På väg hem från Besöksnäringens ledarforum som ägt rum utanför Norrköping. Dagarna fungerar som startskott för samverkan mellan de organisationer som arbetar med besöksnäring, liksom företag. Det märkliga är egentligen att organisationerna inte samverkat bättre tidigare.
Det var mycket kultur i början. Jag hade äran att vara med och inleda dagen, efter SHR-ordföranden Ulf Adelsohn som efterföljdes av hans fru kulturministern, och efter mig talade Olle Wästberg mycket om kulturens roll för varumärket Sverige.
Mitt syfte var att belysa kulturens kraft över huvud taget och i synnerhet för besöksnäringen. Inte i form av sponsring eller som komplement eller förhöjande av upplevelsen, utan framför rollen som “dragare”, det vill säga i de fall då kulturaktiviteten är utlösande för besöket. Till exempel är ca 8 av 10 besökare i Dalhalla utanför Rättvik besökare utanför kommunen. Det innebär ett turistekonomiskt flöde på nästan 100 miljoner kronor.
Tydligt är hur många kulturverksamheter skapar enorma pengaflöden då besökarna lägger pengar på resor, övernattning, shopping och restaurangbesök. Dessa delar ligger ofta på mellan dubbelt och fyra gånger så mycket som entrébiljetten. Men det är på biljettintäkterna teaterverksamheten eller konstmuseet som tjänar sina pengar (om det inte finns offentligt stöd).
Hur fungerar det ömsesidiga ansvaret för detta kultur- och turistsystem? Dåligt, menar jag, eftersom besöksnäringen ofta bara hakar på och tar kulturen för given. Trots att det är få hotell som faktiskt får gäster av egen kraft. Nästan alltid är det något som lockar, och oftast arbete eller nöje. Min poäng var att utöver finansiering och risk kan över huvud taget mycket göras för att bättre samverka kring marknadsföring och infrastruktur (vägar, skyltning m.m.).
Det har knappast slagits på stora trumman, men när slutkonferensen för ordförandeskapet startade igår är det också slutkonferens för det här speciella temaåret.
Jag har fått äran att vara med som expert i en workshop idag, där värdarna är organisationen Upplevelseindustrin och Svenskt Designsamarbete. Rubriken är “Building our future on culture – creative industries in Europe” och diskussionerna leds av den frekventa Sverigebesökaren och cultural planning-experten Lia Ghilardi. Med också är bland andra Hasan Bakhshi från Nesta och Helsingfors borgmästare Jussi Pajanen.
Konferens med Ron Alsop som huvudtalare. Mitt i prick om generationen född mellan 1980 o 2001. “Trofébarnen”, som han kallar dem.
Och jag, som ändå har mött några tusen av dem, kan inte annat än att hålla med. Precis såhär är det. De är fantastiska världsförbättrare, oerhört medvetna, extremt osäkra och antagligen curlade av sina föräldrar. Underbara, och jobbiga.
Det får nog bli en krönika om det i Dagens Industri på lördag.
Gnistbildning är ett ord som jag tar med mig från konferensen Generator i Malmö igår och förrgår. Bra titel på en eventuell bok, om inte annat. (Ordet nämndes av Johan Hellström, mannen bakom Furillen på Gotland.)
Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.
I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.
Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.
Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.
Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.
***
Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)
En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.
Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i:
Det är dags för konferensen Generator’09 i Malmö. Mer än 300 personer kommer samlas vilket innebär fullsatt – och illustrerar att den som trodde att det var färdigdiskuterat om kreativa näringarna misstar sig. Snarare är det så att allt fler har lockats av regeringens fokus på dessa genom en särskild handlingsplan. Kulturministern kommer för övrigt medverka.
Jag är med på fyra punkter:
Världen just nu. Utblick för att se vad som sker på andra håll i världen sett till offentliga initiativ. Jag ska inleda och moderera en diskussion med personer från fyra länder, bland annat Dominikanska Republiken.
Vad har vi lärt oss av ett decenniums satsningar? Jag och några till ska fundera över utvecklingen. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra?
Går det att mäta? Klart det gör! En slags grundkurs i mätningar. Jag ska hålla ett inledande föredrag och sedan leda diskussionen.
Äpplen och päron – vilken mätmetod ska vi välja? En fortsättningsdiskussion för den som redan arbetat med mätningar. Jag leder en diskussion med några av Sveriges ledande personer på området.
Dag 1 tar ett brett grepp och tar upp nya medier och ger mer generella omvärldsanalyser, bland andra från Micael Dahlén, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm och författare till Volantes bok “Nextopia”. Dag 2 är mer fokuserat på kreativa näringar och vad som kan och bör göras.
Konferensen spelas in och sänds live via Bambuser (kika in här för länk förmodar jag, även för att se i efterhand). Apropå vad Emma tipsade om häromdagen: man missar minglet, men kunskapen från allt fler konferenser sprids såhär. Lätt att gilla.
