Rapporten tar ett helhetsgrepp om kultur inklusive kulturnäringarna och syftar till att ta fram gemensamma standarder för att kunna mäta och jämföra statistik mellan EU-länderna. Rapporten har tagits fram av en grupp som arbetar enligt ett särskilt arbetssätt som kallas the Open Method Coordination som ska vara ett ”mjukare” sätt för EU-medlemmar att samarbeta. Ett initiativ som framför allt använts inom utbildningsområdet men som sedan 2007 har en kulturgrupp. Utöver statistikfrågor arbetar de även med kulturell mångfald, de kulturella och kreativa näringarna, färdigheter och rörlighet, kulturarv och slutligen kultur i externa relationer.

Rapporten finns ännu inte offentligt tillgänglig i sin slutversion, vi uppdaterar inlägget när den blir så. Nedan är en video från ESSnets presentation. Alternativ länk till video.

Kultursamverkansmodellen – den nya modellen för samarbete mellan statlig och regional kulturpolitik – prövas nu 16 län. I fem av dessa har försöket pågått i mer än ett år. I elva har det just börjat. Den första övergripande slutsatsen är dock att det är för tidigt att säga någonting om resultat så här långt. Inga omfattande förändringar i kulturmedlens fördelning mellan regionala institutioner tycks ha skett någonstans i landet.

Samtidigt är den andra övergripande slutsatsen att många av de involverade redan nu ser att förändringsprocesser har satts igång i och med de dialoger som har ingått i processen. Företrädare för olika organisationer och grupper som tidigare inte har varit i kontakt med varandra, som i vissa fall inte ens har känt till varandra, men som har varit verksamma i olika delar av kultursektorn i samma region, som ett direkt resultat av kultursamverkansprocessens dialoger nu har träffat varandra och börjat samtala. Båda dessa slututsatser bygger på diskussioner och iakttagelser under alla tre konferenserna, och deltagarna tycks instämma i dem i stort sett enhälligt.

Nedan följer ett antal synpunkter och iakttagelser som har diskuterats under konferenserna men som inte nödvändigtvis delas av alla. Generellt tycks samverkansmodellen just nu generera fler frågor och öppningar än svar, inte minst bland dem som är sysselsatta med att genomföra den.

