Mitt bidrag handlar om behovet av en digital kulturpolitik, och föreslår en mycket konkret modell för att komma igång med en sådan. Det är en modell som jag gillar skarpt och som jag tänker återanvända fler gånger, inte minst för att fånga kulturpolitikens viktigaste avvägningar generellt.
Framför allt försöker texten förklara varför en digital kulturpolitik — eller mer korrekt: en kulturpolitik som anpassar sig till digitaliseringen — handlar om mycket mer än upphovsrätten, utan medför många fler och djupgående konsekvenser.
Jag ska försöka återkomma mer om den här boken, men tills vidare:
Pelle Snickars, forskningschefen på Kungliga biblioteket, mejlar. Han är tillsammans med Jonas Andersson, doktorand vid Goldsmiths college, redaktör för antologin “Efter Pirate Bay“.
Snickars vill att jag ska godkänna slutversionen av mitt bidrag till antologin som kommer ut i oktober. Jag har skrivit om att en kulturpolitik framåt måste rycka sig bort från Matteusprincipen — åt den som har ska vara givet — och ta hänsyn till en rad nya utmaningar.
Min bakomliggande poäng är att en digital kulturpolitik inte bara handlar om “digitala frågor”, till exempel upphovsrätt. Sedan ställer jag upp olika vägval utifrån den begåvade modellen som byggs upp i François Matarassos och Charles Landrys artikel “Balancing Act: Twenty-one Strategic Dilemmas in Cultural Policy” från 1999. Jag har länge tänkt utforma en svensk variant av modellen och det här blir ett första försök.
Matarasso och Landry ställer upp olika motpoler, inte för att det handlar om val antingen eller, utan för att tvinga fram ställningstaganden. Några markerar den ideologiska grundsynen som bildar ramverket för all kulturpolitik. Andra är mer inriktade på verkställande utifrån det preciserade ramverket. Till exempel:
Andra vägval som jag ställer upp är eget skapande/professionalism, livskvalitet/avkastning, privat/offentligt och förvaltning/experiment.
Nedan från min inledning (hur den ser ut just nu):
Om sjuttiotalets kulturpolitik handlade om att förse medborgarna med kultur är situationen radikalt annorlunda idag. Ett mediesamhälle har växt fram och ytterligare accelererats av Internets möjligheter att skapa och sprida kultur i form av musik, bilder och text. Utmaningen är inte längre att förse medborgarna med kultur, eftersom det snarare råder ett överutbud av kultur. Vi översköljs av musik, texter och bilder via tv:n, datorn, mobiltelefonen och i det offentliga rummet. I stället väcks andra frågor. Är vi nöjda med den sorts kultur som flödar, ofta producerad på en annan plats, ofta på andra språk än på svenska, ofta utan filter och mellanhänder? Vad är viktigast, att många får vara delaktiga eller att det finns utrymme för professionella konstnärer?
En kulturpolitik för 2010-talet måste hantera en rad avvägningar. För vilka är kulturpolitiken främst till för? Några få professionella, amatörerna eller publiken? Ökar Internet betydelsen av möten och levande kultur? I så fall, ska de stimuleras? Ska butiker som säljer kulturprodukter stödjas, för att de annars inte kan överleva? Därtill måste man fråga sig om inte samskapande över nätet skall uppmuntras och stödjas likadant som studiecirklar och föreningsaktiviteter; tänk körsång och målarkurser?
Andra skribenter är bland andra Andreas Ekström (skribent), Daniel Johansson (Datavetenskap, KTH), Johan Söderberg (Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet), Kajsa Klein (JMK, Stockholms universitet), Karl Palmås (Handelshögskolan Göteborgs universitet), Karl Sigfrid, (riksdagsledamot), Kristopher Schollin, (Juridiska institutionen, Göteborgs universitet), Lars Ilshammar (Arbetarrörelsens arkiv & bibliotek), Leif Dahlberg (Institutionen för datavetenskap och kommunikation, KTH), Nicklas Lundblad (Stockholms Handelskammare), Nina Wormbs (Teknik- och vetenskapshistoria, KTH), Ola Larsmo (skribent och författare), Oscar Swartz (skribent och IT-entreprenör) och Peter Jakobsson (Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola).
