Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Civilsamhället har allt oftare lyfts fram för sin betydelse i samhället och inte minst för ett aktivt kulturliv. Visst har det funnits konspirationsteorier kring detta. Vill regeringen egentligen betona civilsamhällets värde för att kunna dra ner på den offentliga budgeten, är till exempel en fråga som hörts. Men kulturlivet har svarat med att godkänna utpekande och (försöka) formera sig som en tydlig part, framför allt på nationell nivå.

Idag lämnades en ny rapport över till kulturministern. Diskussionen från Södra teatern visas i klippet ovan och rapporten kan beställas eller laddas ner här. Bakom arbetet står Kulturrådet, Riksteatern och Riksantikvarieämbetet.

Från pressmeddelandet: “Det finns många tecken på att civilsamhället är tillbaka in i kulturpolitiken på allvar, konstateras i rapporten. Genom kultursamverkansmodellen har det ideella kulturlivet fått ökad synlighet och inflytande. Människors ideella engagemang ligger på fortsatt hög nivå i Sverige. Flera forskare talar om en civilsamhällets tredje våg. Samarbete förekommer redan på många platser och i olika sammanhang på ett naturligt och respektfullt sätt.”

Filmvetaren och kritikern Hynek Pallas kommenterar filmavtalet med att det är positivt att det är teknikneutralt men pekar på vissa teknikaliteter i avtalet som kan komma att ge biografägarna ett incitament att visa mindre smal film. Pallas skriver även i SvD om Polen som istället för ett filmavtal har infört en särskild filmskatt vilket har inneburit att den polska filmen upplever en kraftig boom, både i antalet filmer som produceras och antalet besökare.

Apropos alternativa visningsfönster så gjorde Kulturnytt på Sveriges Radio nyligen en intressant serie i tre delar om kultur som riktar sig till mobiltelefoner som plattform. Den första delen handlar om filmbranschen och hur filmskapandet påverkas när det produceras direkt för mobilen. Bland annat innebär det att historien måste göras mer rak och att andelen närbilder ökar än vid “vanlig” film. Den andra och tredje delen handlar inte om film utan om mininoveller och barnkultur för mobilen.

Och jag antar att ni har hunnit summera innan ni började blicka framåt. Själv har jag i mer än tio års tid på nyårsaftonens middag haft en punkt som avhandlat “årets…”, vilket har varit allt från årets bad till årets ögonblick och alltid innehåller årets bok.

Min bild av 2011 från ett kulturekonomiskt perspektiv kan summeras i en tvådagsresa som jag gjorde i mars. Jag började i Sunne med en avslutningskonferens för ett piggt EU-projekt där kulturens roll för platsens utveckling diskuterades. Jag fortsatte på Hôtel Majestic i Cannes på fastighetsmässan MIPIM, där Stockholm stad bjudit in till en välbesökt frukost. Det märkvärdiga var att temat var ungefär detsamma i Cannes, men ändå tog plats i en värld som är så annorlunda. Med så mycket större pengar, med lyxbåtar som väntar vid kajerna, med de mest centrala politikerna vid borden. Och det där med pengar har inget med Cannes att göra, utan temat för mässan — fastigheter och samhällsplanering.

För mig illustrerar detta reseminne att skiftet som länge varit på gång verkligen ägde rum under året. Jag tänker på synen på kultur som en motor i utvecklingen generellt, inte som en egen, separat sfär. Det blev också tydligt på årets Generatorkonferens där en av talarna var professor Pier Luigi Sacco som med sitt fokus på deltagande i kultur och “Kultur 3.0” varit en av de som influerat idéutvecklingen (och som var mycket poppis i Sverige i år). Intrycket förstärktes vid läsningen av EU-kommissionens “Creative Europe”-program och då detta diskuterades på Intercults och Riksteaterns heldagskonferens i december “Det europeiska projektets framtid”.

Parallellt med denna utveckling har vi i Europa sett många exempel på neddragningar i kulturbudgeten. Men tendenserna hänger ihop. Kulturförsvararna har insett att de måste bli ännu bättre på att motivera sitt offentliga stöd och använder både nya och gamla sätt.