• Regionerna har önskat större självstyre och ser att kultursamverkansmodellen kan öka tydligheten i rollfördelningen mellan olika politiska nivåer. Den innebär en klar förskjutning där staten lämnar ifrån sig ansvaret för kulturpolitiken.
• Samverkansmodellen genererar mycket arbete. Första gången har det varit värt det i termer av att det leder till möten och nytänkanden. Andra gången kommer det att vara rutin. Kommer det då att vara värt den tid som den då fortfarande kommer att kräva? Tid är pengar och samverkansmodellen är ofinansierad.
• Många upplever kommunernas roll i samverkansmodellen som oklar.
• Ideellt aktiva företrädare för ideella föreningar menar att det är svårt att få tid att delta. Kommuner och regioner vill gärna utnyttja deras expertis och tid, men är inte beredda att ge någon ersättning. Det ideella arbetet och energin för engagemang i kulturaktiviteter äts upp av möten med byråkrater.
• Kulturrådet upplevs inte vara villiga att lämna ifrån sig ansvaret för kulturpolitiken utan har under processen fortsatt att försöka utöva ett styrande inflytande över kulturpoltiken i regionerna.
• Att diskutera kulturpolitik har blivit en trend bland politiker i och med att förväntningarna på dess effekt på regional utveckling och ekonomisk tillväxt har ökat.
• Det heller inte troligt att några större omfördelningar av resurser kommer att äga rum utan att nya medel tillförs. Att skära ned på etablerade verksamheter är svårt och skulle i de flesta fall medföra allvarliga konsekvenser.
• Vad händer med den kultur som inte är efterfrågad – det avant-garde som inte passar in i de regionala planerna? Hur löser vi problemet med pensionsfrågan för konstnärer? Om kulturpolitiken blir ett fält för andra intressen, vad händer med autonomin?
• Hur kommer samverkansmodellen att behandla politiska maktskiften. Innebär överenskommelsen att nya majoriteter inte kan ändra politikens inriktning. Bör detta byggas in i modellen?
• Det behövs en diskussion kring kulturens roll: Varför har vi offentligt finansierad kultur? Vilken roll har kulturen i demokratibygget? Politiken bör formulera vad den vill med konst och kultur i samhället. Tydligare mål behövs enligt vissa. Andra menar att kultursamverkansmodellen medför en ökad risk för politisk styrning.
• Kultursamverkansmodellen har lett till att man identifierat bristområden.
• En kvarstående fråga är den stora skillnaden i hur institutioner och fria grupper behandlas.
• Hur kan Kulturrådets arbete anpassas till regionaliseringen?
• Kulturrådet har fortfarande ansvaret för det fria kulturlivet. Varför är det viktigt att staten har detta ansvar?
• Vad sker med dynamiken mellan tradition och nyskapande i den nya kultursamverkansmodellen? Var finns finansieringen för att ro detta i hamn?
• Oro finns över vad som händer med armlängds avstånd på kommunal och regional nivå.
• Vi kan se en politisk idéförskjutning från humanistiska ideal till sociala ideal till ekonomiska ideal. Över detta ligger även estetiska ideal. De utesluter inte varandra. Men finns ingen konflikt mellan dessa? Kulturpolitiken måste värna om medborgarskap nu när resten av politiken går åt annat håll.
• Hur utvecklas samspelet mellan samverkansmodellens områden och folkbildningen?
• Spelar samverkansmodellen någon roll för medborgaren?
• Vad händer ur effektiviseringssynpunkt? Är det effektivt satsade medel på kultur, hur mycket kultur får man ut av det?
• Det ekonomiska tänkandet i kulturpolitiken går dåligt ihop med de demokratiska mål som var tongivande på 70-talet. Vilka konsekvenser får det för organisationerna och i kulturen?
• Det finns ett behov av forskning kring det ideella arbetet i kulturlivet och om transnationell kulturkonsumtion och produktion.
• Vad är framgångsrik kulturpolitik? Går det att mäta?
• Hur göra kulturpolitiken relevant för fler?
• Det är viktigt att forskare och myndigheter följer samverkansmodellens resultat för kulturens ekonomi, inte minst ur prioriteringssynpunkt.
• Metoder behövs för att skapa god regional samsyn.
• Var och hur har man vågat omprioritera och satsat på förnyelse i o m samverkansmodellen?
• Hur ska folkbiblioteken kunna möta framtiden? (Teknisk utveckling, tillgänglighet, mångfald, mötesplats)
• Kommunernas roll: Hur utvecklas den? Hur utvecklas relationerna kommuner – regioner? Förväntningar? Konflikter? Möjligheter?
• Kan man med en medveten konstpolitik utveckla kulturpolitisk medvetenhet hos konstnärerna? Vore det önskvärt?
• Undersökningar behövs om hur olika modeller för arrangörsstödet påverkar möjligheten att lokalt/kommunalt ta del av regional kultur.
• Staten tvingar kommunerna både ha folkbibliotek och biblioteksplaner.  Vilka är konsekvenserna av lagstiftningen? Vad har bibliotekslagen betytt? Är det bra? Behövs lagstiftningen inom fler områden?
• Mer forskning behövs om i vilken utsträckning armslängdsavstånd finns på regional och kommunal nivå. Att det inte har samma juridiska skydd som på statlig nivå vet vi redan.
• Behövs tre nivåer?
• Hur ska kultur för barn och unga finansieras när finansieringen kräver en stor publik. Verksamheter för barn och unga fungerar ofta bättre med få deltagare.
• Resurser till genomförandet av samverkansmodellen? Utan att ta av medel anslagna till kulturplanens förverkligande.
• Hur gör kompetensorganisationer sig gällande i jämförelse med producerande institutioner? Exempel: Film i Öst (resurscentrum) jmfr Östgötateatern
• Det finns en risk att kvantitet prioriteras på kvalitetens bekostnad.
• En regionalisering riskerar att föra bort fokus från verksamheter som överskrider regiongränserna.
• Konstpolitken på lokal nivå behöver studeras ytterligare.
• Många politiker har upplevt att de har blivit mer insatta under processens gång.
• Det finns behov av kartläggning och analys av ”spontanuppstådd” kultur.
• Modellen rymmer möjligheter till kulturell variation och egna lösningar men kan också innebära utarmning vilket står i kontrast till kulturpolitikens innebörd om kultur till alla. Viktigt att följa utvecklingen.
• Att följa på lång sikt: Hur har frilansprojekten påverkats rent geografiskt av att besluten fattas regionalt?
• Hur göra processen ännu mer öppen – lättillgänglig, möjlig att påverka för medborgare?
• En viktig fråga är hur man skapar dialog mellan kommunen och de som är aktiva i spontankultur.
• Betonas för mycket kulturen som ett verktyg för tillväxt? Hälsa, skolan, pedagogiken osv?
• Vart tog konstbildningsfrågan vägen?
• Är kulturen en klassfråga?
• Hur kan skolorna få pengar att köpa scenkonst osv?
• Hur hittar kulturskaparna skolorna för att erbjuda konst?
• Är kultursamverkansmodellen verkligen en regionalisering av kulturpolitiken?
• Proffs måste få vara proffs. Amatörer och proffs ska samverka.
• Undersök vad Crowd Culture kan göra för delaktigheten!
• Genus och mångfaldsperspektiv måste uppmärksammas i forskning och utvärderingar!
• Har Sverige tillräckligt många och starka kulturpolitiker och tjänstemän?
• Finns det en generell risk för polarisering/konflikt medborgare (kulturpolitik) vs kulturverksamma (konstnärspolitik)?

