Analys, Noterat 6 July 2010 av Tobias
Almedalen, kulturdebatt, kulturpolitik
Jag tog i morse beslutet att välja bort dagens seminarier om kulturpolitik under Almedalsveckan. Jag kände för att ta möjligheten att få nya intryck och ny kunskap.
Och så rätt jag gjorde.
Svensk Scenkonst har skapat ett centrum för kulturpolitisk diskussion på Länsteatern och varje dag intervjuas partiernas kulturpolitiska talesperson suveränt av generaldirektören Sture Carlsson och Kerstin Brunnberg, journalist och styrelseordförande för Kulturrådet. Bra arrangerat verkligen — men en klar nackdel som speglar kulturens roll i politiken: medan man håller sig inom en snäv cirkel i Visby för övriga seminarier måste man verkligen bestämma sig för att ta sig till de här diskussionerna, eftersom Länsteatern ligger tillräckligt långt borta från för att inte locka spontanbesökare. Dessutom kan man inte smyga in och ut, utan måste gå förbi scenen och sätta sig.
Resultatet är att det är de redan invigda som tar sig dit. Tyvärr.
Men vad som skrämmer mig — även om jag inte blir förvånad — är Kulturhuschefen Eric Sjöströms rapport från diskussionen om ideologi. Publiken började bua då Carl Rudbeck föreslog ökad privatfinansiering. Eric skriver: “… då undrar jag: är det ett sånt debattklimat vi ska ha? Måste man bua ut någon som tycker annorlunda?“.
Kulturpolitikens dilemma idag och ett stort hinder för utveckling: rundgång i en ekokammare. Det är bara upphovsrättsdiskussionen som rymmer en spännvidd av flera perspektiv; men den frågan har ju kulturpolitikerna inte erövrat.
Hur var det nu igen? Var den inte konsten som skulle utmana och gå i täten? Är det inte nya och oväntade kopplingar som föder kreativitet?
Well well. Tyvärr kändes det som de utmanande fritänkarna fanns någon annanstans, för att diskutera andra frågor.
Välfärdens finansiering till exempel. Min stora behållning idag var presentationen av Per Borgs rapport (“Borgkommissionen”), ett resultat av ett samarbete från två olika politiska kanter, Arena respektive Timbro.
PS. Nu har jag lämnat Gotland. Men fortsätt följa Eric Sjöströms blogg för rapporter. Eller, för all del, prata med någon som inte håller med.
***
RELATERADE INLÄGG:
-
Analys 3 March 2010 av Tobias
kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen
Jag läser forskaren Tobias Hardings blogginlägg om David Karlssons “En kulturutredning” (läs intervju här). Harding diskuterar bland annat utifrån mitt inlägg “Nu slutar jag med kulturpolitik” och återger ett citat från Harry Schein som mot slutet av sitt liv, efter långt arbete med kulturpolitik, förklarade: “Jag är inte längre intresserad av kulturpolitik. Men jag är intresserad av kultur.”
Många som börjar intressera sig för kulturpolitik verkar tröttna efter ett tag, och de flesta blir aldrig ens intresserade till en början. Kanske är Tobias Harding, som också var en del av Kulturutredningens stab, inne på förklaringen i sin lilla kritik av Karlssons bok: “Att säga saker som alla kan hålla med om och samtidigt undvika att bli konkret är tyvärr typiskt för kulturpolitiska texter, och lär inte hindra boken från att bli uppskattad, åtminstone mer uppskattad än Kulturutredningens betänkande. I ärlighetens namn kan man naturligtvis inte heller kräva att alla som skriver om kulturpolitik ska lösa dess problem. Jag gjorde det inte. Det gjorde inte heller Kulturutredningen. Däremot la den fram förslag för att lösa den typ av jämförelsevis smala administrativa problem som man kan vänta sig att en statlig utredning ska hantera. De förslagen blev också mycket kontroversiella.”
Det är en viktig poäng och jag håller med. Vad som kväver den kulturpolitiska diskussionen är rädslan för konkreta förslag då man måste prioritera. Om man ställer en fråga — till exempel: vad ska kulturpolitiken prioritera, eget utövande eller professionell konst och kultur — blir svaret alltid “båda två”.
