Det blev en dag igår då Storbritanniens kulturliv skakade till, eller så har man redan hunnit bli härdade. Men när kulturministern Maria Miller höll sitt andra stora tal igår på British Museum var det ändå med ett tydligt budskap:
‘I know this will not be to everyone’s taste – many in the arts simply want money and silence from Government – but in an age of austerity, when times are tough and money is tight, our focus must be on culture’s economic impact.’
Även en kulturekonom som jag rycker till lite av höra sådan nyttoorienterad retorik. Ingen i Sverige har på en ledande post varit i närheten av att våga formulera sig så. Varje ekonomiskt argument måste alltid inledas med garderingar om l’art pour l’art. Det är den svenska regeln. Lyssna nästa gång vår kulturminister säger något om entreprenörskap: i början så finns alltid en formulering om egenvärde och konstens frihet.
Men Maria Miller förklarade sig, och menade att det här var ett sätt att formulera hjälp. En strategi att trots allt få med sig sin sektor förstås, men något ligger nog i detta:
“I want to make it clear that I am fighting your corner as hard as I can within government.”
“I need you all to accept this fundamental premise, and work with me to develop the argument.”
Jag kan sympatisera med sistnämnda. Hur vi ska utveckla “argumentet” är förstås något jag sysslat med i snart 15 år.
På Twitter avlöste kommentarerna varandra. Se till exempel #culturematters. Nedan också en intressant kommentar som pekar på samspelet mellan subventionerad kultur och potentialen för ekonomiska framgångar (om man ändå ska ta det perspektivet). Även ett strikt ekonomiskt perspektiv pekar på betydelsen av “forskning och utveckling”.
“… the West End has largely outsourced its need for the new to the subsidised sector. They don’t regard us as the competition, but as essential to their business model.”
“The 007 producer Barbara Broccoli joked recently that Skyfall (which took $1 billion at the box office internationally) was the National Theatre of Bond: nearly all of its cast and its director are alumni of the subsidised theatre.”
Men den enkla, perfekta formeln för att mäta finns inte. Alla vi som försökt vet hur komplext det är och att man till slut ändå måste lägga till resonemang om kvalitativa värden. Det hindrar inte att man ska försöka fortsätta utveckla mätmetoder.
I mars har en het debatt om hur en teater drivs på bästa sätt blossat upp – om hur man får det att gå ihop samtidigt som den konstnärliga friheten värnas. En debatt som inte minst är intressant när man diskuterar kulturens ekonomi generellt.
Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.
Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.
Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekadepåtwitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.
I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.
Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.
Vem hade kunnat tro att killen längst upp till höger med glasögon sex år senare skulle bli en av världens hetaste låtskrivare med sin första USA-etta? Idag har han varit med och skrivit fler låtar (sex) som toppat USA-listan än både Benny Andersson och Per Gessle.
Det är Johan “Shellback” Schuster, idag 28 år, på bilden. För några veckor sedan tog han emot Regeringens musikexportpris av handelsministern Ewa Björling. Ur motiveringen: “Tillsammans med kollegan Max Martin var Shellback trefaldigt nominerad inför 2013 stora Grammy-gala i USA och av den amerikanska musikbranschbibeln Billboard har Shellback rankats som den just nu hetaste musikproducenten i världen.’”
Jag använde Shellback som exempel när jag höll föredrag på en konferens i Malmö om Kulturskolans framtid för några dagar sedan. Kopplingen var naturlig eftersom superproducenten skrevs in på Kommunala Musikskolan i Karlshamn för snart två decennier sedan.
Det roliga var att hans trumlärare — Peter Svensson, eller trum-Peter — satt i publiken. Peter var Shellbacks lärare från årskurs 4 till och med årskurs 3 på det estetiska programmet på gymnasiet. Jag hade pratat med Peter innan när jag gjorde research och hade fått en bakgrund.
Det är en historia om vikten av kulturell infrastruktur och att talanger kommer från hela landet, även om de dras till Stockholm och, i det här fallet, till slut Hollywood. Historien visar också på vikten av dedikation och träning, men också på betydelsen att få tillträde till lärare som kan vägleda samt lokaler.