Vad är hemslöjd egentligen? Hur skiljer sig hemslöjd från konsthantverk eller formgivning generellt?
Slöjdade föremål är präglade av handens arbete och kunskap om material och teknik. Slöjdarna använder oftast naturen som materialkälla men även återbruk är vanligt. Rötterna till hemslöjd finns i självhushållningssamhället och folkkonsten där den hämtar inspiration. Hemslöjd är en förening mellan nutid och tradition, lokal särprägel och slöjdarens skaparlust. Föremålets funktion är viktig men också lusten att dekorera.

Skillnaden mellan hemslöjd och konsthantverk kan vara hårfin och är inte det viktigaste. Oftast sker den mest spännande utvecklingen i gränslandet mellan slöjd och konsthantverk.

I år firar hemslöjdsrörelsen hundra år. Hur kommer detta märkas?
Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund – SHR fyller 100 år 2012. Detta kommer att firas under 366 dagar med workshops, kulturdagar, utställningar och mängder av andra aktiviteter runt om i hela landet.

Djurgården i Stockholm kommer att bli en hemslöjdsö i sommar. På Liljevalchs konsthall finns Hemslöjdens stora jubileumsutställning under hela sommaren. Nordiska museet fylls med dunkande vävstolar och vackra och imponerande vävar. På Prins Eugens Waldemarsudde presenteras Hemslöjdens grundare Lilli Zickerman och många av de textilkonstnärer som verkat inom Hemslöjden.

På Vadstena slott visas utställningen Spetskonst. Det går att läsa mer om programutbudet i hela landet på www.hemslöjden100år.se.

Du har suttit med i myndigheternas grupp som har diskuterat samverkansmodellen. Med din långa erfarenhet – hur stor kulturpolitisk förändring är det som vi är med om nu?
Jag tror att det på sikt kommer att innebära ett paradigmskifte inom kulturpolitiken både i arbetet på regional och central nivå. Det kommer dock att ta tid då kultursamverkansmodellen genomförs successivt och fem landsting/regioner är ännu inte med. Dessutom kommer reformen att påverkas av framtida regionförändringar/regionförstoringar.

