Kanske du också loggade ur i somras? Eller känns det omöjligt med till exempel mejlen i mobilen?

I början av året fick jag ett boktips från journalisten Anders Mildner, som alltid har bra koll på ny facklitteratur inom kultur och samhälle. Han skulle recensera “The Winter of Our Disconnect” där forskaren och journalisten Susan Maushart berättade om sitt experiment som pågick i ett halvår:

Utan internet.
Utan tv.
Utan mobiltelefon.

Utmaningen gällde inte främst henne själv, utan hennes tre tonårsbarn som så många andra levde sina liv i Facebook och med olika medier flödandes runt omkring en samtidigt. Det var inte minst därför som hårda (om än godtyckliga) regler blev nödvändiga. Men regler och målsättningar hänger tätt ihop.

Jag gillade boken skarpt och igår kom de första exen av en svensk utgåva — med titeln “Nedkopplad” — till labbet här i Gamla stan. Mitt förlag Volante ger nämligen ut boken (reklam: läs mer och förköp här). Fyra månader har det tagit från start till nu: oerhört bra jobbat av alla från översättare till formgivare och inte minst Olle och Simon på Volante.

Susan Maushart kommer till Sverige i nästa vecka för att medverka på The Conference i Malmö. Hon samtalar dessutom med Johanna Koljonen på Kulturhuset i Stockholm nästa lördag kl 14 — då är ni alla hjärtligt välkomna!

Jag gillade boken av flera anledningar. Den var roligt skriven, diskuterade intressant kring bland annat barnuppfostran, och ifrågasatte sådant som så många av oss bara hyllar och erkänner per automatik.

Det sistnämnda är en del i en större trend. Den ensidiga hyllningskören till internet har fått flera tonarter. En annan bok som släppts nyss är “Framtiden” av Jonas Andersson och Eric Schüldt. Jag har inte läst denna, men Andreas Ekström höjde den till skyarna i Sydsvenskan. Se även Anders Mildners krönika i SvD häromveckan, som kommenterats på några bloggar (klicka till exempel härifrån). Uppdatering: Hittar också Tobias Brandels artikel idag i SvD, där han bland andra talat med Susan Maushart.

Men jag noterar — och detta är viktigt — att debattörerna ofta talar förbi varandra. Susan är mer inne på internets dominans i vardagslivet, medan andra tar ett samhälleligt perspektiv kring öppenhet. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Själv loggar jag aldrig helt ur helt utan ser nedkopplad — för att låna ett ordval från Rasmus Fleischer — snarare som en gradfråga: alltså inte om jag kollar mejlen utan hur ofta.

Jag är särskilt nyfiken på hans syn hur kultursektorn kan använda sig av– eller hotas av? — medieutvecklingen. Den 23 maj deltar han i vår utbildningsdag om digitalt deltagande. Det känns som ett unikt tillfälle då han ihop med tre andra experter kommer kunna anpassa diskussionen för kultursektorn (läs mer på Volante Academy).

Vad kan internets möjligheter tillföra kulturen?
Helt nya förutsättningar. I det korta perspektivet handlar det om en ny distributionskanal så klart. Att sända via nätet, i alla dess former, är relativt billigt och förhållandevis enkelt. Det betyder att det kan göras med små resurser, och att kulturen – i synnerhet den som redan är gemensam finansierad eller ofinansierad – når ut till så många fler än tidigare. Enklare tillgång för befintliga målgrupper, men också möjlighet att hitta nya, i synnerhet om man addera de sociala kanalernas spridningseffekter.

Distribution har alltid varit en trång sektor. Inte nu längre. Men det är inte slut där. Både interaktion och produktion har också fått helt nya förutsättningar. Det är egentligen bara ambitionen som sätter gränserna för vad som kan göras.

Du har bland annat hjälpt Helsingborgs symfoniorkester med livesändningar. Vad har ni uppnått?
Avsikten för de inledande försöken har varit enkel och på många sätt given i en digital värld: Sprida kulturen (självförklarande och en förhoppningsvis naturlig drivkraft för alla som sysslar med kulturella uttryck). Fylla salen (givetvis är digitalt på distans aldrig samma sak som analogt på plats). Bygga varumärket (både internt och externt visar det här på vilja att utvecklas, ta plats, vara aktiv.)

