Ett annat exempel från franska staden Nantes handlar om den satsning att skapa ett kreativt kvarter, Hangares à bananes, som inleddes 2007. Den entusiasm som fanns i början har nu avtagit och i kvarterat finns numer i huvudsak bara barer och nattklubbar kvar. Verksamheter som bara är öppna på kvällar och helger och som framför allt lever på att sälja alkohol. I oktober drar en ny satsning igång för att vända trenden. Läs om fler exempel från bland annat Istanbul och London.

Nu har Richard Florida skrivit ett svar på Salons artikel. Florida redovisar statistik som visar att den kreativa klassen har vuxit med cirka tre miljoner jobb i USA, 2001-2010, men att fördelningen mellan olika subkategorier varit väldigt ojämn. Han menar också att jobben inom den kreativa klassen under den ekonomiska krisen, 2008-2010, minskat betydligt mindre än inom exempelvis servicesektorn.

Den diskussion Tobias öppnar upp för handlar dock om mer än procentsatser över jobbkategorier. Istället mer om kulturens roll i samhället och vilken typ av satsningar som är mer effektiva än andra när det gäller näringspolitiken. En diskussion som är intressant och viktig att fortsätta.

Nyligen kom även boken “Handbook of Creative Cities” ut, som Charlotta Mellander redigerat ihop med Åke E Andersson (som myntade “K-samhället” långt före Richard Florida blev känd) och David Andersson. Även originalverket “The Rise of the Creative Class” återutges nästa år då det har gått ett decennium sedan släppet av förstaupplagan.

Jag kan förstås inkludera mig själv i den listan också.

Men under många år har jag förväntat mig en motreaktion, och nu tror jag att den är på väg. Utlösande faktor är ekonomiska krisen. Pådrivande är också att det blivit allt tydligare att internet inte gynnar de professionella kreatörerna i första hand.

Onlinetidningen Salon inleder en artikelserie om ”kulturen i kris” där de i en artikel av Scott Timberg proklamerar att ”Kreativa klassen är en lögn”. Timberg gör en genomgång över de kraftiga neddragningar som skett i USA de senaste åren inom de kreativa näringarna på flera nivåer. Där förlorarna varit de som utgör den ”kreativa kärnan” av kreatörer, journalister, förläggare, skivbutiker etc. och vinnarna de som basar över dataservrar i form av exempelvis sociala nätverk-sajter, hedgefonder och butiker som Apple Store.

Lägg till Tyler Cowens lilla bok från i vintras om upplevelseekonomins baksida (Emma bloggar här) och den nya boken “Free Ride” av Robert Levine. Den senare argumenterar för att “digitala parasiter förstör the culture business“. Levine drar sina teser lite väl långt, men jag håller med om att det är nya aktörer och teknikbaserade företag som är de stora vinnarna på strukturomvandlingen av kultur- och medieindustrin.

Jag har varit inne på liknande tankegångar och höll bland annat ett föredrag på Volante Academy i våras på rubriken ”Richard Florida är död”. Föredraget handlade om hur idéerna om den ”kreativa klassen” tolkats som att det är skapandeledet av kulturella och kreativa näringar (“kreatörerna”) som står för den ekonomiska utvecklingen. När det egentligen är teknik- och distributionsföretag som lockar investeringarna; Apple, Google, Amazon, Spotify med flera. Alla har de ju som affärsidé att inte producera innehåll själva (med Amazon som litet undantag med tanke på deras nya, egna förlagsverksamhet).

Igår lyssnade jag även till ett föredrag i Norge där ny forskning punkterade sambanden mellan kultur och innovation, attraktivitet och turism. Jag ska återkomma till de resultaten — jag måste kika närmare. Men det verkar inom akademin börja finnas en vilja till motreaktion mot att underblåsa fokus på kulturens instrumentella nyttor (se till exempel kultur för hälsa-konferensen i dagarna).

Parallellt med detta vill också italienske professorn Pier Luigi Sacco — och svenskfavoriten, han dyker upp på Generatorkonferensen och har jobbat mycket med svenska regioner — förflytta fokus från KKN som en separat sektor till att visa på betydelsen av kulturellt deltagande för hela samhället. Detta kallar han kultur 3.0, men påminner om gammal traditionell svensk folkrörelsekultur.

Har jag ändrat mig? Nej, egentligen inte. Att strukturella förändringar sker är uppenbart och vissa behov hos till exempel kulturföretag är lika tydliga som innan.

Men mitt driv har ofta handlat om att nyansera diskussionen, och ibland slår pendeln för långt.