Det är också ett bevis för hur estetiska gymnasieprogram, studieförbund (läs Jan Gradvall) och musik-/kulturskolan har en stor betydelse — och, utöver att tillföra mycket för människors och samhällets utveckling på olika plan, också bli en oerhört lönsam affär.
Handelsministern igen: “Intresset för svensk musik och den betydelse som svenska musikframgångar har på den internationella arenan går inte att underskatta. Det är därför särskilt glädjande att idag få dela ut Regeringens musikexportpris till musikskapare som bidrar till att öka både kännedomen och nyfikenheten på Sverige i utlandet.”
Hear, hear.
Johan “Shellback” Schuster mottagare av Regeringens musikexportpris 2013.
Min väl använda figur: bredd leder till elit. Men oerhört relevant i exemplet Shellback.
Jag jämförde med idrottens organisation. En fråga borde vara hur fler kultur-Zlatan kan få tillträde och kunna utvecklas. Potentialen är gissningsvis enorm.
Det är lätt att se hur digitaliseringen påverkar affärsmodeller inom olika branscher i kultursektorn. Men hur digitaliseringen påverkar kulturpolitiken och institutionerna behöver diskuteras mer, skriver Max Valentin, vd på Fabel Kommunikation som är med och arrangerar konferensserien Truly Digital.
Datorns och internets födelse har varit viktiga faktorer i den globala ekonomin och en viktig milstolpe för hela världshandelns utveckling. Spreadsheets, eller på svenska kalkylprogram, var bland de första programmen som användes brett för att sköta företagens bokföring och ekonomi. Och IT-jätten IBM var bland de första som utvecklade programmen för en bredare grupp användare redan 1976.
På kulturområdet har den digitala utvecklingen förändrat vårt sätt att konsumera kultur vilket påverkar hur vi distribuerar och finansierar kultur och vice versa. När kulturen nu träder in på den digitala marknaden är det viktigt att känna till hur detta ekosystem ser ut.
Vi ser att värdekedjorna förändras bland annat genom att vägen nu är kortare mellan kreatör till publik och vem som är upphovsperson förändras för den delen också. Från att ha finansierat, producerat och sedan marknadsfört ett verk mot publik suddas nu gränserna ut och det blir allt vanligare att dessa steg sker parallellt. Marknadsföring och finansiering går hand i hand och produktionsprocessen blir mer transparent och deltagarfokuserad.
Nya affärsmodeller växer fram som möter den digitala utvecklingen och utmanar den tidigare värdekedjan. Tjänster som Flattr, iZettle, Crowdculture, Paypal och prenumerationslösningar som Spotify och Netflix drar ner distributionskostnaderna och gör det möjligt för kreatörer att nå konsument och publik direkt på nya sätt. En bok kan gå direkt från författarens dator till din läsplatta och metoder som crowdfunding kopplar också samman finansieringen med marknadsföring och social spridning.
Dessa tjänster och verktyg och den förändrade konsumtionen ställer krav på förändrade arbetssätt och en ny rollfördelning. Aktörer utmanar varandra för att hitta sin rätta plats i det framväxande ekosystemet. Det är lätt att se hur det fundamentalt förändrar förlags-, film- och musikbranschen men hur påverkar det våra institutioner och kulturpolitiken?
Även insamlingsorganisationernas roll påverkas av denna utveckling vilket har lett till en het debatt om upphovsrätt och ersättning av digitalt distribuerad kultur. Insamlingsorganisationerna fyller en viktig roll i att skydda upphovsrättsägare och se till att de får skälig ersättning för sina verk om de spelats, visats, lästs och så vidare. När distributionsmöjligheterna blir fler och rättighetslicenser som Creative commons allt vanligare, hur ser ersättningsmekanikerna ut då?
Ett exempel på försök att möta det nya landskapet var att, under hösten 2011, införa en ”hårddisksavgift” i Sverige som en utökning av den tidigare privatkopieringsavgiften. Dessa administreras och delas ut av Copyswede och motsvarande försök gjordes i filmavtalet i relation till bredbandsbolagen men där gick det inte igenom. I Frankrike och Tyskland går diskussionens vågor höga nu när rättighetsägarna vill införa höga avgifter för sökmotorerna då privatpersoner letar efter skyddat material.
