Vilka är de viktigaste frågorna under årets konferens?
Temat för årets konferens är kulturpolitikens gränser som är väckt av olika samtida förändringar som är av intresse för den kulturpolitiska forskningen och inom kulturpolitiken självt. När det gäller det politiska  systemets organisation gäller det fördelningen mellan internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Där händer det mycket, dels så framträder ett nytt kulturpolitiskt etablissemang på EU‑nivå som vi har massor med åsikter om. Dels så är det den så kallade portföljmodellen som återaktualiserar frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och region. Liknande typer av diskussioner förs även i de andra nordiska länder.

En annan dimension har att göra med fördelningen mellan hur mycket av den publika kulturen som ska vara under ett offentligt ansvar och hur mycket som ska vara marknadsdrivet. Ytterligare är en klassisk gränsdragningen kring beslutsfattning är också hur mycket konstnären, antikvarien eller politikern ska bestämma. Huvudtemat är egentligen att intressera sig för de grundläggande frågorna om hur kulturpolitiken är beskaffad, vilka som bedriver kulturpolitik och vad det är för förändringar som sker i det kulturpolitiska regleringssystemet.

Går det att se några trender kring vad det forskas om och diskuteras?
Ja, dels så har regionaliseringsfrågan väckt en massa forsknings- och utredningsverksamhet på olika nivåer. Sen så är det att kulturen i första hand inte ska uppfattas som någon offentlig bildningsinstitution utan som en typ av industri. Det är oerhört uppmärksammat både politiskt och inom forskningen. Under de senaste fem till sju åren har det vuxit fram en omfattande kulturekonomisk forskning i det här landet som det fanns väldigt lite av för tio till femton år sedan. Det har tagit en ordentlig skruv och pratet om ”cultural industries” och ”cultural planning” har närmast blivit en landsplåga i det kulturpolitiska pratandet.

Hur viktigt är det med just ett nordiskt utbyte?
Kulturområdet är ett gammalt nordiskt samarbetsområde, olika typer av kulturpolitisk samordning och gemensamma satsningar är något som vi kan hitta ända bak till mitten av 1800‑talet. Det finns därför en slående likhet i den grundläggande kulturpolitiska strukturen i de nordiska länderna som är uppbyggda efter en nordisk välfärdsstatlig kulturpolitisk modell där de nordiska länderna har inspirerat och kopierat varandra. Det finns internationellt sett en ganska unik enhetlighet, både i kulturpolitiska institutioner och i ideologin och synsättet i de nordiska länderna.

Sen så finns det också praktiska skäl. Det finns väldigt mycket samarbeten mellan forskare i de nordiska länderna. Så det är också en viktig anledning för de här personerna att få möjlighet att träffas då och då och utveckla nya typer av samarbetsprojekt.

Skiljer sig den nordiska diskussionen från Europa i övrigt?
Internationellt utmärker sig kulturpolitiken först och främst av att i en lång rad länder, dock inte alls de nordiska, så har finanskrisen lett till mycket omfattande nedskärningar utav offentligt stöd till kultursektorn. Så internationellt är det det mest uppmärksammade temat men i och med att det inte är aktuellt i de nordiska länderna så har vi inte märkt särskilt mycket av de diskussionerna i de nordiska länderna.

Det beror också på vad man jämför med eftersom den kulturpolitiska strukturen ser ganska annorlunda ut i olika länder. Exempelvis ser diskussionerna annorlunda ut där det inte alls är så omfattande offentliga åttaganden utan mycket mer priva stiftelser och liknande typ av aktörer. Portugal är extremexemplet där Gulbenkianstiftelsen svarar för väldigt mycket för vad som i Norden uppfattas som offentliga finansiella ansvarsområden.

Tack alla ni som kom! Tack även till DICE och Folkoperan för studiebesöken.

Detta var också första tillfället för Volante Academy. Vi är glada över resultaten från utvärderingen — 5,5 på den teoretiska delen och 5,8 på kunskapspromenaden där 6 var mycket bra och 7 max — men ser flera möjligheter till förbättringar.