Sedan är det fortfarande väldigt mycket en experimentverkstad. Man testar och provar, och lär sig mer och mer för varje gång. Men det står redan klart att de tre målen är riktiga och att livesändningar på nätet är ett utmärkt sätt, bland många, att nå dem. Och så är det ju kul också.

Vad kan andra lära sig av de här exemplet?
Redan Aristoteles sa ju: ”What we have to learn to do, we learn by doing”. Jag brukar prata i termer som spaden i marken, babysteps och det urskånska ”klydda inte”. Att göra idag är inte så svårt, tekniken är tillgänglig, friktionen är låg. Inom kort ska vi paketera våra erfarenheter på ett sätt som gör att vem som helst kan komma igång med bara ett par knapptryckningar. Sedan kan man nog också lära sig att när man börjar en resa mot ett mer modernt och digitalt tänkande så händer mycket annat spännande också. Men det får vi återkomma till.

Vilka kulturformer tror du har mest att vinna på medieutvecklingen?
Jag vill helst inte göra en sådan indelning. Jag tror att alla har stora fördelar att plocka på att kunna vara sina egna medier. Det handlar om attityd, de egna förutsättningarna och – som sagt – att sätta spaden i marken.

De ledande tidningarna för att sätta finger på vad som sker just nu har tagit upp ett liknande tema. Vi rör oss från öppenhet på nätet till slutenhet. Det blir enklare att ta betalt för kultur och tjänster, men det sker också på bekostnad på något.

Texten The Web is dead pryder omslaget till Wireds septembernummer 2010. Efter närmare två decennier av World Wide Web har cirka en kvarts miljon applikationer som Skype, peer-to-peer och Twitter utvecklats. Chefredaktören Chris Anderson nämner distinktionen mellan den helt öppna webben och halvslutna plattformar. Att använda internet behöver alltså inte vara liktydigt med att använda webben; olika typer av internettjänster nås allt oftare genom att använda appar i stället för en webbläsare.

Michael Wolff som också skriver på temat, nämner att webben konstruerades av ingenjörer och inte av redaktörer och att HTML-konstruerade webbsidor inte är så bra ur annonssynpunkt.

I The Economist står det i artikeln “The Web’s Wew Walls” om tre olika typer av murar, ”Walled wide web”. Det anses att internets öppenhet är hotat. Den första muren är nationell, där Kina tas som exempel genom att det genomförs  en gedigen kontroll av internetlänkar och internettrafik. Den andra typen av mur är walled gardens där Facebook kan tas som exempel med slutna, interna meddelandesystem. Den tredje typen av mur är att det finns oro över att nätverksoperatörer (network operators) kan sluta avtal med innehållsleverantörer (content providers) som kan leda till att webbsidor som är villiga att betala gynnas.

Denna utveckling med fler slutna nätverk kan, som antyds i The Economist, hota internets grundläggande principer om öppen och fri tillgång till information som kan nås via sökmotorer. Författarna i Wired har ett mer neutralt förhållningssätt. Att vissa bolag som är ekonomiskt starka ska gynnas och de som inte är det missgynnas kan såklart ifrågasättas.

Öppenheten på internet, som var grundläggande från början, kanske kommer att leda till mer slutenhet. I väst är det marknadsekonomin som är den ledande ekonomiska strukturen. Det som inte är lönsamt i den fysiska verkligheten har svårt att klara sig. Vi kanske ser en början på en utveckling för internet, där liknande principer kommer att råda i den virtuella verkligheten som i den fysiska verkligheten, eller så är vi redan där.

Hur som helst ser vi ett mer moget och beräknande internet ta plats. Forskaren Daniel Johansson beskriver det i den kommande antologin “Framtiden är nu” som att internet har passerat åren av ”vilda västern”. Nätets framtid handlar om påbyggnader och de företag som är stora idag — Google och Facebook — kommer hänga kvar på samma sätt som vi vant oss vid Ford och Coca-Cola.

Mitt bidrag handlar om behovet av en digital kulturpolitik, och föreslår en mycket konkret modell för att komma igång med en sådan. Det är en modell som jag gillar skarpt och som jag tänker återanvända fler gånger, inte minst för att fånga kulturpolitikens viktigaste avvägningar generellt.

