Kulturekonomi

Vem vill fortsätta med kulturpolitik?

kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen

Jag läser forskaren Tobias Hardings blogginlägg om David Karlssons “En kulturutredning” (läs intervju här). Harding diskuterar bland annat utifrån mitt inlägg “Nu slutar jag med kulturpolitik” och återger ett citat från Harry Schein som mot slutet av sitt liv, efter långt arbete med kulturpolitik, förklarade: “Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur.”

Många som börjar intressera sig för kulturpolitik verkar tröttna efter ett tag, och de flesta blir aldrig ens intresserade till en början. Kanske är Tobias Harding, som också var en del av Kulturutredningens stab, inne på förklaringen i sin lilla kritik av Karlssons bok: “Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.”

Det är en viktig poäng och jag håller med. Vad som kväver den kulturpolitiska diskussionen är rädslan för konkreta förslag då man måste prioritera. Om man ställer en fråga — till exempel: vad ska kulturpolitiken prioritera, eget utövande eller professionell konst och kultur — blir svaret alltid “båda två”.

Så funkar inte politik. Politik handlar alltid, liksom om ekonomi, om avvägningar. Hur tråkigt det än låter.

Den här oviljan att greppa konkreta och kontroversiella kulturpolitiska frågor skapar svårigheter att komma vidare och fånga in fler intresserade, och faktiskt ha lite roligt när man debatterar eftersom diskussionen då kan inkludera frågor som faktiskt har betydelse. Inte bara prata överslätande om storleken på kulturbudgeten, tillgänglighet och hur viktig barnkulturen är.

Kulturdebatten borde lära från diskussionen om upphovsrätt. I den har tonläget ofta varit högt — tyvärr alltför högt — men det har också varit högt i tak eftersom perspektiven varit många och inspelen blandat det konkreta med filosofiska infallsvinklar.

SAMTAL/David Karlsson: “Håll humöret uppe”

kulturpolitik, Kulturutredningen, litteratur

Emma har tidigare berömt David Karlsson för hans nya bok “En kulturutredning: pengar, konst och politik”. David Karlsson var sekreterare i Kulturutredningen innan han hoppade av efter ett års arbete. I boken ger han sin syn på arbetet och kombinerar med intressanta perspektiv på vad kulturpolitik kan och bör vara.

Till den här veckans analysbrev ställde vi några frågor till honom:

Din bok heter “En kulturutredning”. Räckte det inte med den som kom?
- Nja, det gjorde väl inte det, men jag hade gärna sett att det gjort det. I min bok beskriver jag kulturutredningen som ett haveri. Och egentligen kan man fråga vem som helst i Kultursverige och få samma svar. Det kom ju inte inget konkret ur den. De svåra frågorna som utredningen hade, de sitter det nu nya utredningar och jobbar vidare med. Som frågorna om regionalisering, litteraturstöd och en ny analysmyndighet.

Varför havererade den?
- Det enkla svaret är att den hade för kort om tid. De hade 18 månader på sig och det går inte att utreda något så komplext som hela landets kulturpolitik på 18 månader. I Tyskland gjorde man en liknande utredning och då hade man fyra år på sig och ett mycket mer resursstarkt sekretariat.

När jag läser boken så tycker jag att du slår ett slag för kulturens egenvärde. Var det för mycket aspektpolitik i Kulturutredningen?
- Nja. Jag sympatiserar med grundtanken – att man måste jobba tvärsektoriellt. Men man måste också göra en distinktion mellan kulturpolitik - där det tvärsektoriella är oerhört viktigt – och konstpolitik - som handlar om konstens inre utveckling. Det är det svåra med kulturpolitik, att hålla flera motstridiga tankar i huvudet samtidigt. Jag kan tycka att kulturutredningen blev för endimensionell – det som har med konstens egenvärde att göra fick stryka på foten. Konst måste få vara onyttig för att kunna vara nyttig.

Hur menar du när du säger att kulturen måste vara onyttig för att vara nyttig?
- Man kan jämföra med grundforskning. Den måste följa vetenskapens inre logik. Först när man har gjort grundforskningen kan man produktutveckla och kommersialisera. Det är likadant med kulturen. Vi behöver “onyttig”, självständig spetskultur, som har fått utvecklas enligt sin egen logik. Först därefter har man något som man kan göra företag av.