26 maj blir det fördjupning på samma tema — hur tar vi diskussionen om kulturella och kreativa näringar? ska vi ens tala om dem som en enhet?

Dessförinnan hinner det bli en intressant dag om sociala medier och crowdfunding inom kulturen.

Det är sista dagen idag att anmäla sig till konferensen Generator som äger rum 23-24 november i Piteå.

Där blir det mycket snack om kulturella och kreativa näringar. Själv ska jag leda “Visionsboxen”, som av arrangörerna presenteras så här:

Under konferensens andra dag kommer vi att sätta samman en tankesmedja med ett antal utvalda personer som placeras i ett separat rum kallat ”Visionsboxen”. Under ledning av Tobias Nielsén (Volante) ska dessa personer lyfta blicken och diskutera visionen om satsningar på kulturella och kreativa näringar de närmaste fem till tio åren. Hur ser framtiden ut? Vilka utmaningar står vi inför? Och hur bör vi tackla dem? Tanken är att även du som konferensdeltagare ska komma med inspel och tankar till denna tankesmedja under dagens lopp. Några av deltagarna är: Evelina Wahlqvist, Göteborgs Universitet, Rasmus Wiinstedt-Tscherning, Center for Kultur- og Oplevelsekonomi, och Martin Thörnqvist, Media Evolution.

Andra som medverkar är bland andra Scott Cohen, grundare av the Orchard, Monica Lindh Karlsson, utbildningsansvarig på Designhögskolan Umeå Universitet, Pär Lager, vd för Berghs School of Communication samt Peter Sunde, grundare av Flattr.com (och verksam bakom The Pirate Bay).

Jag skriver från konferensen European Cultural & Creative Industries Summit 2010 i Bryssel. Nyss var jag på scen. Nu flimrar exempel förbi på olika initiativ för att stödja dessa sektorer. Några av sådana jag har hört dussintals gånger och några nya som verkar intressanta. Vi är ett flera från Sverige här – jag har sett representanter för Näringsdepartementet, Tillväxtverket och Generator (Johanna Skantze på scen snart; för övrigt är hon en av bara tre kvinnor bland totalt 16 på scen idag).

Dagen inleddes med några chefstjänstemän på EU:s avdelningar för kultur respektive näringsliv. Många talar om att kulturella och kreativa näringar börjar tas på allvar för första gången och just nu har ett window of opportunity, vilket framför allt syftar på att arbetet med Europa 2020 är igång. Grönboken – som vi sammanfattat och talat om – nämns också i det sammanhanget.

En stor förändring också är också hur många som faktiskt talar om holistiska och länkade policyåtgärder mellan olika områden. Reinhard Buescher, chef för innovation på DG Enterprise and innovation, konstaterade att för tre år sedan hade han nog inte blivit inbjuden och hade inte heller haft något att komma med. Nu kom han med 100 miljoner euro till bordet.

Han presenterade Creative Industries Alliance (bilden närmast), en ny plattform som utifrån åtta-nio partners ska sprida information, mäkla mellan aktörer och stimulera aktiviteter i syfte att ”kapitalisera bättre på kreativitet”. Om jag förstod det rätt så är det enbart 7,5 miljoner euro som är kontanta medel från kommissionen, resten ska motfinansieras. Han sa: ”European actitivities should not burn money, but add value.”

Själv talade jag om arbetet med European Cluster Observatory då jag och Dominic Power jämfört 254 europeiska regioner samt nya boken ”Creative Business” (bilden längst ner).

Återkommer senare med fler intryck.

Det är sol ute. Men till konferenslokalen når inget väder.

Det var lite förvirrat minst sagt, men vänligt. Inga maktstrider, inget akademiskt Robinson, vilket gladde mig oerhört.