Framför allt försöker texten förklara varför en digital kulturpolitik — eller mer korrekt: en kulturpolitik som anpassar sig till digitaliseringen — handlar om mycket mer än upphovsrätten, utan medför många fler och djupgående konsekvenser.

Jag ska försöka återkomma mer om den här boken, men tills vidare:

Releasefest i Stockholm nästa onsdag, 8 september, på Kåken kl 18.00. Alla är välkomna. (Facebookgrupp här och pdf-inbjudan här.)

Ladda ner hela boken som pdf eller köp den superbilligt i ett skönt tryckt format.

***

Nedan mitt kapitel som pdf och i iPaper:

Efter The Pirate Bay – Tobias Nielséns kapitel

Snickars vill att jag ska godkänna slutversionen av mitt bidrag till antologin som kommer ut i oktober. Jag har skrivit om att en kulturpolitik framåt måste rycka sig bort från Matteusprincipen — åt den som har ska vara givet — och ta hänsyn till en rad nya utmaningar.

Min bakomliggande poäng är att en digital kulturpolitik inte bara handlar om “digitala frågor”, till exempel upphovsrätt. Sedan ställer jag upp olika vägval utifrån den begåvade modellen som byggs upp i François Matarassos och Charles Landrys artikel “Balancing Act: Twenty-one Strategic Dilemmas in Cultural Policy”  från 1999. Jag har länge tänkt utforma en svensk variant av modellen och det här blir ett första försök.

Matarasso och Landry ställer upp olika motpoler, inte för att det handlar om val antingen eller, utan för att tvinga fram ställningstaganden. Några markerar den ideologiska grundsynen som bildar ramverket för all kulturpolitik. Andra är mer inriktade på verkställande utifrån det preciserade ramverket. Till exempel:

Utvald kultur <–> Vald kultur
5     4    3    2    1    0    1    2    3    4    5

Andra vägval som jag ställer upp är eget skapande/professionalism, livskvalitet/avkastning, privat/offentligt och förvaltning/experiment.

Nedan från min inledning (hur den ser ut just nu):

Om sjuttiotalets kulturpolitik handlade om att förse medborgarna med kultur är situationen radikalt annorlunda idag. Ett mediesamhälle har växt fram och ytterligare accelererats av Internets möjligheter att skapa och sprida kultur i form av musik, bilder och text. Utmaningen är inte längre att förse medborgarna med kultur, eftersom det snarare råder ett överutbud av kultur. Vi översköljs av musik, texter och bilder via tv:n, datorn, mobiltelefonen och i det offentliga rummet. I stället väcks andra frågor. Är vi nöjda med den sorts kultur som flödar, ofta producerad på en annan plats, ofta på andra språk än på svenska, ofta utan filter och mellanhänder? Vad är viktigast, att många får vara delaktiga eller att det finns utrymme för professionella konstnärer?

En kulturpolitik för 2010-talet måste hantera en rad avvägningar. För vilka är kulturpolitiken främst till för? Några få professionella, amatörerna eller publiken? Ökar Internet betydelsen av möten och levande kultur? I så fall, ska de stimuleras? Ska butiker som säljer kulturprodukter stödjas, för att de annars inte kan överleva? Därtill måste man fråga sig om inte samskapande över nätet skall uppmuntras och stödjas likadant som studiecirklar och föreningsaktiviteter; tänk körsång och målarkurser?

Andra skribenter är bland andra Andreas Ekström (skribent), Daniel Johansson (Datavetenskap, KTH), Johan Söderberg (Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet), Kajsa Klein (JMK, Stockholms universitet), Karl Palmås (Handelshögskolan Göteborgs universitet), Karl Sigfrid, (riksdagsledamot), Kristopher Schollin, (Juridiska institutionen, Göteborgs universitet), Lars Ilshammar (Arbetarrörelsens arkiv & bibliotek), Leif Dahlberg (Institutionen för datavetenskap och kommunikation, KTH), Nicklas Lundblad (Stockholms Handelskammare), Nina Wormbs (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH), Ola Larsmo (skribent och författare), Oscar Swartz (skribent och IT-entreprenör) och Peter Jakobsson (Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola).

Vad vill Netopia?