Framtiden kommer att kräva mer av uppföljning, utvärdering och analys inom kulturområdet och vi måste hitta relevanta mätmetoder. Jag tror också att framtiden kommer att kräva mer av samverkan och samarbete mellan olika nivåer och mellan olika kulturyttringar. Det civila samhällets betydelse kommer att öka. Det kommer att ta tid att finna nya roller och nya arbetsmetoder men under tiden kommer kulturen att diskuteras och ta plats på den politiska agendan. Det senare visar Myndigheten för kulturanalys första rapport. En spännande framtid där jag hoppas att kulturen kan ta en större plats i människors vardag.

Du kommer gå i pension senare under året. Vilka är de viktigaste utmaningarna för din efterträdare?
Det är så mycket som talar för hemslöjden just nu: den globala DIY-rörelsen, att människor vill vara delaktiga och skapa själva, konsumtionskritiken, sökandet efter de hållbara alternativen samt nyfikenheten på och längtan efter den djupa kunskapen. Att öppna upp hemslöjden och ta tillvara denna ungdomliga trend och peka på möjligheterna inom hemslöjden när det gäller både nyförtagande och kvalificerad utbildning. Myndigheten har ett brett uppdrag som är både stimulerande och utmanande. Det sträcker sig från barn och unga till näringsverksamhet, från att ta tillvara och förmedla handlingsburen kunskap, det immateriella kulturarvet,  till att förnya och utveckla. Utmaningen ligger i att få fler att upptäcka hemslöjdens möjligheter på både kultur-, närings- och utbildningspolitisk nivå och försöka riva stuprörstänkandet.

Fotograf: Klaus Holsting

I slutet av februari lanserades specialgruppen (task force) “Team Culture 2012” av EU:s ordförandeland Danmark. Syftet med gruppen är att visa på hur kultursektorn kan bidra till att stävja den ekonomiska krisen. Detta genom att lyfta fram internationella exempel på där kultur bidrar till förändring i samhället i stort. På avslutningskonferensen i juni ska gruppen presentera ett manifest för hur kultursektorn kan bidra med ny energi i ekonomin.

I specialgruppen ingår tolv stycken personer med olika yrkesmässiga och personliga bakgrunder, från Sverige deltar Margot Wallström och Efva Lilja (rektor för Dans- och Cirkushögskolan).

För det andra mot en europeisk kulturpolitik — en utveckling som pågått i många år, men som blev tydlig med programförslaget “Kreativa Europa” som kom i slutet av november förra året.

För två månader sedan arrangerades en välbesökt konferens i Stockholm på temat “Det europeiska projektets framtid”. Jag har skrivit en rapport för Intercult som arrangerade ihop med Riksteatern.

Rapporten finns att ladda ner här.

I rapporten bygger jag bland annat vidare på min nyårskrönika om “det stora skiftet”, nämligen att kulturen betraktas som en motor i utvecklingen generellt. Detta synsätt har varit på gång länge, men från början möttes s.k. aspektpolitik och nyttoargument med skepsis från inte minst kultursektorn själv.

Rapporten diskuterar utöver detta kulturpolitik på europeisk nivå och varför tiden verkar vara mogen för en nyttoorienterad syn på konsten och kulturen.

Intercult är över huvud taget på hugget när det gäller att stimulera en diskussion om europeisk kulturpolitik. Ibland blir det gensvar och i fredags bjöd Kulturdepartementet in till ett första rundabordssamtal om Kreativa Europa. I mars arrangerar Intercult ytterligare träffar för den som vill veta mer om idéprogrammet.

-

PS. Fler rapporter kommer snart! På torsdag släpper Tillväxtverket rapporten “Musikbranschen i siffror” som jag och Linda Portnoff har skrivit och utrett på uppdrag av Musiksverige.

