Så varför offentliga pengar? KK-stiftelsens investeringar behövs just nu för att koppla på de stödstrukturer som ska finnas för näringslivet, men som ännu inte har nått fram till de här kreativa näringarna. Med det menar jag kvalitetssäkring av utbildningar, bättre kontakt med forskning och användning av till exempel Almi Företagspartner.

Apropå det sistnämnda var jag i Umeå i förra veckan och såg ett exempel på vad som mer behövs. Det var avslutning för Arcivs och Almis projekt Rulla, kvinnliga kulturföretag, med bland andra Jöran Hägglund, näringsministern Maud Olofssons statssekreterare, på plats. Bara för att jämföra kultur kontra näring: då kom jag direkt från Örnsköldsvik där Västernorrlands län höll kulturting och då var kulturdepartementet representerade.

Lizzie Ragnarsson på Almi i Västerbotten konstaterade att Almi mest brukade arbeta med större industriföretag, men att det här var något annorlunda och oerhört behövligt. Inte bara för de kvinnliga kulturföretagarna, utan också för Almis del, för att förstå hur de kan och bör vidga vad de arbetar med.

Jag har själv ingen erfarenhet av Almi och kan inte bedöma deras insatser, men poängen är att i Sverige har vi vissa offentligt finansierade strukturer för näringslivet. Dessa måste gälla även för upplevelseindustrin och för kulturarbetare som tar språnget över till att bli företagare.

PS. Utifrån Kulturnyheternas inslag gick det för övrigt att tro att Rockparty i Hultsfred lever på offentligt stöd. Det är fel. Föreningen omsätter ungefär 80 miljoner kronor, varav ungefär 10 procent är offentliga pengar (och då främst investeringar i forskning och utbildning). KK-stiftelsens nya pengar går till Campus Hultsfred, den kommunalägda del som är inriktad mot forskning och utbildning.

Gehry själv är nu i färd med Atlantic Yards, ett mycket omdiskuterat, gigantiskt projekt i Brooklyn. Och Janne konstaterar att det kanske är hög tid att plocka in lite urban kunskap:

“För risken är uppenbar att Gehry går i den klassiska modernistiska fällan och skapar ett nytt miljonprogram, fast denna gång på dyrbar designersyra.”

Detta skulle utan tvekan min kompis Liz, amerikansk frilansjournalist och Brooklynbo, hålla med om. Hon har just bott ett par veckor hemma hos mig, och var och varannan dag har Atlantic Yards dykt upp vid köksbordet. Enligt henne, och hennes gelikar, är det ett avskyvärt, kommersiellt projekt som kommer att förstöra Brooklyn; baksidan av vår tids tilltro till arkitektur, kultur, design och framför allt kändisskap som spjutspetsar i ekonomin; det som till slut kommer att sticka hål i bubblan runt “cool capitalism”, som hon uttrycker det.

Bortsett från att jag aldrig har gillat Gehrys arkitektur, har jag lite svårt att i dagsläget bilda mig en egen uppfattning om projektet. Men jag tror att jag ska ägna lite tid åt att sätta mig in i det, eftersom jag har en känsla av att det kommer att bli en “snackis” i kulturekonomiska sammanhang. Jag tänkte börja med bloggen Atlantic Yards Report och motståndsrörelsen Develop Don’t Destroy Brooklyn, men tar tacksam emot andra tips och synpunkter.

Nu är konstvärlden förstås lite speciell. Den har alltid fungerat enligt någon sorts blandekonomisk princip; varit både privat och offentligt finansierad på en och samma gång – och inom ett och samma kretslopp. Den rörelse mot det privata som Niclas Östlind ger ansikte åt, har bland annat den brittiska konstvetaren Julian Stallabrass beskrivit i sin Art Incorporated (Oxford University Press, 2004).

Själv läser jag fortfarande – och långsamt, eftersom den ställer saker och ting på ända – Scott Lash och Celia Lurys Global Culture Industry (Polity Press, 2007). Den handlar också om den internationella konstmarknaden, bland annat om Young British Artists, men också om en hel del annan “global kulturindustri”, som de kallar det. Bland mycket annat argumenterar de för att rörelsen går mot en materialisering av kulturen, sett ur ett ekonomiskt perspektiv, alltså. Med andra ord, glöm upplevelser och sådant som vi har tjatat om de senaste åren, den globala kulturindustrin sysslar framför allt med materialisering av det immateriella!

Extra intressant blir det om man betänker att Scott Lash är sociologen som bidrog till att få oss att tänka i termer av en ökad cirkulation av immateriella värden inom ekonomin. Tillsammans med John Urry skrev han 1994 boken Economies of Signs and Spaces (Sage), som det flitigt har refererats till under årens lopp. I korthet går den ut på att det sker en form av “kulturalisering” av ekonomin, så att det som cirkulerar framför allt är immateriella värden, till exempel i form av varumärken och upplevelser.

I denna typ av ekonomi har allt blivit en form av kulturproduktion; kulturen har gått från att vara superstruktur till att bli infrastruktur, från att vara en relativt isolerad sektor till att bli en del av vardagen, vilket i sin tur har gjort det allt svårare att hävda sitt egenvärde, sin unika position – tydligt till exempel inom kulturpolitiken.

