Vi är många som försöker mäta den kreativa ekonomin på olika sätt. I slutet av januari presenteras två nya undersökningar i Sverige: 22 januari presenteras statistik om modebranschen (handelsministern introducerar) och 30 januari statistik om musikbranschen (näringsministern är med). Vi är själva involverade i de här undersökningarna och återkommer. Lägg till den statistikrapport om kulturella och kreativa näringar från i november där vi bland annat jämför mellan några av de mest inflytelserika definitionerna av dessa näringar.
Brittiska Nesta fortsätter också att fundera. De har tagit fram en ny metod för att kartlägga den kreativa ekonomin. Bakgrunden är delvis en kritik mot brittiska kulturdepartementets definition. Nesta menar att den definitionen missar att fånga en del industrier med en hög grad av kreativitet och inkluderar andra industrier som inte kräver en hög kreativitet. Metoden går ut på att mäta den “kreativa intensiteten” inom olika sektorer för att på så sätt göra en mer rättivsande bild av hela den kreativa ekonomin. Metoden är framtagen för att kunna göra internationella jämförelser och kunna anpassas till strukturförändringar i ekonomin. Ladda ned rapporten direkt.
Under den andra dagen av Polar Music Sessions and talk var syftet att blicka utanför musiksektorn och se vilka lärdomar vi kan dra från de kreativa näringarna generellt. En halvdag med en rad paneler och föredrag.
Ett tema som återkom i flera paneler var betydelsen av att arbeta ”cross‑over” mellan branscher och plattformar. ”Att det inte är böckerna som lever utan karaktärerna” som Camilla Läckberg uttryckte det angående att hennes böcker blir film.
Internetentrerprenören Hjalmar Winbladh framhöll betydelsen av att sätta konsumenten eller användarna i första rummet. Och att den största utmaningen för entreprenörer är att vara medveten om sina egna begränsningar och våga anställa folk som kompletterar en själv
Dagen avslutades med ett samtal med Sten Nordin, finansborgarråd i Stockholm som bland annat slog ett slag för att utbilda sig i det man vill, gå in för det passionerat och använda erfarenheten i vilket yrke man än till slut arbetar inom. Kanske var det en viss kritik mot sina partikollegors utspel om att minska antalet platser på estetlinjerna?
Camilla Läckberg, Per Sundin och Tobias Falk sitter i soffan under ett samtal lett av Per Schlingman.
Några meter från Yo-Yo Ma och Paul Simon, årets Polarpristagare. Det blev en intressant måndagseftermiddag på Polar Music Talk.
Jag har tidigare haft förmånen att lyssna på Yo-Yo Ma, men då med sin cello på scen i Hongkong. Han har över huvud taget varit en följeslagare under många år med sina Bachtolkningar.
Han visade sig också vara rolig och energirik från scenen när han intervjuades. Han tog varje fråga på största allvar som om det var den första gången han fick dem (givetvis finns det få oställda frågor i sådana här sammanhang).
Intressant blev det när Yo-Yo Ma resonerade kring varför han inte var mer aktiv inom politiken. “Den kulturella sfären har en annan tidräkning än den politiska eller den ekonomiska.”
Mer trött var Paul Simon, som intervjuades av journalisten Jan Gradvall. Simon lättade upp lite och berättade personligt, men stannade främst inom sitt skal och sina erfarenheter, till skillnad från Yo-Yo Ma som även när han talade ville dela med sig.
Men det är klart. Paul Simon har förstått varit än mer påpassad. Det kändes nästan lite sorgligt när han beskrev sina Londonår som de några av de bästa i sitt liv. Han hade ingen lägenhet med toalett, men han hade frihet. Sedan fick Simon & Garfunkel sin första hit, konstaterade han. “Även om jag var exalterad då, så betydde det slutet på min frihet. Den kom aldrig tillbaka.”
PontusSchultz har dött i en cykelolycka. Jag har känt honom i 18 år och den här bilden är talande: när han pratade, så lyssnade jag.
På den här bloggen har han nämnts fleragånger, senast från Almedalen där bilden är tagen. Kultursektorn var inte hans område, men i svensk samhällsdebatt stod han för en sällsam kombination av humanistiskt och framåtriktat tänkande.