Då Kulturutredningen släpptes för några år sedan var debatten enorm om den “aspektpolitik” som lanserades. Idag känns förslaget nästan helt okontroversiellt. Till och med så att jag ibland tycker att pendeln slagit för långt. Som Chris Marshall på Intercult sa till mig skämtsamt på konferensenen om “Creative Europe”-programmet: “Tidigare var du ekonom. Nu har du blivit kultur.”

För ibland blir argumenten lite väl svagt underbyggda och väl förväntansfulla. Jag försökte bland annat nyansera diskussionen i det provokativa inlägget “Kreativa klassen en lögn?” (med denna uppföljning). Det fanns även andra reaktioner som tog upp andra aspekter, bland annat Timbros rapport “Noll koll”. Nu sitter jag med en text om “Creative Europe”-programmet och seminariet i Stockholm och funderar mer kring detta; så jag återkommer.

***

Europa har förstås varit i fokus många gånger under 2011 över huvud taget. Den ekonomiska krisen har varit ett återkommande samtalsämne och orosmoln för kulturen. Än är det dock för tidigt att tala om i vilken utsträckning Europas kulturbudgetar kommer drabbas. Hittills kan vi se att bilden ser väldigt olika ut mellan olika länder och administrativa nivåer.

Intresset för kultur och kulturnäringarna har också ökat på EU-nivå. Arbetet med grönboken för kulturnäringarna har fortsatt under året och EU-kommissionen lanserade som sagt sitt förslag för Creative Europe där KKN får ett större utrymme som en viktig del “Europa 2020-strategin”.

***

På hemmaplan har utvecklingen med samverkansmodellen fortsatt och sexton nya regioner har tagit fram kulturplaner som börjar gälla från årsskiftet. Kopplat till detta är även den nya Myndigheten för kulturanalys som startade i våras med uppgift att granska och utvärdera kultursatsningar. Jag sitter med i Insynsrådet och det har varit spännande att få en inblick i myndighetens försök att få grepp om både sin egen organisation och kulturpolitiken idag i Sverige. En viktig fråga för myndigheten är kulturens samlade finansiering och de har också under hösten startat upp ett forskningsråd.

En av fjolårets hetaste kulturdebatter startade Svenskt Näringsliv när de bland annat föreslog sänkt studiestöd till humaniorastudenter. Reaktionerna var många och både jag och Emma (i SvD) svarade. Emma har på sitt håll — på Handelshögskolan — gjort ett storartat jobb med att stärka humanioras roll på skolans grundutbildning, vilket får ses som en till markör för 2011 (mer här).

Ett annat nyckelord allmänt sett har varit innovation, med regeringens Innovationsplan Sverige i spetsen. Men kultursektorn hade nog tjänat på att vara lite mer på den spelplanen.

***

Under året har Kulturekonomi fortsatt att intervjua intressanta personer inom kultursektorn och låtit andra skriva gästkrönikor. Däribland kan nämnas Kati Hoflin, Calle Nathanson, Bill Gartner, Svante Beckman och Joakim Jardenberg.

***

Vilken blev årets bok? Alltid någon av Tomas Tranströmer, inte minst i år förstås. Annars var årets bok 2011 för mig “Steve Jobs” privat och “Monster” professionellt. Det sistnämnda eftersom arbetet som förläggare upptog ännu mer tid och fokus. Jag är i det sammanhanget lite glad över att vi lyckades bidra till en diskussion om nätbeteende genom vår bok “Nedkopplad”.

Jag funderade på om ebok också var ett av årets fenomen, men insåg att jag för närsynt. På Volante har vi genomfört flera experiment med eboken och även om jag bytt över till läsning digitalt så gillar de flesta att bära runt på tryckta böcker.

Mitt företag Volante har över huvud taget växt och det var kul att dra igång både Volante Academy (som vi fortsätter med i vår) och Kreatörskaravanen som ägde rum dels i Stockholm, dels i Östersund (och 30 januari i Gävle).

Idag lanserade EU sitt förslag för programmet “Creative Europe” som syftar till att utveckla kultursektorn och de kulturella och kreativa näringarna. Därmed blir Europa en i raden på den långa listan med olika städer, regioner, länder och världsdelar som har ett Creative-program. Vi lär få anledning att återkomma till såväl upplägg som genomförande.