När mörkret sänkar sig över oss, då springer vi som snabbast i våra vardagskorridorer och på möten med varandra. Det genomförs ett stort antal konferenser och seminarier som pågår och rör det kulturekonomiska området, liksom utbildningar som är igång.
Så här ser min novemberkalender ut:
2 nov. Hus för scenkonst (Göteborg). Svensk Scenkonsts stora konferens i början av veckan. Jag modererade på temat “Är det hus vi behöver?”.
5 nov.Stockholm School of Entrepreneurship (Konstfack, Stockholm). Rubriken är “Design & Innovation in Context” och är en slags fortsättning på en föreläsning som Emma håller idag om “The Creative Economy”. Jag ska tala utifrån boken som vi snart släpper på riktigt, “Penny for your thoughts – 10 lessons to help you build a creative business”. Endast för studenter.
6 nov. Hyper Island(Telefonplan, Stockholm). Modulen Concept and Development. Målet är att ge designstudenterna en grundkurs i företagsekonomi för att kunna börja fundera kring en affärsplan. Endast för studenter.
12 nov. Release/ny rapport: Så blir Sverige bättre på att locka utländska filmproduktioner (Kulturhuset, Stockholm). Jag har varit huvudskribent för arbetet med en ny rapport om stödsystem till filmproduktioner. (Se även inlägg imorgon.) Öppen och gratis för alla.
19 nov. Kultur & företagsamhet (Tammerfors, Finland). Svenska kulturfonden arrangerar och jag inledningstalar. Citerar: “Konferensen lyfter fram kreativitet som konkurrenskraft, de kreativa näringarnas utveckling och framtid samt inspirerande case.” Endast för inbjudna.
24-25 nov. Generator(Orkanen, Malmö). Jag är med på fyra programpunkter. 1) Utländsk utblick, 2) Reflektion kring ett decennium med de kreativa näringarna, 3) Mätning/statistik överblick, 4) Mätning/statistik fördjupning.
På måndag och tisdag är det stor nordisk konferens i Göteborg på temat kulturhus. Svensk Scenkonst arrangerar “Hus för scenkonst”. Det är en stor och imponerande samling av samhällsplanerare, politiker, arkitekter, kulturchefer och kulturutövare som kommer dit.
Vi kommer bland annat höra om tre nya scenkonsthus i Köpenhamn, om akustik, om beställarrollen mot arkitekten, om kultur som framgångsfaktor för en region (vi är ju i Västra Götaland!) och om hur vi bygger för barn och för morgondagens publik.
Jag ska inleda och moderera ett seminarium med rubriken “Är det hus vi behöver?”. Min utgångspunkt är dels en text som jag skrev för antologin “Nya rum i samverkan”, dels tre exempel som kommer presentera sig själva:
Dessa hus visar på olika aspekter av hur man kan organisera (multifunktion eller en verksamhet) och finansiera (samverkan?) hus för kultur. Ett annat viktigt tema är ursprungliga förhoppningar kontra långsiktighet, och vilka som faktiskt använder sig av huset (lokalbefolkningen eller turisterna). Seminariet genomförs i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och Calle Nathansson kommer också reflektera över utvecklingen.
Välkomna på måndag! Annars har jag skrivit en del tidigare om det här:
Mellan gränderna i Barcelona ekade det och solen hade gått ner före länge sedan. Davide Ponzini från Milano i Italien ropade: diversity, diversity, diversity. Han var glad och hade hunnit bjuda på några rundor – det var ju han som vann årets Cultural Policy Research Award för forskare under 35 år.
Jag var nominerad, men vann alltså inte. Dagarna var ändå värdefulla. Dels för alla informella och formella möten med folk som är intresserade av likartade frågor – utöver jämnåriga personer i Europa också några kloka, äldre personer som vägledde workshops och som jag drack kaffe med, bland andra François Colbert, YudhishthirRaj Isar, Milena Dragićević Šešić.
Dels för att det alltid är så nyttigt att ryckas ur sitt svenska sammanhang och diskutera samma frågor men i en annan kontext. I detta europeiska sammanhang – inte minst då kopplingar till FN och Unesco diskuterades – lyftes mångfald, det vill säga diversity, fram hela tiden. Davide – italienaren som vann – ville skapa ett policyverktyg för att kartlägga mångfald i städer; hans perspektiv är stadsplanerarens.
Vi var sex nominerade och varje person fick berätta om sitt förslag för att därefter svara på frågor från juryn och övriga i publiken (till vänster syns Jordi Balta Portoloz, Barcelonas universitet). Själv hängde jag inte alls på mångfaldståget (ostrategiskt!), utan pratade kluster, definitioner och kulturnäringar. Viktigt – menade jag – för att mängder av resurser i Europa läggs på sådana mätningar och i avsaknad av standarder går alltför mycket tid åt till definitionsdiskussioner i stället för konkreta insatser. Viktigt – menade jag också – att visa hur olika definitioner skiljer sig åt och att ta ett europeiskt perspektiv som tar hänsyn till olika förutsättningar.