På så sätt kommer diskussionerna i och om svenskt näringsliv bli fattigare. Pontus har i mer än ett decennium med egna tidningar, i krönikor och i teve, och senast som chefredaktör på Veckans affärer, passionerat bidragit till att diskussionen om innovation och kreativitet har lyfts fram och förts in i nya sammanhang. Se till exempel eboken “Kreativitet är det nya stålet” som han initierade för ett halvår sedan. Han har lyft fram de ovanliga, de som gått mot strömmen, de som ofta varit före de andra.
Han har dragit fram med en sådan entusiasm och fart att det har varit omöjligt att inte smittas. För mig har han även betytt mycket på det personliga planet. Han kombinerade ju journalistik med entreprenörskap när han startade tidning efter tidning - och är troligen en orsak varför så många i min närmsta vänkrets blev företagare och inte stannade i rollen som anställd journalist. Vi var året efter Pontus på Värnspliktsnytt och flera av oss jobbade därefter för eller på någon av hans tidningar: Vision, Attention, FinansVision (och senare Veckans affärer).
Han till och med influerade var jag och min familj köpte hus. Det är bara några hundra meter från hans familj; fru och tre barn — och mina tankar har under helgen främst gått till dem. Så oerhört tragiskt.
Plötsligt går man på en gata som man inte varit på sedan länge och nya affärer har öppnat. I det här fallet Grandpa och Awesome Rags som ligger bredvid varandra på Kungsholmen i Stockholm.
Bredvid?
Konkurrerar de inte då?
Det är förstås tvärtom. På samma sätt som bilhandlare brukar flockas till varandra så drar såväl butiker som producerande företag nytta av närhet.
Isolerade företag är sällan innovativa. När idéer utvecklas till produkter på en marknad handlar det snarare om ”evolution” än ”revolution”. Den individuella kreativiteten behöver alltså kompletteras med en kollektiv kreativitet. I en skapelseprocess är därför möten och kommunikation mellan individer och kompetensområden strategiskt viktiga.
Det finns mycket teori som visar att den geografiska koncentrationen av framgångsrika verksamheter och förnyelse är särskilt viktig i kunskapsintensiva sektorer. Fenomenet kallas agglomeration och exemplen visar att det inte är begränsat till någon specifik typ av verksamhet.
Vilka är då fördelarna som förklarar varför företag är lokaliserade i närheten av varandra?
1) Produktionen kan förbilligas genom möjligheten att dela kostnader för vissa resurser. Detta gäller inte minst infrastruktur och utbildning.
2) Transport- och transaktionskostnader kan sänkas eftersom samspelet mellan företag som gör mycket affärer med varandra kan sänkas. Personliga möten kan också underlättas.
3) En lokal marknad med specialiserad kompetens uppstår. Detta underlättar för både företag och arbetstagare, till exempel blir det lättare att byta jobb om övergången kan ske utan bostadsbyte. Miljön blir också mer attraktiv för specialister. En anledning är att det blir mindre chansartat att flytta till en plats som på lång sikt erbjuder flera företag som alternativ. Den andra anledningen har med nästa punkt att göra.
4) En miljö bildas som stimulerar kunskapsutbyte och innovation. Argumentet är att en miljö där många är verksamma inom samma område medför processer som oftare leder till innovationer. Information och kunskap flödar snabbare och goda exempel i omgivningen inspirerar. ”Tyst kunskap” – det vill säga erfarenhetsbaserad – aggregeras och kan överföras. Det finns också större sannolikhet för att det ”tredje rummet” uppstår vilket ökar sannolikheten för kreativa processer.
Resonemanget om geografisk koncentration kan även överföras till individnivå. Finns, till exempel, en stadsmiljö som underlättar informella möten för kunskapsutbyte? Sociologen Ray Oldenburg kallar denna typ av miljö för ”den tredje platsen”, efter hemmet (den första) och arbetet (den andra).
Den tredje platsen kan vara kaféer, restauranger och andra platser öppna för allmänheten – bara inte alltför långt från den första eller andra platsen. Även mötesplatser för mer eller mindre slumpmässiga möten betonas.
