Det finns en kopplingen mellan kultursektorn och ekonomisk tillväxt. Det har Evelina Wahlqvist, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, påvisat i sin tidigare forskning. I sin nya rapport, Making Art Work, tittar hon på hur nya konstnärliga karriärvägar kan stärka den kopplingen.
Du har skrivit att en bättre nyttjad konstnärlig kompetens kan bli tillväxtsektor. Hur då?
- Samhällsekonomiskt rör vi oss mot ett postindustriellt samhälle, där vi lätt ombesörjer de materiella behoven och då har möjlighet att efterfråga fler upplevelser. Och där finns ju potential för desom är konstnärligt orienterade. Den kreativa sektorn omsatte 650 miljarder Euro i Europa 2003, vilket är mer än flera traditionella branscher.
- Tittar man på ett individuellt perspektiv, så är det intressant att notera vilken kompetens de konstnärligt utbildade har. De har gått på högskola/universitet och har ofta genomfört en förberedande utbildning innan, i min studie har de i snitt studerat åtta år efter gymnasiet. Ofta har man kombinerat det med andra kompetenser. Här finns det ju en enorm potential om den kan utnyttjas rätt.
Hur ska man då komma åt den här potentialen?
- Till viss del handlar det om synsätt. Både om samhällets traditionella syn på konstnärliga aktiviteter, men också på hur de konstnärligt utbildade ser på sig själva och till exempel på skiljelinjen mellan konst och det kommersiella.
Vad skulle alumnerna som du intervjuat i studien själva vilja ändra på?
- Om man tittar specifikt på vad de saknat på utbildningsområdet är det entreprenörskap, marknadsföring och mer kunskap i att sälja in sin idé, produkt eller sig själv. Man vill också ha mer praktik där man lär sig tillämpa och sätta kunskaperna i ett sammanhang.
- Tittar man i senare skeden av karriären så handlar det mycket om pengar. Hur kan man få till en mer hållbar ekonomisk situation? Många lägger ned oerhört mycket tid på att ordna pengar istället för på sin egentliga verksamhet. Man efterlyser ett enklare sätt att livnära sig på: att veta huruvida det är ok att kombinera företag, A-kassa och stipendier etc.
Är utbildningarna för smala idag – om alumnerna efterlyser entreprenörskap?
- Det handlar mycket om tradition och här har de konstnärliga utbildningarna i Europa inte varit bra på att integrera entreprenörskap och ekonomi i undervisningen, med Storbritannien och möjligen Holland som undantag.
Behöver man utmana den traditionella synen på att konst ska subventioneras och inte själv generera pengar?
- En viss del av kultursektorn, som inte kan finansiera sig själv, måste vi subventionera, men vi måste också se den del av sektorn som publik eller relaterade branscher är villiga att betala för.
Det hade varit intressant att se kultursektorn som vilken annan sektor som helst, i andra branscher investerar man i forskning och utveckling medan andra aktiviteter genererar pengar.
Är kulturpolitiken också för snäv i det hänseendet?
- Ja, jag tycker man ska ha ett mer integrerat perspektiv inom politiken. Vi har en tradition att låta kulturpolitiken stå för sig själv. Men regionalt händer det mycket, där ser man kulturpolitiken blandas med närings- och utbildningspolitik.
Du kopplar ju konstnärlig aktivitet till regional utveckling – finns det något som regionerna kan göra?
- Det finns mycket konkret man kan göra: en bra infrastruktur, se till att det finns billiga centrala boenden och ateljéer, arbeta med publikutveckling, skapa utrymme för både finkultur och subkulturer, både den subventionerade kulturen och den entreprenöriella kulturen. Det är då det händer något.
Var det något som överraskade dig med studien?
- En sak som jag tänker på var att alla relaterade till någon form av marknad och var den finns. Och ju längre bort från konstscenen man bodde desto mer medveten om den var man.
