Mitt bidrag handlar om behovet av en digital kulturpolitik, och föreslår en mycket konkret modell för att komma igång med en sådan. Det är en modell som jag gillar skarpt och som jag tänker återanvända fler gånger, inte minst för att fånga kulturpolitikens viktigaste avvägningar generellt.
Framför allt försöker texten förklara varför en digital kulturpolitik — eller mer korrekt: en kulturpolitik som anpassar sig till digitaliseringen — handlar om mycket mer än upphovsrätten, utan medför många fler och djupgående konsekvenser.
Jag ska försöka återkomma mer om den här boken, men tills vidare:
I förra veckan ringde Konstnären och idag ringde Fokus och ville diskutera samma sak — varför kulturen inte tar större plats inför valet. Till att börja med är det förstås en korrekt observation: kulturen är allt annat än en valfråga, oavsett vad Aftonbladet idag försöker antyda och piska upp idag. Den lågmälda “duellen” i dagens DN illustrerar (Pagrotskys svar, Adelsohn Liljeroths svar).
Jag skrev redan förra sommaren från Almedalsveckan att kulturen inte skulle bli en valfråga 2010. En bland flera förklaringar beror på partiledarna sällan eller aldrig lyfter fram kulturen som en central politisk fråga. Det beror såklart på att kulturpolitiken inte fångar eller lockar väljare (den är ju främst inåtblickande), men också på — vilket blir allt tydligare — personligt ointresse. Två illustrationer:
Nöjesguiden frågade statsminister Reinfeldt: “Norén eller Hjalmar?” Han svarade: “Jag ser hellre en bra musikal.” Jag funderar varför han inte bara säger något av alternativen — och kan inte se en annan anledning än att Reinfeldt vill göra sig folklig, det vill säga alienera sig från “kultureliten”. Alternativet är förstås väldigt ärligt: “Kulturpolitisk finansierad kultur eller kulturarv?” Svar: “Det där bryr jag mig inte om. Jag väljer hellre något annat.”
I tv-soffan satt statsministerkandidat Sahlin i förra veckan. Hon verkar i övrigt mycket mer kulturintresserad, men fick frågan om hon kunde nämnda fyra kvinnliga, nu levande konstnärer. Bland fyra namn nämnde hon… Liza Marklund. Hur blir det då när konstnärers villkor diskuteras på det centrala s-bordet, när är en av de mest inkomstbringande författarna ligger högst upp top-of-mind? (Andra namn som hon nämnde var dessutom Marie-Louise Lindberg de Geer Bergenstråhle (sic!), Pernilla August och Ulrika Hyman (sic!) Vallien.) Vill Sahlin också vara folklig när hon säger så eller kommer hon verkligen inte på andra namn, inte ens andra författare? Hur som helst, grattis KRO… här är er utgångspunkt!
Torsdagen i Visby är socialdemokraternas dag och börjar med att Mona Sahlin sprider 89 tusenlappar från kallbadhusets brygga. Hon säger att hon vill omprofilera socialdemokraterna till ett kulturparti framför allt. “Därför att kulturen är den enskilt viktigaste frågan”, säger hon. I en eventuellt kommande regering ser hon sig helst som kulturminister.
Summan som hon sprider för vinden motsvarar vad mer än hälften av bildkonstnärerna i Sverige tjänar mindre än den genomsnittlige svensken under ett år. “För de flesta är löneskillnaden ännu större”, säger Sahlin. Halva gruppen tjänar mindre än 10.850 kronor i månaden medan medianlönen i Sverige ligger på 18.200 kronor (uppgifter från 2008).
Pengarna kommer från analysföretaget QNB Volante som annars hade storhandlat på ICA tre gånger för pengarna. “Vi gör det för att det här för att sätta allt fokus på kulturpolitiken. Kulturen är kittet som resten av samhället snurrar kring”, säger företaget i ett uttalande.
Nä, så här var det förstås inte. Varför inte, kan man fundera över.
Efter några intensiva dagar i Almedalen är jag rätt trött.
Jag blir nog aldrig att en sådan som älskar den här typen av tillställningar, aldrig en som älskar mässor, konferenser och andra massmöten. Jag gillar helt enkelt inte alltför många relationer på en och samma gång.
Ibland tror jag att det beror på att jag är för social.
Är man för social, är det svårt med så många människor. Man ger och man tar, och till sist blir man helt utspädd.
Det vore nog lättare om man hade lite hårdare hud.
