Senaste numret av Newsweek innehåller intressant läsning. Det handlar om hur kreativiteten för första gången på länge minskar bland amerikanska barn – och vad man tror att det beror på.
I dessa tider av kreativa näringar och annat, har kreativitetsindex alltså gått ned. Det anses allvarligt, eftersom just kreativitetstester sägs kunna förutspå framtiden. Barn som får höga resultat visar sig senare i livet ofta utföra olika former av “kreativa handlingar” (starta företag, uppfinna saker, etc).
Den främsta orsaken till nedgången tror man är skolan, med dess fixering vid mätbara resultat och tester, och den därpå ökande betygshetsen. Sådant främjar inte kreativitet.
(Vad var det jag sa? Hoppas Björklund får en kopia.)
Sedan slår man hål på flera myter. Som att kreativitet skulle äga rum i höger hjärnhalva eller ha något samband med konstnärligt skapande. Just den sistnämnda myten, ”the art bias”, går man rätt hårt åt. Visserligen kan estetiska ämnen i skolan stimulera kreativiteten och inte minst är det viktigt att kunna improvisera, men i det stora hela finns det inte några skillnader i kreativitet mellan till exempel ingenjörer och musiker. Bägge grupperna följer normalfördelningen, vissa individer är mer kreativa, andra mindre. Oavsett om de är ingenjörer eller musiker.
Att kreativitet enbart skulle handla om att tänka nytt slår man också hål på. Snarare handlar det om en kombination av att tänka nytt och tänka analytiskt, och kunna pendla mellan de två lägena.
Kanske är det här det brister. Det tror i alla fall jag. Vi tenderar ofta att betona antingen den ena eller den andra typen av tänkande, och sällan bägge delarna.
Slutligen råder artikeln oss att kasta alla tekniker av typen ”brain-storming” i papperskorgen, eftersom de har visat sig vara värdelösa eller till och med kontraproduktiva. Istället får vi, på typiskt normativt manér, några enkla råd:
* Be aldrig någon vara kreativ, det hämmar
* Rör på dig, trettio minuters motion om dagen hjälper
* Jobba med flera projekt samtidigt och låt dem ligga och mogna mellan varven
* Res mycket – att möta olika kulturer ökar flexibiliteten
Strax bredvid järnvägsstationen i Falun i Dalarna ligger ett gammalt godsmagasin på 1.250 kvadratmeter som byggts om för att husera olika former av samtidskultur och några få kontor. Huset kallas Magasinet och när man kommer dit är energin märkbar. Parallellt med evenemang och bredvid en servering pågår konstutställningar.
Jag har själv varit där två gånger på en månad och talat och träffat folk. Senast när Falun presenterade sitt nya tillväxtprogram “Kreativa Falun” (läs mer här).
Initiativet till Magasinet kommer från några “hemvändare” som byggt om huset och upp verksamheten. En av dem är Magdalena Nord Omne.
Ni beskriver Magasinet som en öppen mötesplats och ett kreativt laboratorium. Vad innebär det?
Eftersom vi bor i en av Sveriges mest traditionstyngda regioner, som i mångt och mycket fortfarande utgår från dåtid, behöver vi mentala injektioner som andas samtid och framtid för att få någon slags kreativ energi och puls. Tanken är att Magasinet ska vara en plats där man tillåts experimentera i olika gränsland för att hitta nya kopplingar mellan människor, företag och idéer. Gärna med en underliggande känsla av ”Yes We Can”. Vi brukar säga att Magasinet är mer verkstad än snack. Vi vill testa saker direkt som andra bara skriver eller pratar om att de vill göra.
