Europa Europa Europa. Jag har hållit nere resandet de senaste tre åren men nu är jag i Bryssel igen. Det är bra att följa hur tankegångarna går i olika länder och inte minst inom EU. Inte för att det alltid är klokt, men för att det får sådan påverkan på Sverige; inte främst genom lagar eller finansiering utan för att plantera eller bekräfta tankegångar kring samhällsplanering.
Jag skriver från konferensen European Cultural & Creative Industries Summit 2010 i Bryssel. Nyss var jag på scen. Nu flimrar exempel förbi på olika initiativ för att stödja dessa sektorer. Några av sådana jag har hört dussintals gånger och några nya som verkar intressanta. Vi är ett flera från Sverige här – jag har sett representanter för Näringsdepartementet, Tillväxtverket och Generator (Johanna Skantze på scen snart; för övrigt är hon en av bara tre kvinnor bland totalt 16 på scen idag).
Dagen inleddes med några chefstjänstemän på EU:s avdelningar för kultur respektive näringsliv. Många talar om att kulturella och kreativa näringar börjar tas på allvar för första gången och just nu har ett window of opportunity, vilket framför allt syftar på att arbetet med Europa 2020 är igång. Grönboken – som vi sammanfattat och talatom – nämns också i det sammanhanget.
En stor förändring också är också hur många som faktiskt talar om holistiska och länkade policyåtgärder mellan olika områden. Reinhard Buescher, chef för innovation på DG Enterprise and innovation, konstaterade att för tre år sedan hade han nog inte blivit inbjuden och hade inte heller haft något att komma med. Nu kom han med 100 miljoner euro till bordet.
Han presenterade Creative Industries Alliance (bilden närmast), en ny plattform som utifrån åtta-nio partners ska sprida information, mäkla mellan aktörer och stimulera aktiviteter i syfte att ”kapitalisera bättre på kreativitet”. Om jag förstod det rätt så är det enbart 7,5 miljoner euro som är kontanta medel från kommissionen, resten ska motfinansieras. Han sa: ”European actitivities should not burn money, but add value.”
ADO = “Art, Design & Organization Studies” var temat för helgens workshop på Hönö – och rubriken var ett av de många namnförslag som dök upp.
Det var lite förvirrat minst sagt, men vänligt. Inga maktstrider, inget akademiskt Robinson, vilket gladde mig oerhört.
Workshopen började med att vi presenterade oss via våra ”evocative objects”, sådana som inspirerar oss i vårt arbete.
Jag kunde inte komma på ett enda.
Min relation till objekt är i princip obefintlig – eller möjligtvis omedveten. Det spelar ingen roll om jag skriver för hand, på Mac eller PC; om jag gör det i tystnad, till hög musik eller bland folk; hemma, på kontoret eller café; i ordning eller röra.
Kanske har jag något slags ”prylanknytningsproblem”. Jag har ingen relation till saker, vilket alltid möts med viss misstänksamhet i designkretsar.
Kan man ha det om man ska forska om eller i design? Måste man inte älska prylar?
På klassiskt kreativt manér fortsatte vi med att samla och bygga objekt som illustrerade de koncept vi var mest intresserade av, individuellt och i grupp. Jag hade turen att hamna i en interdisciplinär grupp med en designer, en kompositör och ytterligare en ekonom – och som alltid nuförtiden landade jag i slutsatsen att det var i själva samarbetet som det hände något. Åtminstone för mig.
Efter 45 år som ensamvarg, verkar jag gå en ny era till mötes. Nu är jag enbart intresserade av att arbeta tillsammans med andra.
Gruppen bredvid hamnade dock i motsatt slutsats och vägrade att bygga ihop sina respektive koncept till ett gemensamt. Trots att det enbart var en lek. Det var rätt talande, det också. Och rörande.
Sedan följde 24 intensiva timmar av mer traditionellt akademiskt workshoppande. Andra har säkert en helt annorlunda bild, men det jag tar med mig handlar främst om hur vi ska se på relationen mellan konst, design och organisationsforskning.
Återigen landade jag personligen i samarbetet. Jag ser mig varken som konstnär eller formgivare, men uppskattar att samarbeta med bägge grupperna. På så lika villkor det bara går.
Här skiljer jag mig dock från många av mina forskarkollegor. Många andra organisationsforskare inom detta fält vill också själva skapa konstverk och/eller designartefakter. De ser sig också som – eller är – konstnärer och/eller formgivare.