Så långt brukar de flesta forskare vara överens. Men sedan kommer Scott Lash och Celia Lurys vändning: den globala kulturindustrin går däremot åt ett annat håll och särskiljer sig bland annat genom att framför allt syssla med cirkulation av saker, av materiella värden. Parallellt med immaterialiseringen, sker alltså en materialisering.

Hmm… det är inte helt lätt att hänga med i resonemanget. Antagligen mest för att det är nytt och bryter mot en del invanda tankespår. Och det är i sig, tycker jag, mycket spännande! Kanske har Manuel Castells rätt när han i sin baksidestext till boken skriver: “This pathbreaking study will stimulate the intellectual debate for years to come”.

Avslutningen i artikeln är både rolig och beklämmande:

The concentration of first-rate architecture is astounding, even without Gehry’s titanium masterpiece. But architecture alone does not a city make. Bilbao is all dressed-up, but hasn’t figured where to go.

“Our local culture still hasn’t integrated with the Guggenheim,” said Alfonso Martínez Cearra, the general manager of Bilbao Metropoli-30, a public-private partnership that is guiding the city’s revitalization. “This is still an industrial city.”

The disconnect between Bilbao the brand, and Bilbao the city was on display one Saturday night, when the narrow streets of Casco Viejo were once again packed with young bar-hoppers. The smell of marijuana wafted from a crowd outside a bar on Calle de Somera. In the group was Ikel, a 22-year-old studying to be an engineer, like his father.

“I’ve never been to the Guggenheim,” Ikel said between puffs, as mechanical street cleaners starting scrubbing beer and urine from the cobblestones. “It’s for tourists.”

Jag har alltid älskat känslan när det vänder (vilket Peter LeMarc för övrigt skrev sin bästa sång om). Den känslan är tydlig i Malmö. En optimism och framtidstro är tydlig och mål som sattes upp för tio år sedan har infriats med Turning Torso, Bo01 och Malmö högskola.

Åkte idag runt i Västra hamnens ”Universitetsholmen”, vid hamnbassängen som idag fortfarande vittnar om arvet från Kockums och hamnverksamhet. Det är svindlande att tänka sig hur det kommer se ut om tio år om planerna med Moving Media City infrias.

En oerhört pigg högskola ligger som sagt här redan, men då har den kompletterats av en urban miljö och en innovationsmiljö med fokus på rörlig bild och digital media. Förhoppningsvis en blandning av gammalt, ombyggt och nytt, bostäder, kontor och öppna områden, samt kultur, kulturnäringar och övrigt näringsliv. Jag ser båtar framför mig vid kajerna. Mängder av små, intressanta företag vid sidan av SVT Syd (som ska flytta dit) och några andra traditionella medieföretag. Dessutom några kulturverksamheter som sitter kvar på några rivningskontrakt i gamla tegel- och fabriksbyggnader.

Det ska bli oerhört intressant att följa.

Det här har ju varit en av mina käpphästar i flera år. Att veta varför man gör något är det första steget till att göra något bra och effektivt, och att kunna se och mäta effekter av vad man gör. Dessutom är inte alla satsningar inte problemfria utan avväganden behöver göras. Att satsa på kommersialisering och exploatering av till exempel kulturarv är inte bara positivt för att det skapar turism. Det kräver också hänsyn och långsiktig planering för att inte utarma det unika. För om det sker slutar både turisterna komma och inget finns kvar att lämna över till nya generationer.

Häromveckan besökte jag Subtopia i Botkyrka. Det är en kommun som har under flera år använt upplevelseindustrin (eller upplevelsesektorn och kreativa näringarna) som redskap i samhällsplaneringen. Med kultur och unga som drivkraft för att stimulera tillväxt med kultur som bas, enligt formuleringar vid bordet. Med Cirkus Cirkör och Dogge som affischnamn och i dagarna har nästa stora satsning presenterats: “Sveriges största upplevelsecentrum”. Det är familjen Lindgren, tidigare ägare av Gröna lund, som står bakom satsningen i Hågelbyparken.

Enligt kommunalrådet Jens Sjöström har satsningen utgått från tre mål: sysselsättning, profilering och integration. Dessutom tre mätbara mål och efter några år ser de att satsningen och skapat resultat.

När jag pratar om upplevelseindustrin talar jag ofta om tillväxten som finns runt om i världen i dessa branscher, mätt i BNP eller omsättning. Men andra effekter finns och i kommuner och i regioner tror jag att det är minst lika relevant att tala om sådana här målbilder som Botkyrka har siktat in sig mot. Bara man vet man vill och pratar om.

För vad handlar värdeskapande innovationer om idag om inte kunskap och hur vi använder den? För kunskapsintensiva branscher är det inte främst vägar som behövs.

Så hur skapar vi den nya tidens järnvägar?

Det frågade jag (och försökte svara på) på konferensen i Sundsvall där “kultur- och upplevelsenäringar” var ett av tre teman, men där mesta fokus lades på traditionell infrastruktur.

Mitt svar? Så långt jag har kommit och sammanfattat: Att för det första stimulera rätt situation för processer och för det andra stimulera kunskapsöverföring genom närhet, täthet, mångfald, och möten, både formella och informella. Det här är ju också en del i FUNK-modellen.