Vad är den viktigaste kulturpolitiska frågan idag?
- Då skulle jag citera Gunnar Svensson, som jobbade med Bengt Göransson när han var kulturminister, och som fick samma fråga av mig: “Att hålla humöret upp”. Det tycker jag var ett utmärkt svar.

NY BOK: En kulturutredning: pengar, konst och politik

kulturpolitik

Hade jag inte haft så många texter och föreläsningar att själv producera den här helgen, hade jag velat ägna den helt åt att äta semlor och läsa David Karlssons bok om Kulturutredningen. Den är fantastiskt bra!

En verklig grundbok i kulturekonomi – och obligatorisk läsning för alla!

När jag läser, märker jag också hur mycket jag saknar Pierre Guillet de Monthoux och det samtal som en gång i tiden fördes här i Stockholm (nu är han i Köpenhamn). Det var en helt annan typ av samtal om kulturekonomi – så mycket spänstigare, så mycket mer grundat, så mycket öppnare och djupare än det som förs i dag. Och David fångar det fint!

Det är kulturekonomi när kulturekonomi är som allra bäst; när kulturen bidrar till att osäkra ekonomin – vilket är precis vad som behövs! b

PS För övrigt är jag glad åt att jag tackade nej till att ingå i kulturutredningens sekretariat. Jag hade brutit samman under den ledningen. Jag är så glad att jag ibland lyssnar på och följer min intuition!

PPS Och här kom en positiv recension av Magnus Eriksson.

Vad kan vi lära av Norge?

kulturpolitik, Norge

ABF bjöd igår in norske näringsministern Trond Giske, Arbeiderpartiet, till en föreläsning och samtal med Leif Pagrotsky under rubriken “Det norska kulturundret – inspiration för Sverige”. Giske var tidigare kulturminister och drev det norska “Kulturlyftet” innan han blev näringsminister 2009.

“Kulturlyftet” var ett gemensamt politiskt program från de rödgröna som skapat en grund för en ökad satsning på kulturen i Norge. Viktigast av allt är pengar, konstaterade Giske och den norska kulturbudgeten ökade från drygt 5,1 miljarder till nästan 7,9 miljarder 2006-2010.

Framför allt är det tre lärdomar som Giske poängterar att kulturpolitiker och kulturarbetare kan dra av hans erfarenheter. För det första att vara konkreta i vad som ska genomföras och vad det kostar.

För det andra decentralisera och minska byråkratin så mycket som möjligt. Han exemplifierade med att det för en jazzfestival tidigare fanns 14 olika instanser att söka medel ifrån, pengar som egentligen kom från samma kassa. Detta leder till onödigt mycket administrativt arbete för både kulturarbetarna och de offentliga instanserna. Reformer och sammanslagningar är också lättare att genomföra vid utökningar av medlen än vid neddragningar.

För det tredje, vilket han återkom till flera gånger, är att kulturfolk måste ta för sig mer och inte vara så blygsamma och framförallt sluta prata illa om varandra. Giske gör en jämförelse med utbildningsområdet där olika delar inte motarbetar varandra.

- En mattelärare säger aldrig att vi inte ska satsa på norska och en lärare i norska säger inte att vi inte ska satsa på geografi, säger Trond Griske. Detta är ett symptom på en sjukdom som hänger ihop med de små medlen kulturfolk har att röra sig med där en satsning inom ett område innebär att satsningar på andra områden uteblir.

Giske poängterade även kultursektorns betydelse för ekonomin och sysselsättningen där satsningar behövs. Särskilt framhöll han dataspelsbranschen som större än filmbranschen och det intressanta i att den spänner över så många sektorer.

Vad som egentligen styr

framtiden, kulturpolitik, valet

Det är de stora förändringarna som styr, inte enstaka förslag från en sittande nämnd eller regering. Därför är det såklart oerhört intressant — även från ett kulturpolitiskt och kulturekonomiskt perspektiv — hur valresultatet blir i höst.

Som en fortsättning på antologin “Noll Noll” (recension senast i DN igår) så samlar min medredaktör Anders Rydell på pressklubben Desken några personer för att diskutera de stora förändringarna framåt. På onsdag (27 jan) är ämnet: hur blir tiotalets politik? Diskuterar gör Torbjörn Nilsson, politisk redaktör på Fokus, och Karin Eriksson, politisk reporter på Expressen och medförfattare i “Noll Noll”.