Debatter där internet varit i fokus har stundtals varit polariserade och olika röster har ofta talat förbi varandra. Ett initiativ för att nyansera debatten är Netopia som beskriver sig som ett webb- och idéforum som vill diskutera nätets framtid. Bakom initiativet står Per Strömbäck som har en lång karriär bakom sig inom dataspelsbranschen och är även redaktör för boken “Gratis?”.
Vad vill Netopia?
Min egen ambition med Netopia är att fördjupa mina insikter om framtidens samhället på nätet. Jag har en stark känsla av att innehållsbranschernas kamp är en försmak av kommande, mycket större, strider om makten över nätet. I takt med att allt större delar av samhälle, affärsliv och privatliv digitaliseras ökar behovet av att diskutera demokrati, inflytande, rättigheter och hur vi vill att samhället ska fungera. Ju förr desto bättre. Så jag vill förstå detta bättre och förhoppningsvis kan det bidra till att andra blir klokare också. Det är det ena.
Sen retar jag mig på att samhället (dvs staten, dess myndigheter, rättsapparaten etc) ofta framställs som ett hot mot den enskildes integritet i den här debatten. I andra sammanhang är det ju samhällets roll att skydda den enskildes rättigheter och så borde det också kunna fungera på nätet. De verkliga integritetshoten kommer snarare från stora infrastrukturaktörer som kartlägger våra vanor i kommersiella syften. Här kan samhället utgöra en viktig motpol. Jag vill gärna diskutera de här frågorna med politikens traditionella analysverktyg – demokrati, mänskliga rättigheter, Höger/vänster-perspektiv – snarare än det för-eller-emot-internet-perspektiv som dominerat hittills. Netopia är en bra arena för det samtalet. Så ambitionen är skyhög, men samtidigt ödmjuk eftersom den bygger på en fråga snarare än ett färdigt svar.
I ditt förord till “Gratis?” skriver du om en vilja att nyansera debatten bortom murar och ett högt tonläge. Hur är diskussionsklimatet nu tycker du?
Jag tycker att samtalstonen har förändrats till det bättre. Boken ”Gratis?” kom till mitt under Ipred-debatt och Pirate Bay-rättegång, då var det ganska spänt i alla läger. Nu finns det mer utrymme för olika åsikter. Men jag saknar fortfarande ordentlig politisk debatt och det är synd, eftersom internets framtid är en av våra stora samtidsfrågor. Sen är det en utmaning för alla som deltar i samtalet att inte hamna i gamla hjulspår, jag märker på mig själv att det är lätt att inta bekväma invanda positioner. Men där finns inte svaren. Nätets styrkor att alla datapaket prioriteras lika, den decentraliserade strukturen, global tillgänglighet osv har tjänat oss väl i två decennier, men nu börjar svagheterna i systemet bli tydliga, som att det inte går att ta betalt för innehåll, lätt att övervaka enskilda, tendens till monopol i nischer och annat. Än så länge kan man hävda att den gamla världens regler kan tillämpas och att det är fysiska personer som agerar på nätet. Men på sikt funderar jag på hur mycket av de fenomen som vi ser i online-världar som World of Warcraft kommer att överföras på samhället i övrigt, t ex virtuella ekonomier och samhällsfunktioner utanför det reguljära myndighetssystemet. Jag önskar att hela det politiska spektrat utvecklade idéer om de här frågorna, snarare än ”samma regler ska gälla på nätet som i övriga världen” eller ”det går inte att kontrollera internet”. Så diskussionsklimatet utvecklas åt rätt håll, men de stora idéerna saknas. Jag vill att Netopia ska ge utrymme för en diskussion som är teknikpositiv utan att vara teknikdeterministisk.
Vem betalar för Netopia?
Netopias sympatisörer är organisationer som ställt sig bakom Netopias manifest. Dessa är för närvarande Dataspelsbranschen, Film&TV-Producenterna, Filmfolket, Svenska Förläggareföreningen, Svenska Musikförläggareföreningen, Sveriges Videodistributörers Förening, IFPI i Sverige och SOLV (Scandinavian online video). Finansieringen kommer från dessa i olika omfattning, några bidrar dock med sitt uttalade stöd snarare än pengar. Det är öppet för fler organisationer att ansluta sig, så jag hoppas att Netopia kan presentera nya sympatisörer framöver.
Du är nyss hemkommen från en spelkonferens i USA. Vad är det senaste?
