Kulturekonomi

Perspektiv på mässorna

konst

Efter att ha tillbringat timmar på både Market och Supermarket de senaste dagarna, känner jag ett enormt sug efter att läsa om Sarah Thornton’s “Seven Days in the Art World” – för att få lite perspektiv.

Speciellt är den ju intressant vad gäller Market. I torsdags tog jag en sväng förbi “First Choice” och råkade för ovanlighetens skull landa mitt i en konstaffär. En känd affärsman (jag säger förstås inte vem – diskretion är allt i konstvärlden) var intresserad av ett verk och frågade bland annat mig (?) till råds, innan han kallade på sin personliga konstrådgivare för att bolla huruvida verket skulle passa in i hans samling eller inte.

Det är precis som Thornton beskriver det: mycket handlar om samlingen, lite om enskilda verk. Och i enlighet med hennes iakttagelser, skedde affären förstås i en helt icke-kommersiell anda. Här knystades inte ord som andades spekulation, här existerade ingen ekonomisk logik, här handlade det enbart om känslor och passion, om att gilla eller inte, alternativt om att göra något gott.

Jag tror att det är det som fascinerar mig allra mest. Konstmässan är ju det yttersta uttrycket för konstens kommodifiering, men ändå använder man aldrig en ekonomisk retorik. Särskilt inte i konstsamlarkretsar.

Sedan finns det förstås en hel del bra konst att se på Market, även om det roligaste var att gå runt och tjuvlyssna. Jag hängde kvar lite efter “First Choice”, tills sponsorerna Morgan Stanley och Vinge hade sitt affärsmingel. Jag lyssnade till männen i kostym, med välfriserade, vältränade och välklädda kvinnor vid sin sida, prata konst – och ofta låta lite osäkra. Det är nog också det jag går i gång på; jag är så oändligt trött på all tvärsäkerhet i näringslivet – och börjar tycka att konstens viktiga roll framför allt är att osäkra.

Dagen efter tog jag med mina konststudenter till bägge mässorna och bad dem göra spaningar. I vanliga fall brukar jag ju ta med handelsstudenter, men i år tänkte jag pröva något nytt. Och jag ser verkligen fram emot att höra konststudenternas spaningar nästa vecka, eftersom deras iakttagelseförmåga verkar vara så mycket skarpare. Även om jag har lite ångest över att många fick ångest, inte minst av Market.

Även det är helt i linje med Thornton, som talar om hur mässor verkligen inte är en plats för konstnärer. Inte minst är ju spelet mellan konstnärer och gallerister rätt knepigt. Det är till exempel alltid galleristerna som ska “upptäcka” konstnärerna, och “cold calls” är ett no, no, om man vill bygga cred. Konstvärlden är verkligen extrem när det kommer till sociala regler och spel – och väldigt mycket handlar om det här avståndstagandet från det kommersiella, även i superkommersiella sammanhang.

På Supermarket var dock stämningen helt annorlunda. Även om en del av mina konststudenter också blev lite kritiska där, och undrade varför man inte kan hänga konsten snyggt och göra ett urval om man är ett konstnärsdrivet galleri. Men stämningen var i alla fall mer välkomnande, inkluderande och energisk.

Avslutningsvis deltog jag i en debatt om konstnärers möjlighet att ta betalt på kvällen. Jag var rätt ur form, efter att ha fått ett dödsbesked strax innan. Ett sådant där som gör att inget längre spelar någon roll; att jag inte orkade sitta och diskutera utställningsavtal – hur viktiga de än är – utan bara längtade hem. Fast jag måste ändå säga att jag blev helt förälskad i Sture Nordh, från TCO, som höll ett fullkomligt lysande föredrag om konstens viktiga roll i samhället. Det är bland det bästa jag har hört på länge och jag önskar att jag hade spelat in det.

Grattis Stockholm — konsthelgen har startat

konst, Stockholm

I dessa hiskeliga bostadspristider funderar jag på vad man egentligen gör som lever i huvudstan. 5,5 miljoner kronor för ett minihus i Skarpnäck? Jag tvivlar, jag tvivlar. Men inte hjälper detta tvivel mig och min familj att hitta en ny bostad (vi har redan sålt!), snarare tvärtom.

En helg som denna gör mig ändå glad över att bo i Stockholm. Ikväll invigdes Supermarket på Kulturhuset (nedan Brickworks) och det var startskottet på en helg med konstmässor; dessutom startar imorgon även Market Art Fair på Fredsgatan och nya Art Anglais vid Stureplan. Detta utöver pågående, spännande utställningar som jag ännu inte sett.

Lee Lozano eller Mad Women

konst

Äntligen var det dags för Lee Lozano på Moderna Museet. Ett par hundra verk av en okänd och kontroversiell konstnär, det måste man säga är rätt modigt att våga visa. Och frågan är väl om det blir någon publiksuccé.

Vi är dock många som blir glada; som vi har längtat efter nya upptäckter, efter det som skakar om och efter kvinnor i museets stora sal!

