Jonas Thente är alltid en favorit och nu uppmärksammar han Ruben Wättes utmärkta “Visit Norrtuna“, som jag har skrivit om förut. En måste-läsning/tittning för alla som håller på med platsmarknadsföring; en motvikt till alla floskler.
Vackra vilstolar på nya havspromenaden i norra hamnen i Lysekil. Bakom oss rullar en ännu längre våg av trä.
För övrigt: jo, så kallblåsigt var det här igår att mössor kändes som en lämplig idé.
I dag har jag – för första gången? – mött fakulteten vid ett riktigt intressant “arts administration”-program. Konstadministration kan ju annars vara ofantligt tråkigt, men här vid SAIC i Chicago verkar de göra något riktigt intressant.
För det första har fakulteten konstnärlig bakgrund. Ja, alla är faktiskt själva konstnärer, även om de nu undervisar i en massa olika ämnen.
För det andra ligger programmet vid en konstnärlig högskola, vilket jag alltid har argumenterat för.
För det tredje kombinerar man kulturpolitik med ekonomi med entreprenörskap, ett kritiskt med ett pragmatiskt perspektiv, betonar det nyskapande och blandar enskilda konstnärer med framtida konstadministratörer, vilket känns rakt igenom rätt.
Ja, faktiskt blev jag riktigt sugen på att dra igång något liknande, när jag i dag hade förmånen att möta hela det här programmets fakultet. Det är ju precis det här vi skulle behöva i Sverige!
PS Tyvärr kan jag inte länka av okänd anledning, men här kan du själv läsa mer: http://www.saic.edu/degrees_resources/gr_degrees/maaap/index.html
I förra veckan lanserades det stora nätverket Kulturskaparna som består av 25 organisationer inom ett brett definierat konstområde. Bakom nätverket står bland annat Teaterförbundet, Stim, KRO, Journalistförbundet, Sveriges Ariktekter med fler.
I samband med lanseringen publicerade nätverket en rapport om svenskarnas inställning till att betala för kultur på nätet och en debattartikel på SvD Brännpunkt. Men både nätverkets hållning och undersökningen bakom debattartikeln har mött kritik.
Karin Willén, ordförande i Konstnärernas riksorganisation, är en av talespersonerna för nätverket Kulturskaparna.
Är ni nöjda med genomslaget efter lanseringen av nätverket och debattartikeln i SvD?
Både ja och nej. Genomslaget har varit stort, inte minst i sociala medier. Men missförstånd och ibland rena feltolkningar har funnits i mottagandet. Det har fått oss att uppmärksamma vad vi behöver vara tydligare med i fortsättningen. Men det är kart att vi är nöjda med att nätverket fått uppmärksamhet och att flera aktörer redan närmat sig oss för dialog. Vi söker konstruktiv dialog och strävar efter långsiktighet i vårt arbete.
Vad vill Kulturskaparna?
Vi vill föra in ett kulturskaparperspektiv på upphovsrättsfrågan. Det måste till exempel även i framtiden vara möjligt att vara yrkesverksam som kulturskapare. Vi anser att det gynnar mångfalden och kvaliteten i kulturutbudet. Därför har vi, 25 kulturskaparorganisationer, samlats för att diskutera lösningar för att kultur ska vara lätt tillgänglig på internet på ett sätt som gör att upphovsmannen får betalt. Det vill vi göra sinsemellan och med andra aktörer, som internetanvändare, bredbandsoperatörer, politiker och så vidare.
Varför valde ni namnet Kulturskaparna?
Ja, det kan man undra med tanke på vilken reaktion det mött! Man har på flera hall feltolkat uttrycket och tror att vi skulle vilja göra skillnad på Kulturskapare och kulturskapare. Kulturen är förstås långt större än Kulturskaparna – vi vill inte begränsa den till de områden våra organisationer företräder. Vi säger inte heller att det finns “bättre” eller “sämre” kulturskapare, eller att kulturen som uttryck är något bara vissa kan syssla med. Vi vill inte begränsa kulturen på det sättet.
Det vi vill göra är att lyfta fram möjligheten att som kulturskapare vara yrkesverksam – oavsett om man är medlem i någon av organisationerna i nätverket Kulturskaparna eller ej. Upphovsrätten, rätten att själv bestämma om, hur och när ens verk ska möta en publik gäller alla. Detsamma gäller förstås rätten att kunna få ersättning för sitt skapande.
Ni har mötts av en hel del kritik. Är det viktigt med tydliga gränser mellan kreatör och konsument?