***

För att sammanfatta:

• Kulturpolitiken har sitt eget existensberättigande. Slå vakt om den.
• Om vi ska diskutera ekonomisk tillväxt ska vi inte fastna i kreatörsledet.

-

Men nedläggningen väcker ändå en mer generell fråga — för har vi inte lärt oss att där stark kultur finns, dit lockas också talangfulla människor och därmed också företag. Det är i alla fall vad Richard Florida hävdar i sin teori om kreativa klassen. Men i Trollhättan hjälpte Film i Väst uppenbarligen inte. GM lade i stället ner.

Jag raljerar inte, även om det kan verka så. Trollhättanexemplet ställer frågan om sin spets om vad som egentligen är viktigast för sin ort.

Visserligen kan man hävda att Film i Väst sysslar med produktion av kultur (film) som inte främst når de lokala invånarna, till skillnad från ett rikt lokalt kulturliv. Men det går också att driva tesen att kulturen inte är det viktigaste för en ort, utan just jobb eller mer generellt ett starkt näringsliv. Sanningen verkar i alla fall vara att det krävs ett samspel för att skapa en framgångsrik och dynamisk plats, från både ett kulturellt och ekonomiskt perspektiv.

Thomas Niedomysl vid Institutet för framtidsstudier — liksom även tidigare i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet — har visat att kultur sällan är en utlösande faktor för att flytta. I stället är arbetet överlägset viktigast. Även vård och kommunikationer anges högt. Svaren skiljde sig åt mellan olika grupper och till vilken typ av stad som åsyftades. Kvinnor liksom äldre rangordnade exempelvis kultur högre än män. Nöjesaktiviteter rangordnades högt av unga.

En intressant vinkel, som både huvudtalaren Shelagh Wright, Demos, och f.d. minister Leif Pagrotsky fortsatte på, handlar om kreativitet som en rättighet, oavsett klass. Inte minst angående kreativa klassen och kritiken i den diskussionen om den kreativa klassen som framför allt vit, övre medelklass. Även Katrine Kielos, debattör och chefredaktör, tog upp denna aspekt.

“Det handlar om en demokratisering av att kunna uttrycka sig”, sa Pagrotsky, väntat trygg med den här frågan – det var ju han som starkt bidrog till att sätta den på den svenska politiska kartan för snart tio år sedan. Han fortsatte:

“När jag gick i skolan var det tre-fyra personer av tusen som fick uttrycka sig. De på skoltidningen. Nu har hundratusentals personer bloggar.”

Apropå kulturföretagare eller kulturentreprenörer formulerade Shelagh Wright det fint: grow by staying small.

Med det menade hon att det finns en medveten strävan hos de flesta (i de kreativa näringarna) att fortsatta vara små, vilket inte hindrar att man gärna gör fler och bra saker. Tillväxten ligger snarare i antal företag än att företagen växer.

Själv har jag börjat formulerat lite ytterligare tankar på vad skiftet från enskilda sektorer (som i kreativa näringar eller upplevelseindustrin) till hela ekonomin (som i kreativ ekonomi eller upplevelsesamhälle) innebär. Återkommer.

Den här gången fastnar jag dock för något jag varken kan eller vill lägga ifrån mig: Denise Minas beskrivning av Glasgow, som en boomande medelklasstad med fokus på det kreativa – men samtidigt mer orättvis och segregerad än någonsin.

Precis den bilden fick jag när jag var i Glasgow för några år sedan, inte minst av mina kollegor vid universitetet där, som slet sitt hår för att försöka förstå hur sambanden såg ut. Hur kunde å ena sidan den så kallade kreativa klassen frodas som aldrig förr och, å andra sidan, fattigdomen, främst i förorterna, öka i samma takt? Kunde det vara så illa att den så kallade kreativa ekonomin ökade snarare än minskade klyftorna i samhället?

Glasgow tjänar ofta som exempel på en lyckad kulturell vändning, från det gamla industrisamhället till det nya, kreativa. Men samtidigt finns där en parallell historia; Glasgow är inte enbart det coola och kreativas huvudstad, utan också mordens huvudstad. Enligt Denise Mina sker där flest mord per capita i Storbritannien.

Tyvärr skulle jag säga att Stockholm går mot samma utveckling. Kanske inte vad gäller morden, men definitivt vad gäller segregationen i vanor, värderingar samt, framför allt, ekonomiska förutsättningar.

Här finns en stor utmaning för oss som håller på med det här fältet. Hur skapar man en inkluderande, snarare än en exkluderande, kreativ ekonomi? Var finns de goda exemplen? Hur arbetar man rent konkret?