Kvällen arrangeras i samarbete med mitt förlag Volante och tidningen Fokus och är öppen för allmänheten. Samtalet börjar kl 18.30 (läs mer här).

Det här är inte kulturpolitik

kulturnäringarna, kulturpolitik, näringslivspolitik

Ur SVT Kulturnyheterna 2009-12-02

Regeringens handlingsplan för “kulturella och kreativa näringar” (73 miljoner kronor) är inte först och främst kulturpolitik, utan företagar- och näringslivspolitik. Men viktig sådan för de många (ca 100.000?) företagare i kultur- och kreativa sektorn. Äntligen en åtgärd för att fånga upp alla dem som så länge fallit mellan de politiska stolarna kultur och näring.

Det försökte jag upprepa igår framför kameran i SVT:s Kulturnyheterna — i Kungliga bibliotekets reception, på väg in i ett seminarium inför en antologi om digital kulturpolitik (mer om detta senare) — men tycker inte att det kom fram.

Leif Pagrotsky fick ordet efter mig i inslaget och betonade att detta inte är kulturpolitisk åtgärd: “Den som påstår det ägnar sig åt illusionsmakeri.”

Men jag har faktiskt inte hört någon som sagt att detta ska ersätta andra kulturpolitiska åtgärder. Det är ju uppenbart att det främst är näringsdepartementet som driver och skaffat fram pengarna till det här handlingsprogrammet. Risken — och misstanken som jag uttrycker i tv-inslaget — är om den här typen av åtgärder underminerar det kulturpolitiska fundamentet. Men jag tror inte att den risken är så särskilt stor (och jag hoppas att jag inte är naiv här).

Det senaste i detta är att det i tisdags kom information om det första konkreta initiativet i regeringens handlingsplan för “kulturella och kreativa näringar”. Först ut är ett uppdrag för Vinnova att i samverkan med Innovationsbron och Tillväxtverket “utforma och starta ett arbete med forskning och kunskapsutveckling inom området kulturella och kreativa näringar”.

Från pressmeddelandet: “Uppdraget består av två delar. Den ena rör utvecklingen av inkubatorer och företagshotell och liknande som är anpassade till kulturella och kreativa näringar. Den andra delen handlar om en belysning av ledarskap och arbetsorganisation inom kulturella och kreativa näringar, och hur dessa områden relaterar till kreativa processer. Samverkan ska även ske med Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet samt andra myndigheter och institut.”

Det är bra att något konkret börjar hända. Jag har uppsnappat en viss villrådighet på olika myndigheter och avvaktan på mer information.

Vem satsar mest?

kulturpolitik, statistik

Äntligen, tänkte jag när såg Dagens Nyheters genomgång idag av hur kulturbudgeten varierat över tiden. Det var flera månader sedan som reportern Juan Flores ringde mig första gången för att fundera över den här frågan, som en uppföljning på hans tidigare artikel om att kulturen aldrig fått mer pengar än under den nuvarande borgerliga regeringen. Jag hade inga direkta svar alls, men vi diskuterade och jag har varit nyfiken på hans nya grävarbete.

Resultatet? Inte så dramatiskt eller oväntat, men intressant. Egentligen att det inte spelat någon roll vem eller vilka som suttit vid makten (med undantag av två folkpartiska ministrar, Birgit Friggebo och Jan-Erik Wikström). Mot bakgrund av det är rubriken “Alliansen satsar mindre på kulturen” rätt märklig. Jag funderar på vilken rubrik reporter Flores själv hade satt.

Det intressanta i de små skillnaderna är att de borgerliga regeringarna – främst moderaterna – i opposition velat dra ner på kulturbudgeten. Men vid makten har man, som det brukar heta, tagit sitt ansvar. I alla fall inte haft tid att fullfölja sina visioner.

En annan slutsats är att kulturens andel av statsbudgeten faktiskt är växande, även i relativa tal. Från 0,50 procent i början av 1970-talet till 0,85 procent till 2008. Tillräckligt? Utan att ha räknat på det, men utifrån andra studier och vad Keith Wijkander säger i studien, går det anta att det ändå inte räcker för att hänga med i samhällets generella pris- och löneökning. Viktigt är också att se hur pengarna har fördelat sig. Vi har bland annat sett en ökning av museer och att landsting och kommuner tagit ett allt större ansvar.