Oavsett vad man tycker så finns det vissa som tjänar på att material distribueras och fyller webbaktörernas sidor med innehåll, men hur gör vi återkopplingen av pengar till de som skapar? Är det tjänsteleverantörer, bredbandsbolag eller hårdvaruproducenter som ska göra det genom beskattning eller ska marknaden hantera det hela? Hur möter vi digitala besök och visningar, vems verk bör belönas och hur vill vi stödja talangutvecklingen?
För att adressera frågorna om kulturlivet i den digitala tidsåldern har vi startat konferensserien Truly Digital – A Nordic Ecosystem for the Arts. På Louisiana utanför Köpenhamn den 1:a mars är det dags för del två i serien och denna gång fokuserar konferensen på nya affärsmodeller och policys i den digitala tidsåldern.
Digitala frågor kommer att vara högt prioriterade på både den Nordiska och Europeiska agendan fram till 2020. I EUs nästa ramprogram länkas strategier för utveckling av de kreativa industrierna till den digitala agendan och Nordiska ministerrådet driver initiativ för att skapa bättre integration mellan de nordiska ländernas digitala marknader.
Det finns några saker som talar för att 2013 blir ett mellanår. Jag tänker framför allt på varselvåg med försiktighet och bantade plånböcker som följd, avvaktan efter politiska insatser och uppladdning inför valår och över huvud taget internationella kriser runt om (USA, Europa).
Apropå avvaktan efter politiska insatser så minns jag ett seminarium som Kreanord kallade till i höstas där vi var en del som pekade på att 2013 riskerade att bli ett mellanår sett till offentliga satsningar.
Regeringens handlingsplan för kulturella och kreativa näringar var på väg mot sitt slut och ingen fortsättning hade pekats ut. Något som dröjde och dröjde, men aldrig kom. Det föranledde min och Emmas debattartikel om missade möjligheter i slutet av november, och om det senare kom en formuleradfortsättning så kändes det nästan som att den kom tack vare artikeln.
Nu hittar vi några formuleringar här och där, bland annat i regleringsbrevet som ger Tillväxtverket fortsatt uppdrag (men utan budgetstyrka), och Kreanord har fått en fortsättning med svenskt ordförandeskap. Vi vet också att Rådet för kulturella och kreativa näringar överlämnar några förslag till ministrarna i början av februari.
Vissa kanske argumenterar för att det på regional nivå faktiskt pågår en hel del – och det stämmer – men jag slås nog snarare av hur mycket som ändå har avslutats. Det är ganska mycket strukturkapital och erfarenheter hos enstaka personer som riskerar att inte tas tillvara.
Man bör också fråga sig vad en fortsättning är värd. Jag grunnar en del på sådant som vad alla kartläggningar lett till? Vad olika projekt och mötesplatser bidragit med?
Och vad händer med kulturpolitiken? Regionalt en hel del förstås. Eller har arbetet med alla kulturplaner tagit på energin? Jag vet inte, men misstänker att den fart och mobilisering som vi sett de senaste åren inte kan vara för evigt.
På ett nationellt plan tror jag inte vi ska förvänta oss stora nyheter inför valåret 2014. Nuvarande kulturministern har nog genomfört det som hon såg som sina stora frågor — eller vad tror ni?
Nåväl. Detta är offentliga ramar och konstnärer liksom andra typer av entreprenörer på marknader som IT, media och turism gör saker ändå, och aktörer som måste agera för att förändringar i omvärlden helt enkelt omkullkastar förutsättningarna. Förlagsbranschen kommer knappast kunna stå still till exempel, klämd mellan mindre intresse hos unga för böcker och ebokens intåg — men en oerhört spännande utveckling att vara med i.
Vi kan konstatera att om krisen slår igenom så kommer kapitalmarknaderna att bli försiktigare och att en del konsumenter får mindre pengar att röra sig med. Om jag till slut ändå ska vända detta till något positivt är det väl att det är ur kris som det nya, det kreativa, faktiskt föds.
Och om det var något som 2012 lärde oss var väl att det som kan prägla ett år kan vara helt oförutsägbart.
För vem hade kunnat tro att en koreansk musikvideo skulle bli det första klipp på youtube som passerar 1 miljard tittare. Även om det kan låta som kuriosa så säger detta fenomen en hel del om man granskar siffrorna lite mer. För första gången så toppade en koreansk låt USA-listor vilket ju säger en hel del om Asiens större inflytande. Den enorma siffran en miljard (nu 1,1) säger också mycket om internets genomslagskraft. En tredjedel av de som tittat på klippet har dessutom gjort det via smartphones, vilket understryker förflyttningen till mobil kulturkonsumtion.