Det är en blandning av personer utan några direkta kopplingar till kulturvärlden som är involverade i Magasinet. De har sina rötter i näringslivet med bakgrunder som reklamare, filmare, fotografer, jurister, fastighetsägare och affärskonsulter. Gemensamt är att de flesta ursprungligen kommer från Falun och nu återvänt i samband med att de skaffat familj efter en period på andra platser. En ytterligare gemensam nämnare är att de alla har stora nätverk, är vana att driva projekt och har en förkärlek för spännande samtidskultur som rör sig i gränslandet mellan kultur och samhälle. Något som inte fanns tidigare i Falun. De hade helt enkelt ”inget val” än att försöka skapa mötesplatsen och diskussionerna själva.
För oss har det nog varit en styrka att komma från en annan värld. Vi har en frihet att se och göra saker på andra sätt och har en naturlig koppling till målgrupper utanför de klassiska kulturkretsarna. Det är skönt vitaliserande att inte vara styrd av både synliga och osynliga konventioner. Vår utgångspunkt är att det är bara att göra, har man en bra idé – go for it!
Kommunen har nyligen antagit ett tillväxtprogram med fokus på kreativitet och kreativa näringar. Är den typen av politiska program viktig för er verksamhet?
Det är viktigt därför att det tydliggör en attityd och inriktning. Ett aktivt ställningstagande fungerar som ett påtryckningsmedel. Men för att vara trovärdiga och ge substans till visionerna måste kommunen aktivt stödja kreativa initiativ. Man måste se till att det finns ekonomiska förutsättningar för att utveckla kreativa projekt och aktörer. Ska de kreativa näringarna bli ekonomiskt bärkraftiga måste det också finnas en fungerande marknad där man inte bara säljer kreativitet i olika former utan även köper kreativa tjänster. Det är också viktigt att man ser till att visionerna genomsyrar hela kommunens verksamhet. Bra projekt får inte stupa på banala praktiska problem. Sådana problem kan exempelvis vara långa handläggningstider, bristande engagemang, eller synsätt som snarare fokuserar på problem än lösningar.
Vad kan det offentliga annars bidra till? Behövs det alls för er del eller vill ni sköta er själva?
Poängen med Magasinet är att göra det roligare och intressantare att leva i Falun. Vi är en del i en större helhet där kommunen är en viktig aktör, så självklart måste vi ha en relation där vi ser och förstår varandra. I vårt fall har jag en känsla av en grundläggande ömsesidig förståelse. Vi levererar resultat och tillför ett mervärde till Falun, men vi tillåts att göra det på vårt sätt. Det visar på mod från kommunens sida samtidigt som jag tror att de inser att den avgörande framgångsfaktorn just är att vi är en fri och oberoende aktör. För oss är det viktigt att vara så fria som möjligt när det kommer till att gå från ord till handling. Med all respekt för den demokratiska processen, men ibland blir det lite för omständigt och man riskerar att tappa lust och energi.
Ni driver även ett EU-projekt som syftar till att främja ett kreativt entreprenörskap. Ledmotivet i projektet är “action speaks louder than words”. Vad menar ni?
Klassiska nätverksmöten har ibland blivit lite för mycket klagomur. Med skarpa samarbetsprojekt blir det en helt annan energiutväxling som smittar av sig och leder framåt. Skarpa samarbeten ger också ofta en bättre spridning och lyft åt projekten. Ett bra exempel på detta är “Eternal Return” som är ett samarbete mellan Magasinet, skolförvaltningen och en frilansande curator inom ramen för Skapande Skola.
Jag vet att du samtidigt har sagt att EU-projekt kan vara lite hämmande för kreativa projekt då de ofta låser alla medel till löner.
En rejäl pott med fria pengar är viktigt så att man kan göra saker är superviktigt. Poängen är ju att sprida pengar och kunskap till andra, inte att säkra sin egen inkomst.
Jag hade gärna varit där själv. Daniel Pink är ju en av de där figurerna som ständigt cirkulerar i kulturekonomin, och som ofta används för att motivera att företagandet närmar och lär sig av konsten och kulturen. Mest känd är han kanske för sitt uttalande “en MFA är den nya MBA:n”.