Till varje ansökan skickade vi också en tidigare text. Min var till stor del en översättning av mitt bidrag till “KulturSverige2009″:
Yohann Floch, France (research: “What cultural strategies for arts magazines?”)
Tobias Nielsen, Sweden (research: “The most creative regions in Europe? The right definition for policy making”)
Davide Ponzini, Italy (research: “Governing urban diversity? A policy tool comparison of five European capitals”)
Jordi Balta Portolez, Spain (research: “Building for diversity: The governance of culture & international development policies”)
Margaret Tali, Estonia (research: “The Janus faces of heritage collection: Contemporary art and the European nation states”)
Nadheza Savova, Bulgaria (research: “Tangible places of intangible heritage: Civil society & development revisited within European and Latin-American networks of cultural centres”)
Fredagskvällen ägnades åt första besöket på Peace&Love-festivalen i Borlänge, numera Sveriges största* rockfestival. Jag blev inbjuden dit för att medverka i en panel om musik, politik och musikbransch under konferensen Trigger.
Min tes, som jag avslutade med, var att det inte finns något annat område i samhället där diskrepansen är så stor mellan politiskt engagemang och folkets intresse för området. Musik spelar en stor roll i många människors liv: från början till slut. I sorg, i glädje, i vardag.
Framför allt märks denna skillnad för pop- och rockområdet (populärmusiken). Att den blivit så styvmoderligt hanterad i Sverige beror på, är min analys, att från kulturhåll har man sett att “musikindustrin” skött sig själv och från näringspolitiskt håll har området var för litet att engagera sig i. Undantaget är förstås pratet om det svenska musikundret med uppblåsta siffror – forskaren Kim Forss skrev uttryckligen i sin första ESO-utredning att siffrorna för de olika exportslagen inte fick adderas till en summa, men gjorde det själv i senare uppdateringar – och Pagrotskys vurm för tio år sedan. Med minskad skivförsäljning och färre svenska stjärnor dog detta under. Detta kan inte heller ses som något annat än en sidonotering.
Svårigheten är för det första att musikbranschen berör så många departement. Jag räknar till sju: utbildning, kultur, näring, utrikes, justitie, finans.För det andra är musikbranschens organisationer många och splittrade. Någon nämnde att det finns 14 organisationer som skulle kunna samlas. Framskridna försök för detta finns också nu.
För det tredje har musikbranschen på sistone framför allt betett sig som besvikna småungar: en känsla av att ha blivit svikna, tjuriga och med kravlistan i handen. Rätt väg framåt måste i stället vara att peka på hur mycket man bidrar med och hur många som är engagerade i musik på olika sätt, och på så sätt höja musikens status. Jag tror dock att musikbranschen gör ett misstag om den strävar efter att involvera sig alltför mycket med kulturpolitiken, även om några utvalda delar bättre bör integreras med denna. Kulturpolitiken är trots allt – tyvärr! – rätt svag och vad man vinner där lär man förlora på minskad effektivitet i vissa marknadsmekanismer som jag tror inte skulle behöva korrigeras av en kulturpolitik.
* Att P&L blivit störst var svårt att begripa: stelt program med nästan bara bredbent och vitt, och inte alls samma härliga sommarkänsla i park och vid sjö som på Hultsfred. I Borlänge är man mitt i stan och hänger på parkeringsplatser. Att den blivit så stor beror förstås på att mycket också bra – deras olika teman till exempel – men gissningsvis också på den stora andelen locals.
Fransmannen Rafi Haladjian på företaget Violet har talat om ”the internet of things” – och menar att nästa steg för internet är när våra vanliga vardagsprylar sänder och tar mot information och blir sammankopplade. När vågen sänder din vikt till träningsmaskinen och när (e-)böcker uppdateras efterhand.
Ett tag misstänkte jag att det skulle bli en konferens för de redan invigda, att alla bara skulle få sina uppfattningar bekräftade och inte lära sig något nytt. Men så blev det inte.
Nyss steg konstnären Carl Johan de Geer upp på scenen och började med att trä ett av sina tyger över talarstolen. Det var ett bra grepp i sig – talarstolen fick färg! – men han hade också något att säga om sina textilmönster, hur han under Konstfack kom att se arbetet med textil som sin livsuppgift.
”Jag tänkte att det här blir så jävla bra. Jag gjorde det ena mönstret efter andra och tv och tidningar skrev och beundrade. Men mina inkomster på textildesign under 45 år är bara några hundralappar. Det är rätt häpnadsväckande egentligen: jag anses vara bäst i landet på det. I flera böcker om svensk textilhistoria har jag en stor plats.”
Och att lade till senare, apropå att han sysslat med så många olika konstnärliga inriktningar: ”Det är det här jag tycker att jag är absolut bäst på.”
”Men jag har aldrig hamnat rätt i de kommersiella sammanhangen.”
Vill du börja prenumerera på 