Dessutom är jag fortfarande skeptisk till hela den här fixeringen vid mingel, möten och mötesplatser. Det är något som inte stämmer. Hur många miljoner kostar det? Den frågan ställde sig även Arvid Malm i Aftonbladet i går, men jag tror att det är ännu mycket mer än han uppskattar, om man också räknar in alla organisationer – och personer – med offentliga anslag.
Och vilka kommer det egentligen till del? Jag har gått på flera bra seminarier den här veckan, men känt eller känt igen i princip ALLA som har varit där. Det är alldeles för mycket kompisar som pratar för kompisar i Almedalen – och man kan undra om det verkligen är värt alla miljonerna?
Jag vill nog fortfarande hävda att det finns en klar övertro på möjligheterna att påverka i Almedalen.
Även om jag lite grann ändrade uppfattning i dag. Eller egentligen började det i går. Min almedalssambo Kristina Rennerstedt gjorde ett föredömligt arbete att förklara vikten av att uppmärksamma den utredning som nyligen föreslog att kultur ska ta plats bland de ändamål som gör stiftelser skattebefriade.
Det här var en fråga vi uppmärksammade redan på den tiden då jag satt i Kulturrådets styrelse och Kristina var generaldirektör. Hon var redan då drivande, medan jag på klassiskt forskarmanér ville utreda frågan innan jag bestämde mig för vad jag tyckte.
Men sedan dess har jag haft en massa år på mig att göra det. Jag har skrivit böcker om Stiftelsen framtidens kultur och om Sparbanksstiftelsernas kultursatsningar och jag håller just nu på med en rapport åt Sten A. Olssons stiftelse för forskning och kultur (”Stenastiftelsen”). Och jag har för länge sedan bestämt mig för vad jag tycker.
Som alla som följer den här bloggen vet har jag sedan tjatat. Och tjatat. Jag tror jag har nämnt frågan i varenda paneldebatt jag har deltagit i de senaste åren – för döva öron.
Men Kristina, som både är bättre på att uttrycka sig och har mera pondus, lyckades äntligen bryta igenom i går, Sveriges Radio hängde på, och så var bollen i rullning.
Och i viss mån får jag ändå klappa mig själv på axeln för att jag lyckades fånga passningen från Kristina och fortsätta i dag, bland annat genom att göra en rockad i min egen paneldebatt, som helt fastnade i sponsring, och passa bollen vidare till Mats Sjöstrand, f d generaldirektör för Skatteverket, som uttryckte att han också tyckte att det var en viktig utredning och kanske en framkomlig väg för att öka den privata kulturfinansieringen.
Så äntligen, ÄNTLIGEN verkar frågan få uppmärksamhet. Efter sjukt många år.
Och för alla som ännu inte har fattat att den här utredningen finns: här är den IGEN!
Över huvud taget var dagens första paneldebatt rätt kul. Ett tag höll jag på att ge upp, då det enbart handlade om sponsring, men sedan tog den bra fart igen. Kulturhusets Eric Sjöström är ju alltid en fantastisk tillgång, som inte räds för att utmana allt och alla med ett stort leende på läpparna. Nordeas Tomas Björklund var en ny, trevlig bekantskap, som var både slängd i käften och klok. Och SIDA:s nya ordförande, tillika Skatteverkets f d generaldirektör, Mats Sjöstrand, kände jag direkt stort förtroende för. Vi var faktiskt de som stod mest på samma sida, inte minst i diskussionen om lotterivinster från Svenska Spel, som är en komplicerad fråga. Samt i behovet av att skilja på olika typer av privat finansiering.
Eftermiddagen var lite mindre upplyftande. Våra duktiga konstnärer i SKISS gjorde i och för sig bra ifrån sig och BITVIS var det intressant att höra hur kulturutskottets ledamöter resonerade, men sedan var det forskarnas tur och då blev det svårt för mig. Jag känner mig inte, som man säger på franska, ”bien dans ma peau”, bra i mitt eget skinn, i sammanhanget.
Det är en konstig känsla att vara en rätt säker person på förmiddagen och en helt annan osäker person på eftermiddagen, trots att det på ytan kan tyckas vara samma kontext: paneldebatt i Almedalen.
Fast Almedalen har förstås många ansikten. Ibland är det faktiskt mest som ett gigantiskt vuxendagis. Eller som en charterort. Jag har hela tiden gått runt och känt mig som på Rhodos 1981. Det är exakt samma känsla: sol, värme, mängder av rosévin, degiga baguetter, flyers och inkastare vid varje dörr.