Jag var på Game Developers Conference i San Francisco tidigare i mars tillsammans med 16 000 andra dataspelsmänniskor, varav ett par hundra svenskar. Digitalt innehåll är hett och här har ju dataspelsmarknaden kommit väldigt långt. Mikrobetalningar, virtuella varor, reklam i spel är stora ämnen. Men hetast av allt är Facebook-spel, där vill alla vara med (på mer
eller mindre ansträngda sätt).
Hur väl står sig de svenska spelföretagen 2010?
Bra. DICE Modern Combat 2 säljer stort (etta i Sverige denna vecka), nya Just Cause av Avalanche lanseras om några veckor och har fått strålande recensioner. Men roligast av allt är kanske att det var svenska vinnare för tredje året i rad på Independent Games Festival i förra veckan.
Förväntningarna har varit höga på Apples nya läsplatta och kvällen har blottat företagets sektliknande publik som twittrat och bloggat live i samband med släppet.
Kommer Apple rädda bok- eller tidningsbranschen på samma sätt som såg till att skapa ett digitalt handelssystem och digital spelare för musikbranschen?
Svaret pekar i en riktning som många av oss spånat kring tidigare. Det är inte en läsplatta eller e-bok som Apple nu presenterat — produkten heter iPad — utan en avancerad allt-i-allo-maskin som framför allt handlar om att bära internets möjligheter med dig. Den är större än en iPhone men mindre än dator.
I apparaten finns möjligheter för foto, spel, jobb och de vanliga nätapplikationerna såsom Facebook. Men som en ingrediens finns iBooks med ett fönster som liknar en bokhylla och vad Apple gör här för bokbranschen är att skapa en handelsplats som kommer konkurrera med Amazon om den globala marknaden men också utmanar vad som är en bok — nätet, rörliga bilder och länkar finns ju här som givna ingredienser. Även tidningsläsandet betonas, men också som något mer än en tidning: med rörliga bilder och -intervjuer.
Tv och tidning som en och samma sak. Och på sikt kommer element som fysiska ljud och rörliga bilder träda in i litteraturen också. Förändringen av artefaktenen bok kommer bli enorm på 20 års sikt sett i ett historiskt perspektiv. (Men som sagt, alla kommer inte rusa iväg.)
Så hej då till ord som läsplatta. I stället kommer vi troligen säga iPad till en början och sedan “pad” eller “platta” (den senare föreslagen av Mattias Boström på Piratförlaget i en pågående Twitterdiskussion).
Var det en historisk dag igår? Om jag skriver att Spotify släppte sin app för iPhone kanske det inte verkar så stort förutom för några insatta. Men låt mig sätta det i ett större sammanhang.
Igår var dagen då musiken tog ett stort steg från våra skivor eller filer till att vara så mycket mer tillgänglig, även från mobilen, via nätet. Visionen om medie- och kulturkonsumtion här och nu, på kommando och inte bara det som vi tidigare lagrat,blev verklighet.
Men det där med “tillgänglig” kräver ett tillägg: för dem som betalar för den. För att kunna använda Spotifyappen för iPhone krävs nämligen betalversionen, s.k. premium och antalet betalande användare exploderade igår (enligt Jocke Jardenberg). Därmed kanske vi också kommer se på gårdagen som dagen då vi gick från gratis till betalning på nätet, och att det gick så snabbt.
Så helt plötsligt är Spotify hyllat igen (SvD, DN, Ny Teknik, Spotifybloggen). Från att ha varit ifrågsatt under några veckor. Och dessförinnan hyllats som ett svenskt framsteg för att sprida musik under ett drygt år. Början på diskussionen i somras var ett blogginlägg av Magnus Uggla.
Varför har det blivit sådana reaktioner? Varför är Spotify så intressant?
Själv lyssnar jag nog i snitt sex timmar per dag på Spotify. Jag skrev inget när svallvågorna var som högst (förutom på Twitter), men sammanställde några tankar till förra analysbrevet. Här är en kortversion.
Varför är Spotify intressant över huvud taget?
Tjänsten är intressant för att den symboliserar vad så många pekat skulle bli framtidens distributionstjänst. Något som du betalar en fast månadsavgift för – eller erbjuds gratis med reklam – och som har “allt”.
Mer framsynt än de flesta var David Bowie när han förutsåg musikbranschens framtid: hotad upphovsrätt, fler konserter, ingen eller minskad makt för skivbolagen. Dessutom sa han, i en klassisk New York Times-intervju 2002: “Music itself is going to become like running water or electricity.