Hans senaste bok har jag bara bläddrat i. Det är spännande att han argumenterar för att pengar inte utgör en huvudsaklig drivkraft för oss som sysslar med s k “kreativa yrken”. Det stämmer förstås, och intressant är också hans tes om att det som driver oss är självständighet, mästerskap och mening.
Jag tror alltså att boken är läsvärd i sin helhet, och många kommer säkert att älska den. Själv kommer jag nog att gilla innehållet, men ha lite svårare för formen. Jag har ju ofta det när det gäller (manliga) managementförfattare. Eller som Philip Delves Broughton träffsäkert beskriver typen i Wall Street Journal:
Daniel Pink is one of the more energetic members of the growing tribe of business writers-speakers-bloggers who, like the ubiquitous Malcolm Gladwell, plunder the work of economists, scientists and psychologists to attack well-established business assumptions. Mr. Pink is known for public presentations in which he delivers a consistently upbeat message: that the miserable age of 20th-century management is over, that the tyranny of organizational charts and spreadsheets is behind us, and that we are now entering more sun-splashed climes, where creativity flourishes and businesses treat employees as human beings, not machine parts. It is a message we would all love to believe.
Inte heller är budskapet så nytt som Pink kanske vill låta göra gällande, men trots allt är det både sant och viktigt och därför avslutar Philip Delves Broughton sin recension med:
Nonetheless, these lessons are worth repeating, and if more companies feel emboldened to follow Mr. Pink’s advice, then so much the better.
Så det är bara att gratulera alla som har möjlighet att lyssna till Daniel Pink i dag och i morgon! Och om inte, kan man ju alltid läsa boken. För även om formen kan vara irriterande, är onekligen budskapet intressant.
Det finns en kopplingen mellan kultursektorn och ekonomisk tillväxt. Det har Evelina Wahlqvist, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, påvisat i sin tidigare forskning. I sin nya rapport, Making Art Work, tittar hon på hur nya konstnärliga karriärvägar kan stärka den kopplingen.
Du har skrivit att en bättre nyttjad konstnärlig kompetens kan bli tillväxtsektor. Hur då?
- Samhällsekonomiskt rör vi oss mot ett postindustriellt samhälle, där vi lätt ombesörjer de materiella behoven och då har möjlighet att efterfråga fler upplevelser. Och där finns ju potential för desom är konstnärligt orienterade. Den kreativa sektorn omsatte 650 miljarder Euro i Europa 2003, vilket är mer än flera traditionella branscher.
- Tittar man på ett individuellt perspektiv, så är det intressant att notera vilken kompetens de konstnärligt utbildade har. De har gått på högskola/universitet och har ofta genomfört en förberedande utbildning innan, i min studie har de i snitt studerat åtta år efter gymnasiet. Ofta har man kombinerat det med andra kompetenser. Här finns det ju en enorm potential om den kan utnyttjas rätt.
Hur ska man då komma åt den här potentialen?
- Till viss del handlar det om synsätt. Både om samhällets traditionella syn på konstnärliga aktiviteter, men också på hur de konstnärligt utbildade ser på sig själva och till exempel på skiljelinjen mellan konst och det kommersiella.
Vad skulle alumnerna som du intervjuat i studien själva vilja ändra på?
- Om man tittar specifikt på vad de saknat på utbildningsområdet är det entreprenörskap, marknadsföring och mer kunskap i att sälja in sin idé, produkt eller sig själv. Man vill också ha mer praktik där man lär sig tillämpa och sätta kunskaperna i ett sammanhang.
- Tittar man i senare skeden av karriären så handlar det mycket om pengar. Hur kan man få till en mer hållbar ekonomisk situation? Många lägger ned oerhört mycket tid på att ordna pengar istället för på sin egentliga verksamhet. Man efterlyser ett enklare sätt att livnära sig på: att veta huruvida det är ok att kombinera företag, A-kassa och stipendier etc.