Just nu funderar jag mycket på om man måste vara det. Måste man själv skapa konst eller design om man arbetar på detta fält som organisationsforskare? Eller är det snarare ett hinder för att skapa interdisciplinära samarbeten?
Samtidigt råder det förstås ingen tvekan om att det också finns likheter mellan konstnärer, formgivare och organisationsforskare. Kunskapandet inom respektive kategori påminner om varandra. Alla sysslar på ett sätt med något slags organisation, eller, för att använda Bruno Latours ord, ”komposition”. Likaså sysselsätter sig alla förstås med något slags forskning, om än med olika förtecken, precis som det förstås finns konstnärliga, estetiska dimensioner överallt.
Fast spelar det egentligen så stor roll? Jag är säkert naiv, men jag kan tycka att behållningen inte ligger i att hålla på att definiera och positionera olika slags kunskapande, utan snarare i att hitta fruktbara samarbeten.
Och som alltid handlar det förstås mest om personer och relationer, och som alltid var det också den allra största behållningen av hela workshopen. Jag fick några riktigt bra idéer, några nya vänner och en hel del riktigt bra kontakter, som arbetar med liknande frågeställningar. Det var, som alltid, det mest värdefulla och den stora behållningen.
Förutom att jag för första gången i mitt liv fick chansen att besöka Bohusläns skärgård.
I morgon ska jag, likaså för första gången, träffa Anders Borg. Målsättningen är att vi ska förklara vilka konsekvenserna blir för ett antal scenkonstinstitutioner, däribland Dansens hus, om förslaget att skippa momsen för ideella organisationer och stiftelser blir verklighet. Men mer om det i morgon. Kanske.
Det har varit tyst här om att jag i förra veckan var jag med och arrangerade konferensen “Den digitala tryckvågen” om utmaningarna för bokbranschen på Kungliga biblioteket i Stockholm (bakgrunden här). Förutom talare och paneldiskussioner presenterade vi även en enkätundersökning om läsarnas attityder till och läsvanor av e-böcker och läsplattor. Några mycket intressanta resultat.
Filmklippet ovan är från paneldiskussionen med Sara Lloyd (Pan Macmillan), Ronald Schild (Libreka) och Johan Greiff (Elib) om förlagens roll och utmaningar ur ett internationellt perspektiv.
Innan jag återkommer mer kring ämnet här så har konferensen och enkäten uppmärksammats både i dagspress och på andra bloggar:
På väg hem från Besöksnäringens ledarforum som ägt rum utanför Norrköping. Dagarna fungerar som startskott för samverkan mellan de organisationer som arbetar med besöksnäring, liksom företag. Det märkliga är egentligen att organisationerna inte samverkat bättre tidigare.
Det var mycket kultur i början. Jag hade äran att vara med och inleda dagen, efter SHR-ordföranden Ulf Adelsohn som efterföljdes av hans fru kulturministern, och efter mig talade Olle Wästberg mycket om kulturens roll för varumärket Sverige.
Mitt syfte var att belysa kulturens kraft över huvud taget och i synnerhet för besöksnäringen. Inte i form av sponsring eller som komplement eller förhöjande av upplevelsen, utan framför rollen som “dragare”, det vill säga i de fall då kulturaktiviteten är utlösande för besöket. Till exempel är ca 8 av 10 besökare i Dalhalla utanför Rättvik besökare utanför kommunen. Det innebär ett turistekonomiskt flöde på nästan 100 miljoner kronor.
Tydligt är hur många kulturverksamheter skapar enorma pengaflöden då besökarna lägger pengar på resor, övernattning, shopping och restaurangbesök. Dessa delar ligger ofta på mellan dubbelt och fyra gånger så mycket som entrébiljetten. Men det är på biljettintäkterna teaterverksamheten eller konstmuseet som tjänar sina pengar (om det inte finns offentligt stöd).
Hur fungerar det ömsesidiga ansvaret för detta kultur- och turistsystem? Dåligt, menar jag, eftersom besöksnäringen ofta bara hakar på och tar kulturen för given. Trots att det är få hotell som faktiskt får gäster av egen kraft. Nästan alltid är det något som lockar, och oftast arbete eller nöje. Min poäng var att utöver finansiering och risk kan över huvud taget mycket göras för att bättre samverka kring marknadsföring och infrastruktur (vägar, skyltning m.m.).
Det har knappast slagits på stora trumman, men när slutkonferensen för ordförandeskapet startade igår är det också slutkonferens för det här speciella temaåret.