- Sedan är det en sak som jag skulle vilja titta närmare på. Vår tidigare forskning har ju visat att konstnärstäthet och lokal tillväxt hänger ihop. I min studie bor de allra flesta också i Göteborg, Stockholm eller Malmö – alltså storstads- och tillväxtområden. Men de konstnärligt utövande som jag intervjuat är ofta är skrivna i städerna för att sedan befinna sig någon annanstans under delar av året – på landet eller i någon annan storstad. De använder landsbygden som en del i produktionscykeln och sedan återvänder de till storstaden när det gäller att vara synlig och möta beställare och producent. Konstnärerna behöver finnas där det finns ekonomi, publik, men de befinner sig inte där året om. De är inte bara fria inte bara i tanken, utan också fria i sin geografi. Det kommer jag titta vidare på.
Det har knappast slagits på stora trumman, men när slutkonferensen för ordförandeskapet startade igår är det också slutkonferens för det här speciella temaåret.
Jag har fått äran att vara med som expert i en workshop idag, där värdarna är organisationen Upplevelseindustrin och Svenskt Designsamarbete. Rubriken är “Building our future on culture – creative industries in Europe” och diskussionerna leds av den frekventa Sverigebesökaren och cultural planning-experten Lia Ghilardi. Med också är bland andra Hasan Bakhshi från Nesta och Helsingfors borgmästare Jussi Pajanen.
Satsningar på kultur och kreativitet i världen utgår från att hitta unika konkurrensfördelar när kunskap och innovationskraft, i stället för råvaror, framför allt driver ekonomierna.
Men hur unikt blir något när alla försöker göra likadant? Surfar runt för att studera Thailands nya initiativ “Creative Thailand” och hittar den här videon. Förutom översättningen till thailändska skulle det här likaväl kunnat ha varit en video för Bristol, Västernorrland eller Göteborg.
how do we compete in the 21st century
with factories closed dow
workforce unemploye
what is real contribution to our competetive advantag
when technology flattens the worl
market space becomes unlimited
people need more and more variety
and money is no longer the prime limitation
but… are we ready?
Jag säger inte att satsningarna har fel utgångspunkt. Bara att det inte räcker att stanna här. Att ställa den övergripande frågan är inte längre nog. Alla är redan framme vid den.
Lyssnar på Loney Dears finfina album “Dear John” och förstaspårets slinga är inte så lite lik refrängen i Warren G:s klassiska “Regulate”. Jämför själva (den senare låten bara med Nate Dog här):
Nu har rapporten med kartläggningen av den s.k. kreativa sektorn i sex regioner släppts, inom KRUT-projektet som vi skrev om häromveckan.
Jag nämnde lite kort när DN tog upp rapporten, men då hade inte de kommentarer skrivits som står nu. De ger en bild av den förvirring som råder kring begrepp och sammanhang – men säger mycket om att det som vissa av oss börjar uppfatta som självklart, knappast är det för en bredare publik. Till exempel:
“Hur många av dessa lever på kulturstöd från staten? Här finns mycket skattepengar att dra in. Pengarna som skapas av folk på fabriksgolv, i näringsliv och inom omsorgen borde få dela på dessa slantar…för de är vi som har jobbat ihop kosingen.”
“Kreativa sektorn större än byggsektorn? Vad är det för trams? Kräver inte byggande en väldig massa kreativitet för att få ett bra resultat? Här har vi tydligen en sektor “den kreativa” som tror kunna ha monopol på kreativieteten.”
Kreativa sektorn är begreppet som används i det här projektet och det finns en del att säga om det (vilket jag bland annat gjorde här). Invändningen om att bara några skulle vara kreativa går inte argumentera mot. Däremot kan ju företeelser kallas något utan att exkludera annat. Jag jämför exempelvis med teknikföretag (vilka företag arbetar inte med teknik idag?).
Här är för övrigt några resultat från rapporten – som kan laddas ner här:
Den kreativa sektorn står för ungefär 10 procent av de sysselsatta i regionerna.
De flesta inom sektorn arbetar inom de områden som i rapporten kallas media/digitalt (35 procent), turism/rekreation/sport (30 procent) och konst/design (21 procent).
Genomsnittslönen i sektorn är i nivå med genomsnittslönen i samhället i stort.
Det är fler företagare inom den kreativa sektorn än inom samhällets övriga sektorer.