Vad arbetar Ungdomsstyrelsen med?
Ungdomsstyrelsen är en statlig myndighet som arbetar med flera olika uppdrag utifrån den nationella ungdomspolitiken och det innebär ofta tvärsektoriella utmaningar. Kultur och fritid är ett av fem huvudområden inom ungdomspolitiken, där vi genomför utredningar och håller i utbildningar. En stor del av Ungdomsstyrelsens arbete handlar också om att fördela bidrag till olika organisationer.

Vad kom ni fram till i utredningen om ungas kulturvanor?
Uppdraget innebar att studera ungas egna kulturutövande, både vad de gör och hur de upplever det, vilka olika offentliga stöd det finns och hur de fördelas. Resultatet visar att kulturutövandet är väldigt omfattande, en mycket stor andel av ungdomarna ägnar sig åt kultur på sin fritid vilket är positvit. I undersökningen valde vi att använda oss av ett brett kulturbegrepp där exempelvis dans, bild, teater  ingick men också hantverk, slöjd, lajvande, vara DJ och nätkultur som att skapa och lägga upp film på YouTube. Förvånande för oss var att bild och slöjd utgjorde en så stor del av ungdomars kulturutövande.

Andra intressanta resultat såg vi när vi tittade närmre på utövandet utifrån ålder och kön. I musik- och kulturskolor, där de flesta är upp till tretton år, dominerar tjejer och kulturutövandet innebär framför allt musik. Längre upp i åldrarna, 13-24 år, visar statistik från studieförbunden att förhållandet är det motsatta så någonstans där på vägen så försvinner tjejerna. Där kan man ju fundera på i vilken mån tjejer prioriterar annorlunda men också i vilken mån man i dessa verksamheter når fram till tjejer och bygger en verksamhet som tilltalar tjejer.

Hur ska man gå tillväga för att förbättra hur ungdomars kulturutövande representeras i kulturpolitiken?
En sak som vi har uppmärksammat i det här arbetet är en ganska grundläggande fråga. När man pratar om barn och unga och kultur så menar man ofta underförstått att det berör personer upp till 18 år. Men om man tittar på den nationella ungdomspolitiken så ingår även gruppen 19-25 år. Vad vi har sett i bland annat den här utredningen är att den gruppen ibland riskerar att glömmas bort inom kulturpolitiken. Det kan ju vara en medveten politisk prioritering men man ska också fundera över att den här gruppen ofta är ekonomiskt svagare än äldre så det kan finnas skäl att göra särskilda insatser för dem.

I rapporten föreslås att ungdomars kulturutövande bättre bör följas upp. Hur går arbetet vidare med detta?
Ja, vi för en kontinuerlig dialog med de andra myndigheterna som sysslar med detta, Kulturrådet och Myndigheten för kulturanalys. Kulturrådet kommer i uppföljningen av kultursamverkansmodellen utgå mer utifrån de åldersindelningar som vi har lyft fram som nödvändiga för en bra uppföljning så att man bättre kan se vad som görs för barn och unga.

Nu är programmet inne i den andra fasen som leds av Claire Donovan som försöker hitta nya sätt att utvärdera och mäta kultur. Hon har bland annat dragit igång en blogg, Priceless?, om idéen om att mäta kultur där verksamma i kultursektorn välkomnas att ge sin syn på ämnet. Donovan har en akademisk bakgrund inom “kunskapens sociologi” och har skrivit ett intressant inlägg om att mäta effekter av forskning som är relevant även för kulturområdet.

O’Brien skriver i en kommentar om den andra fasen att vi nu är i början på en diskussion som är mycket större än kultursektorn. Där vi på allvar behöver ifrågasätta ekonomisk värdering och ekonomiämnets användbarhet och begränsningar. Kultursektorn kan visa oss en vision om hur det goda samhället skulle kunna se ut och sedan kanske kunna visa oss hur ekonomi passar in i den visionen, skriver O’Brien.

