I mars har en het debatt om hur en teater drivs på bästa sätt blossat upp – om hur man får det att gå ihop samtidigt som den konstnärliga friheten värnas. En debatt som inte minst är intressant när man diskuterar kulturens ekonomi generellt.
Bakgrunden till debatten har varit den kommande sammanslagningen mellan Stockholms stadsteater och Kulturhuset och en utredning för att låta tekniker hyras in istället för att vara fast anställda. Marie-Louise Ekman skrev ett debattinlägg där hon gick ut hårt mot framför allt Madeleine Sjöstedt (om än utan att nämna hennes namn) och kritiserade en sådan utveckling. Tillspetsat målade hon upp en bild där Kulturhuset slås ihop med Åhléns som ligger mitt emot.
Gerhard Hoberstorfer, skådespelare och regissör på Stadsteatern, skrev ett svar där han menar att Ekman målar upp ett skräckscenario som inte finns och som inte gynnar teatern. Och att Åhléns klarar sig bra utan Kulturhuset.
Som en parentes kan nämnas, vilket Calle Nathanson påpekadepåtwitter, att Kulturhuset och Åhléns har haft ett samarbete under 2000-talet. Mellan 2005 och 2008 betalade Åhléns 3,2 miljoner kronor för ombyggnaden av ”Rum för barn”. Det finns mer att läsa om det och andra samarbeten mellan näringsliv och kultur i Kulturrådets rapport, ”Kulturens icke offentliga finansiering”.
I förra veckan skrev mångsysslaren Linda Skugge, nu bland annat producent på Teater Brunnsgatan fyra, en krönika om hur man behåller magin samtidigt som teatern drivs som ett bolag. Ett inlägg som delvis tangerade denna debatt då Skugge ställer sig frågande till den kritik mot att en teater tjänar pengar på fler sätt än biljettintäkter och bidrag.
Skugge skriver i sitt recept över hur man vänder en ekonomisk kris: ”Naturligtvis anställer man ingen utan alla går antingen på timme eller på faktura. Antingen har vi en teater eller så har vi inte en teater.” Det var en beskrivning från en annan verklighet än den som både Stockholms Stadsteater och Dramaten lever i.
Det finns några saker som talar för att 2013 blir ett mellanår. Jag tänker framför allt på varselvåg med försiktighet och bantade plånböcker som följd, avvaktan efter politiska insatser och uppladdning inför valår och över huvud taget internationella kriser runt om (USA, Europa).
Apropå avvaktan efter politiska insatser så minns jag ett seminarium som Kreanord kallade till i höstas där vi var en del som pekade på att 2013 riskerade att bli ett mellanår sett till offentliga satsningar.
Regeringens handlingsplan för kulturella och kreativa näringar var på väg mot sitt slut och ingen fortsättning hade pekats ut. Något som dröjde och dröjde, men aldrig kom. Det föranledde min och Emmas debattartikel om missade möjligheter i slutet av november, och om det senare kom en formuleradfortsättning så kändes det nästan som att den kom tack vare artikeln.
Nu hittar vi några formuleringar här och där, bland annat i regleringsbrevet som ger Tillväxtverket fortsatt uppdrag (men utan budgetstyrka), och Kreanord har fått en fortsättning med svenskt ordförandeskap. Vi vet också att Rådet för kulturella och kreativa näringar överlämnar några förslag till ministrarna i början av februari.
Vissa kanske argumenterar för att det på regional nivå faktiskt pågår en hel del – och det stämmer – men jag slås nog snarare av hur mycket som ändå har avslutats. Det är ganska mycket strukturkapital och erfarenheter hos enstaka personer som riskerar att inte tas tillvara.
Man bör också fråga sig vad en fortsättning är värd. Jag grunnar en del på sådant som vad alla kartläggningar lett till? Vad olika projekt och mötesplatser bidragit med?
Och vad händer med kulturpolitiken? Regionalt en hel del förstås. Eller har arbetet med alla kulturplaner tagit på energin? Jag vet inte, men misstänker att den fart och mobilisering som vi sett de senaste åren inte kan vara för evigt.
