Kulturekonomi

Hjälpte inte kulturen i Trollhättan?

Film i Väst, kreativa klassen, Trollhättan

Saab läggs ner. Hur påverkar det Film i Väst? För Trollhättans kommun minskar såklart intäkterna i form av skatter och kostnaderna ökar för att hantera arbetslöshetsunderstöd. Men jag gissar att Film i Väst inte påverkas särskilt mycket eftersom filmcentret ägs av Västra Götalandsregionen och bara delvis har sin finansiering från kommunen.

Men nedläggningen väcker ändå en mer generell fråga — för har vi inte lärt oss att där stark kultur finns, dit lockas också talangfulla människor och därmed också företag. Det är i alla fall vad Richard Florida hävdar i sin teori om kreativa klassen. Men i Trollhättan hjälpte Film i Väst uppenbarligen inte. GM lade i stället ner.

Jag raljerar inte, även om det kan verka så. Trollhättanexemplet ställer frågan om sin spets om vad som egentligen är viktigast för sin ort.

Visserligen kan man hävda att Film i Väst sysslar med produktion av kultur (film) som inte främst når de lokala invånarna, till skillnad från ett rikt lokalt kulturliv. Men det går också att driva tesen att kulturen inte är det viktigaste för en ort, utan just jobb eller mer generellt ett starkt näringsliv. Sanningen verkar i alla fall vara att det krävs ett samspel för att skapa en framgångsrik och dynamisk plats, från både ett kulturellt och ekonomiskt perspektiv.

Thomas Niedomysl vid Institutet för framtidsstudier — liksom även tidigare i sin doktorsavhandling vid Uppsala universitet — har visat att kultur sällan är en utlösande faktor för att flytta. I stället är arbetet överlägset viktigast. Även vård och kommunikationer anges högt. Svaren skiljde sig åt mellan olika grupper och till vilken typ av stad som åsyftades. Kvinnor liksom äldre rangordnade exempelvis kultur högre än män. Nöjesaktiviteter rangordnades högt av unga.

Kreativitet för alla?

kreativa klassen, kreativitet, Storbritannien, upplevelseindustrin

Jag var på seminariet som Emma nämner nedan (“Creative Britain – Kreativa Sverige”). Det känns som om (s) är mycket nyfikna, och framför allt på angeppssättet “kreativitet överallt” i stället för enbart “kreativa näringarna”.

En intressant vinkel, som både huvudtalaren Shelagh Wright, Demos, och f.d. minister Leif Pagrotsky fortsatte på, handlar om kreativitet som en rättighet, oavsett klass. Inte minst angående kreativa klassen och kritiken i den diskussionen om den kreativa klassen som framför allt vit, övre medelklass. Även Katrine Kielos, debattör och chefredaktör, tog upp denna aspekt.

“Det handlar om en demokratisering av att kunna uttrycka sig”, sa Pagrotsky, väntat trygg med den här frågan – det var ju han som starkt bidrog till att sätta den på den svenska politiska kartan för snart tio år sedan. Han fortsatte:

“När jag gick i skolan var det tre-fyra personer av tusen som fick uttrycka sig. De på skoltidningen. Nu har hundratusentals personer bloggar.”

Apropå kulturföretagare eller kulturentreprenörer formulerade Shelagh Wright det fint: grow by staying small.

Med det menade hon att det finns en medveten strävan hos de flesta (i de kreativa näringarna) att fortsatta vara små, vilket inte hindrar att man gärna gör fler och bra saker. Tillväxten ligger snarare i antal företag än att företagen växer.

Själv har jag börjat formulerat lite ytterligare tankar på vad skiftet från enskilda sektorer (som i kreativa näringar eller upplevelseindustrin) till hela ekonomin (som i kreativ ekonomi eller upplevelsesamhälle) innebär. Återkommer.

I en annan del av Glasgow

kreativa klassen, kreativitet, kulturnäringarna

Trots mitt ointresse för deckare och deckardrottningar, läser jag reportaget om Denise Mina i DN i dag. Det är ju så skönt att läsa reportage om sådant man sedan bara kan lägga åt sidan. Jag älskar till exempel att läsa om skidbackar och skidorter – trots att jag aldrig i livet skulle ställa mig på ett par skidor.

Den här gången fastnar jag dock för något jag varken kan eller vill lägga ifrån mig: Denise Minas beskrivning av Glasgow, som en boomande medelklasstad med fokus på det kreativa – men samtidigt mer orättvis och segregerad än någonsin. → continue reading

Mer Almi till upplevelseindustrin

Göteborg, infrastruktur, konst, kreativa klassen, mobil

Ännu mer pengar till upplevelseindustrin? Absolut, sa jag i SVT:s Kulturnyheterna i fredags. Samtidigt menar jag att upplevelseindustrin är en del av näringslivet och ska varsamt sammanblandas med den icke-kommersiella kulturens finansiering, även om samband finns.

Så varför offentliga pengar? KK-stiftelsens investeringar behövs just nu för att koppla på de stödstrukturer som ska finnas för näringslivet, men som ännu inte har nått fram till de här kreativa näringarna. Med det menar jag kvalitetssäkring av utbildningar, bättre kontakt med forskning och användning av till exempel Almi Företagspartner.

