Kulturskaparna presenterades tidigare idag, som enligt egen utsago är ett “nätverk bestående av 25 organisationer som tillsammans företräder över 50.000 kulturskapare”. Vad som binder samman är “en fungerande upphovsrätt, även på internet”. För detta finns stort stöd, löd budskapet från en debattartikel i SvD.
Nätverket — med bland andra KLYS, Sami, KRS och Teaterförbundet — fick dock direkt stort mothugg i nätdiskussioner, inte minst från egna medlemmar. Medan organisationerna hade registrerat med domänändelsen för internationella företag — alltså kulturskaparna.com — var någon snabb och att sätta upp en motsida på den mer ideellt orienterade .org-domänen. (Uselt från ett PR-perspektiv för övrigt.)
Copyriot diskuterade också utförligt kring begreppet “kulturskapare”, som jag själv använt flitigt och kanske väl mycket utan eftertanke. Begreppet “kulturskapare” antyder ju en glidning mot synen på skaparen som det isolerade och upphöjda geniet — en bild som jag skarpt ogillar och som vi vet inte stämmer.
***
Så kan Sverige bli ett kreativt föregångsland. Det ville kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och moderaternas spin doctor Per Schlingmann berätta i Göteborgs-Posten. Den föreslagna lösningen handlar om att skapa bättre förutsättningar för entreprenörer inom kulturella och kreativa näringar och de konkreta förslagen utgår från handlingsplanen: brobyggare, mellanhänder, inkubatorer, företagshotell och samarbeten.
***
Över till bokbranschen där kopieringsskydd (eller DRM) är ett hett ämne då e-böckerna och läsplattorna tar mark. Elib är ledande i Sverige på att paketera och distribuera e-böcker och ägt av de största förlagen. De har velat vara föregångare genom att inte “låsa in” läsarna i olika format eller med kopieringsskydd.
Ett alternativ är då vattenmärkning, men i den första varianten möttes läsarna av en varningstext inför varje kapitel, vilket fick Svensk Bokhandels chefredaktör att rasa, och med honom ett gäng andra på nätet. Greppet är precis som samma filmbranschen använt i decennier, nämligen när du sätter på filmen du köpt eller hyrt får du reda på att du inte får visa den på oljeriggar (m.m.).
Men redan en vecka senare hade Elib tänkt och gjort om så att antalet vattenmärken per bok är långt färre. Bra jobbat i en sann anda av experimenterande som måste prägla vägen framåt för digital försäljning.
Jag bor några hundra meter från Tillväxtverkets kontor i Skrapan (bilden nedan) på Södermalm i Stockholm. Det är ett fantastiskt område österut i det som kommit att kallas Sofo, först skämtsamt, numera på allvar av allt fler.
Det är ett område som med alla sina små modeaffärer och kreatörskontor fångar essensen av de kreativa näringarna, eller kulturföretagande: med en grund i människor som drivs av sina idéer och för att uttrycka sig själva i någon form, eller vill dela med sig av vad man gillar genom att sälja det, alltid med ett begränsat sortiment. Tänkande kring skalfördelar finns sällan eller aldrig. Här handlar det oftare om att förverkliga sig själv och skapa cred kring sig själv.
Det märks också i något som många skulle beskriva som något skitnödigt, nämligen statushierkarkier som gärna illustreras av stoltserande och bygger på trovärdighet och hipphet.
Det är inget typiskt område för Sverige — i de flesta fall verkar kreatörerna och kulturföretagarna mycket mer för sig själva. Men oavsett funderar jag när går där vägen från Tillväxtverkets hus och hemåt: kommer regeringens ”Handlingsplan för kulturella och kreativa näringar”, som släpptes i september förra året, stödja och stimulera dessa?
Sådan är utmaningen för Tillväxtverket och andra myndigheter och det bör de ansvariga fundera på varje dag på sina jobb. Visserligen är det inte mycket pengar jämförelsevis, men det är ändå tillräckligt för att göra avtryck. Därför gillar jag vad Per-Olof Remmare på Tillväxtverket säger i intervjun nedan, att det inte bara får bli snack. Jag hoppas han får rätt.
I september förra året kom regeringens ”Handlingsplan för kulturella och kreativa näringar” som är en satsning på 73 miljoner kronor under perioden 2009-2012. Frågorna har varit många, inte minst hos de berörda myndigheter som dock efter hand fått mer instruktioner. Nu har jag ringt runt en del och planerna är antingen i skedet av att läggas fast eller skissas fram just nu.