På ett nationellt plan tror jag inte vi ska förvänta oss stora nyheter inför valåret 2014. Nuvarande kulturministern har nog genomfört det som hon såg som sina stora frågor — eller vad tror ni?
Nåväl. Detta är offentliga ramar och konstnärer liksom andra typer av entreprenörer på marknader som IT, media och turism gör saker ändå, och aktörer som måste agera för att förändringar i omvärlden helt enkelt omkullkastar förutsättningarna. Förlagsbranschen kommer knappast kunna stå still till exempel, klämd mellan mindre intresse hos unga för böcker och ebokens intåg — men en oerhört spännande utveckling att vara med i.
Vi kan konstatera att om krisen slår igenom så kommer kapitalmarknaderna att bli försiktigare och att en del konsumenter får mindre pengar att röra sig med. Om jag till slut ändå ska vända detta till något positivt är det väl att det är ur kris som det nya, det kreativa, faktiskt föds.
Och om det var något som 2012 lärde oss var väl att det som kan prägla ett år kan vara helt oförutsägbart.
För vem hade kunnat tro att en koreansk musikvideo skulle bli det första klipp på youtube som passerar 1 miljard tittare. Även om det kan låta som kuriosa så säger detta fenomen en hel del om man granskar siffrorna lite mer. För första gången så toppade en koreansk låt USA-listor vilket ju säger en hel del om Asiens större inflytande. Den enorma siffran en miljard (nu 1,1) säger också mycket om internets genomslagskraft. En tredjedel av de som tittat på klippet har dessutom gjort det via smartphones, vilket understryker förflyttningen till mobil kulturkonsumtion.
Så gott nytt år! Utveckling pågår trots allt och visst är det roligt att hänga med.
Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt har dragit igång en debatt om hur väl teatrar utnyttjar sina medel och jämför Stockholms Stadsteater med Dramaten. Sjöstedt refererar till en rapport som visar att varje biljett på Dramaten subventioneras i genomsnitt med 916 kronor och motsvarande siffra är 519 kronor för Stadsteatern. Hennes slutsats är: ”Att döma av recensioner och publikundersökningar resulterar inte den dubbelt så dyra biljetten i dubbelt så hög kvalitet.”
Hon kritiserar också Dramaten och Operan för att slösa med skattemedel genom att inte ha gemensamma administratörer, snickare, perukmakare med fler och menar att det i förlängningen ger mindre kvalitativ kultur till medborgarna. Något som SvD:s Lars Ring ser som ett sätt för Sjöstedt att positionera sig som en framtida kulturminister.
Per Sundgren, Stadsteaterns före detta ordförande, svarar och beskyller Sjöstedt för ”ekonomism” och menar att hon också jämför på fel sätt. I statistiken över Stadsteaterns besökare räknas Parkteaterns ickebetalande besökare in och att en jämförelse istället borde göras mellan besöksantalet i de två teaterhusen.
I ett blogginlägg om stängningen av Nationalmuseet i Bosnien passar Sjöstedt också på att kritisera de som beskyllt henne för att mäta kultur i pengar. Museet har tvingats stänga efter att staten inte tilldelat museet några medel. En följd av politiska oenigheter efter kriget som ledde till en uppdelning av landet i en serbisk republik och en muslimsk-kroatisk federation. Och ingen sida tar ett ansvar för det gemensamma kulturarvet.
Sjöstedt skriver: ”Aldrig har det just i dagarnas svenska kulturdebatt så ofta använda begreppet “kultur kan inte mätas i pengar” känts mera i-landsmässigt och cyniskt.”
OS i London gick under namnet “The Cultural Olympiad” och vi minns en imponerande uppvisning, inte minst den fantastiska invigningen och den kanske inte lika imponerande avslutningen. Men vad kan kultursektorn lära av OS? Stephen Godfroy från Roughtrade har listat tio punkter med lärdomar eller åtminstone en intressant start för diskussioner även i ett svenskt sammanhang.
Några av punkterna berör hur kultursektorn kommunicerar utåt, bland annat att kultursektorn tenderar att “överkomplicera” sitt budskap och att den behöver fler medietränade förebilder. Andra punkter handlar om att stärka ungdomar exempelvis genom att utveckla coach-system för att öka deras självförtroende, ge dem feedback och ibland ta ned dem på jorden. Läs hela Godfroys inlägg hos The Guardian.