De flesta arbetar på arbetsplatser med få anställda. Omkring 80 procent arbetar som egna företagare, i aktiebolag, föreningar eller kooperativ.
Omkring hälften av de som arbetar i sektorn är kreatörer.
Det är färre kvinnor och utrikesfödda som arbetar inom sektorn än i samhället i stort.
Gunnar Törnqvist är professor emeritus i ekonomisk geografi – och eftersom jag själv började min bana inom just ekonomisk geografi klappar hjärtat förstås extra varmt. Såhär beskrivs boken:
Vad är kreativitet? Vem är kreativ? Gunnar Törnqvist ger tankeväckande svar på dessa frågor. Blickarna riktas mot städer och platser där genomgripande förnyelse ägt rum inom konst, teknik och vetenskap – miljöer där föregångare inom olika områden samlats och dit de under vissa tider lockats eller drivits av inte minst ekonomiska och politiska orsaker.
Mot bakgrund av den ekonomi och arbetsmarknad som växer fram lyfts företags- och universitetsmiljöer upp till granskning. Olika omgivningars egenskaper som gynnar respektive hämmar förnyelse ägnas särskild uppmärksamhet.
Så långt allt väl. Lite mer skeptisk blir jag, utan att ha läst, till slutet:
Med hundratals Nobelpristagare på scenen får vi följa enskilda forskares fascinerande levnadsöden – hur hem och skola, miljöbyten och kontakter lett fram till uppmärksamhet och internationell prestige.
Nu vet jag förstås inte vad som kommer fram, men spontant skulle jag hellre läsa om motsatsen, d v s om forskare som visar prestigelöshet.
Om de nu finns.
Det händer att jag tvivlar.
Lite mer prestigelöshet i den akademiska världen skulle inte skada och, vill jag bestämt hävda, lite mer prestigelöshet skulle garanterat främja kreativiteten!
Allas kreativitet.
Fortfarande inget program. Och det är i höst som det smäller.
Eller – det hade kunnat smälla.
2009 är det kreativitetens och innovationernas år i Europa. Såsom ordförandeland från och med juli har Sverige möjlighet att lyfta fram detta. Frågan är både intressant och uppmärksammad, inte minst eftersom i en tid då världen stor inför stora utmaningar och är beredd att omfamna dem.
Hundratals konferenser, projekt och utställningar kommer att äga rum runtom i Europa. Men på EU:s webbplats om året nämns inga svenska arrangemang. Jag tycker det är synd.
Jämför hur Tjeckien arrangerade “Forum for Creative Europe”, där vår kulturminister talade (och kommenterade i vår intervju här), liksom Vaclav Havel. Jag säger inte att den konferensen var vad som behövdes – jag tycker faktiskt att programmet verkade rätt tråkigt och förutsägbart – men möjligheten… möjligheten finns där. I en värld där uppmärksamhet är en brist måste man vårda varje möjlighet till tajming för att nå ut. Det är det som gör att hösten 2009 blir bättre än, säg, 2010 för de här frågorna.
Visst, vissa aktiviteter ska genomföras i Sverige. Men illa är att något officiellt, svenskt kalendarium inte är klart. En svensk webbplats om året ska släppas har vi fått höra, men ligger ännu inte uppe trots att fyra månader snart har gått och att det snart är drygt två månader innan Sveriges ordförandeskap börjar. Internationella programkontoret skyller på att de fick sitt uppdrag först i slutet av januari. Felet verkar ligga hos Utbildningsdepartementet, som ansvarar.
Sedan förra(!) veckan finns ändå en strategi med tre prioriterade områden – för den som gräver, vilket vi gjorde inför senaste analysbrevet (premiumprenumeranterna fick en 5-sidig sammanställning om EU-året). Och om man har tur i sitt googlande kan man hitta två saker under Kulturdepartementet:
- Den nya kreativa generationen, 29-31 juli, Göteborg
- Sportdirektörsmöte, 1-2 oktober, Solna
Göteborgskonferensen verkar intressant och sportdirektörsmöte… har ingen aning om vad det innebär.