Min egen ambition med Netopia är att fördjupa mina insikter om framtidens samhället på nätet. Jag har en stark känsla av att innehållsbranschernas kamp är en försmak av kommande, mycket större, strider om makten över nätet. I takt med att allt större delar av samhälle, affärsliv och privatliv digitaliseras ökar behovet av att diskutera demokrati, inflytande, rättigheter och hur vi vill att samhället ska fungera. Ju förr desto bättre. Så jag vill förstå detta bättre och förhoppningsvis kan det bidra till att andra blir klokare också. Det är det ena.

I ditt förord till “Gratis?” skriver du om en vilja att nyansera debatten bortom murar och ett högt tonläge. Hur är diskussionsklimatet nu tycker du?

Jag tycker att samtalstonen har förändrats till det bättre. Boken ”Gratis?” kom till mitt under Ipred-debatt och Pirate Bay-rättegång, då var det ganska spänt i alla läger. Nu finns det mer utrymme för olika åsikter. Men jag saknar fortfarande ordentlig politisk debatt och det är synd, eftersom internets framtid är en av våra stora samtidsfrågor. Sen är det en utmaning för alla som deltar i samtalet att inte hamna i gamla hjulspår, jag märker på mig själv att det är lätt att inta bekväma invanda positioner. Men där finns inte svaren. Nätets styrkor att alla datapaket prioriteras lika, den decentraliserade strukturen, global tillgänglighet osv har tjänat oss väl i två decennier, men nu börjar svagheterna i systemet bli tydliga, som att det inte går att ta betalt för innehåll, lätt att övervaka enskilda, tendens till monopol i nischer och annat. Än så länge kan man hävda att den gamla världens regler kan tillämpas och att det är fysiska personer som agerar på nätet. Men på sikt funderar jag på hur mycket av de fenomen som vi ser i online-världar som World of Warcraft kommer att överföras på samhället i övrigt, t ex virtuella ekonomier och samhällsfunktioner utanför det reguljära myndighetssystemet. Jag önskar att hela det politiska spektrat utvecklade idéer om de här frågorna, snarare än ”samma regler ska gälla på nätet som i övriga världen” eller ”det går inte att kontrollera internet”. Så diskussionsklimatet utvecklas åt rätt håll, men de stora idéerna saknas. Jag vill att Netopia ska ge utrymme för en diskussion som är teknikpositiv utan att vara teknikdeterministisk.

Vem betalar för Netopia?

Netopias sympatisörer är organisationer som ställt sig bakom Netopias manifest. Dessa är för närvarande Dataspelsbranschen, Film&TV-Producenterna, Filmfolket, Svenska Förläggareföreningen, Svenska Musikförläggareföreningen, Sveriges Videodistributörers Förening, IFPI i Sverige och SOLV (Scandinavian online video). Finansieringen kommer från dessa i olika omfattning, några bidrar dock med sitt uttalade stöd snarare än pengar. Det är öppet för fler organisationer att ansluta sig, så jag hoppas att Netopia kan presentera nya  sympatisörer framöver.

Du är nyss hemkommen från en spelkonferens i USA. Vad är det senaste?

Jag var på Game Developers Conference i San Francisco tidigare i mars tillsammans med 16 000 andra dataspelsmänniskor, varav ett par hundra svenskar. Digitalt innehåll är hett och här har ju dataspelsmarknaden kommit väldigt långt. Mikrobetalningar, virtuella varor, reklam i spel är stora ämnen. Men hetast av allt är Facebook-spel, där vill alla vara med (på mer
eller mindre ansträngda sätt).

Hur väl står sig de svenska spelföretagen 2010?

Bra. DICE Modern Combat 2 säljer stort (etta i Sverige denna vecka), nya Just Cause av Avalanche lanseras om några veckor och har fått strålande recensioner. Men roligast av allt är kanske att det var svenska vinnare för tredje året i rad på Independent Games Festival i förra veckan.

Kommer Apple rädda bok- eller tidningsbranschen på samma sätt som såg till att skapa ett digitalt handelssystem och digital spelare för musikbranschen?

Svaret pekar i en riktning som många av oss spånat kring tidigare. Det är inte en läsplatta eller e-bok som Apple nu presenterat — produkten heter iPad — utan en avancerad allt-i-allo-maskin som framför allt handlar om att bära internets möjligheter med dig. Den är större än en iPhone men mindre än dator.