Så funkar inte politik. Politik handlar alltid, liksom om ekonomi, om avvägningar. Hur tråkigt det än låter.
Den här oviljan att greppa konkreta och kontroversiella kulturpolitiska frågor skapar svårigheter att komma vidare och fånga in fler intresserade, och faktiskt ha lite roligt när man debatterar eftersom diskussionen då kan inkludera frågor som faktiskt har betydelse. Inte bara prata överslätande om storleken på kulturbudgeten, tillgänglighet och hur viktig barnkulturen är.
Kulturdebatten borde lära från diskussionen om upphovsrätt. I den har tonläget ofta varit högt — tyvärr alltför högt — men det har också varit högt i tak eftersom perspektiven varit många och inspelen blandat det konkreta med filosofiska infallsvinklar.
Noterat 28 August 2009 av Tobias
kulturdebatt, kulturpolitik
Fler sommaråterblickar. Jag var i Visby men inte då Göran Hägglund höll sitt tal och kulturpolitiska utspel:
”Från vänstern hörs inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit.”
Forskaren Tobias Harding småhyllar talet (främst dock för dess retoriska kvaliteter) och menar att det finns en gryende debatt. Även Evelina Wahlqvist pekar på att den kulturpolitiska diskussionen tagit mer plats.
Inte tillräcklig, menar jag. Jag håller kvar vid att kulturen inte blir en valfråga och att det krävs mer än en perifer partiledare för att sätta igång en frisk diskussion om kulturpolitik utifrån ideologiska grunder.
***
Relaterade inlägg:
Analys, Noterat 20 August 2009 av Tobias
Konstnären, kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen
Läser Anders Rydells intervju med mig i julinumret av alltid läsvärda Konstnären. Den handlar om Kulturutredningen – som plötsligt känns långt borta, eller hur?
Jag får en fråga utifrån vad jag skrivit tidigare här på bloggen. Klipp nedan från intervjun:
Du skrev på bloggen att “Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den.” Varför engagerar inte kulturpolitiken utanför sin lilla krets? Som fildelningsfrågan t ex?
Kulturpolitiken har kidnappats. Det är synd, och det säger jag för att jag dels är demokrat, dels pragmatisk. En utbildningspolitik utgår inte från lärare eller rektorer. En försvarspolitik utgår inte från militärer. Även om de elementen måste finnas med så kan inte kulturpolitiken utgå från konstnärer och andra kulturskapare. En kulturpolitik finns inte till för de professionellt verksamma. Den finns till för alla. I alla fall måste det vara så om kulturpolitiken ska beröra lika mycket som kulturen, som ju har en stor och given plats i de flesta liv. Liksom om kulturpolitiken ska klättra högre upp på den politiska rangordningen. Hur fel det har blivit bevisas av att den viktigaste kulturfrågan just nu, den digitala utmaningen, knappt alls diskuteras inom ramen för kulturpolitik.
***
Relaterade inlägg:
Analys 6 July 2009 av Tobias
kulturdebatt, kulturpolitik
Om man sysslar med kultur i Sverige är det lätt att dras in mot kulturpolitiken. Längre och längre in. Till slut ser man inget annat.
Jag är ju för en stark kulturpolitik, men på sistone har det dock blivit lite väl mycket, inte minst beroende på Kulturutredningen, och en hel obehagliga sanningar har klarnat.
Så nu slutar jag med kulturpolitik.
Det här är förklaringarna:
- Jag är trött på många av kultursektorn aktörer, som är allt annat än förändringsbenägna och vill förnya, trots att det är det som kulturen ska bidra till. Framför allt är jag trött på egenintresset. Ofta känns det som att bara de som intresserar sig för kulturpolitik är de som har sin direkta försörjning via den. Många vill påverka sin sak. Få vill diskutera helheten.
- Jag märker att något händer med mig när jag alltför många tankar filtreras via en kulturpolitik. Tilltron till stöd i olika former ökar. Ett offentligt tjänstemannaperspektiv tar vid, där allting kan samhällsplaneras och att alla problem har en lösning i en offentlig satsning. Men verkligheten är givetvis inte så enkel. Väldigt få spännande verksamheter planeras fram. Man får inte heller sluta leta efter andra svar än enkla lösningar.