Apropå det sistnämnda var jag i Umeå i förra veckan och såg ett exempel på vad som mer behövs. → continue reading

Kreativ kritik

kreativa klassen, kreativitet, kulturdebatt

Kunde förstås inte hålla mig från att skriva en kritisk krönika om kreativitetsvågen i Dagens Industri i dag. Det är typiskt mig, jag fastnar i en fråga – och kan inte släppa den. Och på senare tid har jag grubblat massvis över kreativiteten och den i princip enstämmiga hyllningssången till den. → continue reading

Re: Den kreativa vågen

kreativa klassen, kreativitet

Det finns alltid stor anledning att vara skeptisk om alltför många, utan att fundera, drar åt samma håll. Och det är klart att det är en inspirerande utmaning att peka på det som kanske inte upplevs som självklart.

För tio år sedan var ordet “kulturekonomi” en oxymoron i mångas ögon och då kunde man vara motvallskärring genom att säga, hörni, det här behöver inte alltid separeras i olika värdesfärer. Har det vänt, helt, idag?

Historikern och författaren Peter England kommenterar här på bloggen Emmas tidigare inlägg om den kreativa vågen och hänvisar till en diskussion på sin blogg.

“Kreativitet”. Bara ordet gör mig misstänksam. Det finns nämligen en ironisk paradox här. Människor som har denna egenskap använder aldrig ordet. Det är ett utifrån-begrepp.

Jag är inte lika misstänksam.

→ continue reading

Den kreativa vågen

forskning, konferenser, konst, kreativa klassen, kreativitet, kulturnäringarna, Öresund, samarbeten

En “kreativ” våg sköljer över oss; överallt talas det om kreativitet, kreativa företag, kreativa näringar, kreativa klasser, kreativa arbetsplatser… Jag kan inte låta bli att tänka på Tomas Tranströmer och hans strof ur “Med älven”:

Vid samtal med samtida såg hörde jag bakom deras ansikten/ strömmen/ som rann och rann och drog med sig villiga och motvilliga./ Och varelsen med igenklistrade ögon/som vill gå mitt i forsen medströms/ kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hunger efter enkelhet. → continue reading

Missuppfattning om kreativa klassen igen

FUNK, kreativa klassen, kulturdebatt

Rubrik i DN Kultur idag: “Kultur ökar tillväxten.” Jag håller med, utifrån FUNK-modellen. Men då syftar vi på tillväxt i kulturnäringarna/upplevelseindustrin, och att det icke-kommersiella, fria kulturlivet utgör en sorts grundforskning.

Men DN sätter rubriken utifrån Richard Floridas teori om den kreativa klassen. Vad han säger dock är inte att kultur skapar tillväxt. Floridas budskap handlar om att för att en region eller land ska lyckas är det viktigast att locka till sig rätt människor, de som står bakom innovationerna som skapar värde i vårt samhälle. Och en av de sakerna som lockar dessa människor är kultur.

Kulturen alltså betonad för att fungera som lockbete. Så en uppmaning till kulturlivet: för er egen skull, sluta dra i Florida om ni inte vet vad ni diskuterar.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun med vad som är orsak och verkan. Det finns ett tydligt samband mellan att gräset växer och glassförsäljning. Vilket inte innebär att det är grästillväxten som gör att glass säljs, snarare att det är varmt och att solen skiner.

DN bygger artikeln på en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Visserligen en ny rapport, men att DN är så trötta att de drar i Floridas teori först nu på ett uppslag, fem år efter att boken kom, mer än ett år sedan han besökte Sverige, säger en del om piggheten för närvarande.

Svensk studie av kreativa klassen

kreativa klassen

Nationaldag idag. Grattis Sverige! Men vad ska vi fira?

Att vi är mest kreativa i världen? Det brukar Richard Florida säga. Han har blivit symbol för kopplingen mellan kreativitet och tillväxt och satsning på att locka (rätt) människor till sig i samhällsplaneringen. Kulturen betraktas instrumentellt: något som lockar de här människorna, den s.k. kreativa klassen.

Om ett år publiceras en specialstudie om den kreativa klassen i Sverige, “Sweden in the Creative Age”, av Handelshögskolan i Göteborg i samarbete med Richard Florida och Irene Tinagli (som höll i Europa-versionen för något år sedan). Några resultat presenterades dock i förra veckan:

Stora geografiska skillnader föreligger, enligt Irene Tinagli. Hon berättade vid Lokalmarknadsdagen i Göteborg:
“Det finns 3-4 geografiska områden i landet som verkligen lyckats attrahera den kreativa klassen, på ett sätt jag inte sätt någon annanstans än i Sverige, medan andra regioner kämpar för sin överlevnad. I Stockholm, Västra Götaland och Skåne finns 50% av Sveriges befolkning, men här hittar vi hela 64% av landets samlade kreativa klass och 73% av alla era högteknologiska patent.”

Jag vet inte vad vi lär oss av detta. Trodde någon annorlunda? De stora frågorna apropå kreativa klassen handlar snarare om: Hur ska de övriga regionerna agera på att det är så här? Och hur ska vi se på dem som inte tillhör kreativa klassen?

För övrigt: Sverige presenteras som “världens mest kreativa land”, men på Fortunes lista över de mest entreprenöriella länderna hamnar Sverige på 12:e plats. Topp 5 består av Nya Zeeland, USA, Kanada, Australien och Singapore. Och nummer sex är också intressant: Hongkong/Kina.