Jag har fått äran att vara med som expert i en workshop idag, där värdarna är organisationen Upplevelseindustrin och Svenskt Designsamarbete. Rubriken är “Building our future on culture – creative industries in Europe” och diskussionerna leds av den frekventa Sverigebesökaren och cultural planning-experten Lia Ghilardi. Med också är bland andra Hasan Bakhshi från Nesta och Helsingfors borgmästare Jussi Pajanen.
Konferens med Ron Alsop som huvudtalare. Mitt i prick om generationen född mellan 1980 o 2001. “Trofébarnen”, som han kallar dem.
Och jag, som ändå har mött några tusen av dem, kan inte annat än att hålla med. Precis såhär är det. De är fantastiska världsförbättrare, oerhört medvetna, extremt osäkra och antagligen curlade av sina föräldrar. Underbara, och jobbiga.
Det får nog bli en krönika om det i Dagens Industri på lördag.
Gnistbildning är ett ord som jag tar med mig från konferensen Generator i Malmö igår och förrgår. Bra titel på en eventuell bok, om inte annat. (Ordet nämndes av Johan Hellström, mannen bakom Furillen på Gotland.)
Så är det med konferenser. Ofta tycker jag att det är några små oväntade bitar som gör det lönt att lägga tid och kraft på dem.
I övrigt är en slutsats att intresset för de kreativa näringarna faktiskt ökar. Den här konferensen var ett tecken på det (fullsatt, fler än 300 deltagare). Ett annat är förstås regeringens handlingsprogram.
Jag är förvånad. Främst över att det tagit så lång tid, och att vi egentligen kanske borde vara mer specifika i våra diskussioner än att ta måla med de där stora penseldragen som bara begreppet “kreativa näringar” (eller “upplevelseindustrin”) innebär. Men en personlig lärdom är hur lång tid det tar för vissa idéer att slå igenom politiskt och bredare. Varför de slår igenom är en diskussion för sig.
Ofta har det känts som att vi – jag! – fortfarande står och talar om sådant som var tydligt för tio år sedan, som om inget har hänt. Men, som jag sa i en tillbakablickande diskussion (“10 år med kreativa näringar”), så är det snarare så att det som förutspåddes och påbörjades för tio år sedan har slagit igenom med magnitud under nollnolltalet. Om man tidigare kunde prata om det som var på gång så finns nu massvis av exempel. Tittade bakåt gjorde också Carin Daal (f.d. KK-stiftelsen, numera Region Skåne) och Birgitta Modigh (Kulturrådet). I samma panel tog sig Evelina Wahlqvist (Handels i Göteborg) som vanligt en fri och offensiv mittfältsroll och gjorde det bra.
Tyvärr är det ju lite mindre spännande att upprepa sig – men jag balanserar detta mot flera nystartade projekt som handlar om att blicka framåt, både vad gäller kultursektorn, bokmarknaden och samhället i stort. Vad kommer hända? Fråga mig om sex månader och jag kommer ha massvis av kvalificerade gissningar.
***
Annars var det två helt bisarrt intensiva dagar i Malmö (och, utöver det, ett möte på Nordiska Ministerrådet i Köpenhamn). Jag var involverad i fyra programpunkter. Diskussionen med fyra exempel från olika länder var delvis mycket intressant, inte minst karismatiska Tonika Sealy från Caribbean Export. (Se klipp här.)
En mycket intressant panel fick dessutom några ord vardera under rubriken “Hur går vi vidare nu?”. Där inledde kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth oväntat bra, men vi hörde också intressanta exempel från bland annat Umeå (Jan Björinge). Den panelen var också första gången det blixtrade till och blev debatt då Karin von Schenck – f.d. journalist men numera sparrisodlare, “från verkligheten” som hon sa – angrep projektifieringen i det offentliga systemet.
Konferensen är redan väldokumenterad och mer kommer fyllas på. Här är förmiddagspasset från dag 2 med just den panelen (sista delen), men också med radiojournalisten Karsten Thurfjells genomgång av arkitektur (först) och återblickspanelen (därefter) som jag deltog i:
Det är dags för konferensen Generator’09 i Malmö. Mer än 300 personer kommer samlas vilket innebär fullsatt – och illustrerar att den som trodde att det var färdigdiskuterat om kreativa näringarna misstar sig. Snarare är det så att allt fler har lockats av regeringens fokus på dessa genom en särskild handlingsplan. Kulturministern kommer för övrigt medverka.
Jag är med på fyra punkter:
Världen just nu. Utblick för att se vad som sker på andra håll i världen sett till offentliga initiativ. Jag ska inleda och moderera en diskussion med personer från fyra länder, bland annat Dominikanska Republiken.