- Det är egentligen kultur jag vill ha i mitt liv – skratt och underhållning, tårar och tragedier, perspektivförskjutningar och inspiration – inte nödvändigtvis kulturpolitik i form av struktur, incitament och svar på marknadsmisslyckanden. Men jag har dragits åt att fundera över det senare eftersom det dels är intressant intellektuellt, dels viktigt för att bidra till en stark kultur (har jag inbillat mig).
- Kulturpolitiken är svag. Om man vill förändra något inom kultursektorn är andra vägar bättre. Piratpartiet har till stor del arbetat med frågor som rör distribution av kultur (även om partiet senare tid svängt mot att mer prata integritet) men gjorde det helt utanför kulturpolitiken. Ingen EU-parlamentariker i övrigt ser sig heller intresserad av att jobba med kulturpolitik (enligt SvD). Dessutom är man alltid underordnad den som håller i pengarna. I kommunen är det kommunstyrelsen som har makten, nationellt är det förstås finansdepartementet eller statsministern som beslutar över tilldelningen.
- Ingen annan är intresserad. Om man talar kulturpolitik med någon utanför kultursektorn möts man ofta med komplett ointresse. Jag skrev en artikel för Newsmill för några veckor sedan och fick pinsamt få millningar och kommentarer. Det är möjligt att artikeln var lam och visserligen publicerades den eftermiddagen före Kristi Himmelsfärdsdagen, men jag inbillar mig att intresset ändå hade varit mycket större om jag hade skrivit om upphovsrätt eller vd-bonusar.
***
Det hindrar inte att jag är trött på att syssla med verksamheter inom och förändringar som rör kultursektorn. Vi i ett synnerligen intressant läge just nu, i en brytningstid med digitala utmaningar och postdigitala krav. Det finns mycket att undersöka, många diskussioner att föra.
Hur ska bokbranschen hantera förändringen som läsplattorna medför? Hur ska scenkonstinstitutionerna skapa förståelse för sina verksamheter, t.ex. med hjälp av sociala medier? Hur påverkar strukturomvandlingen de stora projekten inom musik, film och dataspel när de producerande bolagen ser delar av sina intäkter försvinna på grund av illegal fildelning?
Men jag överdriver förstås. Jag kommer även komma in på kulturpolitik i de här fallen.
Jag behöver bara ta en paus och nyktra till lite. Jag vill också se annat.
Analys 2 July 2009 av Tobias
kulturdebatt, kulturpolitik, upphovsrätt
I går skrev jag om att kulturen inte blir någon valfråga, i alla fall inte inom ramen för kulturpolitik.
Trots det finns en fråga som skulle kunna lyfta kulturpolitiken ur mörkret. Det handlar om upphovsrätten utifrån skaparnas villkor.
Just nu börjar en mer öppen och gränsöverskridande diskussion märkas, till exempel i Almedalen med centerpartiets tankesmedja Fores upphovsrättsseminarium idag (se här) och smygsläppet av “Gratis?” imorgon (läs och se här).
Kulturpoliken skulle kunna leda detta försök till diskussion mellan olika intressen och som ställer sig frågan hur det kan vara och involvera flera perspektiv. Bara ett sådant nyanserat engagemang skulle åtminstone fånga många röster.
Frågan handlar givetvis inte bara om fildelning av kulturella verk, liksom inte heller kan ses som ett område, utan sträcker sig över många: yttrandefrihet, integritet, företagande, forskning och innovationer, samt konst och kultur. Men kulturpolitiken säger ju inte sällan att den går genom olika fält – så vilket möjlighet i detta fall!
Men jag saknar en debattvilja från kulturpolitiker, ett erkännande om att lagstiftningen för nätet släpar efter och att frågan är komplex. Att det inte bara handlar om att “slå vakt”. Att inte bara låta jurister gå i täten och säga hur det är. I de tyngsta upphovsrättsdiskussionerna under politikerveckan i Almedalen är inga kulturpolitiker representerade.
Både Lena Adelsohn Liljeroth och Leif Pagrotsky – kulturminstern respektive socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson – sa i tisdags att deras engagemang måste börja med att företrädare för sektorn själva ställer sig upp.