Så gott nytt år! Utveckling pågår trots allt och visst är det roligt att hänga med.
Häromdagen arrangerade Riksbankens Jubileumsfond Flexitdagen på Fotografiska i Stockholm. Flexit är ett projekt där forskare inom samhällsvetenskap och humaniora blir deltidsanställda på företag, som samtidigt utgör en bas för deras fortsatta forskning. Vi hörde bland andra forskarna Martin Berg och Alexandra Borg som sitter på just sådana tjänster, och som för dagen hade samlat ihop olika föredragshållare och paneler.
Bloggkollegan Emma Stenström betonade som så ofta betydelsen av humaniora inom såväl utbildningar som näringslivet.
Jag satt med i den avslutande panelen — med Eva Swartz Grimaldi, Lotta Gröning, Fredrik Lindström och Lars Trägårdh — som dock målade en mörkare bild. Själv kände jag ett behov av föra in ett mer realitstiskt perspektiv. Även om det blivit allt viktigare med kreativitet, estetik och historieberättande — så är det uppenbart att det är ekonomer och ingenjörer och inte minst programmerare som ges eller tar täten.
Så även om till exempel forskare inom humaniora har mycket att tillföra, så är det inte säkert att de får tolkningsföreträde, eller för den delen tar sig den rollen.
Det här är något som även gäller diskussionen om kulturella och kreativa näringar, ända bak till upplevelseindustrin. Pratet om konstnärer som de nya, stora vinnarna då upplevelser och storytelling ska skapas har ju visat sig vara ihåligt. De får tyvärr glada om de får vara med, som (underbetalda) underleverantörer. Det här är något som är farligt att snedvrida åt det överoptimistiska hållet, för då riskerar man den viktiga kulturpolitiska finansieringen i grunden.
Nåväl, tillbaka till humanioras roll. Här var det intressant att lyssna till Fredrik Lindström, som väl aldrig hade varit så frispråkig i ett mer offentligt sammanhang. Forskaren och författaren Jonas Andersson sammanfattade på sin blogg:
Fredrik Lindström, mest känd som komiker, har ju som många vet en bakgrund som akademiker (språkvetare), och uttryckte en förvånansvärt svartsynt, närmast pessimistisk syn på samtiden: (…) han beklagade sig över den ekonomism som råder, och dessutom pratade om samtida kälkborgerliga tendensen att avfärda sånt man inte förstår eller håller med om som ”elitism” eller finkultur/högkultur…
Ett annat tema för våra panel var spridning av forskning, och här berättade jag för första gången om Volantes nya satsning Density. I rollen som förläggare upplever jag det ofta som problematiskt att inte fler forskare vill skriva för en bredare publik, att sådana incitament helt saknas för akademien. Men med Density, som blir ett internationellt eboksförlag med inriktning på kortformat, hoppas jag vi kan göra underverk när det gäller att utveckla och sprida kunskap.
Idag under ett seminarium i Stockholm presenterade redaktörerna Calle Nathanson och Tobias Harding SweCult och SKL:s forskningsantologi ”Under konstruktion – Effekter av kultursamverkansmodellen 2010‑2012”. Som undertiteln anger handlar antologin om de lärdomar det redan nu går att dra från arbetet med samverkansmodellen (se även inlägg Kulturekonomi skrivit om modellen).
”Under konstruktion” anspelar på att det fortfarande är många förändringar som är på gång där framtiden i stor utsträckning är öppen. Syftet med boken är därför att fungera som ett slags följeforskning, eller lärande utvärdering, medan modellens strukturer nu håller på att sättas. Det vill säga att vara ett verktyg att använda i det fortsatta arbetet med att utveckla modellen snarare än att fastställa modellens resultat.
Boken är indelad i tre huvudsakliga delar – ”Roller, processer och dialoger”, ”Effekter och konsekvenser” och ”Finansiering”. Och materialet som forskarna i huvudsak har studerat är de regionala kulturplaner som funnits klara och vissa nedslag där djupintervjuer har genomförts.