Oldenburg pekar på att med modernistisk stadsplanering ökade avstånden mellan platserna så att möjligheterna för socialt liv utanför hemmet och arbetsplatsen till stor del har försvunnit.
Ibland sker skiften så gradvis att man knappt märker det. Men på senaste Generatorkonferensen blev en sak tydlig: fokus låg på kulturella och kreativa näringar som motor i samhället, inte branschernas egen tillväxt.
Tydligast blev det genom att de två huvudtalarna snarare betonade de indirekta effekterna. Pier Luigi Sacco menade att det är fel att försöka ringa kulturella och kreativa näringar som en sektor. I stället utgick han från effekter som kultur bidrar med och framhöll betydelsen av deltagande (se hans rapport om kultur 3.0). Faktiskt väldigt lik kulturutredningens diskussion om aspektpolitik. Göran Cars utgår från samhällsplaneringshoristonten och underströk kulturens roll för attraktivitet, i en ganska generell omvärldsanalys som tar upp hur vi allt mer och hur och varför vi väljer platser.
Även Sven-Olof Bodenfors, ordförande för regeringens Råd för kulturella och kreativa näringar, höll fram betydelsen av indirekta värden när jag höll en presentation om musikstatistik häromveckan.
Själv tycker jag utvecklingen är bra. Det är viktigt att erkänna att alla små kulturverksamheter och kulturföretag — så kallade livsstilsföretag — snarare bidrar med annat till samhället än att vara “nya företag” eller “tillväxtföretag”.
Jag antar att den här tolkningen av kulturella och kreativa näringar också kan förklaras att många regioner, särskilt de med låg befolkningstäthet, har svårt att känna igen sig i diskussionen om tillväxtföretag. Däremot vill de stärka attraktiviteten och hitta alla möjliga jobb som går att finna.
Vad som förvillar är förstås en fundering om vad som då egentligen är nytt (förutom ordvalen). Mitt svar är att det trots allt inom kultur- och underhållningsindustrin finns företag och marknader som varit värda större uppmärksamhet. För det finns också finns företag inom den här sektorn som verkligen vill och kan växa, eller som redan är stora — tänk Spotify, Bonnierkoncernen eller tv-produktionsbolag — även om inte alla kulturbaserade eller “kreativa” företag ser ut så. Det gäller bara att nyansera diskussionen.
Creative City Challange, CCC, är ett internationellt projekt där städer i Nordsjön-området deltar. Bakgrunden till projektet är att det ofta existerar ett glapp mellan politiken som berör kulturnäringarna på EU-, regional- och lokal nivå i städerna. Syftet med projektet är därför att utveckla och förverkliga en “innovativ och kreativ strategi” som är integrerad på alla de administrativa nivåerna.
Missa inte att anmäla er till en seminariedag på lördag i Stockholm med en rad intressanta föreläsare. Däribland Jonathan Harris (USA) som förenar programmering, sociala medier och konst för att skapa nya sorters berättelser (nedan talar han på TED-konferensen 2007), Jesper Kouthoofd, medgrundare till Acne och konstnärsgruppen Teenage Engineering och Johan Kling, regissör till filmen ”Darling” och författare till boken ”Människor helt utan betydelse”.
Just nu är ligger ett erbjudande ute att anmäla dig för endast 250 kronor, men tidsfristen är knapp. Erbjudandet gäller till kl 10 imorgon. Arrangerar gör KRO och andra organisationer.
I några dagar till kan man hitta dokumentären “The Promise” på SVT Play, en film om den svåra uppföljaren och en närstudie i en kreativ process och övertygelse. Det är en fascinerande inblick i hur albumet “Darkness on the edge of town” kom till — men också hur svårt det är att med traditionella och rigida styrinstrument tro att man kan organisera kreativa processer. Det finns ingen projektplan med milstolpar.
Jag hade ju knappt lärt mig gå och prata när det här skedde, så jag har bara hört skivan i efterhand. Då ligger allt på plats, som vore det självklart. Låtordning, omslagsbild, själva låtarna.