Jag tycker det är rimligt att förvänta sig av kultursektorn och underhållningsindustrin – liksom vad man kan förvänta sig av varje människa i en demokrati – att de vågar ställa sig upp och förmedla sina åsikter. Men det är misstag att tro att dessa motsvarar ett enda gemensamt intresse.
Kulturpolitiken måste för det första skilja på underhållningsindustri och enskilda kreatörer. Det är bara att minnas manusstrejken i Hollywood.
Och för det andra på rätt till ekonomisk ersättning och ideell rätt. Det är ju ett faktum att många kreatörer inte har fått särskilt mycket ersättning tidigare, utan har behövt komplettera sin skapande verksamhet men andra – så för många innebär inte en digital attack på upphovsrätten särskilt mycket sett till royaltyersättning.
Däremot måste en konsekvensanalys ta i åtanke hur branschkartor ritas om. Den stora effekten kommer snarare blir att producenterna och utgivarna är mindre riskvilliga och får mindre resurser, vilket begränsar utgivning, marknadsföring och stora produktioner. Detta ska dock vägas mot lägre produktions- och distributionskostnader tack vare tekniken, liksom att många faktiskt kan tänka sig att jobba gratis för att få skapa.
Om jag ska spåra någon trend i upphovsrättsdiskussionen – utöver flera försök för att komma ifrån skyttegravskrig – kommer vi se mindre fokus på ekonomiska sidan i upphovsrätten och mer på den ideella; att fler kommer börja värna för de ursrpungliga kreatörerna allt mer. Det är en grupp som har förbisetts länge och som buntats ihop med deras uppdrags- och arbetsgivarorganisationer.
Men inte heller denna diskussion bjuder på enkla lösningar. Till och med den ofta så säkra Rasmus Fleischer, en av grundarna av Piratbyrån, bloggare på Copyriot och doktorand i samtidshistoria, sa vid ett seminarium i tisdags – på en fråga från moderatorn Ulrika Knutsson hur “denna akilleshäl för piraterna ska lösas”:
“Det är svårt att säga… Jag vet faktiskt inte. Det är knepigt.”
Panelen ropade efter en kulturpolitik som borde börja fundera över avvägningar och olika ersättningsmodeller.
Men ingen kulturpolitiker var på plats.
Analys 28 June 2009 av Tobias
konferenser, kulturdebatt, kulturpolitik, musikbranschen, näringslivspolitik
Fredagskvällen ägnades åt första besöket på Peace&Love-festivalen i Borlänge, numera Sveriges största* rockfestival. Jag blev inbjuden dit för att medverka i en panel om musik, politik och musikbransch under konferensen Trigger.
Min tes, som jag avslutade med, var att det inte finns något annat område i samhället där diskrepansen är så stor mellan politiskt engagemang och folkets intresse för området. Musik spelar en stor roll i många människors liv: från början till slut. I sorg, i glädje, i vardag.
Framför allt märks denna skillnad för pop- och rockområdet (populärmusiken). Att den blivit så styvmoderligt hanterad i Sverige beror på, är min analys, att från kulturhåll har man sett att “musikindustrin” skött sig själv och från näringspolitiskt håll har området var för litet att engagera sig i. Undantaget är förstås pratet om det svenska musikundret med uppblåsta siffror – forskaren Kim Forss skrev uttryckligen i sin första ESO-utredning att siffrorna för de olika exportslagen inte fick adderas till en summa, men gjorde det själv i senare uppdateringar – och Pagrotskys vurm för tio år sedan. Med minskad skivförsäljning och färre svenska stjärnor dog detta under. Detta kan inte heller ses som något annat än en sidonotering.
Svårigheten är för det första att musikbranschen berör så många departement. Jag räknar till sju: utbildning, kultur, näring, utrikes, justitie, finans.För det andra är musikbranschens organisationer många och splittrade. Någon nämnde att det finns 14 organisationer som skulle kunna samlas. Framskridna försök för detta finns också nu.