Innan samverkansmodellen började genomföras riktades kritik framför allt mot att regionerna inte skulle klara att hantera konstpolitiken, det vill säga politiken som berör det professionella kulturlivet. En slutsats i boken är att dessa farhågor inte har besannats utan att konstpolitiken har stärkts. Regionerna har blivit små ”minikulturråd” som Calle Nathanson uttryckte det på seminariet. Den bredare kulturpolitiken som behandlar demokrati‑ och deltagandefrågor har, liksom tidigare, i stor utsträckning lämnas över till civilsamhället och kommunerna. Delvis beror detta också på att exempelvis bibliotek sköts av kommuner som är en väldigt viktig institution för kulturdeltagandet.
En annan slutsats är dock att civilsamhället bättre kunnat delta i dialogerna om kulturpolitiken men att det ekonomiska stödet inte ökat till dessa. En orsak till detta är samverkansmodellen följer departementsindelningen där exempelvis studieförbunden faller under utbildningsdepartementet och inte inom kulturbudgetarna.
För hela kulturfinansieringen konstateras i boken att modellen inneburit en viss ökning av kulturanslagen, men inte något guldregn. Framför allt gäller det på regional nivå där kulturbudgeten ökat med fem procent. På statlig nivå är det ytterst mariginellt, 0,49 procent och i kommunerna ser det väldigt olika ut.
Det har inte gått att se om regionerna har profilerat sig inom vissa områden, utan i stort är det likt som det var innan. Fortfarande är det också så att regionernas arbete i stor utsträckning är styrd av statens nationella kulturpolitiska mål. I boken riktar Peter Almerud kritik mot detta, att reformen inte inneburit ett verkligt regionalt bestämmande.
En kritik som framkommer i boken också av bland annat Per Möller är att när kulturen sätts in i ett större sammanhang är det framför allt perspektivet på ekonomisk tillväxt som lyfts fram och inte exempelvis kulturens betydelse för social hållbarhet. Hela sammanhanget måste lyftas fram mer menar Möller.
I torsdags samtalde Tobias Nielsén och Emma Stenström med kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth under ett välbesökt seminarium på bokmässan i Göteborg.
Utfrågningen började med hur kulturministern ser på kulturpolitikens ställning i förhållande till andra politikområden. Tobias Nielsén menade att han i perioder känt en trötthet på kulturpolitiken och referade till ett inlägg han skrev 2009 med rubriken ”Nu slutar jag med kulturpolitik”.
I inlägget uttrycker han bland annat att han upplever att det är ganska lågt i tak i den kulturpolitiska diskussionen, att kulturpolitiken inte funnits med i frågor där den borde legat i framkant, exempelvis i frågor som rör digitalisering. Och inte minst att kulturpolitiken har svårt att verkligen påverka och blir ofta något för de närmast berörda.
Emma Stenström citerade också Madeleine Sjöstedts, kulturborgarådet i Stockholm, kommentar till inlägget där hon förstod vad han menade och ibland upplever det som att hon ”slåss mot väderkvarnar”.
Lena Adelsohn Liljeroth svarade att hon inte uppfattade det så, utan att hon tycker att kulturpolitiken tar sin plats. Kulturministern menade också att lyfta fram kulturens olika värden för samhället som en viktig kulturpolitisk strategi. För att visa att kultur inte är en kostnad utan en investering.
Ett annat ämne tog sin start i kunskap om entreprenörskap och utbildningar på konstnärliga utbildningar.
“Det har funnits en diskussion om att det är för många konstnärliga studieplatser för att få har kunnat direkt försörja sig inom området vilket jag tycker är en närmast stalinistisk tanke. I början besökte jag många konstnärliga högskolor och vi har sedan dess försökt få in företagandet som en grund i konstnärskapet på utbildningarna. Det kommer nu också forskning som visar att sådant arbete verkligen ger resultat”, sa Adelsohn Liljeroth.
Emma Stenström gav kulturministern en eloge för det arbetet och sa att massvis har hänt under de senaste fem åren när det gäller entreprenörskapsperspektivet på utbildningarna. Men Emma frågade sedan om det inte nu är dags för den andra sidan, det vill säga för de ekonomiska utbildningarna att ta in ett humanistiskt perspektiv.