Idag publicerar Dagens Nyheter en artikel om Timbros nya rapport “Noll koll”, som släpps idag, och kompletterar med bland annat en kort intervju med mig. Eftersom den publicerade texten verkligen blandar olika teman och aspekter, vill jag bara förtydliga:
Konst och kultur bör inte försöka kopplas till ekonomiska tillväxtmått i varje enstaka fall. Men många offentliga initiativ har den senaste tiden utgått från att kultur bidrar till attraktivitet, innovationer och ekonomisk tillväxt. Om man å ena sidan ger sig in på den planhalvan, bör man å andra sidan också försöka mäta effekterna.
Annars finns tre risker:
1) De ansvariga, verksamheten eller projektet tas inte på allvar av omgivningen. Det gäller även politikområdet kultur.
2) Om några effekter inte kan påvisas, så riskerar pendeln att slå tillbaka och kulturens betydelse tas ännu mindre på allvar av övriga politiker och medborgare. Det kan bli lätt att säga: vi gav er chansen eller hur, men gav det något egentligen?
3) Kulturpolitiken kan undermineras om man inte vill förklara när och hur olika effekter kan uppstå. För det är inte så att tillväxtsatsningar på kreativa ekonomin kan ske på bekostnad av kulturpolitiska grundinsatser för till exempel barn och unga och vissa konstarter, snarare tvärtom.
Läs också Julia Svenssons krönika som ligger bredvid kortintervjun med mig. Där blir allt klarare. Timbros rapport har jag inte läst än, men vi länkar eller bifogar den i nästa analysbrev.
PS. Och bara som en sidonotering. Jag sa förstås inte “tradition på” som det står i rubriken eller “Apple Store” (som är en butik; Apple däremot har många produkter och butiker: Itunes Store, iPad, iPhone etc) och fler också i övrigt lite felciterad, men andra grejer får vi ta på uppstuds.
Något trött efter en sen natt, på väg mot en dag med seminarier med ämnen som innovation och filmpolitik, cyklade Riksutställningars generaldirektör Staffan Forssell förbi och hittade vad han letade efter: en ersättare.
Formatet är värt att testa på nya frågor. Det uppmanade till tydliggörande av ståndpunkter och framkallade en diskussion långt från den hålla-med-stämning som utmärker den kulturpolitiska debatten — där de som känner sig manade att delta håller med varandra; de som inte håller med blir inte kallade. Jag hann växla något ord med SKL:s Calle Nathanson som konstaterade att han just kommit från en sådan diskussion.
Jag ersatte kuratorn och Tensta konsthall-chefen Maria Lind som fått förhinder. Övriga debattörer var Maja Lundgren, Qaisar Mahmood, Daniel Daboczy, Mattias Svensson och Thomas Sjöberg. Moderator var Jens Orback.
45 minuter hade jag för att få ihop ett manus. Här kan ni se hur det gick. Jag gick upp som nummer två efter kungsboksförfattaren Thomas Sjöberg.
Tyvärr drabbades diskussionen av definitionsproblem. Jag och Sjöberg var nog överens om det mesta, trots att vi var med i olika “lag”.
Jag ska erkänna att jag inte läst rapporten — skäms att jag ändå uttalar mig i DN idag — men jag tillåter mig ändå ha några synpunkter utifrån den diskussion som förts igår och idag. Fyra spontana reaktioner, och så lägger jag till en femte via Emma.
1) En betydande del av näringslivet kan faktiskt härledas till kulturföretagande, inte minst sett till sysselsättning där siffran ligger kring fem procent. Det är bland annat exakt det här som jag har försökt beskriva i olika sammanhang de senaste tio åren.
2) Ett samhälle där inte humaniora betonas låter både skrämmande och dödstrist. Är syftet att skapa raka led med välkammade individer på väg utan omvägar mot sina vinstmaximerande jobb? Och hur spännande blir Sverige eller svenskar utan förmåga att diskutera eller visa upp kultur? Hur blir ett samhälle där vi inte bär med oss grundläggande värderingar? Och vem ska göra kalkylerna för vad som är lönsamt eller inte?