För det tredje har musikbranschen på sistone framför allt betett sig som besvikna småungar: en känsla av att ha blivit svikna, tjuriga och med kravlistan i handen. Rätt väg framåt måste i stället vara att peka på hur mycket man bidrar med och hur många som är engagerade i musik på olika sätt, och på så sätt höja musikens status. Jag tror dock att musikbranschen gör ett misstag om den strävar efter att involvera sig alltför mycket med kulturpolitiken, även om några utvalda delar bättre bör integreras med denna. Kulturpolitiken är trots allt – tyvärr! – rätt svag och vad man vinner där lär man förlora på minskad effektivitet i vissa marknadsmekanismer som jag tror inte skulle behöva korrigeras av en kulturpolitik.
* Att P&L blivit störst var svårt att begripa: stelt program med nästan bara bredbent och vitt, och inte alls samma härliga sommarkänsla i park och vid sjö som på Hultsfred. I Borlänge är man mitt i stan och hänger på parkeringsplatser. Att den blivit så stor beror förstås på att mycket också bra – deras olika teman till exempel – men gissningsvis också på den stora andelen locals.
Analys, Rapport 20 May 2009 av Tobias
kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen, regional utveckling
De som dumförklarats borde få säga något själva. Det var utgångspunkten till min idé om att undersöka vad landets kulturchefer tycker om Kulturutredningens förslag, vilket inte minst är relevant mot bakgrund av att flera förslag utgår från samverkan med kommunerna och regionerna/landstingen. Men få regionala röster har hörts – i princip bara Lars Nordström har intervjuats, ordföranden för Västra Götalandsregionens kulturnämnd (vi också).
Igår släpptes rapporten och min analys bygger på en enkät som Sveriges Kommuner och Landstings genomfört med två tredjedelar av landets kulturchefer, det vill säga ca 200. Vi har även undersökt vad de prioriterar inom ramen för kulturpolitik.
Dumförklarats? Det är ju så att stor skepsis har uttryckts kring hur “lantisarna” ska hantera ansvaret som s.k. portföljmodellen innebär. Läs t.ex. DN:s kulturchef Maria Schottenius idag: “Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitik som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska.”
Kring detta och enkätresultaten resonerar jag i en artikel på Newsmill. Man kan se det som kritik av kritiken mot Kulturutredningen. Min tes är att politiken måste utgå från hur verkligheten ser ut, och en regionalisering av kulturen liksom en slags “aspektpolitik” är redan införd till stor del (se t.ex. boken “Den nya kulturrevolutionen”).
>> Debattartikel på Newsmill: “Kulturutredningens kritiker missar verkligheten”
>> Ladda ner rapporten: “Portföljmodell, aspektpolitik och prioriteringar” (pdf, öppnas i nytt fönster)
***
Några resultat från enkätundersökningen:
- Nio av tio kommuner och alla landsting/regioner som har svarat uppfattar portföljmodellen som positiv, men farhågor kring ökade krav finns; krav i form av resurser, samordning, struktur och kompetens.
- Hur stor skillnaden blir för olika kulturområden, om portföljmodellen genomförs, beror på i vilken utsträckning och omfattning ansvar och resurser följer varandra. De flesta tror ändå att satsningar på barn och unga kommer öka.
- Samverkan mellan kultur och andra politikområden finns redan idag; i kommunerna särskilt med turism och utbildning, och i landstingen/regionerna med näringslivsutveckling.
- Kvalitet lyfts av de allra flesta kommuner och landsting/regioner som mycket prioriterat i kulturpolitiken. Detta kan ses i ljuset av att Kulturutredningen valt att undvika kvalitetsbegreppet.
- Utöver kvalitet prioriterar kommunerna bildning och samverkan med det civila samhället när de rankar områden och aspekter i kulturpolitiken. Landstingen/regionerna betonar dessutom tillväxt och ett kreativt och innovativt samhälle.
Det blev för övrigt inget storstilat släpp av rapporten igår, men fick en del uppmärksamhet i samband med SKL:s remissvar. Men jag hoppas att rapporten inte dör med att remisstiden har gått ut för Kulturutredningen. Framför allt slutet om vad kommunerna och landstingen prioriterar är över huvud taget intressant.