“Det är då man blir medveten om sin begränsningar”, svarade kulturministern. Det behövs verkligen mer kunskap om humaniora på de ekonomiska och tekniska utbildningarna.
Hon menade också att en viktig fråga är att konstnärer också engagerar sig politiskt för att kunna påverka dessa frågor inifrån. ”Idag finns det bara en person i riksdagen som är konstnär”, sa Adelsohn Liljeroth.
En annan utbildningsfråga rör estetiska ämnen i grundskolan och gymnasiet där Emma Stenström påpekade att de har en relativt låg status. Hon tog sin son som exempel som precis börjat gymnasiet och inte kommer ha några obligatoriska estetiska ämnen.
Både ja och nej, svarade kulturministern och angrep därför inte riktigt frågan. ”De estetiska ämnena är inte obligatoriska men många väljer dem ändå” fortsatte hon och refererade till Ungdomsstyrelsens rapport från förra året som visade på ett mycket högt kulturutövande bland unga (se vårt samtal med Ungdomsstyrelsens Oscar Svensson med anledning av utredningen).
“Har du dragit dig tillbaka från det här området? Anser du att behovet är uppfyllt?”, frågade Nielsén.
Kulturministern svarade att frågorna drivs genom företagarperspektivet på högskolorna, ökad kunskap om kulturnäringarna på inkubatorer och hos Almi och genom satsningen på att marknadsföra svenskt mode internationellt.
“Idag är det många fler som tar del av de här frågorna. Förrut fanns det också de som skrek så fort man nämnde ordet entreprenör. Men att så är det inte längre, det är inte längre är en kontroversiell fråga”, sa Adelsohn Liljeroth, och därmed är det lätt att tolka hennes svar på frågan som att behovet är uppfyllt för nu. Satsningen har givit tillräcklig effekt från kulturpolitiskt håll.
Det sista temat som togs upp i samtalet var en ökad maktkoncentration som syns på flera håll inom kultursektorn, bland annat inom bok‑ och filmbranschen. ”Ser du framför dig att det kan bli aktuellt att agera mot detta?”, frågade Nielsén.
“Vi är medvetna om denna obalans och jag följer utvecklingen noga. Samtidigt så har konkurrensverket prövat och godkänt Bonniers förvärv av Pocketshop. Och med det nya filmavtalet blir det också möjligt för filmer att ha premiär online samtidigt som på bio”, sa Adalesohn Liljeroth. Det fanns förstås följdfrågor på om onlinedistribution i praktiken verkligen kommer kunna balansera mot biograffönstrets dominans när det gäller hur produktioner finansieras.
Men kulturministern fick i stället en annan slutfråga. Vilka framtida utmaningar är de största för kulturpolitiken?
“Som vi har varit inne på tidigare är det framför allt att öka konstnärers engagemang i politiken och att få fler bolagsstyrelser att ta in konstnärer”, svarade Adelsohn Liljeroth.
Frågan är om hon kände sig manad att knyta an till det kulturekonomiska temat med tanke på de svaren? Men det ska sägas att kulturminstern kom till seminariet i princip oförberedd på vilka frågor som skulle ställas.
Flera personer som Kulturekonomi följt genom åren tittade också förbi i Volantemontern, här Eva Bergquist, som dagen efter presenterade sin rapport för Framtidskommissionen.
Framtidskommissionen har fått i uppdrag av regeringen att analysera vilka de politiska utmaningarna är med perspektiv på 2020 och 2050. Den första av underlagsrapporterna i kommissionens arbete har tema kultur och presenteras på fredag under bokmässan. Kulturekonomi ställde några frågor till Eva Bergquist som skrivit rapporten.
Vad innehåller rapporten?
Rapporten bygger på det starka kulturintresse som finns i Sverige, inte minst hos unga. Lite beroende på hur man räknar så är upp till 90 procent utövare av någon form av kultur. En annan stark bild handlar om de kulturella och kreativa näringarna som uppmärksammats stort politiskt. Båda dessa bilder är ett uttryck för ett kulturintresse och en kreativitet som finns i Sverige.