Inte i sig. Många gånger kan man vara både och, inte minst på internet. Däremot är det viktigt att få möjligheten att vara yrkesverksam även på kulturområdet.
***
Läs rapporten och fler röster i debatten:
Jag har så mycket undervisning nuförtiden att jag absolut inte hinner med något annat, och det är rätt intressant att lyssna till omvärldens reaktioner. I mångas ögon verkar jag nu göra något som är helt oviktigt. Undervisning är så uppenbart ett lågstatusjobb.
Sitta i styrelser, vara chef, jobba på TV, skriva krönikor, föreläsa på konferenser – allt sådant ses som oändligt mycket mer glamoröst och föranleder alltid följdfrågor och en lätt beundran. Alltmedan undervisning möts med tystnad och ibland en medlidsam blick som säger “Stackars dig”.
Varför är det så? Borde det inte vara tvärtom?
Även om det kan bli för mycket av det goda, tycker jag själv att undervisningen är basen och kärnan i allt jag gör.
Undervisningen är det absolut viktigaste, garanterat det mest framtidsorienterade och utan tvekan det mest utmanande!
De senaste veckorna har jag, förutom att undervisa masterprogrammet på Handels, haft en kurs i Konst, ekonomi och entreprenörskap för konststudenterna på Konstfack. Jag vill inte påstå att jag har lyckats (första gången är alltid svår), men det har varit väldigt kul. Det är ett så enormt härligt gäng studenter att jag är helt överväldigad. I går var det till exempel en kille som hade med sig en tårta som han bjöd oss alla på, “för att den var billig och att det därmed blev ekonomi i praktiken”. Sådant händer inte på Handels.
Kursen har sedan innehållit en mängd moment. Vi har pratat konstekonomi och konstmarknader, vi har kritiskt studerat diskurser av typen “kreativ ekonomi” och att alla ska bli “entreprenörer”, vi har gått in mer på konkret kulturekonomi och diskuterat specifika förutsättningar och drivkrafter för konstföretagare, vi har gått igenom en hel del praktiskt material av typen KRO:s avtal och hur man startar företag, vi har försökt hitta vars och ens olika typer av kompetenser, och vi har studerat hur redan yrkesverksamma konstnärer de facto gör, vi har – på studenternas begäran – gått igenom grundläggande bokföring, vi har kollat samarbeten med näringslivet och olika “artists-in-residence-projekt” och vi ska nu slutligen, i individuella coachingsamtal, diskutera vars och ens “aktivitetsplan”.
Även om det har varit väldigt långt från perfekt i år, tror jag i alla fall att det finns ett frö att utveckla till en riktigt bra kurs på sikt. Och det känns som sagt var väldigt kul – och väldigt viktigt!
Nästa vecka åker jag förresten på en studieresa till USA och kollar hur man korsbefruktar design och ekonomi på ett antal olika universitet där. Jag ska försöka hinna rapportera.
Efter att ha tillbringat timmar på både Market och Supermarket de senaste dagarna, känner jag ett enormt sug efter att läsa om Sarah Thornton’s “Seven Days in the Art World” – för att få lite perspektiv.
Speciellt är den ju intressant vad gäller Market. I torsdags tog jag en sväng förbi “First Choice” och råkade för ovanlighetens skull landa mitt i en konstaffär. En känd affärsman (jag säger förstås inte vem – diskretion är allt i konstvärlden) var intresserad av ett verk och frågade bland annat mig (?) till råds, innan han kallade på sin personliga konstrådgivare för att bolla huruvida verket skulle passa in i hans samling eller inte.
Det är precis som Thornton beskriver det: mycket handlar om samlingen, lite om enskilda verk. Och i enlighet med hennes iakttagelser, skedde affären förstås i en helt icke-kommersiell anda. Här knystades inte ord som andades spekulation, här existerade ingen ekonomisk logik, här handlade det enbart om känslor och passion, om att gilla eller inte, alternativt om att göra något gott.
Jag tror att det är det som fascinerar mig allra mest. Konstmässan är ju det yttersta uttrycket för konstens kommodifiering, men ändå använder man aldrig en ekonomisk retorik. Särskilt inte i konstsamlarkretsar.
Sedan finns det förstås en hel del bra konst att se på Market, även om det roligaste var att gå runt och tjuvlyssna. Jag hängde kvar lite efter “First Choice”, tills sponsorerna Morgan Stanley och Vinge hade sitt affärsmingel. Jag lyssnade till männen i kostym, med välfriserade, vältränade och välklädda kvinnor vid sin sida, prata konst – och ofta låta lite osäkra. Det är nog också det jag går i gång på; jag är så oändligt trött på all tvärsäkerhet i näringslivet – och börjar tycka att konstens viktiga roll framför allt är att osäkra.