Klicka också vidare för att läsa den avslutande diskussionen från rapporten… → continue reading
Analys 18 May 2009 av Tobias
Anna Odell, kulturdebatt, kulturpolitik, Kulturutredningen
Förra veckan dominerades av årets stora kulturhändelse: Konstfackstudenten Anna Odells examensarbete.
Bland alla märkliga och dåliga saker som denna diskussion har väckt finns något som jag tycker är bra. Nämligen att händelsen och debatten borde leda till en insikt att kulturpolitik inte är något vi kan ta för givet – utan att den är beroende av politikers och därmed folkets stöd; det är ju konsekvensen av att den vilar på en demokratisk grund.
Kulturpolitiken kräver på så sätt en ständig, levande diskussion – och att stänga in sig i konstpolitiska reservat ökar risken för oppurtunistiska tsunamivågor som plötsligt kan resa sig och ta med strukturer och traditioner som byggts upp under långt tid. (Facebook-gruppen “Inga mer pengar till Konstfack” är ett exempel på liten skvalpning, men tänk om den växt.) Varje institution måste år för år ställa sig frågan vilken funktion som fylls och slipa argument utifrån svaren, liksom bevisa att de stämmer.
Då menar jag inte att kulturen ska sluta utmana och anpassa sig – bara att det krävs personer som kan stå upp och säga varför det behövs. Då tänker jag inte heller på indirekta värden som nytta för hälsa och turism – utan på att de flesta trots allt vill att kultur runt omkring oss ska finnas.
DN:s huvudledare idag poängterar just det, att kulturen har stöd men att denna förankring inte når fram till kulturpolitiken. Jag skrev häromveckan att det trista med kulturpolitiken är att den främst diskuteras av de som har sin försäljning tack vare den. Som politikområde är kulturen märkligt smal – med tanke på det egentliga intresset. (Jämför bara intresset för Malena Ernmans mix av opera och Melodifestival – läs för övrigt henne här, apropå strävan att nå ut.)
Därför tycker jag att Kulturutredningen definierade en god målsättning i att kulturen behöver lyfta sig själv som politikområde. Men det har varit uppenbart att förslagen, för att lyckas med detta, presenterades på ett sätt som varken skapade stöd eller förståelse för syftet.
Analys 6 May 2009 av Tobias
kulturdebatt, Kulturutredningen
Det är upplopp på remissfronten för alla som ska tycka till om Kulturutredningen. Idag skriver SvD om att den får underkänt av många viktiga röster. Förutom förslaget om portföljmodellen – och då hänvisas det till enkäten som jag analyserat för SKL; rapporten släpps om två veckor.
Kulturutredningen har onekligen landat mycket illa opinionsmässigt. Många kritiker har hörts, men många av dem utan insyn i kulturförvaltning tyvärr. En generell oro har varit tydlig för hur det ska gå med statens stöd till konstnärliga verksamheter.
Själv saknar jag konkreta motförslag? Har jag missat något – men var finns förslagen som inte handlar om att det ska vara som det är nu (fast mer)? All heder åt vad Skuggutredningens process innebar i form av samtal, men den utmynnade knappast i något handfast underlag till en proposition (och det var inte heller tanken).
Det trista med kulturpolitik är att den främst diskuteras av dem som har sin försörjning tack vare den. Trots att kulturen berör så mångas (allas!) liv, får jag alltmer känslan av att kulturpolitiken inte engagerar utanför denna krets. Vilket avsaknaden av kulturpolitisk debatt kring fildelningsfrågan är ett bevis för. Dessutom har en formulering av Björn Wiman, kulturchefen på Expressen, efter presskonferensen i februari dröjt sig kvar:
“Det finns få saker som är så själsdödande som kulturpolitik. Eller – för att något mildra denna stenhårda utsaga – det finns få företeelser där motsättningen mellan form och innehåll syns tydligare än när det gäller kulturpolitik. Ta bara några av de centrala begreppen i dagens debatt – ‘portföljlösning’, ‘regionalisering’ och ‘civilsamhället’ – och jämför dem med känslan i en svettig Wagneruppsättning eller en rolig roman.”
Jag sörjer verkligen att det är så. Det får mig alltför ofta att känna att jag arbetar med något som betraktas som perifert av samhället i stort – när jag själv tycker att det är så viktigt.
Vill du börja prenumerera på 