Musik från en till synes oändlig källa, bara att stänga av och på. För vissa innebar ökade möjligheter för fildelning – legal eller illegal – en sådan källa, men du var ändå tvungen att kopiera och sortera. Några tjänster, såsom Yahoo’s Music Unlimited och XM-To-Go, gav också en försmak.
Men Spotify tog utvecklingen till en ny nivå när tjänsten lanserades förra året. Den fungerade bättre och innehöll mer musik. Inte allt, men mer än vad någon konkurrent var i närheten av. Dessutom var den gratis om man stod ut med reklam. Själv köpte jag premium direkt och har betalat gladeligen.
Hur kunde Spotify lyckas?
Detta har varit ett mysterium för mig och andra, men tidningen Computer Sweden avslöjade i juli att alla de stora skivbolagen och indiebolagens gemensamma organisation Merlin äger andelar i Spotify. Ett faktum som nu blivit en del av kritiken mot bolaget.
Hur det svenska bolaget lyckades med det som inget annat lyckats med, nämligen att få med sig de internationella jättarna, är ändå fascinerande. Kanske kände tillräckligt många att det var dags, efter en slitsam PirateBay-rättegång och allmänt krig mot konsumenterna. Men framför allt fanns allt mindre att förlora för en skivindustri som fortfarande stod ganska rådvill inför framtiden.
Hur mycket får artisten?
Det handlar vid en första anblick om småsummor. Slår man ut det per lyssning handlar det om 0,003 kronor, om vi räknar utifrån vad som läckt. Det låter inte så mycket, men är faktiskt mer än vad man får per lyssning i exempelvis radio. Något som vi återkommer till nedan.
Är det Spotifys fel att artisten inte får mer?
Bolaget förhandlar bara med rättighetsinnehavarna, eller deras företrädare (s.k. aggregators). Företagets vd Daniel Ek förklarar det såhär i en TT Spektra-intervju: “Vi har förhandlat fram avtal med rättighetsinnehavarna, det vill säga skivbolagen. Vi har ingen kontroll över de ersättningsmodeller skivbolagen väljer att arbeta efter…”
Storleken på summan som rättighetsinnehavarna i sin tur ska portionera ut bestäms i viss mån av denna första förhandling, liksom av vad Spotify tjänar i form av intäkter från reklam och prenumeration. Enligt uppgifter som läckt behåller Spotify 40-50 procent av intäkterna. Resterande del fördelas till skivbolagen efter hur många lyssningar som deras artisters låtar haft.
I internets barndom hördes ofta att mellanhänderna skulle kapas. I själva verket finns det inte sällan i musikbranschen fler mellanhänder än tidigare. Det är inte bara musiken som ska lagras och spridas, även avtal ska samlas ihop liksom information (metadata) om inspelningarna. Detta innebär att många skär emellan.
Vad gäller rättighetsinnehavarnas andel – 50-60 % – så kan man fråga sig om det är alltför generöst till förmån för Spotify. Å ena sidan är det ju viktigt att komma igång med nya lösningar och testa. Å andra sidan har de fördelningar och priser som sätts från början en tendens att leva kvar. Se bara på Itunes.
Men viktigt att notera att även om fördelningsnivån mellan Spotify och skivbolagen lär ersättningarna öka. Spotify har varit funnits i mindre än ett år som allmän tjänst och inte i hela världen. Det mesta talar för att intäkterna kommer öka – och därmed ersättningen till skivbolag och artister.
Låt oss jämföra
Tio nedladdningar på Itunes motsvarar 5.000 lyssningar på Spotify, sett till ersättning, enligt en intervju i norska Dagbladet. Men kanske är det inte Itunes som man ska jämföra med, utan radio. Något som Dagens Emanuel Karlsten gjort på sin sin blogg och menar att ersättningen i radio är ännu lägre.
Tjänsten blir allt viktigare – och musiken mindre unik
En konsekvens av David Bowies analys om musik som vatten, blir att musiken i sig alltid finns där. Det viktiga blir därmed att paketera den, att föra ut den, att uppmärksamma den. På så sätt blir det inte musiken som säljs, utan tjänsten som ger tillgång till den.