Många invändningar går att göra, vilket artikeln tydliggör. En är förstås att satsningar på kulturen inte bara har med kulturbudgeten att göra. Två exempel är socialdemokraternas Accesspengar och alliansens handlingsprogram för kreativa näringarna. En annan är just att staten bara utgör en av tre delar i den offentliga kulturpolitiken.

Texten är visserligen lång för att vara i en dagstidning, men kort ändå med tanke på — har jag fått bilden av — bakgrundsarbetet. Kommer inte mer publiceras för att inte mer dramatiska “avslöjanden” gjordes?

Kulturekonomi Live

forskning, kulturpolitik

Fredag 20 november, med start klockan 15 svensk tid (om jag har räknat rätt), direktsänds konferensen Cultural Workforce Forum via webben. Bland talarna märks min forskarkollega Joan Jeffri från Columbia, legendariska sociologen Paul DiMaggio från Princeton och många fler.

Temat är minst sagt aktuellt, även här hemma, och handlar om precis sådant den nya analysmyndigheten borde syssla med: kunskap om kulturskapares villkor, kopplingar mellan forskning, praktik och politik samt framtida forskningsfält.

Här är programmet (men notera att tiderna är amerikansk östkust):

NEA Cultural Workforce Forum Agenda
Friday, November 20, 2009

9:00 a.m.
Opening Remarks and introductions
Joan Shigekawa, NEA Senior Deputy Chairman and Sunil Iyengar, NEA Director of Research & Analysis

9:30
Panel One: What We Know About Artists and How We Know It
NEA Research on Artists in the Workforce
Tom Bradshaw, NEA Research Officer
Artist Labor Markets
Greg Wassall, associate professor, Department of Economics, Northeastern University
Artist Careers
Joan Jeffri, director, Research Center for Arts and Culture, Teachers College, Columbia University
Artist Research: Union Perspectives
David Cohen, executive director, Department for Professional Employees, AFL-CIO

11:00
Panel Two: Putting the Research to Work
Cultural Vitality: Investing in Creativity
Maria Rosario Jackson, senior research associate, The Urban Institute
Artists and the Economic Recession
Judilee Reed, executive director, Leveraging Investments in Creativity (LINC)
Teaching Artists Research Project
Nick Rabkin, Teaching Artists Research Project, National Opinion Research Center, University of Chicago
Strategic National Arts Alumni Project
Steven Tepper, associate director, the Curb Center for Art, Enterprise, and Public Policy, Vanderbilt University

1:20
Panel Three: Widening the Lens to Capture Other Cultural Workers
Artists in the Greater Cultural Economy
Ann Markusen, Hubert H. Humphrey Institute of Public Affairs, University of Minnesota
Creative Class: Who’s in, Who’s out?
Tom Bradshaw, NEA Research Officer
American Community Survey: An Emerging Data Set
Jennifer Day, assistant division chief, Employment Characteristics of the Housing and Household Economic Statistics Division, United States Census Bureau

3:00
Discussion: Summary and Recommendations for Future Research
Moderated by Sunil Iyengar and Tom Bradshaw
Lead discussants: Holly Sidford, president, Helicon Collaborative and Paul DiMaggio, professor, Department of Sociology, Princeton University

Long time no see…

kulturpolitik, utbildningar

Mitt bloggande här är nuförtiden väldigt sporadiskt. Mest för att jag är så sjukt upptagen med undervisning, forskning och annat.

Vårt nya masterprogram på Handels tar förstås mest tid. Enormt mycket tid, om jag ska vara ärlig. Det är kul, men krävande. Studenterna är smarta, roliga och drivna. Och det finns egentligen bara ett problem: BETYGSHETSEN. Jag ägnar minst ett par timmar i veckan åt att diskutera betyg och betygssättning och det är rent ut sagt DEPRIMERANDE! De timmarna hade jag ju kunnat ägna åt att förbättra kvaliteten i undervisningen i stället.