Smekmånaderna är snart över. Snart släpps era första rapporter. Vad handlar de om?
Vi har tre rapporter som går till trycket inom kort:

Årsrapporten beskriver myndighetens uppbyggnad, bemanning och hur vi har påbörjat arbetet inom våra sex huvuduppgifter. Där ges också en kort presentation av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen.

Den första av våra årliga rapporter till regeringen, Kulturanalys 2012, inleds med en omvärldsanalys där vi bland annat fördjupar oss något i begreppet medborgarperspektiv och ger en internationell utblick som belyser effekter av nedskärningarna inom kultursektorn i några utvalda länder. Därefter problematiserar vi uppdraget att belysa kulturens samlade finansiering och utvecklar vi några tankar om hur vi ska arbeta med samhällsekonomiska analyser. Rapporten innehåller en liknande analys av vårt uppdrag att bedöma effekterna av den statliga verksamhetssyrningen. Vi presenterar också resultat av våra utvärderingar av kultursamverkansmodellen och regeringens satsningar på jämställdhet inom inom film, musik och historiska muséer. Rapporten avslutas med en beskrivning av det kulturpolitiska forskningsfältet och några tankar om hur vi ska arbeta vidare med forskningsfrågorna i framtiden.

Den tredje rapporten, Kultursamverkansmodellen – en första utvärdering, är en särredovisning av vår första utvärdering av kultursamverkansmodellen som riktar sig en bredare publik.

Varför behövs det en myndighet för kulturanalys och varför nu?
Anledningen till att myndigheten bildades var att regeringen ville skapa en fristående myndighet som huvudsakligen skulle ha granskande och utvärderande uppgifter. Tidigare hade myndigheter som ansvarar för att genomföra kulturpolitiken och fördela statliga anslag – främst Kulturrådet – också ansvaret för att utvärdera resultaten av sin egen verksamhet, vilket kanske inte är så lyckat. Att bilda fristående analysmyndigheter är för övrigt en generell trend inom flera politikområden. Det finns nu ett tiotal sådana myndigheter där kulturanalys och vårdanalys är de två senaste.

Vad kommer det innebära att ni har blivit utsedda att fungera som statistikansvarig myndighet för kulturområdet?
För oss är det en stor styrka att ha direkt tillgång till statistiken inom kulturområdet. Det gör att vi snabbt och smidigt kan kombinera kvantitativa och kvalitativa data i våra utvärderingar. Vi har också spännande planer för hur statistiken kan utvecklas i framtiden. Bland annat vill vi utveckla det vi kallar för ”snabbstatistik” och skapa en webbplats – kulturfakta.se – där alla som är intresserade ska kunna få tillgång till statistik på ett enkelt sätt. Men först och främst handlar det om att utveckla och förbättra den statistik som redan finns. Vi hoppas nu bara att regeringen avsätter rimliga resurser för detta, så att vi kan fullgöra vårt uppdrag på bästa sätt.

Vilka är de viktigaste forskningsområdena för det kulturpolitiska området? Var finns de allvarligaste kunskapsbristerna?
Ett område där vi generellt sett saknar kunskap är hur den digitala utvecklingen påverkat kulturvanorna, särskilt i de yngre åldersgrupperna. Dels saknas uppgifter nästan helt för barn yngre än 10 år, dels är de frågor som ställs formulerade på 1970-talet och därför inte anpassade till de senaste 10-15 årens utveckling av digitalt distribuerad kultur.

Vi har inte heller någon bra kunskap om hur kulturens finansiering egentligen ser ut. Vi har hyfsat bra kunskap om de offentliga medelströmmarna, men hur stor är den privata finansieringen? Hur stort värde har alla ideella insatser?

En annan viktig fråga för kulturpolitikens framtida inriktning är hur den offentliga infrastrukturen för kultur – med den menar jag statligt, regionalt och kommunalt finansierade museer, teatrar, orkestrar, bibliotek osv – påverkas av olika förändringar i omvärlden, till exempel regionaliseringen, internationaliseringen, den digitala utvecklingen, förändrade villkor på arbetsmarknaden för kulturskaparna, upplösningen av gränser mellan producent och konsument, mellan professionell och amatör etcetera.