Redan nu finns mängder av erbjudanden som går ut på att “köp den här telefonen och du får ett musikbibliotek”. Det kan tyckas deprimerande för artister och producenter att man inte köper just deras musik exklusivt, utan att ens verk förpackas som extramaterial. Musik blir något man får “på köpet” eller tar för givet.
Utmaningen i det är scenariot blir ersättningsnivåerna för kreatörerna. Men jag gissar att de kommer sjunka i takt med att deras material blir allt mindre unikt. Få kommer välja att ställa sig utanför de stora distributionskanalerna – det viktiga för de flesta är ändå att nå så många som möjligt. Kanske vissa föredrar det småskaliga med egna hemsidor och små beundrarskaror, men jag tror det är en minoritet.
Varför sådan reaktion?
Det var Ugglas utspel som började den senaste tidens mer kritiska granskning av Spotify. Vad medierna missade var att utspelet inte så stor utsträckning riktade sig mot Spotify, som Uggla sade sig gilla, som mot skivbolaget Sony. Alla de stora skivbolagen köpte tidigt in sig i Spotify – till vad som idag kan uppfattas som reapris. Sony köpte 6 % av aktierna i bolaget för 30 000 kronor. När Spotify är idag värderas till mellan 1,8-2 miljarder kronor är Sonys andel är alltså värd dryga hundra miljoner.
Samtidigt är Spotify fortfarande ett experiment. Att skivbolagen är med på båten, delar risk och potentiella vinster, gör att framtiden för Spotify, och lagliga lösningar på internet, ser mer lovande ut.
Hur ser musikbranschens framtid ut?
Musikindustrin är i förändring, Spotify är ett experiment. Men när stenen väl börjat rulla kan det gå fort.
Så här säger Spotifys vd Daniel Ek i en TT-intervju: “Jag tror att digital försäljning går om den fysiska inom tre år. För skivbolagen är det säkert jätteskrämmande. Det ruckar på en modell de haft i 50 år.”
Samtidigt vänder man inte en miljardindustri i en handvändning. Spotify är fortfarande små. Skulle Apple exempelvis få för sig att göra en streamad lösning i anslutning till Itunes skulle förutsättningarna för Spotify förändras radikalt. Apple står också som dörrvakt för Spotifys nästa steg, att lansera en applikation för Spotify i Iphone.
Men stenen är i rullning, och som forskaren Daniel Johansson påpekar på sin blogg: “… den gamla branschstrukturen och funktionaliteten behöver förändras. Vi håller trots allt på att försöka bygga en ny musikbransch som ska stämma bättre överens med den tekniska verklighet som de flesta lever i”
Tipsa om några Spotifylistor!
Okej, här har jag två spellistor som är snarare kan beskrivas som radiostationer än blandband, eftersom de består av så många låtar.
Ni vet hur det är när man känner sig sen eller fel in på något och därför inte gör något alls. Så har det varit med mig och Twitter.
Jag minns att jag läste en Wiredartikel som menade att bloggen var död till förmån för Twitter (och andra sociala medier-apps), men jag var pappaledig då och inte riktigt i gasen och så testvillig som jag brukar vara – vad jag bara gjorde var att för en privat vinkel registrera ett konto som jag inte började använda. (Men eftersom jag inte fick igång mobiluppdateringen direkt blev det ingen start med det heller. Kanske nytt försök?)
Sedan drog en våg över Sverige (eller Stockholm) där det pratades och skrevs enormt mycket om Twitter – till och med Aktuellt gjorde ett långt reportage. Efter Steven Johnsons artikel i Time – “How Twitter Will Change the Way We Live” – inser jag att Twitter i sig må vara något som passerar förbi, men sättet att kommunicera och samarbeta som det medfört är något som i grunden kommer finnas kvar:
“… it’s entirely possible that three or four years from now, we’ll have moved on to some Twitter successor. But the key elements of the Twitter platform — the follower structure, link-sharing, real-time searching — will persevere regardless of Twitter’s fortunes, just as Web conventions like links, posts and feeds have endured over the past decade. In fact, every major channel of information will be Twitterfied in one way or another in the coming years…”
Realtids- och närvarokänslan är en sådan sak, med protesterna i Iran som ett aktuellt exempel.
Så välkomna in:
http://www.twitter.com/tobias_nielsen
PS. I jämförelse med bloggen kommer Twitterkontot inte bara hålla sig till kulturekonomi, men snarare vara professionell än privat, åtminstone åt det förra hållet – och då är det klart att det blir mycket kulturekonomi. Det blir troligen mycket länkar på uppstuds.