Tyvärr får det också andra effekter på kvaliteten. Man tvingas tillbaka till ett mer statiskt undervisningssätt, där det finns rätt och fel svar på frågor, och där inget oplanerat inträffar. Det är otroligt SORGLIGT, och jag tror inte att det gynnar studenterna på lång sikt, även om det gör det på kort sikt.

Det är dock inte studenternas fel, utan felet ligger hos de företag som, enligt ryktena, enbart rekryterar på betyg, och kräver minst 80 % i alla ämnen och liknande idioti. Senast hörde jag ett obekräftat rykte att Spotify var ett av dem – vilket jag verkligen hoppas inte är sant. Så KORKADE kan de väl ändå inte vara?

Av den här anledningen är Konstfack numera mitt andningshål. Jag blir så otroligt glad av att möta studenterna där, som är så motiverade, så smarta, så snabba, så konstruktivt kritiska, så intresserade. I förrgår satt alla till exempel kvar och diskuterade en halvtimme efter seminariets slut. Och det utan – eller på grund av? – att de inte får annat än godkänt respektive icke-godkänt på kurserna.

I går kom jag också på en annan skillnad mellan utbildningarna. Jag har en tendens att prata i bisatser, och glömma bort andra hälften av meningarna. På Handels händer det ofta att studenter blir irriterade över det. På Konstfack fyller studenterna själva i. De tänker – precis som jag själv – så mycket mer associativt.

I veckan som gick gästföreläste jag också på en annan av Handels utbildningar. På hög nivå. Och för första gången på länge blev jag extremt ifrågasatt för att jag sysslade med kultur och ekonomi. Som i gamla tider, alltså. Vem betalade? Vad hade det med ekonomiämnet att göra? Fanns det evidensbaserad forskning, och så vidare? Det var som att stiga femton år tillbaka i tiden.
…
Eller framåt i tiden? Under några dagar har jag haft min goda forskarvän Jo Caust här från Australien (tyvärr sjuk i vad jag misstänker är svininfluensa, men det är en annan historia..). Jo är grundare av “arts management-programmet i Adelaide och framgångsrik forskare på såväl det kulturpolitiska som “arts management”- fältet.

Vi har känt varandra i många år, och det går inte att beskriva hur underbart det är att ha sådana forskarvänner, med vilka man kan diskutera:
- skillnader mellan att undervisa på ekonomiska respektive konstnärliga högskolor (Jo hade precis samma erfarenheter som jag);
- strategier för att överleva i en så mansdominerad miljö som på en ekonomihögskola (här är jag dock alltid den som har det värst, på Handels är vi enbart 13 % kvinnor i fakulteten, och mina utländska forskarkollegor arbetar ALLA i mer jämställda miljöer)
- samt, inte minst, KONKRETA forskningsfrågor om såväl kulturentreprenörer som kulturpolitik (just Jo och jag delar en rad forskningsintressen, och har alltid legat nära varandra).

Här står Jo med sin nya och tillika svininfluensasjuka (?) man, Max.
Tyvärr blev besöket – på grund av influensan – inte riktigt vad vi hade räknat med. Perfect Performance-festivalen fick till exempel stryka på foten. Men vi hann i alla fall prata en del, och kom då att diskutera kulturpolitik.

Jo berättade mycket intressant från den australiska horisonten. Hur man t ex – i samband med “regionaliseringen” – tappat bort principen om armslängds avstånd, och hur man kommit att bli helt fixerad vid affärsplaner. Enligt henne är numera 9 av 10 bedömare från affärs- eller administrationshållet och bedömer enbart de anslagssökande organisationernas affärsplaner. Det låter som en förskräcklig utveckling och jag hoppas innerligt att vi inte hamnar där!

Annat av intresse var hennes beskrivning av hur de australiska “analysmyndigheterna” utvecklats över tid. Från början sysslade de mest med att plocka fram statistik, massvis av statistik som ingen riktigt analyserade. Sedan började de komplettera med en del rätt läskiga “operations analyses”, där de gick in och försökte bryta ned exakt hur man producerade t ex teater – som om alla processer såg likadana ut. Tänk Taylor på teatern, eller affärstänkandet applicerat in absurdum!

Först på sistone har man börjat inse att de kvantitativa analyserna måste kompletteras med mer kvalitativa undersökningar, och nu är man äntligen inne på ett intressant spår, enligt Jo.