Programmet kommer sammanföra nuvarande Kultur-, MEDIA 2007- och MEDIA Mundus-programmen under ett gemensamt ramverk. Förslagets totala budget ligger på 1,8 miljarder euro under åren 2014-2020, en ökning med cirka 37 procent enligt EU-kommissionen. Stödet fördelas med 900 miljoner euro till film- och den audiovisuella sektorn, 500 miljoner euro till kultur och 210 miljoner euro till en ny bankgaranti som ska hjälpa  kulturoperatörer att få tillgång till en miljard euro i banklån.

Fokus kommer ligga på att underlätta för kultursektorn att verka på hela europamarknaden. Programmet kommer också arbeta för att främja kulturell mångfald och bidra till 2020-strategins mål om jobb och hållbar tillväxt.

Ladda ned förslaget [.pdf].

• Under 2012–2014 avsätter regeringen 3 miljoner kronor per år för att stärka bokens ställning och mångfalden på bokmarknaden. Den pågående Litteraturutredningen (dir. 2011:24) ska den 1 november 2011 lämna förslag till hur pengarna ska fördelas.
• Svenskt mode växer i betydelse både som kulturuttryck och som näringsgren. Därför kommer regeringen att ge Svensk Form i uppdrag att uppmärksamma och främja svenskt mode i Sverige och utomlands. Svensk Form får också i uppdrag att arbeta mer för att främja ung svensk design i utlandet och säkerställa deltagande unga svenska designers på internationella arenor.
• För att förbättra villkoren för den kommersiella radion ytterligare föreslår regeringen att avgifterna för dem som sänder analog kommersiell radio ska sänkas.
• Regeringen ger Svenska Filminstitutet sammanlagt 60 miljoner kronor under perioden 2011–2014 för att digitalisera biografer.
• Regeringen ökar det statliga stödet till regionala kultur­ verksamheter med totalt 75 miljoner kronor 2012−2014. Förstärkningen ska inriktas på verksamheter som förnyar och utvecklar kulturområdet, både vad gäller konstnär­liga uttryck och nydanande sätt att tillgängliggöra och sprida kulturen till nya och bredare publikgrupper.

Och då funderar de just kring den samlade finansieringen.

Att de över huvud taget prövar frågan är nytt och bra. Kulturrådet har ju tidigare begränsat sig till vad de själva finansierar. Andra verksamheter — tänk till exempel Kungliga filharmonikerna — har inte funnits med då de finansieras av Stockholm läns landsting.

Men utvidgningen medför förstås en mängd svårigheter när det gäller praktiskt genomförande, till exempel för avgränsningar. Ska musikindustrin också då inkluderas? Det var en fråga som själv lyfte i en efterföljande open source-diskussion. (Svar ja om ni frågar mig — om kulturpolitiken ska komplettera och korrigera marknadsmekanismerna så måste man förstås hur marknaden fungerar.)

Jag gillar att Analysmyndigheten är så öppen inför sin uppgift som granskare av och rådgivare till kulturpolitiken. Det beror säkert på att de flesta kommer från andra fält; tre personer på det lilla kansliet har bakgrund från miljöområdet.

Nedan bild på Anne-Britt Gran från Handelshögskolan BI i Oslo. Hon krossade några myter kring kultursponsring, som att det inte bara är stora företag som arbetar med sponsring av eller samarbeten med aktörer inom konst och kultur: 31 procent av företagen med 1-4 anställda menar att de sponsrar/samarbetar. Kultursponsring och samarbeten är inte heller bara ett stadsfenomen. Visserligen är summorna störst i huvudstaden Oslo, men sett till antal företag ligger Oslo sist på listan.

Tobias avslutade sin genomgång över höstens händelser på kulturområdet med att påpeka att det största som händer framåt är utvecklingen i stort.  Finanskrisen begränsar sig inte bara till finanssektorn, utan mycket pekar mot en allvarlig, bredare kris. Särskilt gäller detta på den europeiska nivån. Vart Europa tar vägen efter den ekonomiska kris som vi nu går igenom och vad som händer om euron skulle braka samman.