Idag skriver SvD om s.k. crowdfunding, dvs när många är med och finansierar. Jag är citerad.
Det är ett ämne som jag följt sedan jag skrev om den brittiska gruppen Exile Inside för sju år sedan. Det känns som en evighet på flera sätt. De sålde “medlemskap” till nya skivor och deras metod gav en bild av möjligheter bortom storbolagen. Numera finns mängder av sådana artister – och andra kulturföretagare – som gör det mesta själva och drar nytta av internets möjligheter till marknadsföring och distribution.
Exile Insides metod var inte ny då heller, men med internets första steg gav den en god bild av vilka möjligheter som fanns för att nå ut till fans. Skillnaden var att de som gick in med pengar investerade - inte donerade eller förköpte – en hyfsad summa; 500 pund.
Tanken att det är mängden av fans som gör skillnad med små summor vardera hade inte satt sig – och, viktigare, tekniska hjälpmedel av typen MySpace, Facebook eller Twitter hade inte skapats, och bloggverktygen hade precis börjat nå en publik.
Rubriken på artikeln, i Expressen kultur, var dessutom “Ta cd:n dit man kommer”. Den hade såklart varit omöjlig idag: synen på hur musik ska distribueras har äntligen förändrats (även om cd-skivorna fortfarande dominerar som distributionsform). Från den brittiska duons webbplats såldes cd-skivor, liksom t-shirts och signerade utgåvor av både skivor och affischer.
Sedan kan vi gå ännu längre tillbaka och tänka inget nytt under solen. Dels har ju föreningar och med dem medlemskap funnits i många år. Dels tycker jag att det är relevant att betrakta skattefinansierade verksamheter som crowdfunding också; även om vi inte har valet att inte betala skatt och låter framröstade företrädare (politiker) styra hur pengarna ska satsas.
Klicka här för att läsa den gamla artikeln om Exile Inside. (Artikeln var för övrigt en av de sista jag skrev innan jag lämnade journalistrollen.)
Nästa bok som jag förlägger har fått ett namn: “Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor“.
Funkar titeln? Blir ni sugna på att läsa och köpa boken? Den släpps i handeln i augusti.
Jag gillar frågetecknet i titeln – och jag antar att en del av er förstårpassningen (ibland blir man nöjd med sina idéer, även om de ibland är svåra att skilja från “dåliga darlings”). En annan undertitel som jag klurat på är “Internet bortom skyttegravarna”, då den speglar målsättningen med boken. Men det blir nog den mjukare och mer nyanserade titeln, för sån är jag.
Vi har satt upp en sajt där det än så länge bara finns en kort presentation, men i nästa vecka börjar vi lägga upp videoklipp med författarna och ett gäng texter, bl.a. smakprov.
Återkommer mer kring detta. Jag ska berätta varför jag vill jobba med den här boken och hur det ska gå till. Det har inte varit självklart.
Ola Larsmo sammanfattar väl i DN idag, under rubriken “Lär av piraterna: hög tid att inse att internet är en kärnfråga”:
“… det avgörande vad som skedde i detta val var att just de (avgörande digitala, politiska) frågorna äntligen tog plats på den politiska scenens mitt. Det handlar om så mycket mer än fildelning. För den som inte ser att grundläggande demokratifrågor idag stavas som Ipred och FRA och döljer sig bakom råttgrå begrepp som Datalagringsdirektiv har varit på en annan planet de senaste åren.”
Eller som i det här föredraget av profesor Franz Reuleaux, som han höll 14 november 1884 i Wien och som publicerades i svenska Teknisk Tidskrift 1885 (via Daniel Johansson):
“Det torde ej för någon, som vill taga en öfverblick af verldens nu varande kulturtillstånd, varda förborgadt, hvilket betydelsefullt inflytande den vetenskapligt grundade tekniken i våra dagar utöfvar, och huru hon gör oss mägtiga af en vida större materiel alstringsförmåga, än som för några århundraden sedan var menskligheten möjlig. (…) hvilken ställning intager egentligen tekniken i våra dagartill den totala verksamheten inom kulturproblemet, en ställning, hvaröfver vi, synes det mig, på långt när ej gjort oss så full reda som rörande den sociala, politiska och ekonomiska vigt vi tillmäta tekniken.”