Så varför offentliga pengar? KK-stiftelsens investeringar behövs just nu för att koppla på de stödstrukturer som ska finnas för näringslivet, men som ännu inte har nått fram till de här kreativa näringarna. Med det menar jag kvalitetssäkring av utbildningar, bättre kontakt med forskning och användning av till exempel Almi Företagspartner.

Apropå det sistnämnda var jag i Umeå i förra veckan och såg ett exempel på vad som mer behövs. Det var avslutning för Arcivs och Almis projekt Rulla, kvinnliga kulturföretag, med bland andra Jöran Hägglund, näringsministern Maud Olofssons statssekreterare, på plats. Bara för att jämföra kultur kontra näring: då kom jag direkt från Örnsköldsvik där Västernorrlands län höll kulturting och då var kulturdepartementet representerade.

Lizzie Ragnarsson på Almi i Västerbotten konstaterade att Almi mest brukade arbeta med större industriföretag, men att det här var något annorlunda och oerhört behövligt. Inte bara för de kvinnliga kulturföretagarna, utan också för Almis del, för att förstå hur de kan och bör vidga vad de arbetar med.

Jag har själv ingen erfarenhet av Almi och kan inte bedöma deras insatser, men poängen är att i Sverige har vi vissa offentligt finansierade strukturer för näringslivet. Dessa måste gälla även för upplevelseindustrin och för kulturarbetare som tar språnget över till att bli företagare.

PS. Utifrån Kulturnyheternas inslag gick det för övrigt att tro att Rockparty i Hultsfred lever på offentligt stöd. Det är fel. Föreningen omsätter ungefär 80 miljoner kronor, varav ungefär 10 procent är offentliga pengar (och då främst investeringar i forskning och utbildning). KK-stiftelsens nya pengar går till Campus Hultsfred, den kommunalägda del som är inriktad mot forskning och utbildning.

Som alltid började jag med att kolla tidningen: vilken rubrik de hade satt, vilket citat de hade lyft ut, vad de hade skrivit på framsidan. Sådant spelar nämligen stor roll. Därefter kollade jag min mejlbox, och – mycket riktigt – varningssignalen var där: min pappa hade gillat krönikan och skickat ett uppskattande mejl.

(Här kanske någon tror att min pappa är den typen av förälder som gillar allt hans dotter gör, men ingenting kunde vara mer fel. Han kan tvärtom vara min allra, allra hårdaste kritiker. Och eftersom han själv är yrkesakademiker och skribent, vet han – oftast – vad han talar om.)

Samtidigt vet jag en sak, efter sju år som DI-krönikör, och det är att sambandet är solklart: om min pappa gillar en krönika, går den sällan hem bland majoriteten av läsarna. Min pappa har nämligen en tendens att gå emot strömmen, vilket eventuellt kan vara ett genetiskt drag och/eller resultatet av uppfostran…

I det här fallet var i alla fall budskapet i krönikan att vi måste våga gå emot kreativitetsströmmen. För mig är det så självklart. Tidens för-givet-tagna sanningar måste alltid sättas under lupp, granskas och problematiseras. Och dialogen är aldrig farlig; den är själva grunden för demokrati. Det är genom att bolla, diskutera och ställa frågor, som vi kommer framåt, som idéer och tankar utvecklas, både hos oss själv och andra.

Därför blev jag också så glad över nästa mejl, från Charlotta Melander, forskare vid och föreståndare för The Prosperity Institute of Scandinavia vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Institutet sysslar med forskning om just kreativitet, innovationer och entreprenörskap, och samarbetar bland annat med Richard Florida, känd för sina teorier om den kreativa klassen.

Man skulle därför kunna tro att Charlotta skulle vara urförbannad på mig, eftersom jag bland annat raljerat rejält över tankarna om en så kallad kreativ klass. Men icke. Charlotta gjorde precis det jag alltid efterfrågar: utvecklade och förklarade tankarna. Såhär skrev hon till exempel:

Den kreativa klassen ja …jag håller ju till viss del med dig…och till viss del inte . Jag håller med dig så tillvida att detta begrepp används hej vilt idag. Banana Republic hade t ex som slogan nu i höstas att de gjorde kläder till den kreativa klassen, vilket ju är helt absurt.

Men – kontexten inom vilken kreativa klassen begreppet kom till tycker jag är ganska så vettig. Inom den nationalekonomiska disciplinen tenderar vi att säga att de individer som tillför mest till den ekonomiska utvecklingen är de som har en lång utbildning (vanligen andel av arbetskraften med en examen på tre år eller mer vid högskola/universitet). Den kreativa klassen kom till som ett alternativ till detta. Richards tanke var att ifrågasätta detta “human capital”-mått. Att det viktiga inte enbart var vad man hade studerat utan också vad man i praktiken gjorde i sin arbetsuppgift. Nu är ju i princip alltid vårt problem (vi som jobbar kvantitativt) att vi är begränsade till de grupper som t ex SCB eller i USA BLS sätter ihop. Så måttet är ganska så grovt och dessutom är det konstruerat i en amerikansk kontext där servicesektorn ser helt annorlunda ut .