Filmen visar att inget var klart. Allt var osäkert. Inledningen till “Racing in the street” varierades hundratals gånger innan en variant valdes. Sidor av strofer fyllde anteckningsboken innan en slutlig text blev klar.
Processen.
Springsteen, bandet The E Street Band och managern Jon Landau sitter — som det känns — i ett enda rum under flera år och vet inte vart de är på väg. Det finns mängder av utkast till låtar att välja från. Det testas, spelas in, skrivs om, skrivs till. Dedikationen är total.
Samtidigt pressen.
Med genombrottsalbumet “Born to run” hade Bruce Springsteen fått en publik på miljoner och förväntningarna var enorma. Dessutom hade en rättslig tvist med den förra managern försenat inspelningen med uppföljaren.
Övertygelsen.
Dels från bandet att deras ledare verkligen kommer föra dem in i mål. Förtroendet är häpnadsväckande. Dels övertygelsen hos Springsteen som väljer bort låtar varav flera skulle kunnat gå till rockhistorien — och en gör det med en annan artist — bara för att de inte passar in. Han vill skapa en helhet. Även om han inte lyckas verbalisera den eller ens ser den, har han en vision om hur slutresultatet ska låta. Till slut.
Det är en film också om ett manlig kreativt geni, så som vi sett så många gånger. Schablonerna finns även här. Det hindrar inte att jag känner beundran för Springsteen. Att skapa sig frihet att göra vad man vill medför också en enorm press — ansvaret ligger därmed i dina händer — medan musikvärlden dessutom ifrågasätter vad som händer, om något alls händer. Att i det läget sätta sin vision och konstnärliga integritet främst imponerar.
Men filmen handlar också trots allt om den kreativa, kollektiva processen. Springsteen gör inte det här själv. Han hade inte kunnat gjort det själv. Även om filmen fokuserar på honom så är det en viktig poäng.
Alla som känner mig vet att jag älskar tåg, och att jag ofta tågluffar på semestern.
(Det blir förresten en ny tågluff i sommar, men då är det inte jag som ska skriva resereportage, utan tonåringen som ska göra film. Han är så sjukt cool min fjortonåring, och har redan sålt in en filmidé som nu ser ut att bli verklighet. Mer om det senare.)
Hur som helst fick jag mitt tågmäte tillfredsställt i onsdags. En resa fram och tillbaka till Kalmar tog drygt 21 timmar – varav 15 tillbringades ombord på tåg som stod stilla, sakta tuffade framåt, eller backade.
Det var toppen: alla pratade med alla, SJ öppnade serveringen fri, och jag fick oceaner av ostörd arbetstid.
Bäst var dock utropen i högtalarna. Som när vi i slutet av resan kommit till Flen och datorerna pajat, så att vi inte kunde åka vidare mot Stockholm:
- ”Nu rullar vi igen – åt andra hållet”.
På vanlig svenska betyder det att vi ”backade” från Flen tillbaka mot Norrköping.
Ända tills datorerna kom igång igen, då hördes nämligen ett nytt utrop i högtalarna:
- ”Det är lite tråkigt, men nu fungerar datorerna igen, så nu kan vi åka vanliga vägen till Stockholm.”
INGEN ombord på tåget – klockan halv två på natten – tyckte nog att det var ”tråkigt” att åka raka spåret hem till Stockholm.
Ingen utom möjligtvis JAG, som trots allt tycker att det inte finns något bättre än att åka tåg; särskilt för kreativiteten. Attans vad mycket jag fick skrivet!
Boken tar upp frågor som om man kan bli kreativ på beställning? Kan kreativitet effektiviseras – så att det skapas fler nya idéer, produkter och tjänster på mindre tid och med mindre resurser?
Klokt och roligt. Det är ledorden för Volante Academy. Genom utbildningar och seminarier vill vi skapa en samlingsplats för viktiga frågor som rör samhällsutvecklingen. Läs mer på volante.se
Modebranschen i Sverige
Modebranschen i Sverige. Rapporten kartlägger Modebranschens omfattning. Släppt i januari 2013.
Kulturekonomi har fått 
Vill du börja prenumerera på 