Dagen efter tog jag med mina konststudenter till bägge mässorna och bad dem göra spaningar. I vanliga fall brukar jag ju ta med handelsstudenter, men i år tänkte jag pröva något nytt. Och jag ser verkligen fram emot att höra konststudenternas spaningar nästa vecka, eftersom deras iakttagelseförmåga verkar vara så mycket skarpare. Även om jag har lite ångest över att många fick ångest, inte minst av Market.
Även det är helt i linje med Thornton, som talar om hur mässor verkligen inte är en plats för konstnärer. Inte minst är ju spelet mellan konstnärer och gallerister rätt knepigt. Det är till exempel alltid galleristerna som ska “upptäcka” konstnärerna, och “cold calls” är ett no, no, om man vill bygga cred. Konstvärlden är verkligen extrem när det kommer till sociala regler och spel – och väldigt mycket handlar om det här avståndstagandet från det kommersiella, även i superkommersiella sammanhang.
På Supermarket var dock stämningen helt annorlunda. Även om en del av mina konststudenter också blev lite kritiska där, och undrade varför man inte kan hänga konsten snyggt och göra ett urval om man är ett konstnärsdrivet galleri. Men stämningen var i alla fall mer välkomnande, inkluderande och energisk.
Avslutningsvis deltog jag i en debatt om konstnärers möjlighet att ta betalt på kvällen. Jag var rätt ur form, efter att ha fått ett dödsbesked strax innan. Ett sådant där som gör att inget längre spelar någon roll; att jag inte orkade sitta och diskutera utställningsavtal – hur viktiga de än är – utan bara längtade hem. Fast jag måste ändå säga att jag blev helt förälskad i Sture Nordh, från TCO, som höll ett fullkomligt lysande föredrag om konstens viktiga roll i samhället. Det är bland det bästa jag har hört på länge och jag önskar att jag hade spelat in det.
I dessa hiskeliga bostadspristider funderar jag på vad man egentligen gör som lever i huvudstan. 5,5 miljoner kronor för ett minihus i Skarpnäck? Jag tvivlar, jag tvivlar. Men inte hjälper detta tvivel mig och min familj att hitta en ny bostad (vi har redan sålt!), snarare tvärtom.
En helg som denna gör mig ändå glad över att bo i Stockholm. Ikväll invigdes Supermarket på Kulturhuset (nedan Brickworks) och det var startskottet på en helg med konstmässor; dessutom startar imorgon även Market Art Fair på Fredsgatan och nya Art Anglais vid Stureplan. Detta utöver pågående, spännande utställningar som jag ännu inte sett.
Äntligen var det dags för Lee Lozano på Moderna Museet. Ett par hundra verk av en okänd och kontroversiell konstnär, det måste man säga är rätt modigt att våga visa. Och frågan är väl om det blir någon publiksuccé.
Vi är dock många som blir glada; som vi har längtat efter nya upptäckter, efter det som skakar om och efter kvinnor i museets stora sal!
Och vi blir inte besvikna. Det här är bra! Det är köttigt, kroppsligt, kontroversiellt, personligt och varierat, med en enorm energi som sprider sig också till publiken. Precis vad man behöver den här vintern som aldrig tar slut.
Dessutom är det lätt att känna igen sig, inte minst som kvinna i en mansdominerad värld. Särskilt i vreden; i den där känslan av att man inte är arg, utan just RASANDE, som Lozano själv uttrycker det. Och då ska man också betänka, som en av cheferna på museet påpekar, att Lozano är samtida med, och verkar i samma cyniska och sexistiska miljö, som tv-serien Mad Men.
Inte undra på att hon är förbannad!
Och det är likaså lätt att förstå varför hon så småningom tar avstånd från den kommersiella konstvärlden, från all ytlighet och fåfänga, och från de sjuka ideal som sprids bland medelklassens kvinnor. Vem vill inte göra det ibland?
En del verk går verkligen rakt in i mig, på ett sätt jag är rätt ovan vid i just den här salen. Som känslan av att hela tiden vara och bli betraktad som en kropp, och samtidigt ha svårt att själv identifiera sig med det feminina, det kvinnliga. Liksom kampen att försöka hitta sätt att leva det man undersöker; att använda sig själv och sitt liv – på riktigt.