Alla har inte hunnit att organisera sig ännu, berättar Per-Olof Remmare, tidigare Riksantikvarieämbetet och som är programansvarig på Tillväxtverket som har fått en viktig roll i genomförandet av intentionerna i handlingsplanen. Tillväxtverket, som sitter i Skrapan på bilden till vänster, ska koordinera fyra av nio deluppdrag i planen och har därtill fått ett delat koordineringsansvar tillsammans med Vinnova för ett femte uppdrag som handlar om Innovation och design.
Jag ställde några frågor till Per-Olof och fick ordentliga svar, med tanke på att vi är många som undrat hur det går med arbetet.
Vilka är dina förhoppningar med handlingsprogrammet? Vad kommer uppnås?
Vis av erfarenheten vet jag att det finns ett uppdämt behov bland företagare och blivande sådana inom kulturnäringarna att det görs något från nationellt håll för att stötta och utveckla ett ökat entreprenörskap och företagande inom dessa näringar. Kulturnäringarnas tillväxtpotential är oomtvistad och det gäller nu för oss på den nationella nivån att när vi jobbar med genomförandet kunna identifiera ”vita fläckar”, hitta bristerna/luckorna i olika system, testa pilotprojekt och föreslå åtgärder med långsiktigt hållbara lösningar. Det är tur att jag har hunnit sätta mig in i de här branscherna sedan tidigare, för det är mycket att göra i det här arbetet. Men jag är däremot lite rädd för att förväntningarna ute i landet överstiger de resurser som vi faktiskt har. Intresset för vårt arbete är stort och på Tillväxtverket får vi dagligen förfrågningar om det här regeringsuppdraget.
Vart går pengarna? Finns det möjlighet att de går till olika verksamheter ute i landet?
Ja det gör det, men jag tror inte att vi kommer att gå ut med ett öppet ”call”. Med så relativt lite pengar under en lång period är det risk för att vi bara gör många besvikna.
Det är bättre att vi själva – i dialog med regionala aktörer och de myndigheter/organisationer som vi ska samarbeta med – identifierar och stöttar både nya och redan pågående strategiska pilotprojekt inom området. Vi ska ju inte uppfinna hjulet på nytt. Under senvåren och hösten 2010 kommer vi att genomföra så kallade regionala dialogrundor med olika aktörer från offentlig och näringslivsfrämjande samt ideell sektor. Dessa kommer att påbörjas under andra kvartalet i år.
Hur långt har ni kommit?
Vi är redan igång med tre av uppdragen i handlingsplanen; Entreprenörskap i utbildningar, Behov av kompetensutvecklingsinsatser och Rådgivning till företag med bland annat framtagande av en branschguide för kulturella och kreativa näringar. Vi har fortfarande inte fått regeringens beslut om de två kvarvarande uppdragen som dels handlar om Innovation och design dels om Mellanhänder/nätverk/modeller för samverkan. Vi har även lämnat in ett PM till regeringen som velat ha konkreta inspel från oss inför de kommande besluten. Här på Tillväxtverket kommer det att bli klart i veckan hur vi ska organisara oss och vem som ska vara ansvarig projektledare för respektive deluppdrag.
Är det något som du saknar i handlingsprogrammet och som du kanske redan framfört till regeringen? Ser du kanske redan nu en naturlig fortsättning?
Eftersom vi ännu inte på allvar kommit igång med arbetet är det svårt att redan nu se var eventuella brister finns. Jag tror att vi kommer att kontakta några andra myndigheter och organisationer än bara de som utpekats av Regeringen i handlingsplanen. Det har vi också föreslagit i vårt PM som vi den 25 januari lämnat till dem. Till exempel vad gäller kulturarvet i det här uppdraget så är också Naturvårdsverket en viktig samverkanspart. Vad gäller uppdraget om Innovation och design ser jag även Arkitekturmuseet och Sveriges Arkitekter som viktiga samverkanspartners på den nationella nivån.
Viktigt för det här uppdraget är att det inte får bli en ”allmän diskussionsklubb”. Jag tycker att vi ska arbeta för att nå ett så lättfattat, tydligt och konkret resultat som går med riktade adresslappar till de mottagare – där såväl politiska som andra beslut behöver tas eller omprövas – i syfte att främja ett ökat entreprenörskap och företagande inom dessa näringar. Vi får se tiden an – Rom byggdes ju inte på en dag – och nu har vi fått tre år på oss att utveckla detta. En viktig framgångsfaktor i det här komplexa uppdraget är att få till en bra samverkan mellan alla involverade aktörer.
Det har knappast slagits på stora trumman, men när slutkonferensen för ordförandeskapet startade igår är det också slutkonferens för det här speciella temaåret.