I apparaten finns möjligheter för foto, spel, jobb och de vanliga nätapplikationerna såsom Facebook. Men som en ingrediens finns iBooks med ett fönster som liknar en bokhylla och vad Apple gör här för bokbranschen är att skapa en handelsplats som kommer konkurrera med Amazon om den globala marknaden men också utmanar vad som är en bok — nätet, rörliga bilder och länkar finns ju här som givna ingredienser. Även tidningsläsandet betonas, men också som något mer än en tidning: med rörliga bilder och -intervjuer.

Tv och tidning som en och samma sak. Och på sikt kommer element som fysiska ljud och rörliga bilder träda in i litteraturen också. Förändringen av artefaktenen bok kommer bli enorm på 20 års sikt sett i ett historiskt perspektiv. (Men som sagt, alla kommer inte rusa iväg.)

Så hej då till ord som läsplatta. I stället kommer vi troligen säga iPad till en början och sedan “pad” eller “platta” (den senare föreslagen av Mattias Boström på Piratförlaget i en pågående Twitterdiskussion).

Läs mer:

• Apples presentationsvideo
• Klipp där Steve Jobs presenterar
• Engadget: Sammanfattning av presskonferensen
• Mashable.com: annan bra sammanfattning
• Anders Mildner/SvD: “Det är internetkulturens utveckling som är avgörande för vad Apple vill göra med innehållet i sina apparater.”
• Björn Wiman/Expressen: “Evenemanget hade tveklöst religiösa dimensioner.”
• Tidigare här på Kulturekonomi: “Läsplatta blir mer än e-bok”
• Antal omnämnanden på Twitter (mycket talande!)

• Igår var dagen då musiken tog ett stort steg från våra skivor eller filer till att vara så mycket mer tillgänglig, även från mobilen, via nätet. Visionen om medie- och kulturkonsumtion här och nu, på kommando och inte bara det som vi tidigare lagrat,blev verklighet.
• Men det där med “tillgänglig” kräver ett tillägg: för dem som betalar för den. För att kunna använda Spotifyappen för iPhone krävs nämligen betalversionen, s.k. premium och antalet betalande användare exploderade igår (enligt Jocke Jardenberg). Därmed kanske vi också kommer se på gårdagen som dagen då vi gick från gratis till betalning på nätet, och att det gick så snabbt.

Så helt plötsligt är Spotify hyllat igen (SvD, DN, Ny Teknik, Spotifybloggen). Från att ha varit ifrågsatt under några veckor. Och dessförinnan hyllats som ett svenskt framsteg för att sprida musik under ett drygt år. Början på diskussionen i somras var ett blogginlägg av Magnus Uggla.

Varför har det blivit sådana reaktioner? Varför är Spotify så intressant?

Själv lyssnar jag nog i snitt sex timmar per dag på Spotify. Jag skrev inget när svallvågorna var som högst (förutom på Twitter), men sammanställde några tankar till förra analysbrevet. Här är en kortversion.

Varför är Spotify intressant över huvud taget?

Tjänsten är intressant för att den symboliserar vad så många pekat skulle bli framtidens distributionstjänst. Något som du betalar en fast månadsavgift för – eller erbjuds gratis med reklam – och som har “allt”.

Mer framsynt än de flesta var David Bowie när han förutsåg musikbranschens framtid: hotad upphovsrätt, fler konserter, ingen eller minskad makt för skivbolagen. Dessutom sa han, i en klassisk New York Times-intervju 2002: “Music itself is going to become like running water or electricity.

Musik från en till synes oändlig källa, bara att stänga av och på. För vissa innebar ökade möjligheter för fildelning – legal eller illegal – en sådan källa, men du var ändå tvungen att kopiera och sortera. Några tjänster, såsom Yahoo’s Music Unlimited och XM-To-Go, gav också en försmak.

Men Spotify tog utvecklingen till en ny nivå när tjänsten lanserades förra året. Den fungerade bättre och innehöll mer musik. Inte allt, men mer än vad någon konkurrent var i närheten av. Dessutom var den gratis om man stod ut med reklam. Själv köpte jag premium direkt och har betalat gladeligen.

Hur kunde Spotify lyckas?

Detta har varit ett mysterium för mig och andra, men tidningen Computer Sweden avslöjade i juli att alla de stora skivbolagen och indiebolagens gemensamma organisation Merlin äger andelar i Spotify. Ett faktum som nu blivit en del av kritiken mot bolaget.