Andreas Wiesand, vd för European Institute for Comparative Cultural Research, har skrivit en intressant och matnyttig genomgång över händelser under de cirka tre senaste åren i Europas kulturpolitik och -budgetar. Bilden som Wiesand målar upp är komplex och långt ifrån enhetlig och enbart dyster.

För det första finns det exempel på nedskärningar som börjat redan innan finanskrisens effekter nådde regeringar, exempelvis i Portugal och Tjeckien. För det andra är det inte nedskärningar i kulturbudgetar som drar rakt igenom Europa. Det finns ett flertal länder, regioner och städer där kulturbudgetarna ökat. Även inom länder har höjningar respektive sänkningar förekommit beroende på vilken administrativ nivå man tittar. I exempelvis Tyskland har den statliga kulturbudgeten ökat det senaste decenniet och även så 2011. Däremot på “Länder”-nivå, där dock majoriteten av kulturpengarna finns, har nedskärningarna i många gånger varit kraftiga.

I flera fall är det framför allt nya eller tillfälliga projekt som fått se pengarna dras in medan permanenta institutioner bibehållit sina stöd. Undantag finns dock och i exempelvis Hamburg har traditionella institutioner som teatrar och museer fått se sina budgetar minska till förmån för det nya Elb-Philharmonie. Ett infrastrukturprojekt med stort City Branding-syfte bakom planeringen.

Wiesand drar två slutsatser av genomgången. För det första kan inte finanskrisen användas som ursäkt för att göra större nedskärningar än de genomsnittliga budgetnedskärningarna för just kulturområdet, under devisen att “alla gör det så vi kan också göra det”. Ett flertal exempel finns på både städer och stater som arbetar “kontracykliskt” på kulturområdet.

För det andra, och viktigast, är att framtiden för kulturbudgetarna är starkt beroende av det stöd som kulturen kan få från en större del av befolkningen. Där kulturen saknar ett starkt stöd, eller upplevs som elitistisk, och där kulturens betydelse för social och ekonomisk utveckling inte fullt ut erkänns riskerar neddragningar att ske även efter den ekonomiska oron är över.

// Joakim Sternö, redaktör analysbrevet

Vilka är de viktigaste frågorna under årets konferens?
Temat för årets konferens är kulturpolitikens gränser som är väckt av olika samtida förändringar som är av intresse för den kulturpolitiska forskningen och inom kulturpolitiken självt. När det gäller det politiska  systemets organisation gäller det fördelningen mellan internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Där händer det mycket, dels så framträder ett nytt kulturpolitiskt etablissemang på EU‑nivå som vi har massor med åsikter om. Dels så är det den så kallade portföljmodellen som återaktualiserar frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och region. Liknande typer av diskussioner förs även i de andra nordiska länder.

En annan dimension har att göra med fördelningen mellan hur mycket av den publika kulturen som ska vara under ett offentligt ansvar och hur mycket som ska vara marknadsdrivet. Ytterligare är en klassisk gränsdragningen kring beslutsfattning är också hur mycket konstnären, antikvarien eller politikern ska bestämma. Huvudtemat är egentligen att intressera sig för de grundläggande frågorna om hur kulturpolitiken är beskaffad, vilka som bedriver kulturpolitik och vad det är för förändringar som sker i det kulturpolitiska regleringssystemet.

Går det att se några trender kring vad det forskas om och diskuteras?
Ja, dels så har regionaliseringsfrågan väckt en massa forsknings- och utredningsverksamhet på olika nivåer. Sen så är det att kulturen i första hand inte ska uppfattas som någon offentlig bildningsinstitution utan som en typ av industri. Det är oerhört uppmärksammat både politiskt och inom forskningen. Under de senaste fem till sju åren har det vuxit fram en omfattande kulturekonomisk forskning i det här landet som det fanns väldigt lite av för tio till femton år sedan. Det har tagit en ordentlig skruv och pratet om ”cultural industries” och ”cultural planning” har närmast blivit en landsplåga i det kulturpolitiska pratandet.