Även om det självklart har funnits en massa bra seminarier. Flera seminarier på Länsteatern, under Kultur i Almedalen, har till exempel varit superbra. Folk har varit i sitt esse, och satt poäng efter poäng.
Ändå blir jag trött. Kanske för att det inte finns några direkta skiljelinjer mellan partierna när det kommer till kultur. Kanske för att det alltid är samma personer på alla seminarier, precis som Tobias också konstaterar. Kanske för att man har hört precis ALLTING förut.
Jag har nästan inte stött på en enda tanke den här veckan, som jag inte har hört förut. Bara det är ju rätt skrämmande.
Med ett undantag: Peje Emilssons idé om att aktiebolag borde kunna dela ut en eller ett par procent av vinsten till allmännyttiga ändamål, vilket var en fråga som tyvärr aldrig följdes upp. Jag måste komma ihåg att ringa honom i höst och fråga!
Några andra stannar också i minnet, även om de inte var helt nya. Carl Rudbecks idé om att kulturens roll framför allt är att skapa misstänksamhet och misstänksamma medborgare, gillar jag. Och likaså är jag helt med på Boa Ruthströms idé om att fundera över hur kulturella och kreativa näringar kan föra pengar tillbaka till den konstnärliga kärnan (det skriver jag förresten om i UNT:s sommarserie). Liksom jag måste säga att jag är djupt imponerad över hur pålästa och pedagogiska Johan Bengt Påhlsson, Margita Björklund och, som sagt var, Kristina Rennerstedt var.
Lite mindre roligt, och faktiskt väldigt obehagligt, tycker jag däremot att det var när Carl Rudbeck buades ut och någon i publiken låtsades rikta en pistol mot hans huvud, för att han uttryckte tankar som är tabu i kulturvärlden. Sådant gör också mig rädd, och vi försökte ta reda på varifrån han som gjorde det kom, men han vägrade att svara.
Stämningen var dock lite av “Reclaim the Arts”, och man kan mycket väl tänka sig att ett framtida kulturpolitiskt spår kommer att bli ännu mycket mer radikalt. Det ligger i luften.
Spår av det kunde man höra när Stina Oscarsson i Kulturmanifestationen uttryckte en idé om att kultursektorn borde ta tillbaka begreppet “kultur” och inte låta andra använda det.
Här fattar jag dock inte riktigt hur man tänker. Varför skulle kultursektorn ha monopol på begreppet kultur? Och varför låter man den ekonomiska sfären ta det på begrepp som tillväxt och vinst? Kan man inte börja prata om olika sorters tillväxt och olika sorters vinst; måste man alltid prata om ekonomisk tillväxt och ekonomisk vinst? Speciellt tillväxt, ”growth” på engelska, har ju verkligen inget med ekonomi att göra per automatik. Växa kan man ju göra på många sätt, och allt som oftast innefattar det ju, i vuxen ålder, att bli klokare.
Sedan måste jag erkänna att jag själv blev upplyft av att stundtals lämna kultur- för forsknings- och utbildningspolitiken. På de seminarierna var det mycket mer folk och debatten var hetare, med tydligare skiljelinjer mellan de rödgröna och alliansen. Att det dessutom var fullt av studenter där – varav ett gäng från Handels – gjorde mig lycklig. Studenternas engagemang är ju en av orsakerna till att det är så mycket roligare och fräschare med högskolepolitik! (På samma sätt som ett större engagemang från publiken i kulturpolitiken säkert skulle gynna diskussionen om densamma.)
På ett personligt plan känner jag mig också nöjd. De närmsta tre åren kommer jag nämligen att trappa ned på mitt engagemang i kulturen till förmån för just högskolan – och efter den här veckan känns det som helt rätt val!
Innan dess ska jag dock ha semester, så nu tar jag en välbehövlig paus.
Jag vill härmed bara meddela att regeringen förordnat mig som ledamot i den statliga myndigheten Nämnden för hemslöjdsfrågor till och med 30 juni 2013.
Jag kan mycket lite om specifika hemslöjdsfrågor, men jag antar att när jag fick ett samtal på kulturministerns begäran berodde det snarare på kunskap om kulturföretagande.
För min del blir det roligt att lära sig mer om något nytt och få träffa inspirerande människor, både hantverkare och andra i styrelsen. Jag ser inte att uppdraget ska påverka min roll som oberoende analytiker.