Och vi blir inte besvikna. Det här är bra! Det är köttigt, kroppsligt, kontroversiellt, personligt och varierat, med en enorm energi som sprider sig också till publiken. Precis vad man behöver den här vintern som aldrig tar slut.

Dessutom är det lätt att känna igen sig, inte minst som kvinna i en mansdominerad värld. Särskilt i vreden; i den där känslan av att man inte är arg, utan just RASANDE, som Lozano själv uttrycker det. Och då ska man också betänka, som en av cheferna på museet påpekar, att Lozano är samtida med, och verkar i samma cyniska och sexistiska miljö, som tv-serien Mad Men.

Inte undra på att hon är förbannad!

Och det är likaså lätt att förstå varför hon så småningom tar avstånd från den kommersiella konstvärlden, från all ytlighet och fåfänga, och från de sjuka ideal som sprids bland medelklassens kvinnor. Vem vill inte göra det ibland?

En del verk går verkligen rakt in i mig, på ett sätt jag är rätt ovan vid i just den här salen. Som känslan av att hela tiden vara och bli betraktad som en kropp, och samtidigt ha svårt att själv identifiera sig med det feminina, det kvinnliga. Liksom kampen att försöka hitta sätt att leva det man undersöker; att använda sig själv och sitt liv – på riktigt.

För Lozanos del handlar det också om ett sätt att komma undan det kommersiella. Genom att göra sitt liv till konst undviker hon att behöva ställa ut och sälja sin konst. Vill man, kan man förstås tolka det som en klassisk strategi att bygga kulturellt kapital, som dock verkar vara på väg att gå förlorad i dag, då alla ska bli entreprenörer och bygga personliga varumärken.

Just denna vecka, då mässorna Market och Supermarket öppnar, känns Lozano verkligen superaktuell med sina kulturekonomiska undersökningar. Hon vill försöka vända på maktrelationerna, låta konstnärer välja samlare istället för tvärtom, hon vill ha fasta priser, och hon vägrar att ställa ut i vissa sammanhang. Sådant är ju alltid intressant.

Upplyft vandrar jag ut, bara för att konstatera att det i lokalen bredvid pågår något slags mingel i samband med möbelmässan. Jag tänker på Lee Lozanos ord:

”Form är förförisk. Form kan vara fulländad. Men det finns inget försvar för formen, om den inte används för att visa upp innehåll som har mening.”

Men framför allt tänker jag på Lozanos hållning, när jag ser en del rätt stora designegon skymta förbi i minglet. Sådana som jag vet bråkar om de inte själva syns på bild bredvid sina produkter, och som tycker att den egna synligheten är det högsta syftet med verksamheten. (Usch vad jag är elak, men efter många år som ingift i designvärlden har jag sett så många avarter…)

Lozano, däremot, lämnar konstscenen efter drygt ett decennium, kallar sig enbart för E. och ”avsäger sig konstnärsegot”, som hon själv kallar det.

Längtar till Lee Lozano

konst

Jag ska erkänna att det var ett tag sedan jag längtade till en utställning på Moderna Museet. Det har varit så mycket gubbar, och så mycket välbekant, och det var länge sedan något kändes riktigt SPÄNNANDE.

Fast nu öppnar snart Lee Lozano och den utställningen längtar jag verkligen efter!

Särskilt efter att ha läst Annika von Hausswolffs utmärkta introduktion på Newsmill i dag. Eller vad sägs om:

Reträtten ur den kanske inte alltid så varma gemenskapen i konstvärlden, föregicks av ett beslut att aldrig mer göra kommersiella utställningar, att befria sitt skapande från den ambivalens som oundvikligen häftar vid de objekt som tillskrivs ett ekonomiskt värde. I verket General Strike Piece (1968), beskriver hon hur hon gradvis och med stor beslutsamhet skall undvika att ta del av de evenemang “uptown” som har med konst att göra.



Kan man bli annat än nyfiken?

After Hours på Bonusbanken

konst

Kom äntligen iväg till Mats Hjelms och Dorte Olesens verk “After Hours“, som visas på SEB Hamngatan.

Och trots att jag är oerhört skeptisk till SEB som bank, måste jag säga att verket var häftigt, och väldigt snyggt. Alldeles lagom diskret, med en märklig verklighetskänsla. Efter ett tag glömde man helt bort att det var en film, och började verkligen tro att man tittade in i banken.

Jag hade sällskap av en student, och vi hamnade i en lång diskussion om det här med klädkoder i näringslivet och orsaker till dem. Hon hade den ena historien efter den andra att berätta, och själv mindes jag plötsligt att jag faktiskt jobbade fem år på en annan (och bättre) bank på 1980-talet.

(Det är märkligt hur man kan förtränga saker, eller hur?)

Hur som helst hade jag då ett helt gäng kostymer – med axelvaddar, förstås, det var ju trots allt 1980-tal! – stamkort på Café Opera och tvingades dessutom att ta grönt kort (som det hette på den tiden) i golf, “för att kunna spela med kunderna”.