Hur det svenska bolaget lyckades med det som inget annat lyckats med, nämligen att få med sig de internationella jättarna, är ändå fascinerande. Kanske kände tillräckligt många att det var dags, efter en slitsam PirateBay-rättegång och allmänt krig mot konsumenterna. Men framför allt fanns allt mindre att förlora för en skivindustri som fortfarande stod ganska rådvill inför framtiden.

Hur mycket får artisten?

Det handlar vid en första anblick om småsummor. Slår man ut det per lyssning handlar det om 0,003 kronor, om vi räknar utifrån vad som läckt. Det låter inte så mycket, men är faktiskt mer än vad man får per lyssning i exempelvis radio. Något som vi återkommer till nedan.

Är det Spotifys fel att artisten inte får mer?

Bolaget förhandlar bara med rättighetsinnehavarna, eller deras företrädare (s.k. aggregators). Företagets vd Daniel Ek förklarar det såhär i en TT Spektra-intervju: “Vi har förhandlat fram avtal med rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolagen. Vi har ingen kontroll över de ersättningsmodeller skivbolagen väljer att arbeta efter…”

Storleken på summan som rättighetsinnehavarna i sin tur ska portionera ut bestäms i viss mån av denna första förhandling, liksom av vad Spotify tjänar i form av intäkter från reklam och prenumeration. Enligt uppgifter som läckt behåller Spotify 40-50 procent av intäkterna. Resterande del fördelas till skivbolagen efter hur många lyssningar som deras artisters låtar haft.

På sin blogg har Mindparks Joakim Jardenberg gjort ett intressant räkneexempel: “Summan blir i slutänden att av min månadsinbetalning på en hundring återstår en ca femma att fördelas till de artister jag lyssnar på…”

Vilken ersättning hade varit rimlig?

I internets barndom hördes ofta att mellanhänderna skulle kapas. I själva verket finns det inte sällan i musikbranschen fler mellanhänder än tidigare. Det är inte bara musiken som ska lagras och spridas, även avtal ska samlas ihop liksom information (metadata) om inspelningarna. Detta innebär att många skär emellan.

Vad gäller rättighetsinnehavarnas andel – 50-60 % – så kan man fråga sig om det är alltför generöst till förmån för Spotify. Å ena sidan är det ju viktigt att komma igång med nya lösningar och testa. Å andra sidan har de fördelningar och priser som sätts från början en tendens att leva kvar. Se bara på Itunes.

Men viktigt att notera att även om fördelningsnivån mellan Spotify och skivbolagen lär ersättningarna öka. Spotify har varit funnits i mindre än ett år som allmän tjänst och inte i hela världen. Det mesta talar för att intäkterna kommer öka – och därmed ersättningen till skivbolag och artister.

Låt oss jämföra

Tio nedladdningar på Itunes motsvarar 5.000 lyssningar på Spotify, sett till ersättning, enligt en intervju i norska Dagbladet. Men kanske är det inte Itunes som man ska jämföra med, utan radio. Något som Dagens Emanuel Karlsten gjort på sin sin blogg och menar att ersättningen i radio är ännu lägre.

Tjänsten blir allt viktigare – och musiken mindre unik

En konsekvens av David Bowies analys om musik som vatten, blir att musiken i sig alltid finns där. Det viktiga blir därmed att paketera den, att föra ut den, att uppmärksamma den. På så sätt blir det inte musiken som säljs, utan tjänsten som ger tillgång till den.

Redan nu finns mängder av erbjudanden som går ut på att “köp den här telefonen och du får ett musikbibliotek”. Det kan tyckas deprimerande för artister och producenter att man inte köper just deras musik exklusivt, utan att ens verk förpackas som extramaterial. Musik blir något man får “på köpet” eller tar för givet.

Utmaningen i det är scenariot blir ersättningsnivåerna för kreatörerna. Men jag gissar att de kommer sjunka i takt med att deras material blir allt mindre unikt. Få kommer välja att ställa sig utanför de stora distributionskanalerna – det viktiga för de flesta är ändå att nå så många som möjligt. Kanske vissa föredrar det småskaliga med egna hemsidor och små beundrarskaror, men jag tror det är en minoritet.

Varför sådan reaktion?