Jag tog i morse beslutet att välja bort dagens seminarier om kulturpolitik under Almedalsveckan. Jag kände för att ta möjligheten att få nya intryck och ny kunskap.
Och så rätt jag gjorde.
Svensk Scenkonst har skapat ett centrum för kulturpolitisk diskussion på Länsteatern och varje dag intervjuas partiernas kulturpolitiska talesperson suveränt av generaldirektören Sture Carlsson och Kerstin Brunnberg, journalist och styrelseordförande för Kulturrådet. Bra arrangerat verkligen — men en klar nackdel som speglar kulturens roll i politiken: medan man håller sig inom en snäv cirkel i Visby för övriga seminarier måste man verkligen bestämma sig för att ta sig till de här diskussionerna, eftersom Länsteatern ligger tillräckligt långt borta från för att inte locka spontanbesökare. Dessutom kan man inte smyga in och ut, utan måste gå förbi scenen och sätta sig.
Resultatet är att det är de redan invigda som tar sig dit. Tyvärr.
Men vad som skrämmer mig — även om jag inte blir förvånad — är Kulturhuschefen Eric Sjöströms rapport från diskussionen om ideologi. Publiken började bua då Carl Rudbeck föreslog ökad privatfinansiering. Eric skriver: “… då undrar jag: är det ett sånt debattklimat vi ska ha? Måste man bua ut någon som tycker annorlunda?“.
Kulturpolitikens dilemma idag och ett stort hinder för utveckling: rundgång i en ekokammare. Det är bara upphovsrättsdiskussionen som rymmer en spännvidd av flera perspektiv; men den frågan har ju kulturpolitikerna inte erövrat.
Hur var det nu igen? Var den inte konsten som skulle utmana och gå i täten? Är det inte nya och oväntade kopplingar som föder kreativitet?
Well well. Tyvärr kändes det som de utmanande fritänkarna fanns någon annanstans, för att diskutera andra frågor.
Välfärdens finansiering till exempel. Min stora behållning idag var presentationen av Per Borgs rapport (“Borgkommissionen”), ett resultat av ett samarbete från två olika politiska kanter, Arena respektive Timbro.
PS. Nu har jag lämnat Gotland. Men fortsätt följa Eric Sjöströms blogg för rapporter. Eller, för all del, prata med någon som inte håller med.
Det är valår vilket alltid höjer temperaturen lite extra på Gotland när Almedalsveckan äger rum i juli. Ett flertal programpunkter innehåller frågor som är intressanta ur ett kulturekonomiskt perspektiv från flera och skiftande typer av organisationer.
Kommentera gärna om vi har missat något?
Ett av de mer ambitiösa programmen arrangeras av ett samarbete mellan Svensk Scenkonst, Kulturrådet, Riksteatern, Länsteatrarna i Sverige och Länsteatern på Gotland. Programmet innehåller bland annat ett par punkter om kulturfinansiering, en punkt om samarbete mellan kultur och näring utifrån ett forskningsprojekt i Glasriket i småland och en punkt om samverkansmodellen. Programmet innehåller även separata utfrågningar av samtliga riksdagsparties talespersoner i kulturfrågor. Följ även detta initiativ via deras facebookgrupp.
“Koalition för kulturdebatt” är ett samarbete mellan 15 organisationer med bland annat ABF, TCO, KRO/KIF och tankesmedjan Arena idé. Koalitionen har ambitionen att göra kulturen till en valfråga och arrangerar en manifestation den 6 juli. I samband med manifestationen släpper de även en bok med visioner för en framtida kulturpolitik.
Ytterligare programpunkter med kulturekonomiska perspektiv i urval:
Gratis är rubriken på ett seminarium om konstnärers roll i samhälle och arbetsliv, med utgångspunkt från de projekt på olika arbetsplatser som har pågått under en längre tid.
Västra Götalandsregionen satsar som vanligt friskt, med flera programpunkter om kultur och kreativitet. Till exempel om vad som händer i mötet mellan konstnärlig forskning och regionutveckling. ALMI:s seminarier kan också vara värda att nämna, speciellt det första som behandlar vikten av förebilder, där bland annat Melina Wrede från Popkollo deltar.
Se även DN:s sammanställning av kulturen i almedalen.
Jag lider av en lätt släng av dyskalkyli, och blir alltid osäker på mitt eget räknande.