Vad har vi lärt oss av ett decenniums satsningar? Jag och några till ska fundera över utvecklingen. Vad har varit bra? Vad har varit mindre bra?
Går det att mäta? Klart det gör! En slags grundkurs i mätningar. Jag ska hålla ett inledande föredrag och sedan leda diskussionen.
Äpplen och päron – vilken mätmetod ska vi välja? En fortsättningsdiskussion för den som redan arbetat med mätningar. Jag leder en diskussion med några av Sveriges ledande personer på området.
Dag 1 tar ett brett grepp och tar upp nya medier och ger mer generella omvärldsanalyser, bland andra från Micael Dahlén, professor i marknadsföring vid Handelshögskolan i Stockholm och författare till Volantes bok “Nextopia”. Dag 2 är mer fokuserat på kreativa näringar och vad som kan och bör göras.
Konferensen spelas in och sänds live via Bambuser (kika in här för länk förmodar jag, även för att se i efterhand). Apropå vad Emma tipsade om häromdagen: man missar minglet, men kunskapen från allt fler konferenser sprids såhär. Lätt att gilla.
När mörkret sänkar sig över oss, då springer vi som snabbast i våra vardagskorridorer och på möten med varandra. Det genomförs ett stort antal konferenser och seminarier som pågår och rör det kulturekonomiska området, liksom utbildningar som är igång.
Så här ser min novemberkalender ut:
2 nov. Hus för scenkonst (Göteborg). Svensk Scenkonsts stora konferens i början av veckan. Jag modererade på temat “Är det hus vi behöver?”.
5 nov.Stockholm School of Entrepreneurship (Konstfack, Stockholm). Rubriken är “Design & Innovation in Context” och är en slags fortsättning på en föreläsning som Emma håller idag om “The Creative Economy”. Jag ska tala utifrån boken som vi snart släpper på riktigt, “Penny for your thoughts – 10 lessons to help you build a creative business”. Endast för studenter.
6 nov. Hyper Island(Telefonplan, Stockholm). Modulen Concept and Development. Målet är att ge designstudenterna en grundkurs i företagsekonomi för att kunna börja fundera kring en affärsplan. Endast för studenter.
12 nov. Release/ny rapport: Så blir Sverige bättre på att locka utländska filmproduktioner (Kulturhuset, Stockholm). Jag har varit huvudskribent för arbetet med en ny rapport om stödsystem till filmproduktioner. (Se även inlägg imorgon.) Öppen och gratis för alla.
19 nov. Kultur & företagsamhet (Tammerfors, Finland). Svenska kulturfonden arrangerar och jag inledningstalar. Citerar: “Konferensen lyfter fram kreativitet som konkurrenskraft, de kreativa näringarnas utveckling och framtid samt inspirerande case.” Endast för inbjudna.
24-25 nov. Generator(Orkanen, Malmö). Jag är med på fyra programpunkter. 1) Utländsk utblick, 2) Reflektion kring ett decennium med de kreativa näringarna, 3) Mätning/statistik överblick, 4) Mätning/statistik fördjupning.
På måndag och tisdag är det stor nordisk konferens i Göteborg på temat kulturhus. Svensk Scenkonst arrangerar “Hus för scenkonst”. Det är en stor och imponerande samling av samhällsplanerare, politiker, arkitekter, kulturchefer och kulturutövare som kommer dit.
Vi kommer bland annat höra om tre nya scenkonsthus i Köpenhamn, om akustik, om beställarrollen mot arkitekten, om kultur som framgångsfaktor för en region (vi är ju i Västra Götaland!) och om hur vi bygger för barn och för morgondagens publik.
Jag ska inleda och moderera ett seminarium med rubriken “Är det hus vi behöver?”. Min utgångspunkt är dels en text som jag skrev för antologin “Nya rum i samverkan”, dels tre exempel som kommer presentera sig själva:
Dessa hus visar på olika aspekter av hur man kan organisera (multifunktion eller en verksamhet) och finansiera (samverkan?) hus för kultur. Ett annat viktigt tema är ursprungliga förhoppningar kontra långsiktighet, och vilka som faktiskt använder sig av huset (lokalbefolkningen eller turisterna). Seminariet genomförs i samverkan med Sveriges Kommuner och Landsting och Calle Nathansson kommer också reflektera över utvecklingen.
Välkomna på måndag! Annars har jag skrivit en del tidigare om det här:
Vill du börja prenumerera på 