Mycket spännande är också att se på hur kultur kan föras in som en fjärde faktor i arbetet med hållbar utveckling, vid sidan av ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.

Ni har fått ett särskilt uppdrag från regeringen att till i höst fundera kring kulturindikatorer för utvärdera de kulturpolitiska målen. Berätta mer!
Det finns inte så mycket mer att berätta i nuläget. Det vi ska göra är att analysera hur kvalitativa och kvantitativa indikatorer kan utvecklas för att utvärdera effekterna av den nationella kulturpolitiken. Vi har haft vissa inledande diskussioner med departementet kring detta, men uppdraget är än så länge ganska öppet. Det vi har gjort så här långt är att titta på liknande system i andra länder för att se vilka indikatorer de använder, men så mycket mer har vi inte hunnit.

Hur ska ni lyckas mäta kvalitet?
Det är en bra fråga, som man brukar säga. Det första som jag vill vara mycket tydlig med är att vi själva inte på något sätt kommer att uttala oss om konstnärlig kvalitet. Däremot är det inte ointressant att beskriva hur andra upplever att kvaliteten påverkas av olika politiska beslut, och det är något som vi kan och ska kartlägga. Vill man göra någon form av oberoende bedömning av hur kvaliteten i olika kulturella och konstnärliga verksamheter utvecklas måste man anlita externa sakkunniga, på samma sätt som man gör när man bedömer kvalitet i forskning. Det är dock förknippat med många problem och stora kostnader, så det är något som vi inte planerar att göra inom den närmaste framtiden. Att värdera verksamheter och bedöma kvalitet ur andra aspekter är däremot något som ligger i vårt uppdrag och något som vi som professionella utvärderare är experter på.

Civilsamhället har allt oftare lyfts fram för sin betydelse i samhället och inte minst för ett aktivt kulturliv. Visst har det funnits konspirationsteorier kring detta. Vill regeringen egentligen betona civilsamhällets värde för att kunna dra ner på den offentliga budgeten, är till exempel en fråga som hörts. Men kulturlivet har svarat med att godkänna utpekande och (försöka) formera sig som en tydlig part, framför allt på nationell nivå.

Idag lämnades en ny rapport över till kulturministern. Diskussionen från Södra teatern visas i klippet ovan och rapporten kan beställas eller laddas ner här. Bakom arbetet står Kulturrådet, Riksteatern och Riksantikvarieämbetet.

Från pressmeddelandet: “Det finns många tecken på att civilsamhället är tillbaka in i kulturpolitiken på allvar, konstateras i rapporten. Genom kultursamverkansmodellen har det ideella kulturlivet fått ökad synlighet och inflytande. Människors ideella engagemang ligger på fortsatt hög nivå i Sverige. Flera forskare talar om en civilsamhällets tredje våg. Samarbete förekommer redan på många platser och i olika sammanhang på ett naturligt och respektfullt sätt.”

Filmvetaren och kritikern Hynek Pallas kommenterar filmavtalet med att det är positivt att det är teknikneutralt men pekar på vissa teknikaliteter i avtalet som kan komma att ge biografägarna ett incitament att visa mindre smal film. Pallas skriver även i SvD om Polen som istället för ett filmavtal har infört en särskild filmskatt vilket har inneburit att den polska filmen upplever en kraftig boom, både i antalet filmer som produceras och antalet besökare.

Apropos alternativa visningsfönster så gjorde Kulturnytt på Sveriges Radio nyligen en intressant serie i tre delar om kultur som riktar sig till mobiltelefoner som plattform. Den första delen handlar om filmbranschen och hur filmskapandet påverkas när det produceras direkt för mobilen. Bland annat innebär det att historien måste göras mer rak och att andelen närbilder ökar än vid “vanlig” film. Den andra och tredje delen handlar inte om film utan om mininoveller och barnkultur för mobilen.