Hur viktigt är det med just ett nordiskt utbyte?
Kulturområdet är ett gammalt nordiskt samarbetsområde, olika typer av kulturpolitisk samordning och gemensamma satsningar är något som vi kan hitta ända bak till mitten av 1800‑talet. Det finns därför en slående likhet i den grundläggande kulturpolitiska strukturen i de nordiska länderna som är uppbyggda efter en nordisk välfärdsstatlig kulturpolitisk modell där de nordiska länderna har inspirerat och kopierat varandra. Det finns internationellt sett en ganska unik enhetlighet, både i kulturpolitiska institutioner och i ideologin och synsättet i de nordiska länderna.

Sen så finns det också praktiska skäl. Det finns väldigt mycket samarbeten mellan forskare i de nordiska länderna. Så det är också en viktig anledning för de här personerna att få möjlighet att träffas då och då och utveckla nya typer av samarbetsprojekt.

Skiljer sig den nordiska diskussionen från Europa i övrigt?
Internationellt utmärker sig kulturpolitiken först och främst av att i en lång rad länder, dock inte alls de nordiska, så har finanskrisen lett till mycket omfattande nedskärningar utav offentligt stöd till kultursektorn. Så internationellt är det det mest uppmärksammade temat men i och med att det inte är aktuellt i de nordiska länderna så har vi inte märkt särskilt mycket av de diskussionerna i de nordiska länderna.

Det beror också på vad man jämför med eftersom den kulturpolitiska strukturen ser ganska annorlunda ut i olika länder. Exempelvis ser diskussionerna annorlunda ut där det inte alls är så omfattande offentliga åttaganden utan mycket mer priva stiftelser och liknande typ av aktörer. Portugal är extremexemplet där Gulbenkianstiftelsen svarar för väldigt mycket för vad som i Norden uppfattas som offentliga finansiella ansvarsområden.

Nästa vecka börjar med en kollision. Den nordiska konferensen för kulturpolitisk forskning äger rum i Norrköping och samtidigt som sjunde upplagan av “The Conference” som Media Evolution anordnar i Malmö (och mitt i allt kallar Kulturdepartementet till samtal om e-boken).

I Norrköping kommer mängder av papers presenteras som är relevant för det kulturekonomiska fältet. I Malmö ligger fokus mer på (kommersiell) media, med många internationella gäster men jag ser nog mest fram mot Bill Drummond, konstnären och hitmakaren bakom KLF och mycket annat.

En av talarna på The Conference är Susan Maushart som talar utifrån sin senaste bok, Nedkopplad, som kommer ut på Volante på svenska i höst. Det är jag som är förläggare för den här boken och berättar snart mer — men redan nu: välkomna också lördagen 27 augusti i Stockholm då Maushart samtalar med kulturjournalisten Johanna Koljonen på Kulturhuset i Stockholm, gratis entré.

Två av höstens största arrangemang är SKL:s kulturkonferens på Gotland den 10-11 oktober och Generatorkonferensen i Norrköping den 15-16 november. Hos SKL är temat för konferensen de förändrade roller som håller på att växa fram på kulturområdet (ladda ned program). Generatorkonferensen fokuserar på de kulturella och kreativa näringarna, ett program håller på att tas fram. Generator ordnar också första Kreatörskaravanen 31 augusti.

Samverkansmodellen är i fokus för SweCults tre regionala konferenser som börjar under hösten och fortsätter under våren. Kultur & Näringsliv arrangerar under hösten ett flertal intressanta seminarier och workshops i Stockholm och Göteborg, bland annat om sponsring.

I Europa är en av de viktigaste händelserna EU-konferensen European Culture Forum i Bryssel den 20-21 oktober. Fokus rör främst nya färdigheter konstnärer behöver för att anpassa sig till en global digital värld, nya affärsmodeller för digitalisering och hur lokala och regionala myndigheter bäst kan investera i kultur. Ett annat intressant evenemang är PICNIC-festivalen i Amsterdam, 14-16 september, som är ett av Europas mest spännande konferensupplägg på området innovation och kreativitet. Temat i år är “urban futures”.

Men den största som händer är förstås utvecklingen i stort. Vart tar Europa vägen under och efter den kris som vi bara ser början av just nu? Vad finns kvar till kulturen när nationers ekonomi slås sönder? Och hur går det med de europeiska samarbetena om euron brakar samman?