Samtidigt så kan man se att det politiska intresset för kulturnäringarna har accelererat vilket hänger ihop med deras mätbarhet. Och det finns en tendens till att likställa kulturnäringarna med kultursektorn. Men kultur är en mycket vidare sektor än så och kulturen ger många fler samhällseffekter än de rent ekonomiska. Exempelvis kulturens betydelse i regional utveckling och stadsutveckling, för social sammanhållning, i skolan och för hälsan. Dessa faktorer har dock varit mindre synliga i diskussionerna vilket jag tror hänger ihop med mångtydigheten i kulturbegreppet. Det vill säga hur kultursektorn ska definieras, om det bara är det offentligt finansierade etc. Det är därför viktigt att påpeka dessa andra effekter än de ekonomiska.
Det här är egentligen inte nya frågor men i takt med att kunskapsekonomin växer och med en ökad globaliseringen och migration är det här frågor som blir allt viktigare. För politiken är utmaningen att se hela bredden av kultursektorn och bejaka det tvärsektoriella. En sak som är lite speciell också är att framtidskommissionen över huvudtaget har tagit med kulturperspektivet. Tittar man på liknande utredningar där man har försökt att ta ett grepp om utmaningarna för framtiden så har inte kulturperspektivet funnits med. Det tycker jag därför personligen är väldigt roligt och mycket viktigt. Det i sig är en nyhet.
Hur ser framtiden ut för kulturen?
Ser vi till siffror för utövande och deltagande i kulturaktiviteter så står vi som land väl rustade. Samtidigt behöver vi fortsatt värna kärnan i detta. Gör vi inte det riskerar vi att tappa det som kulturen förmedlar. Så det är en utmaning för politiken att både se till kulturnäringarna men också själva kärnan i kulturen, där dessa två perspektiv ska kunna finnas sida vid sida utan hierarkier.
Rapportens titel är ”Är framtiden kulturens re-renässans?”, vad syftar den på?
Det är naturligtvis lite av en lek med ord. Men det handlar också om att det fanns en tid då det existerande en allians mellan konst och vetenskap där kulturen var en självklar del av det offentliga. Det handlar mycket om interdiciplinäritet och kulturens roll för innovation. Att kunna väga in och ta del av fler perspektiv när man fattar beslut.
Hur går man tillväga när man ska säga något om sådana långa perspektiv?
Jag gör tydligt i raporten att jag inte är forskare utan den här rapporten är en sammanställning av aktuella rapporter, både svenska och europeiska. Men också naturligtvis har jag tagit intryck av de debatter sker just nu. Och så har jag fört samtal med personer som är företrädare på myndighetsnivå och för kulturinstitutioner men också med enskilda konstnärer. Det är ett 20‑tal samtal som jag har fört och det finns en diger referenslista i rapporten. Det skrivs ju mycket inom det här ämnet nu och inte minst på eurpeisk nivå.
Det blev blandade besked i kulturbudgeten som presenterades igår. Budgeten omfattar 6,8 miljarder totalt och den största nyheten var att skapande skola utökas till förskoleklass. Anslag om 80 miljoner till Umeås kulturhuvudstadsår 2014 och 30 miljoner till Nobelmuseet var sedan tidigare kända. Det blir däremot inte några ökade anslag till regionerna. Med tanke på de ökade administrativa kostnaderna samverkansmodellen innebär är vissa oroade att det i praktiken innebär en risk för nedskärningar. Det ser dock ut som att den återkommande stötestenen med scenkonstens pensioner är på väg mot en lösning.
Sett ur ett KKN-perspektiv är det det fortsatta uppdraget till Svensk Form att främja svenskt mode som sticker ut lite. En miljon till att framför allt se till att unga designers är representerade i internationella sammanhang. Det blir också Kulturanalys som tar över hanteringen av den officiella kulturstatistiken. Läs mer om och ladda ned hela budgeten.
Boken tar upp frågor som om man kan bli kreativ på beställning? Kan kreativitet effektiviseras – så att det skapas fler nya idéer, produkter och tjänster på mindre tid och med mindre resurser?
Klokt och roligt. Det är ledorden för Volante Academy. Genom utbildningar och seminarier vill vi skapa en samlingsplats för viktiga frågor som rör samhällsutvecklingen. Läs mer på volante.se
Modebranschen i Sverige
Modebranschen i Sverige. Rapporten kartlägger Modebranschens omfattning. Släppt i januari 2013.
Kulturekonomi har fått 
Vill du börja prenumerera på 