Det här borde förstås de som ska utreda den svenska analysmyndigheten titta närmare på – och jag hoppas innerligt att den här typen av aspekter kommer med!
…
Avslutningsvis kan jag berätta att ytterligare en anledning, förutom tidsbristen, till att jag inte bloggar så mycket här längre, är att jag ibland får nog av att skriva professionellt under arbetstid. När jag bloggar vill jag vara mer personlig, också för att det är den typ av bloggar jag själv helst läser.

Men jag är inte så säker på att mitt mer personliga anslag passar in på kulturekonomi.se, som är en mer renodlat professionell blogg.

Därför tycker jag att det är kul att gästblogga åt tidningen Topphälsa, som jag gör under ett par månader. Den som känner mig vet också att det alltid har varit ett intresse, och att jag också har skrivit en del forskningsartiklar om ämnet.

Dessutom handlar det i allra högsta grad om kultur, och definitivt om såväl estetiska som ekonomiska aspekter – på ett personligt och förkroppsligat vis…;-)

Intervju/Pia Areblad: Jag ser stora möjligheter på den europeiska nivån

EU, kulturpolitik, Pia Areblad

I slutet av september hölls EU:s stora kulturforum “Cultural Forum 2009″ i Bryssel, något vi skrivit om tidigare i analysbrevet. Kulturministern var på plats och höll tal (här kan du ladda ned hela talet) och flera projekt som finansierats inom ramen för EU:s kulturpolitik visades upp.

Mycket fokus lades på att flytta fram kulturens positioner, då ramarna för EU:s politik 2014-2020 sätts redan nästa år 2010. En tydlig strategi var att förankra kulturfrågorna inom andra politikområden som näringspolitik och innovationspolitik, för att får tillgång till mer resurser. Idag tillhör kulturpolitiken Idag omsluter kulturbudgeten inom EU 4 miljarder fram till 2013. En bråkdel av vad Sverige lägger årligen.

En som deltog på Cultural Forum 2009 var Pia Areblad på Tillt i Västra Götaland. Tillt har varit en av fem “forskningsgrupper” som har fått i uppdrag av EU att ta fram en policy kring en frågeställning kopplat till kulturområdet. Tillt har arbetat med hur konst och kultur kan intergreras i arbetslivet, något som de presenterade på ett seminarium i Bryssel under konferensen.

Vad kan då kulturen bidra med i arbetslivet?
- Det vi menar, och vi har jobbat med det här i tio år, är att det främst handlar om att föra in andra perspektiv, tänka i nya banor. “Transform your mind” pratade vi mycket om i Bryssel.
Konkret handlar det främst om tre områden: attityder och förändring, forskning och utveckling, och extern kommunikation.

Hur var konferensen i övrigt?
- Jag tyckte att det är intressant att EU försöker jobba aktivt med att bygga en plattform för kultur på europeisk nivå. Det som var intressant var att man hade lyckats engagera tjänstemän från andra politikområden som näringsliv, regional utveckling, forskning och innovation att vara med. Generaldirektörerna från de områdena medverkade på en kulturkonferens – då händer det något med kulturens status, det är en signal.

På konferensen nu pratades mycket innovation och kreativa näringar? Är det ett fokus när det pratas kultur på EU-nivå?
- Man pratar egentligen om tre delar: kulturnäringarna, medborgarnas tillgången till kultur och mångfald. Men målet är att försöka implementera tankarna i andra politikområden, så att det det kommer resurser från andra ramprogram, då kan man få loss helt nya medel till kultur. På det sättet liknar det vad man pratar om i Sverige för tillfället.

Hur ser du på framtiden för kulturfrågor inom europeisk nivå?
- Jag ser stora möjligheter. 2010 sätts ramarna för politiken mellan 2014-2020 och det är ett privilegium att får vara med att jobba med det. Det är ett jätteprojekt men det är många superkompetenta som jobbar med det här. Det är ett viktigt år vi har framför oss. Jeremy Rifkin höll en föreläsning i Prag i våras där han betonade Europas möjligheter på det här området. Vi i Europa har ett försprång globalt på områden som mångfald, kulturarv och kulturens kraft i samhället – det ger oss konkurrensfördel och en möjlighet att sticka ut. Vi måste ta tillvara på det.