Andra hälften av Moving Images i Malmö inleddes av journalisten Anders Mildner, som i rollen som innehållsansvarig för konferensen stakade ut eftermiddagen med några frågeställningar: Vad händer om vi lever våra liv med kulturkonsumtion utan att betala? Händer det något med vår moraluppfattning? Eller handlar “att göra rätt för sig” om andra saker?
Sedan steg f.d. ärkebiskopen KG Hammar fram. Vad som sedan följde är ett exempel på hur intressant det kan bli när människor som tänkt mycket, får ansluta till en diskussion som en insatt grupp gjort till sin och där argumenten allt mer sällan snurrar vidare utan oftast känns igen och låsningar. Det blir så tydligt att något nytt uppstår. KG Hammar nämnde heller aldrig Gud. Hans diskussion var på så sätt helt inriktad på det djupt mänskliga – men kopplade den till nätet och debatten om “gratis”.
Det som är riktigt viktigt för kyrkan, började KG Hammar, är gratis. Till exempel kärlek.
Sedan inledde han en diskussion om etik och moral. Hans nyckelbudskap var “frihet under ansvar”, vilket även Eva Hemmungs Wirtén, professor vid Uppsala universitet och som vi intervjuat tidigare, betonade efter att ha resonerat klokt under en målning vid namnet “Efterskörd”. Sist ut var Clay Shirky, hyllad big-idea-författare; men honom hann jag inte se och han talade ändå länkad från New York (den presentationen finns en halvtimme in här).
Men tillbaka till KG Hammar – han var dagens höjdpunkt (och du kan se presentationen här):
- Hur gör vi för komma åt de etiska frågeställningarna? Dels behöver vi föra tillbaka samtalet till det grundläggande. Vad betyder etik och moral? Dels hitta anologier. Inget är nytt, utan utveckling av något annat.
- Etik glidit i betydelse och kommit att användas i stället för moral. Moral handlar om mina handlingar: hur jag handlar. Man kan alltså ha god och dålig moral. Etik egentligen reflektionen över våra handlingar. Vilka drivkrafter och vilka motiv finns? Också i det vad som är bra och dåligt.
- Etik handlar om relationer – hur de ser ut. och vi människor är relationsvarelser. Hur ser våra relationer ut? Är de konstruktiva och givande eller utsugande?
- Den som bidragit mest till hur vi ser på relationer är Martin Buber – judisk religionsfilosof – som är mest känd för boken “Jag och du”, skriven på 1920-talet. “Boken är strålande up-to-date.” Relaterar vi till andra människor som “det” eller som “du och jag”?
- Analogier. “Jag kom igår från Sydamerika, där det finns några få rika och många fattiga. Det finns något i människan som gör att när någon är i underläge, så kan den personen utnyttjas hur mycket som helst.”
- Exempel. Är en t-shirt för 9,90 kronor etisk? Apropå relationer – det finns ett hav av människor i den kedjan som är beroende av våra handlingar. Det går att betrakta de människorna som ansiktslösa; och att relationer är dolda skulle göra vissa handlingar mycket enklare. Men om vi är intresserade av etik så måste vi fundera över vilka relationer som döljs.
- Vi måste separera diskussionen från vad som är lagligt och etiskt. Med nätet nu – vi är upptagna av vad som är lagligt. Men vad är etiskt? Även i diskussionen om nätet – vilka relationer döljs?
- Angående gratisperspektivet. Vi har ju allemansrätten här. Någon annan äger, men alla kan nyttja till en viss gräns. Allemansrätten motsvaras av ett visst ansvar – du får lov att tälta men inom vissa gränser… Förutsättningen för frihet – är att vi tar ansvar. Alternativet till frihet – det totalreglerade. Ur etisk synpunkt, det sämsta som finns eftersom aldrig finns regler för varje livssituation.
- Om du tror att frihet är att göra som man kan göra – då har du inte förstått vad frihet är. Det handlar om att styra utifrån en själv, med ansvar. Att svara på ett moget sätt i den situation befinner sig i.
- Allting kommer tillbaka till: vad innebär det att vara människa? En fri relationsvarelse. En människa som är mänsklig måste också vara ansvarsfull varelse.
Debatter där internet varit i fokus har stundtals varit polariserade och olika röster har ofta talat förbi varandra. Ett initiativ för att nyansera debatten är 
Vill du börja prenumerera på 