Jag har fått äran att vara med som expert i en workshop idag, där värdarna är organisationen Upplevelseindustrin och Svenskt Designsamarbete. Rubriken är “Building our future on culture – creative industries in Europe” och diskussionerna leds av den frekventa Sverigebesökaren och cultural planning-experten Lia Ghilardi. Med också är bland andra Hasan Bakhshi från Nesta och Helsingfors borgmästare Jussi Pajanen.
Regeringens handlingsplan för “kulturella och kreativa näringar” (73 miljoner kronor) är inte först och främst kulturpolitik, utan företagar- och näringslivspolitik. Men viktig sådan för de många (ca 100.000?) företagare i kultur- och kreativa sektorn. Äntligen en åtgärd för att fånga upp alla dem som så länge fallit mellan de politiska stolarna kultur och näring.
Det försökte jag upprepa igår framför kameran i SVT:s Kulturnyheterna — i Kungliga bibliotekets reception, på väg in i ett seminarium inför en antologi om digital kulturpolitik (mer om detta senare) — men tycker inte att det kom fram.
Leif Pagrotsky fick ordet efter mig i inslaget och betonade att detta inte är kulturpolitisk åtgärd: “Den som påstår det ägnar sig åt illusionsmakeri.”
Men jag har faktiskt inte hört någon som sagt att detta ska ersätta andra kulturpolitiska åtgärder. Det är ju uppenbart att det främst är näringsdepartementet som driver och skaffat fram pengarna till det här handlingsprogrammet. Risken — och misstanken som jag uttrycker i tv-inslaget — är om den här typen av åtgärder underminerar det kulturpolitiska fundamentet. Men jag tror inte att den risken är så särskilt stor (och jag hoppas att jag inte är naiv här).
Det senaste i detta är att det i tisdags kom information om det första konkreta initiativet i regeringens handlingsplan för “kulturella och kreativa näringar”. Först ut är ett uppdrag för Vinnova att i samverkan med Innovationsbron och Tillväxtverket “utforma och starta ett arbete med forskning och kunskapsutveckling inom området kulturella och kreativa näringar”.
Från pressmeddelandet: “Uppdraget består av två delar. Den ena rör utvecklingen av inkubatorer och företagshotell och liknande som är anpassade till kulturella och kreativa näringar. Den andra delen handlar om en belysning av ledarskap och arbetsorganisation inom kulturella och kreativa näringar, och hur dessa områden relaterar till kreativa processer. Samverkan ska även ske med Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet samt andra myndigheter och institut.”
Det är bra att något konkret börjar hända. Jag har uppsnappat en viss villrådighet på olika myndigheter och avvaktan på mer information.
Gnistbildning är ett ord som jag tar med mig från konferensen Generator i Malmö igår och förrgår. Bra titel på en eventuell bok, om inte annat. (Ordet nämndes av Johan Hellström, mannen bakom Furillen på Gotland.)
Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.
I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.
Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.
Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.
Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.
***
Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)
En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.
Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i:
Om man googlar på “sweden film” pekar första länken till Sweden Film Commissions sida. Men där anges det bara att den är stängd – och så har det varit länge. Det är en provokation från delar från branschen, men varken övriga branschen eller politiken har sett behov av en förändring.
I torsdags var det dags för släpp av en rapport som berör detta. Den heter “Allt räknas” och presentationen skedde i Kulturhuset i Stockholm. Jag har varit huvudförfattare med skriv- och researchhjälp från Johan Scheele. Men min presentation var bara en inledning. Därefter berättade Patrick Lamassoure intressant om Film France och en svensk panel diskuterade.
Bakgrunden är att allt fler länder och regioner greppar filmen som ett kraftfullt verktyg för att stimulera sin egen filmbransch genom mer aktivitet, för att marknadsföra sig och locka turister. För att attrahera och behålla filmproduktioner används rabatter och andra incitament, i klartext: pengar.
Å ena sidan framstår Sverige idag som ett undantag utan ett nationellt erbjudande, med konsekvensen att vi får det svårare att hävda oss som internationellt inspelningsland. Utöver de samproduktioner som ändå genomförs, inte minst i samverkan med Film i Väst; det är andra filmer – ofta större, till exempel Bond – som Sverige inte lyckats konkurrera om.
Å andra sidan kan man fråga sig om det är rimligt att skattebetalarna snidvrider konkurrensen över gränserna, som det faktiskt handlar om. Investeringen i de här incitamenten ska dock likställas med att man försöker locka företag eller kongresser till sig – investeringen ska ge mer tillbaka i reda pengar. Stödet ska alltså ses som industriellt och inte kulturellt i första hand, även om förhoppningen är att en bättre och större bransch också leder till bättre filmer.