Är utbildningarna för smala idag – om alumnerna efterlyser entreprenörskap?
- Det handlar mycket om tradition och här har de konstnärliga utbildningarna i Europa inte varit bra på att integrera entreprenörskap och ekonomi i undervisningen, med Storbritannien och möjligen Holland som undantag.
Behöver man utmana den traditionella synen på att konst ska subventioneras och inte själv generera pengar?
- En viss del av kultursektorn, som inte kan finansiera sig själv, måste vi subventionera, men vi måste också se den del av sektorn som publik eller relaterade branscher är villiga att betala för.
Det hade varit intressant att se kultursektorn som vilken annan sektor som helst, i andra branscher investerar man i forskning och utveckling medan andra aktiviteter genererar pengar.
Är kulturpolitiken också för snäv i det hänseendet?
- Ja, jag tycker man ska ha ett mer integrerat perspektiv inom politiken. Vi har en tradition att låta kulturpolitiken stå för sig själv. Men regionalt händer det mycket, där ser man kulturpolitiken blandas med närings- och utbildningspolitik.
Du kopplar ju konstnärlig aktivitet till regional utveckling – finns det något som regionerna kan göra?
- Det finns mycket konkret man kan göra: en bra infrastruktur, se till att det finns billiga centrala boenden och ateljéer, arbeta med publikutveckling, skapa utrymme för både finkultur och subkulturer, både den subventionerade kulturen och den entreprenöriella kulturen. Det är då det händer något.
Var det något som överraskade dig med studien?
- En sak som jag tänker på var att alla relaterade till någon form av marknad och var den finns. Och ju längre bort från konstscenen man bodde desto mer medveten om den var man.
- Sedan är det en sak som jag skulle vilja titta närmare på. Vår tidigare forskning har ju visat att konstnärstäthet och lokal tillväxt hänger ihop. I min studie bor de allra flesta också i Göteborg, Stockholm eller Malmö – alltså storstads- och tillväxtområden. Men de konstnärligt utövande som jag intervjuat är ofta är skrivna i städerna för att sedan befinna sig någon annanstans under delar av året – på landet eller i någon annan storstad. De använder landsbygden som en del i produktionscykeln och sedan återvänder de till storstaden när det gäller att vara synlig och möta beställare och producent. Konstnärerna behöver finnas där det finns ekonomi, publik, men de befinner sig inte där året om. De är inte bara fria inte bara i tanken, utan också fria i sin geografi. Det kommer jag titta vidare på.
Det har knappast slagits på stora trumman, men när slutkonferensen för ordförandeskapet startade igår är det också slutkonferens för det här speciella temaåret.
Jag har fått äran att vara med som expert i en workshop idag, där värdarna är organisationen Upplevelseindustrin och Svenskt Designsamarbete. Rubriken är “Building our future on culture – creative industries in Europe” och diskussionerna leds av den frekventa Sverigebesökaren och cultural planning-experten Lia Ghilardi. Med också är bland andra Hasan Bakhshi från Nesta och Helsingfors borgmästare Jussi Pajanen.
Satsningar på kultur och kreativitet i världen utgår från att hitta unika konkurrensfördelar när kunskap och innovationskraft, i stället för råvaror, framför allt driver ekonomierna.
Men hur unikt blir något när alla försöker göra likadant? Surfar runt för att studera Thailands nya initiativ “Creative Thailand” och hittar den här videon. Förutom översättningen till thailändska skulle det här likaväl kunnat ha varit en video för Bristol, Västernorrland eller Göteborg.
how do we compete in the 21st century
with factories closed dow
workforce unemploye
what is real contribution to our competetive advantag
when technology flattens the worl
market space becomes unlimited
people need more and more variety
and money is no longer the prime limitation
but… are we ready?