Jag avskydde golfen och kostymerna, och flydde så småningom till litteraturvetenskapen på universitetet; började klä mig i svart och bytte snart Café Opera mot Prinsen.

Så kan det också gå, efter några år på banken.

Konstnärer och rörmokare

entreprenörskap, konst

Det nya numret av tidningen Konstnärern har temat företagande och entreprenörskap.

I en lång och vildvuxen intervju berättar konstnären (entreprenören/räven/björnen/hittepåaren) Ernst Billgren om hur man blir rik på konst. Man får även en inblick i gränslandet mellan konst och reklam och följa ett rundabordssamtal om konstnären som företagare (med Emma Stenström som en av deltagarna).

Ett huvudnummer är också Konstnärernas riksorganisations MU-kampanj (medverkande- och utställningsersättning) som startat under hösten. Ambitionen är helt enkelt att uppmärksamma att konstnärer bör får betalt för sitt konstnärliga arbete vid utställningar. Något som inte är legio i dag.
“Konstnärernas ersättning är en osynlig post som borde funnits där hela tiden men som nu blivit synlig”, säger Pia Kristoffersson, utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm.
Nu är frågan vad som händer när den blivit synlig.
Alla betalar sin römokare.
Kommer alla att betala sin konstnär hädanefter?

En amerikansk variant av rondellhund

konst

Tyvärr är konstnären/förövaren dömd till böter i North Carolina, men vore jag Vägverket, skulle jag genast anställa honom. Tänk vad glad man skulle bli om en liknande gubbe stod i Södertunneln eller på Centralbron eller någon annanstans där det i sommar råder vägarbeten.

Konsthallen: “Besökssiffrorna har snarare ökat”

konst, kristider

Inför veckans analysbrev pratade vi med några personer om hur deras sektor påverkas av krisen. David Neuman är chef för konsthallen Magasin 3 i Stockholm, tillsammans med Bonnier konsthall en av två stora privatfinansierade konstinstitutioner i Stockholm.

Har ni påverkats av krisen?
- Ja, det är klart att man märker av en försiktighet inom utställningsverksamheten. Inte så mycket hos oss, vår planering fortgår precis som tidigare och i besökssiffrorna har snarare ökat. Men i kontakten med andra institutioner och konstnärer märks det såklart. När man pratar med internationella institutioner om samproduktioner och resande utställningar märks att det blivit mer komplicerat. Dessa nya ekonomiska tider, som både omfattar positivt och negativa saker, gör att det smyger in en försiktighet, en viss kulturell konservatism.

Varför märker inte ni av det, med minskade besök?
- Det kostar bara 40 kronor för att lösa ett säsongskort hos oss. Så det är en marginell kostnad för besökarna.

Hur påverkar en ekonomisk nedgång planering av programmet, inte minst innehållet, och andra beslut framåt?
- Det har det inte gjort. Vår planering är långsiktig och den ligger fast. Sedan är vi som institution väldigt konstnadseffektiv redan nu så vi har inte sett det nödvändigt att på något sätt ändra vår långsiktiga planering. Sedan är vi helt privat finansierade av en huvudman (Proventus) där vår verksamhet är väl integrerad. Sedan jobbar vi inte med enstaka externa sponsorer.

Vad spelar kulturen för roll i kristider?
- Det är inte automatiskt så att stark ekonomi, ger bra kultur. Och i sådan här nya ekonomiska tider så söker sig människor till inte så kostsamma saker, och kanske också till andra värden än bilar och tv-apparater. Där spelar kulturen en roll, inte bara bildkonst utan även bibliotek och teater.

Konstnärshjälp

konst

Ett tips är att då och då kasta ett öga på amerikanska The Fractured Atlas, en New York-baserad organisation som hjälper konstnärer och kulturföretagare med en mängd saker, däribland det ekonomiska.

Själv brukar jag kolla bloggen, som innehåller en del bra tips. Här till exempel några användbara råd om hur man skriver ansökningar.
(Och efter att ha suttit i en rad organisationer som delar ut pengar, kan jag bara konstatera att den typen av råd behövs.)

Musik är privat

konst

Jag kan prata om religion, om mitt sexliv eller om min familj, men musik… musik är för mig något privat!

Musiken är mitt alldeles egna rum, dit ingen har tillträde.

Jag minns när någon, någon gång, tog min dator och spelade upp mina spellistor, utan att be om lov.
Det var värre än om han hade läst min dagbok högt.
Han tog det mest privata, min musik.

Därför går jag inte igång på den kollektiva upplevelsen, på de delade spellistorna eller vad det än må vara som är så bra med Spotify.
Tyvärr.

PS Och för den som undrar, kan jag meddela att detsamma gäller:
Jag ser helst konst ensam.
Jag går helst på dans ensam.
Jag går helst på bio ensam.
Jag gillar att vara ensam med min upplevelse, och inte störas av, oroas över eller dras med av någon annans.
Kanske beror det på att jag har så tunn hud.