För Lozanos del handlar det också om ett sätt att komma undan det kommersiella. Genom att göra sitt liv till konst undviker hon att behöva ställa ut och sälja sin konst. Vill man, kan man förstås tolka det som en klassisk strategi att bygga kulturellt kapital, som dock verkar vara på väg att gå förlorad i dag, då alla ska bli entreprenörer och bygga personliga varumärken.
Just denna vecka, då mässorna Market och Supermarket öppnar, känns Lozano verkligen superaktuell med sina kulturekonomiska undersökningar. Hon vill försöka vända på maktrelationerna, låta konstnärer välja samlare istället för tvärtom, hon vill ha fasta priser, och hon vägrar att ställa ut i vissa sammanhang. Sådant är ju alltid intressant.
Upplyft vandrar jag ut, bara för att konstatera att det i lokalen bredvid pågår något slags mingel i samband med möbelmässan. Jag tänker på Lee Lozanos ord:
”Form är förförisk. Form kan vara fulländad. Men det finns inget försvar för formen, om den inte används för att visa upp innehåll som har mening.”
Men framför allt tänker jag på Lozanos hållning, när jag ser en del rätt stora designegon skymta förbi i minglet. Sådana som jag vet bråkar om de inte själva syns på bild bredvid sina produkter, och som tycker att den egna synligheten är det högsta syftet med verksamheten. (Usch vad jag är elak, men efter många år som ingift i designvärlden har jag sett så många avarter…)
Lozano, däremot, lämnar konstscenen efter drygt ett decennium, kallar sig enbart för E. och ”avsäger sig konstnärsegot”, som hon själv kallar det.
Jag ska erkänna att det var ett tag sedan jag längtade till en utställning på Moderna Museet. Det har varit så mycket gubbar, och så mycket välbekant, och det var länge sedan något kändes riktigt SPÄNNANDE.
Fast nu öppnar snart Lee Lozano och den utställningen längtar jag verkligen efter!
Särskilt efter att ha läst Annika von Hausswolffs utmärkta introduktion på Newsmill i dag. Eller vad sägs om:
Reträtten ur den kanske inte alltid så varma gemenskapen i konstvärlden, föregicks av ett beslut att aldrig mer göra kommersiella utställningar, att befria sitt skapande från den ambivalens som oundvikligen häftar vid de objekt som tillskrivs ett ekonomiskt värde. I verket General Strike Piece (1968), beskriver hon hur hon gradvis och med stor beslutsamhet skall undvika att ta del av de evenemang “uptown” som har med konst att göra.
Kan man bli annat än nyfiken?
Kom äntligen iväg till Mats Hjelms och Dorte Olesens verk “After Hours“, som visas på SEB Hamngatan.
Och trots att jag är oerhört skeptisk till SEB som bank, måste jag säga att verket var häftigt, och väldigt snyggt. Alldeles lagom diskret, med en märklig verklighetskänsla. Efter ett tag glömde man helt bort att det var en film, och började verkligen tro att man tittade in i banken.
Jag hade sällskap av en student, och vi hamnade i en lång diskussion om det här med klädkoder i näringslivet och orsaker till dem. Hon hade den ena historien efter den andra att berätta, och själv mindes jag plötsligt att jag faktiskt jobbade fem år på en annan (och bättre) bank på 1980-talet.
(Det är märkligt hur man kan förtränga saker, eller hur?)
Hur som helst hade jag då ett helt gäng kostymer – med axelvaddar, förstås, det var ju trots allt 1980-tal! – stamkort på Café Opera och tvingades dessutom att ta grönt kort (som det hette på den tiden) i golf, “för att kunna spela med kunderna”.
Jag avskydde golfen och kostymerna, och flydde så småningom till litteraturvetenskapen på universitetet; började klä mig i svart och bytte snart Café Opera mot Prinsen.
Så kan det också gå, efter några år på banken.
Vill du börja prenumerera på 
Creative Business - Nu tillgänglig. Köp den här för rabatterat pris.
Boken "Efter The Pirate Bay går att ladda ned gratis här!
Kulturens kraft för regional utveckling, av Lisbeth Lindeborg och Lars Lindkvist (red.)
Boken finns nu att köpa hos Bokia, Akademibokhandeln, adlibris, Pocketshop och din lokala bokhandlare./
Nu kan du beställa boken "Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor" från adlibris och bokus, samt din lokala bokhandel.
"Konstiga företag", om konst, företagande och kulturekonomi. Av Emma Stenström. Köp den här!
Digital media wire Arts journal
Kulturekonomi is licensed under a Creative Commons Attribution-Non-Commercial 2.5 Sweden License.
Prenumereration Blogg (RSS)
eller Kommentarer (RSS)