Jag säger inte att satsningarna har fel utgångspunkt. Bara att det inte räcker att stanna här. Att ställa den övergripande frågan är inte längre nog. Alla är redan framme vid den.
Lyssnar på Loney Dears finfina album “Dear John” och förstaspårets slinga är inte så lite lik refrängen i Warren G:s klassiska “Regulate”. Jämför själva (den senare låten bara med Nate Dog här):
Nu har rapporten med kartläggningen av den s.k. kreativa sektorn i sex regioner släppts, inom KRUT-projektet som vi skrev om häromveckan.
Jag nämnde lite kort när DN tog upp rapporten, men då hade inte de kommentarer skrivits som står nu. De ger en bild av den förvirring som råder kring begrepp och sammanhang – men säger mycket om att det som vissa av oss börjar uppfatta som självklart, knappast är det för en bredare publik. Till exempel:
“Hur många av dessa lever på kulturstöd från staten? Här finns mycket skattepengar att dra in. Pengarna som skapas av folk på fabriksgolv, i näringsliv och inom omsorgen borde få dela på dessa slantar…för de är vi som har jobbat ihop kosingen.”
“Kreativa sektorn större än byggsektorn? Vad är det för trams? Kräver inte byggande en väldig massa kreativitet för att få ett bra resultat? Här har vi tydligen en sektor “den kreativa” som tror kunna ha monopol på kreativieteten.”
Kreativa sektorn är begreppet som används i det här projektet och det finns en del att säga om det (vilket jag bland annat gjorde här). Invändningen om att bara några skulle vara kreativa går inte argumentera mot. Däremot kan ju företeelser kallas något utan att exkludera annat. Jag jämför exempelvis med teknikföretag (vilka företag arbetar inte med teknik idag?).
Här är för övrigt några resultat från rapporten – som kan laddas ner här:
Den kreativa sektorn står för ungefär 10 procent av de sysselsatta i regionerna.
De flesta inom sektorn arbetar inom de områden som i rapporten kallas media/digitalt (35 procent), turism/rekreation/sport (30 procent) och konst/design (21 procent).
Genomsnittslönen i sektorn är i nivå med genomsnittslönen i samhället i stort.
Det är fler företagare inom den kreativa sektorn än inom samhällets övriga sektorer.
De flesta arbetar på arbetsplatser med få anställda. Omkring 80 procent arbetar som egna företagare, i aktiebolag, föreningar eller kooperativ.
Omkring hälften av de som arbetar i sektorn är kreatörer.
Det är färre kvinnor och utrikesfödda som arbetar inom sektorn än i samhället i stort.
Gunnar Törnqvist är professor emeritus i ekonomisk geografi – och eftersom jag själv började min bana inom just ekonomisk geografi klappar hjärtat förstås extra varmt. Såhär beskrivs boken:
Vad är kreativitet? Vem är kreativ? Gunnar Törnqvist ger tankeväckande svar på dessa frågor. Blickarna riktas mot städer och platser där genomgripande förnyelse ägt rum inom konst, teknik och vetenskap – miljöer där föregångare inom olika områden samlats och dit de under vissa tider lockats eller drivits av inte minst ekonomiska och politiska orsaker.
Mot bakgrund av den ekonomi och arbetsmarknad som växer fram lyfts företags- och universitetsmiljöer upp till granskning. Olika omgivningars egenskaper som gynnar respektive hämmar förnyelse ägnas särskild uppmärksamhet.
Så långt allt väl. Lite mer skeptisk blir jag, utan att ha läst, till slutet:
Med hundratals Nobelpristagare på scenen får vi följa enskilda forskares fascinerande levnadsöden – hur hem och skola, miljöbyten och kontakter lett fram till uppmärksamhet och internationell prestige.
Nu vet jag förstås inte vad som kommer fram, men spontant skulle jag hellre läsa om motsatsen, d v s om forskare som visar prestigelöshet.
Om de nu finns.
Det händer att jag tvivlar.
