Kulturekonomi

Mer Almi till upplevelseindustrin

Göteborg, infrastruktur, konst, kreativa klassen, mobil

Ännu mer pengar till upplevelseindustrin? Absolut, sa jag i SVT:s Kulturnyheterna i fredags. Samtidigt menar jag att upplevelseindustrin är en del av näringslivet och ska varsamt sammanblandas med den icke-kommersiella kulturens finansiering, även om samband finns.

Så varför offentliga pengar? KK-stiftelsens investeringar behövs just nu för att koppla på de stödstrukturer som ska finnas för näringslivet, men som ännu inte har nått fram till de här kreativa näringarna. Med det menar jag kvalitetssäkring av utbildningar, bättre kontakt med forskning och användning av till exempel Almi Företagspartner.

Apropå det sistnämnda var jag i Umeå i förra veckan och såg ett exempel på vad som mer behövs. → continue reading

Sågad arkitektur

infrastruktur, regional utveckling

I dag skriver min medkrönikör, Jan Åman från Färgfabriken, en bra kolumn i Dagens Industri (tyvärr är våra krönikor endast tillgängliga för prenumeranter; därför går det inte att länka). Han har träffat Frank Gehry, “The Starchitect”, som sågar Sverige för att vi inte har byggt något intressant sedan Gunnar Asplund skapade Stockholms stadsbibliotek. → continue reading

Konstvärlden svänger

forskning, infrastruktur, konst

I Svenska Dagbladet, under rubriken “Sidbyte i konstvärlden“, berättas historien om intendenten Niclas Östlind, som lämnat det offentliga Liljevalchs konsthall för det privata Åmells konsthandel. Artikeln illustrerar och artikulerar förtjänstfullt ungefär detsamma som sägs på varenda kulturekonomisk forskningskonferens: att gränserna mellan privat och offentligt suddas ut, att det sker en rörelse mot det privata, att det privata ibland kan innebära en större frihet, eftersom det offentliga är så underfinansierat. → continue reading

“Bilbao har misslyckats”

infrastruktur, konst, regional utveckling, turism

NY Times skriver intressant om Guggenheimmuseet i Bilbao apropå tioårsjubileet. I denna hyllade “kulturstad” beskrivs skillnaden vara stor mellan Varumärket och Staden.

Avslutningen i artikeln är både rolig och beklämmande:

The concentration of first-rate architecture is astounding, even without Gehry’s titanium masterpiece. But architecture alone does not a city make. Bilbao is all dressed-up, but hasn’t figured where to go.

“Our local culture still hasn’t integrated with the Guggenheim,” said Alfonso Martínez Cearra, the general manager of Bilbao Metropoli-30, a public-private partnership that is guiding the city’s revitalization. “This is still an industrial city.”

The disconnect between Bilbao the brand, and Bilbao the city was on display one Saturday night, when the narrow streets of Casco Viejo were once again packed with young bar-hoppers. The smell of marijuana wafted from a crowd outside a bar on Calle de Somera. In the group was Ikel, a 22-year-old studying to be an engineer, like his father.

“I’ve never been to the Guggenheim,” Ikel said between puffs, as mechanical street cleaners starting scrubbing beer and urine from the cobblestones. “It’s for tourists.”

Vatten och media – Malmö satsar vidare

infrastruktur, Öresund, regional utveckling, samhällsförändring, upplevelseindustrin

När Emma besökte utställningen Lövholmen såg jag något som liknar det, men i verkligheten. På väg tillbaka efter en solig dag i Malmö (trots att väderprognosen, kl 05.30 på SMHI:s hemsida, signalerade regn). Och det ser över huvud taget ljust ut för Sveriges tredje största stad, som på ett häpnadsväckande sätt bytt skepnad från en arbetarstad till en kunskapsstad.

Jag har alltid älskat känslan när det vänder (vilket Peter LeMarc för övrigt skrev sin bästa sång om). Den känslan är tydlig i Malmö. En optimism och framtidstro är tydlig och mål som sattes upp för tio år sedan har infriats med Turning Torso, Bo01 och Malmö högskola.

Åkte idag runt i Västra hamnens ”Universitetsholmen”, vid hamnbassängen som idag fortfarande vittnar om arvet från Kockums och hamnverksamhet. Det är svindlande att tänka sig hur det kommer se ut om tio år om planerna med Moving Media City infrias.

→ continue reading

Varför satsa på upplevelseindustrin

infrastruktur, regional utveckling, upplevelseindustrin

På väg norrut. Termoskaffet på tåget är slut. Jag har på mig min nya höstparkas, men solen lyser upp lövträden och sjöarna. På väg till ännu ett län som vill satsa på upplevelseindustrin. Men varför? Jag ska fråga politikerna i morgon.

Det här har ju varit en av mina käpphästar i flera år. Att veta varför man gör något är det första steget till att göra något bra och effektivt, och att kunna se och mäta effekter av vad man gör. Dessutom är inte alla satsningar inte problemfria utan avväganden behöver göras. Att satsa på kommersialisering och exploatering av till exempel kulturarv är inte bara positivt för att det skapar turism. Det kräver också hänsyn och långsiktig planering för att inte utarma det unika. För om det sker slutar både turisterna komma och inget finns kvar att lämna över till nya generationer.

Häromveckan besökte jag Subtopia i Botkyrka. Det är en kommun som har under flera år använt upplevelseindustrin (eller upplevelsesektorn och kreativa näringarna) som redskap i samhällsplaneringen. Med kultur och unga som drivkraft för att stimulera tillväxt med kultur som bas, enligt formuleringar vid bordet. Med Cirkus Cirkör och Dogge som affischnamn och i dagarna har nästa stora satsning presenterats: “Sveriges största upplevelsecentrum”. Det är familjen Lindgren, tidigare ägare av Gröna lund, som står bakom satsningen i Hågelbyparken.

Enligt kommunalrådet Jens Sjöström har satsningen utgått från tre mål: sysselsättning, profilering och integration. Dessutom tre mätbara mål och efter några år ser de att satsningen och skapat resultat.

När jag pratar om upplevelseindustrin talar jag ofta om tillväxten som finns runt om i världen i dessa branscher, mätt i BNP eller omsättning. Men andra effekter finns och i kommuner och i regioner tror jag att det är minst lika relevant att tala om sådana här målbilder som Botkyrka har siktat in sig mot. Bara man vet man vill och pratar om.

Nya tidens järnvägar, hamnar och kanaler

FUNK, infrastruktur, kulturnäringarna, upplevelseindustrin

Infrastruktur är inte bara system för transport: vägar, järnvägar eller kanaler. Infrastruktur idag handlar lika mycket om system för kommunikation och strukturkapital i form av normer och erkända arbetsformer.

För vad handlar värdeskapande innovationer om idag om inte kunskap och hur vi använder den? För kunskapsintensiva branscher är det inte främst vägar som behövs.

Så hur skapar vi den nya tidens järnvägar?

Det frågade jag (och försökte svara på) på konferensen i Sundsvall där “kultur- och upplevelsenäringar” var ett av tre teman, men där mesta fokus lades på traditionell infrastruktur.

Mitt svar? Så långt jag har kommit och sammanfattat: Att för det första stimulera rätt situation för processer och för det andra stimulera kunskapsöverföring genom närhet, täthet, mångfald, och möten, både formella och informella. Det här är ju också en del i FUNK-modellen.