Kulturrådet hävdar bestämt, utifrån uppgifter från Kultur & Näringsliv, att den svenska kultursponsringen uppgår till cirka tio kronor per invånare och att det utgör en “bråkdel” av den brittiska (någonstans i rapporten tror jag till och med att det står att den brittiska uppgår till 140 kronor per person).
Nu mejlar vi fram och tillbaka, för när jag ser till Arts & Business uppgifter verkar den brittiska sponsringen i själva verket uppgå till cirka 20 kronor per britt.
Eller så räknar jag fel.
Sponsringen utgör i Storbritannien, enligt Arts & Business, 17 % av de privata investeringarna, som totalt uppgår till cirka 7 200 miljoner kronor (beroende på växelkursdag). Delat på 61 miljoner invånare får jag det till cirka 20 kronor per person, vilket i och för sig är dubbelt så mycket som i Sverige, men ändå… en “bråkdel”?
Eller så räknar jag fel.
Men om jag inte har räknat fel, retar det mig lite grann att Kulturrådet står på sig och att de så ohämmat köper lobbyisternas uppgifter.
Å andra sidan är ju alla siffror så osäkra på det här området att det kanske inte spelar någon roll.
Apropå dyskalkyli, eller förhoppningsvis icke-dyskalkyli, fick jag i måndags för första gången se Finansdepartementet in action live. Anders Borg inledde med ett brandtal för kulturen, och fortsatte i samma stil. Jag, som tidigare varit kritisk, måste erkänna att jag blev rätt imponerad.
Maken till minister har jag nog inte träffat; smart, snabb, påläst, strategisk och social. Det var faktiskt riktigt kul att studera hur han agerade, hur han snabbt antecknade allas förnamn så fort de tog till orda och sedan vinnlade sig om att tacka dem med namn. Hur han småskämtade och framställde sig själv som prestigelös samtidigt som han hade järnkoll. Hur han skapade en vi-stämning och talade som värsta landsfader. Helt utan den ekonomiska retorik som jag, en gång i en krönika, anklagade honom för att använda i början.
Fast kanske är jag för lättcharmad. Min mer rutinerade kollega viskade att det bara var valvänlighet.
Sakfrågan om moms i den ideella sektorn får jag däremot återkomma till. Den har en massa dimensioner, som jag inte riktigt har sorterat ut – än.
(Och dessutom är jag själv en urusel lobbyist (gissa varför jag slutade på just Kultur & Näringsliv efter 100 dagar…), som har svårt att låta bli att se både för- och nackdelar.)
Att det inte är något bra förslag för Dansens hus är dock uppenbart och jag kan likaså förstå Svensk Scenkonsts argument om att det vore bra om hela scenkonstområdet behandlades enhetligt.
Å andra sidan förstår jag fullt ut viljan att utgå från associationsform snarare än bransch.
Och jag tycker absolut att det är jätteviktigt att föreningslivet får frodas och att vi måste motverka en bolagisering av den ideella sektorn.
En sak som inte kom fram i diskussionen är den viktiga frågan om kultur ska börja betraktas som ett allmännyttigt ändamål i stiftelsesammanhang, eller inte. Det tror jag är en fråga som kan vara av stor betydelse för kultursektorn på sikt och som jag tidigare har berättat om har det gjorts en utredning som föreslår precis det.
Det tror jag är en mycket viktigare fråga än sponsring!
Den 14 juni leder Tobias Nielsén ett seminarium i Linköping om ett svenskt perspektiv på grönboken. Seminariet arrangeras av Generator tillsammans med regionförbundet Östsam. Kan du inte närvara? Seminariet livesänds via webben klockan 09:30-10:30 här. Ladda ned inbjudan här för mer information och anmälan.
– Grönboken innebär en start på ett andra kliv för EU. Från att under några år börjat diskutera och fundera kan vi se grönboken som en seriös fördjupning, säger Tobias Nielsén.
En av förslagspunkterna som tas upp i grönboken syftar till att skapa tillgång till finansiering. Den handlar om betydelsen av att öka förståelsen hos investerare och banker om potentialen som finns i de ”immateriella värden” de kreativa och kulturella sektorerna bidrar med.
Exempel på åtgärder för att främja investeringsviljan är att:
hjälpa till med att hitta ett gemensamt språk för finansmarknaden och de kulturella och kreativa sektorerna.
samla expertis från flera sektorer för att bedöma företag och deras projekt för att bevilja lån.
utveckla former för ”gräsrotsfinansiering”.
inrätta en produktionsgarantifond på EU-nivå.