3) Även om inte kurserna leder till jobb så är det tydligt att även kulturellt deltagande är viktigt. Se till exempel Pier Luigi Saccos inspel om Kultur 3.0 där han menar att diskussionen om det ekonomiska och sociala bidraget från kultur inte får stanna vid vad några sektorer levererar, utan om deltagande. Detta apropå hobbykurser. Sedan kan man förstås diskutera hur långt ett samhälle ska gå i sina subventioner, men det är fel att direkt nedvärdera den här typen av aktiviteter.
4) Och från ett ekonomiskt perspektiv går det inte att bortse hur kreativitet och innovation allt mer lyfts fram för att skapa välstånd. Häromåret kom till exempel en IBM-studie där “kreativitet” lyfts fram som den viktigaste egenskapen för chefer idag. Frågan hänger ihop med hur svenska varumärken ska kunna nå den kinesiska medelklassen, kontra att svenska företag får nöja sig med att vara lägre betalda underleverantörer till utländska designers. Hur kopplar detta till kultur eller humaniora? Jag kan börja prata om innovationsimpulser och mångfald; det finns även studier kring detta. Det är förstås alltid svårt att peka på förhållandet mellan orsak och verkan, men Steve Jobs gör faktiskt det i sitt tal vid Stanford 2005, ett oerhört inspirerande tal över huvud taget. Här talar han om nyttan han har haft av att läsa kalligrafi, trots att det skedde planlöst.
5) Bloggkollegan Emma Stenströmlägger till ett femte perspektiv — utbildningsperspektivet — i SvD och skriver att Svenskt Näringslivs förslag är ”så dumt att man knappt tror att det är sant”. Och fortsätter ” På andra håll i världen går tankegångarna åt precis motsatt håll. I USA kom till exempel nyligen en stor studie som visar att det är nödvändigt att integrera humaniora, det vill säga ”liberal arts”, i den grundläggande utbildningen av ekonomer för att kunna skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv för framtiden.”
Andra röster i debatten är bland annat teaterförbundets ordförande som säger till Ekot att ” Jag blir oerhört häpen när jag hör ett sådant här förslag. Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”
Fackförbundet DIK skickade ut ett pressmeddelande igår där de startar ett upprop om att humanister bidrar till samhällsnyttan. Karin Linder, förbundsordförande, säger att ” Vi vet att tillväxt kräver kultur. Men så länge som Svenskt Näringsliv vägrar att se det skapar vi, snarare än undanröjer vi, hinder för att låta de kreativa näringarna blomstra”.
Evelina Wahlqvist skriver tycker att problemet är felformulerat: ”Insatserna bör istället sättas in i en senare fas och bemöta frågan: Hur skapar vi en arbetsmarknad och ett näringsliv där många olika kompetenser kan verka och också mötas?”
Sanna Rayman på SVD:s ledarsida har ett delvis annorlunda perspektiv — och det är nyttigt. Hon skriver: “Ja, förslaget är dåligt och yxigt, men det här är knappast någon demokratifråga. Och att vi har ett problem med överutbildning i vissa konstnärsyrken är en realitet väl värd att diskuteras.”Absolut en viktig poäng, men som mer hänger ihop med information än begränsade studiemedel.
Andreas Ekström har i en intressant artikelserie undersökt mecenatskapets framväxt under de senaste decennierna på kultur- och forskningsområdena. I den första artikeln tar Ekström upp att forskningen i större utsträckning finansieras genom gåvor. De statliga anslagen är idag i stort sett lika stora som 1980 men antalet forskare är många fler på grund av gåvor till i huvudsak särskilt tillämpad forskning. Den andra artikeln fokuserar på konsten och diskuterar vilket inflytande mecenaten har över vad konstnären skapar. I den sista artikeln diskuterar Ekström en utveckling mot en framtid där vi alla är mecenater genom olika gåvosystem som exempelvis Flattr. Han ser även en risk med detta, att det kan leda till “att vi skapar kultur med kortare livslängd. Kultur som säger mindre om våra liv, kultur som gör mänskligheten mindre nytta. “
Jag resonerade fram och tillbaka under vårt samtal, men intervjuklippen med mig fokuserade på att polarisera — och jag fick rollen som den som säger nej till all reklam i alla kultursammanhang. Men det är förstås inte så enkelt. Det är ju inte så att barnen lever i en reklamfri bubbla idag, som det var när jag växte upp i “DDR-Sverige”.