Lite mer prestigelöshet i den akademiska världen skulle inte skada och, vill jag bestämt hävda, lite mer prestigelöshet skulle garanterat främja kreativiteten!
Allas kreativitet.
Fortfarande inget program. Och det är i höst som det smäller.
Eller – det hade kunnat smälla.
2009 är det kreativitetens och innovationernas år i Europa. Såsom ordförandeland från och med juli har Sverige möjlighet att lyfta fram detta. Frågan är både intressant och uppmärksammad, inte minst eftersom i en tid då världen stor inför stora utmaningar och är beredd att omfamna dem.
Hundratals konferenser, projekt och utställningar kommer att äga rum runtom i Europa. Men på EU:s webbplats om året nämns inga svenska arrangemang. Jag tycker det är synd.
Jämför hur Tjeckien arrangerade “Forum for Creative Europe”, där vår kulturminister talade (och kommenterade i vår intervju här), liksom Vaclav Havel. Jag säger inte att den konferensen var vad som behövdes – jag tycker faktiskt att programmet verkade rätt tråkigt och förutsägbart – men möjligheten… möjligheten finns där. I en värld där uppmärksamhet är en brist måste man vårda varje möjlighet till tajming för att nå ut. Det är det som gör att hösten 2009 blir bättre än, säg, 2010 för de här frågorna.
Visst, vissa aktiviteter ska genomföras i Sverige. Men illa är att något officiellt, svenskt kalendarium inte är klart. En svensk webbplats om året ska släppas har vi fått höra, men ligger ännu inte uppe trots att fyra månader snart har gått och att det snart är drygt två månader innan Sveriges ordförandeskap börjar. Internationella programkontoret skyller på att de fick sitt uppdrag först i slutet av januari. Felet verkar ligga hos Utbildningsdepartementet, som ansvarar.
Sedan förra(!) veckan finns ändå en strategi med tre prioriterade områden – för den som gräver, vilket vi gjorde inför senaste analysbrevet (premiumprenumeranterna fick en 5-sidig sammanställning om EU-året). Och om man har tur i sitt googlande kan man hitta två saker under Kulturdepartementet:
- Den nya kreativa generationen, 29-31 juli, Göteborg
- Sportdirektörsmöte, 1-2 oktober, Solna
Göteborgskonferensen verkar intressant och sportdirektörsmöte… har ingen aning om vad det innebär.
Mig ligger det närmast att se hur vi missar möjligheten att på ett europeiskt plan – och i Sverige – lyfta fram och diskutera kulturpolitiken i förändring, med ny proposition, Pirate Bay-rättegång m.m. Även den generella policydiskussionen om de s.k. kreativa näringarna behöver förnyas. I Sverige har vi länge saknat ett politiskt ledarskap på nationell nivå när det gäller de kreativa näringarna och upplevelseindustrin. Det har inneburit att många regioner och kommuner har trevat med egna försök – och till slut har kommit igång med egna samarbeten (se t.ex. om KRUT nedan) – men detta har inneburit ett gigantiskt resursslöseri eftersom alla, själva, har behövt börja från början, utan vägledning och gemensam kunskap från nationellt håll. En konferens i höst, kryddad med intressanta utländska exempel, hade kunnat vara ett viktigt stöd för alla de tjänstemän som drivit de här frågorna på sina olika håll, ofta ensamma. Det hade inte varit en konferens utan mening, utan hade kunnat fylla en viktig funktion i Sverige.
Vi får se vad som kommer genomföras i höst trots allt. Jag har själv tagit initiativ till två aktiviteter, då jag noterade avsaknaden av svenska inbjudningar när datum för konferenser i höst började meddelas.
Det finns en kopplingen mellan kultursektorn och ekonomisk tillväxt. Det har Evelina Wahlqvist, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, påvisat i sin tidigare forskning. I sin nya rapport, 
Vill du börja prenumerera på 