Det var Ugglas utspel som började den senaste tidens mer kritiska granskning av Spotify. Vad medierna missade var att utspelet inte så stor utsträckning riktade sig mot Spotify, som Uggla sade sig gilla, som mot skivbolaget Sony. Alla de stora skivbolagen köpte tidigt in sig i Spotify – till vad som idag kan uppfattas som reapris. Sony köpte 6 % av aktierna i bolaget för 30 000 kronor. När Spotify är idag värderas till mellan 1,8-2 miljarder kronor är Sonys andel är alltså värd dryga hundra miljoner.

Samtidigt är Spotify fortfarande ett experiment. Att skivbolagen är med på båten, delar risk och potentiella vinster, gör att framtiden för Spotify, och lagliga lösningar på internet, ser mer lovande ut.

Hur ser musikbranschens framtid ut?

Musikindustrin är i förändring, Spotify är ett experiment. Men när stenen väl börjat rulla kan det gå fort.

Så här säger Spotifys vd Daniel Ek i en TT-intervju: “Jag tror att digital försäljning går om den fysiska inom tre år. För skivbolagen är det säkert jätteskrämmande. Det ruckar på en modell de haft i 50 år.”

Samtidigt vänder man inte en miljardindustri i en handvändning. Spotify är fortfarande små. Skulle Apple exempelvis få för sig att göra en streamad lösning i anslutning till Itunes skulle förutsättningarna för Spotify förändras radikalt. Apple står också som dörrvakt för Spotifys nästa steg, att lansera en applikation för Spotify i Iphone.

Men stenen är i rullning, och som forskaren Daniel Johansson påpekar på sin blogg: “… den gamla branschstrukturen och funktionaliteten behöver förändras. Vi håller trots allt på att försöka bygga en ny musikbransch som ska stämma bättre överens med den tekniska verklighet som de flesta lever i”

Tipsa om några Spotifylistor!

Okej, här har jag två spellistor som är snarare kan beskrivas som radiostationer än blandband, eftersom de består av så många låtar.

Min generella – under uppbyggnad: http://open.spotify.com/user/tobyloby/playlist/2XQvb4yPHp5u7Z0ooMOnLo

Min söndagslista – när man vill ha lugnare musik: http://open.spotify.com/user/tobyloby/playlist/5OP4p4l7z1jM3pnzhcMrg5

Jag minns att jag läste en Wiredartikel som menade att bloggen var död till förmån för Twitter (och andra sociala medier-apps), men jag var pappaledig då och inte riktigt i gasen och så testvillig som jag brukar vara – vad jag bara gjorde var att för en privat vinkel registrera ett konto som jag inte började använda. (Men eftersom jag inte fick igång mobiluppdateringen direkt blev det ingen start med det heller. Kanske nytt försök?)

Sedan drog en våg över Sverige (eller Stockholm) där det pratades och skrevs enormt mycket om Twitter – till och med Aktuellt gjorde ett långt reportage. Efter Steven Johnsons artikel i Time – “How Twitter Will Change the Way We Live” – inser jag att Twitter i sig må vara något som passerar förbi, men sättet att kommunicera och samarbeta som det medfört är något som i grunden kommer finnas kvar:

“… it’s entirely possible that three or four years from now, we’ll have moved on to some Twitter successor. But the key elements of the Twitter platform — the follower structure, link-sharing, real-time searching — will persevere regardless of Twitter’s fortunes, just as Web conventions like links, posts and feeds have endured over the past decade. In fact, every major channel of information will be Twitterfied in one way or another in the coming years…”

Realtids- och närvarokänslan är en sådan sak, med protesterna i Iran som ett aktuellt exempel.

Så välkomna in:

http://www.twitter.com/tobias_nielsen

PS. I jämförelse med bloggen kommer Twitterkontot inte bara hålla sig till kulturekonomi, men snarare vara professionell än privat, åtminstone åt det förra hållet – och då är det klart att det blir mycket kulturekonomi. Det blir troligen mycket länkar på uppstuds.

Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde “medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.

Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.

Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.

Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom “Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.

Idag finns också mängder av exempel på fan-funding. Här är två länkar för den (artist) som vill kika mer:
>> Fan-Funding & Donation Sites: 9 Ways to Raise Money for Your Next Music Project
>> 5 Community Building Twitter Apps for Bands and Musicians

Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.

Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)