Odell, kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen

Förra veckan dominerades av årets stora kulturhändelse: Konstfackstudenten Anna Odells examensarbete.

Bland alla märkliga och dåliga saker som denna diskussion har väckt finns något som jag tycker är bra. Nämligen att händelsen och debatten borde leda till en insikt att kulturpolitik inte är något vi kan ta för givet – utan att den är beroende av politikers och därmed folkets stöd; det är ju konsekvensen av att den vilar på en demokratisk grund.

Kulturpolitiken kräver på så sätt en ständig, levande diskussion – och att stänga in sig i konstpolitiska reservat ökar risken för oppurtunistiska tsunamivågor som plötsligt kan resa sig och ta med strukturer och traditioner som byggts upp under långt tid. (Facebook-gruppen “Inga mer pengar till Konstfack” är ett exempel på liten skvalpning, men tänk om den växt.) Varje institution måste år för år ställa sig frågan vilken funktion som fylls och slipa argument utifrån svaren, liksom bevisa att de stämmer.

Då menar jag inte att kulturen ska sluta utmana och anpassa sig – bara att det krävs personer som kan stå upp och säga varför det behövs. Då tänker jag inte heller på indirekta värden som nytta för hälsa och turism – utan på att de flesta trots allt vill att kultur runt omkring oss ska finnas.

DN:s huvudledare idag poängterar just det, att kulturen har stöd men att denna förankring inte når fram till kulturpolitiken. Jag skrev häromveckan att det trista med kulturpolitiken är att den främst diskuteras av de som har sin försäljning tack vare den. Som politikområde är kulturen märkligt smal – med tanke på det egentliga intresset. (Jämför bara intresset för Malena Ernmans mix av opera och Melodifestival – läs för övrigt henne här, apropå strävan att nå ut.)

Därför tycker jag att Kulturutredningen definierade en god målsättning i att kulturen behöver lyfta sig själv som politikområde. Men det har varit uppenbart att förslagen, för att lyckas med detta, presenterades på ett sätt som varken skapade stöd eller förståelse för syftet.

Det är lätt att vara kritisk

kulturdebatt, Kulturutredningen

Det är upplopp på remissfronten för alla som ska tycka till om Kulturutredningen. Idag skriver SvD om att den får underkänt av många viktiga röster. Förutom förslaget om portföljmodellen – och då hänvisas det till enkäten som jag analyserat för SKL; rapporten släpps om två veckor.

Kulturutredningen har onekligen landat mycket illa opinionsmässigt. Många kritiker har hörts, men många av dem utan insyn i kulturförvaltning tyvärr. En generell oro har varit tydlig för hur det ska gå med statens stöd till konstnärliga verksamheter.

Själv saknar jag konkreta motförslag? Har jag missat något – men var finns förslagen som inte handlar om att det ska vara som det är nu (fast mer)? All heder åt vad Skuggutredningens process innebar i form av samtal, men den utmynnade knappast i något handfast underlag till en proposition (och det var inte heller tanken).

Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den. Trots att kulturen berör så mångas (allas!) liv, får jag alltmer känslan av att kulturpolitiken inte engagerar utanför denna krets. Vilket avsaknaden av kulturpolitisk debatt kring fildelningsfrågan är ett bevis för. Dessutom har en formulering av Björn Wiman, kulturchefen på Expressen, efter presskonferensen i februari dröjt sig kvar:

“Det finns få saker som är så själsdödande som kulturpolitik. Eller – för att något mildra denna stenhårda utsaga – det finns få företeelser där motsättningen mellan form och innehåll syns tydligare än när det gäller kulturpolitik. Ta bara några av de centrala begreppen i dagens debatt – ‘portföljlösning’, ‘regionalisering’ och ‘civilsamhället’ – och jämför dem med känslan i en svettig Wagneruppsättning eller en rolig roman.”

Jag sörjer verkligen att det är så. Det får mig alltför ofta att känna att jag arbetar med något som betraktas som perifert av samhället i stort – när jag själv tycker att det är så viktigt.

Och samtidigt – kulturpolitik utan fildelning

fildelning, kulturdebatt, Kulturutredningen

På hotellet Hilton vid Slussen i Stockholm pågår idag, samtidigt som Pirate Bay-domen släpps, en remisskonferens för Sveriges kommuner och landsting.

Just den konferensen har förstås annat att tänka på – portföljmodellen inte minst – men den är ännu ett exempel på hur diskussionerna om Pirate Bay, Ipred och upphovsrättslagstiftning å ena sidan och kulturutredningen och kulturpolitik å andra sidan förs på två parallella spår.

Kulturutredningen släpptes mitt under upptrappningen inför Pirate Bay-rättegången. Det var ett sammanträffande som såg ut att vara en tanke. Ändå var det få som tänkte den.

Ordet “fildelning” nämns för det första inte en enda gång i kulturutredningen – jag har sökt igenom alla filer. Kulturutredningen konstaterar att “en särskild analys bör göras skyndsamt” apropå fonogramstödet, men friskriver sig i princip från diskussionen genom att hänvisa till att utredningen inte haft i uppdrag att ta upp frågor om upphovsrätt. Om utredningen såg det tvunget att överskrida sitt uppdrag och komma med förslag på skattelagstiftningen, är det märkligt att ingen större konsekvensanalys har skett när det gäller teknikutvecklingen.

För det andra har upphovsrättsfrågan och vad det innebär att kultur allmer blir en på-köpet-produkt inte fått något utrymme i den efterföljande diskussionen om kulturutredningen. Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) påpekar också idag vilket tomrum det finns i debatten om framtidens kulturpolitik – läs: kopplad till processen som pågår just nu, med remisser och kommande proposition, utifrån kulturutredningen – kring dessa kulturfrågor. Hon skriver dessutom apropå Piratpartiet:

“Och Piratpartiets två främsta representanter, Rick Falkvinge och Christian Engström, som har gjort just framtidens kulturkonsumtion och kulturspridning till basen för hela sitt partis existens, bryr sig inte heller om Kulturutredningen. I sökmotorerna på deras bloggar ger “kulturutredning” inte en enda träff.”

Kulturföretagarna vill veta mer

företagande, Kulturutredningen

Förbereder mig inför föredrag i Västerås imorgon. Det kommer mest vara kulturföretagare – obs: deras eget ordval – på plats.

De vill veta mer: deras roll när kulturlandskapet förändras och hur ska det som de gör fungera bättre?

Det här är inget unikt och därför viktigt att komma ihåg när Kulturutredningen har kritiserats för sitt förslag om stärkt företagande i kultursektorn. Jag skulle säga att förslaget är viktigare än någonsin – av flera anledningar, men bland annat för att dels gemensamt kunna föra en diskussion kring de här frågorna och dels för att kompetensutveckla verksamma; många har ju ingen utbildning i företagarfrågor och vill veta mer. Det är inte något som går att sopa under matten. Diskussionen och behovet finns redan.

Sedan finns invändningar… varav många dryftats här, men de kommer inte heller fram om vi inte kan snacka öppet kring det här.

Kulturutredningens förslag om stärkt företagande har missuppfattats som en möjlighet för att minska kulturbudgeten. I själva verket ska det läsas tvärtom: hur finansieringen av kultur ska kunna växa.