Mig ligger det närmast att se hur vi missar möjligheten att på ett europeiskt plan – och i Sverige – lyfta fram och diskutera kulturpolitiken i förändring, med ny proposition, Pirate Bay-rättegång m.m. Även den generella policydiskussionen om de s.k. kreativa näringarna behöver förnyas. I Sverige har vi länge saknat ett politiskt ledarskap på nationell nivå när det gäller de kreativa näringarna och upplevelseindustrin. Det har inneburit att många regioner och kommuner har trevat med egna försök – och till slut har kommit igång med egna samarbeten (se t.ex. om KRUT nedan) – men detta har inneburit ett gigantiskt resursslöseri eftersom alla, själva, har behövt börja från början, utan vägledning och gemensam kunskap från nationellt håll. En konferens i höst, kryddad med intressanta utländska exempel, hade kunnat vara ett viktigt stöd för alla de tjänstemän som drivit de här frågorna på sina olika håll, ofta ensamma. Det hade inte varit en konferens utan mening, utan hade kunnat fylla en viktig funktion i Sverige.
Vi får se vad som kommer genomföras i höst trots allt. Jag har själv tagit initiativ till två aktiviteter, då jag noterade avsaknaden av svenska inbjudningar när datum för konferenser i höst började meddelas.
Själv äter jag lunch då, strax innan jag talar på temat kreativitet och och kultur i kristider i Härnösand.
Härnösand är den kommun i Sverige där det satsas mest på kultur per invånare. Mitt barndomsminne om Härnösand är för övrigt att målvakten i deras bandylag alltid tog av sig handskarna när motståndarna hade straffslag.
Jag var på seminariet som Emma nämner nedan (“Creative Britain – Kreativa Sverige”). Det känns som om (s) är mycket nyfikna, och framför allt på angeppssättet “kreativitet överallt” i stället för enbart “kreativa näringarna”.
En intressant vinkel, som både huvudtalaren Shelagh Wright, Demos, och f.d. minister Leif Pagrotsky fortsatte på, handlar om kreativitet som en rättighet, oavsett klass. Inte minst angående kreativa klassen och kritiken i den diskussionen om den kreativa klassen som framför allt vit, övre medelklass. Även Katrine Kielos, debattör och chefredaktör, tog upp denna aspekt.
“Det handlar om en demokratisering av att kunna uttrycka sig”, sa Pagrotsky, väntat trygg med den här frågan – det var ju han som starkt bidrog till att sätta den på den svenska politiska kartan för snart tio år sedan. Han fortsatte:
“När jag gick i skolan var det tre-fyra personer av tusen som fick uttrycka sig. De på skoltidningen. Nu har hundratusentals personer bloggar.”
Apropå kulturföretagare eller kulturentreprenörer formulerade Shelagh Wright det fint: grow by staying small.
Med det menade hon att det finns en medveten strävan hos de flesta (i de kreativa näringarna) att fortsatta vara små, vilket inte hindrar att man gärna gör fler och bra saker. Tillväxten ligger snarare i antal företag än att företagen växer.
Själv har jag börjat formulerat lite ytterligare tankar på vad skiftet från enskilda sektorer (som i kreativa näringar eller upplevelseindustrin) till hela ekonomin (som i kreativ ekonomi eller upplevelsesamhälle) innebär. Återkommer.
Hörde ett citat refereras från en ansvarig för näringslivsutveckling i en svensk kommun, apropå ett program för att stimulera kreativitet och innovation:
“Vi tror inte på nätverk. Vi har testat det förr och det funkade inte.”
Det kan vara det roligaste jag hört på länge (då har jag visserligen lite märklig, torr humor). Jag vet inte hur han tror att kunskap då överförs och nya idéer skapas. Genom att människan sitter var för sig, isolerad, och funderar i sin ensamhet? Kanske i en grotta? → continue reading
Det finns en kopplingen mellan kultursektorn och ekonomisk tillväxt. Det har Evelina Wahlqvist, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, påvisat i sin tidigare forskning. I sin nya rapport, Making Art Work, tittar hon på hur nya konstnärliga karriärvägar kan stärka den kopplingen.
Vill du börja prenumerera på 