Hur finansieras alla de gratis mobilspel? Via reklam förstås. Dessutom finns alla reklampausar på tv och produktplaceringen i filmer. Det här, tycker jag mig se, har medfört att vi har en annan toleransnivå för påverkansbudskap idag än för 10-20 år sedan.
Hur farligt är det? Det är faktiskt alltför lätt och ensidigt — återigen apropå de uttalanden som valdes ut från mig — att hävda att all reklam är farlig. För det första pekar forskning på att barn inte är försvarslösa mot reklam och annan påverkan. De har sin egen vilja. Barn går inte på vad som helst. Trots att Karl-Alfred länge var en populär tecknad figur så började varken jag eller andra barn att käka spenat.
En avhandling från Uppsala universitet av Carina Fast (2007) visar också att populärkultur och reklam bidrar till att lära barn att läsa och skriva. Kommersiell barnkultur och reklam är ofta bättre anpassad för barns smak och behov än den finkultur som vuxna försöker trycka på dem.
Men det är en annan sak att det innebär en stor rabatt på att sponsra offentligt finansierade verksamheter. Huvuddelen är ju redan betald av skattebetalarna. Därför kan inte ett varumärke eller en produkt få ta över i en sådan verksamhet.
Om miljön ska vara helt fri från att köpa sig utrymme är egentligen upp till oss via politikerna, men det valet kommer ske på bekostnad av en mindre kulturbudget efter sponsringspengarna och rabatterna såklart ger ett extra utrymme för olika kulturverksamheter. Är det önskvärt? Att kunna sätta upp skyltar “reklamfri miljö” på samma sätt “djurfritt” eller “rökfritt”? Jag är inte säker om man bara lyckas balansera på ett vettigt sätt. Men var gränsen går kräver fortsatt diskussion.
Hur det står till med Kulturhusets nya tonårsverksamhet har jag faktiskt ingen aning om. Men Katti Hoflin mejlar att de inte är sponsrade av Apple (eller andra antar jag), utan bara fått bra pris.
Cultural planning utan kultur
Expressen på ledarplats om klåfingriga offentliga satsningar. Skrämmande i sin träffsäkerhet — men också för hur svårt det är för många (små)kommuner. Visst måste man försöka, men det är lätt att överskatta sin förmåga som samhällsplanerare. Det är många jobb som behöver skapas för att återbetala dyra satsningar — som ofta sker på hus!
Arenaboom
SvD sportavdelning med sportchefen Ola Billger i spetsen har i många dagar nu fyllt tidningen med sådant som även är relevant för kulturen: breddverksamheter och nu senast byggboom. De har gått hårt åt Stockholms idrottsborgarråd Regina Kevius när hon ville minska föreningsbidraget. Idrottsrörelsen reagerade dessutom kraftigt. Det var också ett mycket märkligt beslut — få insatser är så preventiva som ungdomsidrott. (Politikerna backade sedan. Hitta artiklarna här.) Läsningen om arenorna tangerar vad jag skrev om i en antologi för SKL häromåret (“Först vinner eller resten hinner”).
Boken tar upp frågor som om man kan bli kreativ på beställning? Kan kreativitet effektiviseras – så att det skapas fler nya idéer, produkter och tjänster på mindre tid och med mindre resurser?
Klokt och roligt. Det är ledorden för Volante Academy. Genom utbildningar och seminarier vill vi skapa en samlingsplats för viktiga frågor som rör samhällsutvecklingen. Läs mer på volante.se
Modebranschen i Sverige
Modebranschen i Sverige. Rapporten kartlägger Modebranschens omfattning. Släppt i januari 2013.
Kulturekonomi har fått 
Vill du börja prenumerera på 