En möjlighet för Sverige är också att skapa ett erbjudande för att kunna tävla på lika villkor som de flesta andra länder, och om man inte gillar modellen, lobba för att den inte bör användas – åtminstone i Europa.
I den efterföljande debattpanelen satt Bengt Toll, vice vd, Svenska Filminstitutet, Åke Lundström, vd, Filmpool Stockholm-Mälardalen, Anette Mattsson, ordförande, Resursföretagen för film & TV i Sverige och Michael Hjort, regissör, manusförfattare och producent i Tre Vänner; styrelseledamot Paradox (och Emmas kusin). Bengt Toll (närmast i bilden till vänster) att det är branschen och inte Filminstitutet som bör arbeta för rabattsystem. Michael Hjort pekade på att Sverige har goda chanser att vara en viktigare nod i den internationella filmbranschen, och exemplifierade med all talang som Sverige exporterar.
Snart är det dags att trycka boken “A penny for your thoughts -
10 Lessons to Help You Build a Creative Business”.
Vad tycker ni om omslaget?
Jag har skrivit ihop med Dominic Power (Uppsala universitet) och Margret Sigurdardottir (Köpenhamns handelshögskola och Islands universitet). Förhoppningsvis har det blivit en lättillgänglig och reflekterande guide för kreatörer och om kulturföretagande.
“Vi måste erkänna att banker och Almi inte har kunnat de kreativa näringarna. Det har funnits en misstro.”
Nu ska kompetensutvecklingen vara igång enligt Almis kommunikationsdirektör Lars Mårdbrant – en process som främst handlar om att ge handläggarna en djupare branschkunskap.
Man frågan är om det löser hela problemet?
På den kreativa inkubatorn Krenova i Umeå arbetar Lizzie Ragnarsson, tjänstledig från just Almi. Hon håller med om att rådgivningen på Almi i första hand inte är anpassad för kulturnäringarna, men att grundproblemet kanske är en kombination med att flera kreatörer trots fyra till sex år på högskolan inte har verktyg att bli företagare, “det kan handla om marknadsföring, säljteknik, bokföring och presentationsteknik“. Steget från ambitionen att starta företag till Almi – som ska bedöma potentialen i en affärsplan – blir då långt.
Här spelar inkubatorer som Krenova en viktig roll (en satsning på inkubatorer ingår också i handlingsplanen). Där kan kreatörer få ett mer grundläggande och processinriktat stöd. Som Lizzie säger: “Här på Krenova har de tillfälle att diskutera med varandra och med handledare. För handledarna handlar det om att man tillsammans med en kreatör söker rätt väg. Det handlar mycket om att ha tålamod“.
Att Almi skaffar sig branschkunskap som gör att de kan bedöma affärsidéer även inom kultursektorn är det såklart positivt och kan motverka delar av den “misstro” som näringsministern snappat upp. Sedan kanske det är inkubatorer eller andra instanser som ska stödja kreatörerna så att de som kommer till Almi med en affärsplan som gör att de får tillgång till rådgivning och finansiering.
Almis perspektiv sammanfattas ganska bra av Lars Mårdbrandt: “Det gäller samma utgångsläge för entreprenörer inom den här branschen som för alla andra branscher. Man behöver en plan för att affärsidén ska leda till ett företag som kan bli lönsamt.”
Frågor för sådana som jag: Ska hantverkare ingå? Hur ska vi se på reklam och marknadsföring?
Jajamän, det är dags att prata definitioner och avgränsningar igen. Inför möte idag läser jag Tillväxtanalys rapport från i somras, “Kulturnäringar i svensk statistik: förslag till avgränsning för framtida kartläggningar”. (Ladda ner rapporten här.)
Mest är det diskussioner om en framkomlig statistik definition, men siffror har tagits fram för att belysa att “kulturyrken” inte bara finns inom kulturnäringarna. Resultatet eller modellen är inte ny, men siffrorna för Sverige är nya. Ansatsen beskrivs som “trident“.
____________________________Kulturnäringar Övriga sektorer Total
Sysselsatta inom kulturyrken 47 579 59 711 107 290
Sysselsatta inom stödtjänster 84 900
Total 132 479 59 711 192 190
Bland sysselsatta i “kulturyrken” är alltså fler sysselsatta utanför kulturnäringarna. Totalt är 4,6 procent i Sverige sysselsatta med produktion av kulturvärden och 3,2 procent inom kulturnäringarna.
Vill du börja prenumerera på 