Det är vad jag kallar kreativ kritik. Och dessutom ett klargörande av idéerna bakom den kreativa klassen, vilka inte så sällan glöms bort i debatten.

För tio år sedan var ordet “kulturekonomi” en oxymoron i mångas ögon och då kunde man vara motvallskärring genom att säga, hörni, det här behöver inte alltid separeras i olika värdesfärer. Har det vänt, helt, idag?

Historikern och författaren Peter England kommenterar här på bloggen Emmas tidigare inlägg om den kreativa vågen och hänvisar till en diskussion på sin blogg.

“Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp.

Jag är inte lika misstänksam.

Kreativitet fyller – som alla ord – ett tomrum för något som vi vill uttrycka. När ordet för första gången används – 1875 om Shakespeare – ansågs innebörden så självklar att den inte förklarades. (Först 1959 började ordet ”kreativitet” användas i Sverige. Det dröjde ytterligare till 1986 innan ordet införlivas i Svensk Ordbok.)

Däremot vänder jag mig mot det ganska fåniga att det (bara) är konstnärer som kan vara kreativa och därmed står för den nya viktiga “råvaran” i samhället. Jag tror att vi alla är kreativa, i bemärkelsen att vi kan tänka nytt och nyttigt, om vi bara får. Och i det tror jag ligger lite av lockelsen i ordet. De flesta vill kunna tänka i nya banor och se saker från olika perspektiv- och vilken lycka att de flesta av oss får det numera.

Tänk motsatsen – och då är Kina ett bra exempel. Jag var själv på en konferens i Peking häromåret med titeln “From made in China to created in China”. Ur en sådan devis växer också kraven på ett öppnare samhälle. I Singapore, exempelvis, öppnade man upp sin yttrandefrihet för att stimulera kreativitet.

Så även om man börjar ana en dogm här, så erbjuder en tro på kreativitet och innovation en god värld jämfört med andra ideologiskt färgade sanningar som passerat förbi, eftersom goda förutsättningar för kreativitet och innovation också medför öppenhet, mångfald och samarbete. När någon sätter sig och funderar över hur en miljö kan bli kreativ innebär det ofta något som präglas av experiment och tillåtelse att begå misstag.

Och även om det börjar bli tjatigt med Richard Florida och “den kreativa klassen” så är det kanske inte så dumt att tolerans kablas ut som ett nyckelord (ihop med talang och teknik).

Men Tranströmer-citatet som Emma lyfter fram är ju fantastiskt.

Vid samtal med samtida såg hörde jag bakom deras ansikten/ strömmen/ som rann och rann och drog med sig villiga och motvilliga./ Och varelsen med igenklistrade ögon/som vill gå mitt i forsen medströms/ kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hunger efter enkelhet.

Dagen har jag tillbringat på ett SKiSS-seminarium i Helsingborg. SKiSS är ett av flera intressanta projekt, som sysslar med att praktiskt undersöka konstens potential i arbetslivet. Hittills har nästan 50 samtidskonstnärer varit ute på olika arbetsplatser och erfarenheterna är övervägande positiva, såväl från konstnärerna själva som från arbetsplatserna. Jag sitter i forskningsgruppen som så småningom ska utvärdera hela projektet, och tycker att det hela är jättespännande.

Och ändå. Ändå gnager den där känslan av att strömmen just nu är för stark; att alla springer åt samma håll, utan att stanna upp och reflektera, utan att våga gå emot strömmen.

Motvallskärringen, Emma Tvärtemot, vaknar till liv.

På tåget hem mot Stockholm diskuterar vi om det är bra att alla talar om kreativitet, att konstnärerna ses som de kreativaste av alla och därmed de som ska skapa ekonomisk tillväxt, för det är ju trots allt vad det hela går ut på.

En fri kulturarbetare eller, som det kallas nuförtiden, “kulturentreprenör”, säger att det inte finns något annat val än att surfa på vågen. En konstnär säger, lite skämtsamt, att det kanske är dags för alla konstnärer att sluta vara kreativa – som ren protest.

Själv vet jag varken ut eller in, annat än att det alltid gör mig orolig när alla drar åt samma håll: politikerna, företagsledarna, forskarna, konstnärerna…