En annan punkt handlar om att bättre matcha färdigheterna inom den kulturella och den kreativa sektorn. Detta område handlar i huvudsak två punkter:
Kartlägga vilka färdigheter som finns inom dessa sektorer.
Kommunicera vilka dessa färdigheter är till funktioner som kommer i kontakt med dem, till exempel förvaltning, banker och finansinstitut och personer inom teknikföretag.
Detta kan göras genom att:
inrätta partnerskap mellan utbildningar och företag.
inrätta kuvösmiljöer eller inkubatorer.
utbilda personer på förvaltningar etc.
skapa coachingprogram där personer inom de kulturella och kreativa näringarna kan byta erfarenheter med varandra.
Pelle Snickars, forskningschefen på Kungliga biblioteket, mejlar. Han är tillsammans med Jonas Andersson, doktorand vid Goldsmiths college, redaktör för antologin “Efter Pirate Bay“.
Snickars vill att jag ska godkänna slutversionen av mitt bidrag till antologin som kommer ut i oktober. Jag har skrivit om att en kulturpolitik framåt måste rycka sig bort från Matteusprincipen — åt den som har ska vara givet — och ta hänsyn till en rad nya utmaningar.
Min bakomliggande poäng är att en digital kulturpolitik inte bara handlar om “digitala frågor”, till exempel upphovsrätt. Sedan ställer jag upp olika vägval utifrån den begåvade modellen som byggs upp i François Matarassos och Charles Landrys artikel “Balancing Act: Twenty-one Strategic Dilemmas in Cultural Policy” från 1999. Jag har länge tänkt utforma en svensk variant av modellen och det här blir ett första försök.
Matarasso och Landry ställer upp olika motpoler, inte för att det handlar om val antingen eller, utan för att tvinga fram ställningstaganden. Några markerar den ideologiska grundsynen som bildar ramverket för all kulturpolitik. Andra är mer inriktade på verkställande utifrån det preciserade ramverket. Till exempel:
Andra vägval som jag ställer upp är eget skapande/professionalism, livskvalitet/avkastning, privat/offentligt och förvaltning/experiment.
Nedan från min inledning (hur den ser ut just nu):
Om sjuttiotalets kulturpolitik handlade om att förse medborgarna med kultur är situationen radikalt annorlunda idag. Ett mediesamhälle har växt fram och ytterligare accelererats av Internets möjligheter att skapa och sprida kultur i form av musik, bilder och text. Utmaningen är inte längre att förse medborgarna med kultur, eftersom det snarare råder ett överutbud av kultur. Vi översköljs av musik, texter och bilder via tv:n, datorn, mobiltelefonen och i det offentliga rummet. I stället väcks andra frågor. Är vi nöjda med den sorts kultur som flödar, ofta producerad på en annan plats, ofta på andra språk än på svenska, ofta utan filter och mellanhänder? Vad är viktigast, att många får vara delaktiga eller att det finns utrymme för professionella konstnärer?
En kulturpolitik för 2010-talet måste hantera en rad avvägningar. För vilka är kulturpolitiken främst till för? Några få professionella, amatörerna eller publiken? Ökar Internet betydelsen av möten och levande kultur? I så fall, ska de stimuleras? Ska butiker som säljer kulturprodukter stödjas, för att de annars inte kan överleva? Därtill måste man fråga sig om inte samskapande över nätet skall uppmuntras och stödjas likadant som studiecirklar och föreningsaktiviteter; tänk körsång och målarkurser?
Andra skribenter är bland andra Andreas Ekström (skribent), Daniel Johansson (Datavetenskap, KTH), Johan Söderberg (Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet), Kajsa Klein (JMK, Stockholms universitet), Karl Palmås (Handelshögskolan Göteborgs universitet), Karl Sigfrid, (riksdagsledamot), Kristopher Schollin, (Juridiska institutionen, Göteborgs universitet), Lars Ilshammar (Arbetarrörelsens arkiv & bibliotek), Leif Dahlberg (Institutionen för datavetenskap och kommunikation, KTH), Nicklas Lundblad (Stockholms Handelskammare), Nina Wormbs (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH), Ola Larsmo (skribent och författare), Oscar Swartz (skribent och IT-entreprenör) och Peter Jakobsson (Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola).
Vill du börja prenumerera på 