Workshopen började med att vi presenterade oss via våra ”evocative objects”, sådana som inspirerar oss i vårt arbete.
Jag kunde inte komma på ett enda.
Min relation till objekt är i princip obefintlig – eller möjligtvis omedveten. Det spelar ingen roll om jag skriver för hand, på Mac eller PC; om jag gör det i tystnad, till hög musik eller bland folk; hemma, på kontoret eller café; i ordning eller röra.

Kanske har jag något slags ”prylanknytningsproblem”. Jag har ingen relation till saker, vilket alltid möts med viss misstänksamhet i designkretsar.
Kan man ha det om man ska forska om eller i design? Måste man inte älska prylar?

På klassiskt kreativt manér fortsatte vi med att samla och bygga objekt som illustrerade de koncept vi var mest intresserade av, individuellt och i grupp. Jag hade turen att hamna i en interdisciplinär grupp med en designer, en kompositör och ytterligare en ekonom – och som alltid nuförtiden landade jag i slutsatsen att det var i själva samarbetet som det hände något. Åtminstone för mig.

Efter 45 år som ensamvarg, verkar jag gå en ny era till mötes. Nu är jag enbart intresserade av att arbeta tillsammans med andra.

Gruppen bredvid hamnade dock i motsatt slutsats och vägrade att bygga ihop sina respektive koncept till ett gemensamt. Trots att det enbart var en lek. Det var rätt talande, det också. Och rörande.

Sedan följde 24 intensiva timmar av mer traditionellt akademiskt workshoppande. Andra har säkert en helt annorlunda bild, men det jag tar med mig handlar främst om hur vi ska se på relationen mellan konst, design och organisationsforskning.

Återigen landade jag personligen i samarbetet. Jag ser mig varken som konstnär eller formgivare, men uppskattar att samarbeta med bägge grupperna. På så lika villkor det bara går.

Här skiljer jag mig dock från många av mina forskarkollegor. Många andra organisationsforskare inom detta fält vill också själva skapa konstverk och/eller designartefakter. De ser sig också som – eller är – konstnärer och/eller formgivare.

Just nu funderar jag mycket på om man måste vara det. Måste man själv skapa konst eller design om man arbetar på detta fält som organisationsforskare? Eller är det snarare ett hinder för att skapa interdisciplinära samarbeten?

Samtidigt råder det förstås ingen tvekan om att det också finns likheter mellan konstnärer, formgivare och organisationsforskare. Kunskapandet inom respektive kategori påminner om varandra. Alla sysslar på ett sätt med något slags organisation, eller, för att använda Bruno Latours ord, ”komposition”. Likaså sysselsätter sig alla förstås med något slags forskning, om än med olika förtecken, precis som det förstås finns konstnärliga, estetiska dimensioner överallt.

Fast spelar det egentligen så stor roll? Jag är säkert naiv, men jag kan tycka att behållningen inte ligger i att hålla på att definiera och positionera olika slags kunskapande, utan snarare i att hitta fruktbara samarbeten.

Och som alltid handlar det förstås mest om personer och relationer, och som alltid var det också den allra största behållningen av hela workshopen. Jag fick några riktigt bra idéer, några nya vänner och en hel del riktigt bra kontakter, som arbetar med liknande frågeställningar. Det var, som alltid, det mest värdefulla och den stora behållningen.

Förutom att jag för första gången i mitt liv fick chansen att besöka Bohusläns skärgård.

I morgon ska jag, likaså för första gången, träffa Anders Borg. Målsättningen är att vi ska förklara vilka konsekvenserna blir för ett antal scenkonstinstitutioner, däribland Dansens hus, om förslaget att skippa momsen för ideella organisationer och stiftelser blir verklighet. Men mer om det i morgon. Kanske.

Det har varit tyst här om att jag i förra veckan var jag med och arrangerade konferensen “Den digitala tryckvågen” om utmaningarna för bokbranschen på Kungliga biblioteket i Stockholm (bakgrunden här). Förutom talare och paneldiskussioner presenterade vi även en enkätundersökning om läsarnas attityder till och läsvanor av e-böcker och läsplattor. Några mycket intressanta resultat.

Filmklippet ovan är  från paneldiskussionen med Sara Lloyd (Pan Macmillan), Ronald Schild (Libreka) och Johan Greiff (Elib) om förlagens roll och utmaningar ur ett internationellt perspektiv.

Innan jag återkommer mer kring ämnet här så har konferensen och enkäten uppmärksammats både i dagspress och på andra bloggar:

• Svensk Bokhandel, “Digitalisera allt – annars gör någon annan det”.
• Sveriges Radio, “Digitaliseringen utmanar pappersboken på allvar”.
• Sveriges Television Babel, “Babelbloggen möter: Lloyd och Björkäng”.
• LO-Tidningen, “Möjligheter och monopol”.
• Dagens Nyheter, ”Bokälskare vänder e-böcker ryggen till”.
• Daniel Åberg, ”Omedvetenhet är inte att vända ryggen till”.
• Pocketpinglorna, ”Ett stycke bokupplevelse – tack!”.

Det var mycket kultur i början. Jag hade äran att vara med och inleda dagen, efter SHR-ordföranden Ulf Adelsohn som efterföljdes av hans fru kulturministern, och efter mig talade Olle Wästberg mycket om kulturens roll för varumärket Sverige.

Mitt syfte var att belysa kulturens kraft över huvud taget och i synnerhet för besöksnäringen. Inte i form av sponsring eller som komplement eller förhöjande av upplevelsen, utan framför rollen som “dragare”, det vill säga i de fall då kulturaktiviteten är utlösande för besöket. Till exempel är ca 8 av 10 besökare i Dalhalla utanför Rättvik besökare utanför kommunen. Det innebär ett turistekonomiskt flöde på nästan 100 miljoner kronor.

Tydligt är hur många kulturverksamheter skapar enorma pengaflöden då besökarna lägger pengar på resor, övernattning, shopping och restaurangbesök. Dessa delar ligger ofta på mellan dubbelt och fyra gånger så mycket som entrébiljetten. Men det är på biljettintäkterna teaterverksamheten eller konstmuseet som tjänar sina pengar (om det inte finns offentligt stöd).

Hur fungerar det ömsesidiga ansvaret för detta kultur- och turistsystem? Dåligt, menar jag, eftersom besöksnäringen ofta bara hakar på och tar kulturen för given. Trots att det är få hotell som faktiskt får gäster av egen kraft. Nästan alltid är det något som lockar, och oftast arbete eller nöje. Min poäng var att utöver finansiering och risk kan över huvud taget mycket göras för att bättre samverka kring marknadsföring och infrastruktur (vägar, skyltning m.m.).

Jag återkommer med några fler intryck.

Det har knappast slagits på stora trumman, men när slutkonferensen för ordförandeskapet startade igår är det också slutkonferens för det här speciella temaåret.

Jag har fått äran att vara med som expert i en workshop idag, där värdarna är organisationen Upplevelseindustrin och Svenskt Designsamarbete. Rubriken är “Building our future on culture – creative industries in Europe” och diskussionerna leds av den frekventa Sverigebesökaren och cultural planning-experten Lia Ghilardi. Med också är bland andra Hasan Bakhshi från Nesta och Helsingfors borgmästare Jussi Pajanen.

Klicka här för att följa workshopen direkt på nätet (eller se i efterhand): www.bambuser.com/channel/generator
Tid: kl 13.00-14.30.

Och jag, som ändå har mött några tusen av dem, kan inte annat än att hålla med. Precis såhär är det. De är fantastiska världsförbättrare, oerhört medvetna, extremt osäkra och antagligen curlade av sina föräldrar. Underbara, och jobbiga.

Det får nog bli en krönika om det i Dagens Industri på lördag.

Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.

I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.

Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.

Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.

Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.

***

Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)

Här är presentationen från seminariet om statistik, introduktionsföreläsning om hur man kan mäta kultur, upplevelser och kreativa näringar:
Presentation: Går de kreativa näringarna att mäta? Klart det går (2,3 Mb)

En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.

Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i: