Hultsfred kippar efter andan just nu. Rockparty har gått ut med datum för 2010, men först om några veckor vet vi om det blir någon festival nästa år.
Efter några års biljettförsäljning under förväntan samt finanskris kan ekonomin räddas genom att kommunen köper fastigheten och utvecklingsmiljön Rock City för 24 miljoner kronor. Men det finns villkor: alla fordringsägare måste godta uppskjuten betalning. Annars går den ideella föreningen i konkurs.
Hultsfreds kommuns åtagande har väckt stor debatt i Hultsfred och ställts mot satsningar på skola. Kommunen försvarar sig med att köpet ligger i linje med fokus (kommunens som musikkommun) och att det är andra pengar – nämligen näringslivsbolagets – och att det är en investering som betalas av på tid inom givna budgetramar.
Jag har just lämnat ett bidrag till antologin “Kulturens kraft” som släpps nästa år. Min text handlar just om Rockparty och Hultsfred och jag pekar på att det som ofta lyfts fram som framgångshistoria snarare är full av misslyckanden. Det märkvärdiga är att föreningen och festivalen fortsatt ändå.
Men hur kan det komma sig att Sveriges mest legendariska festival ständigt tvingas slåss för att överleva? Svaret som Aftonbladet pekade ut i en artikel för några veckor var att sidoverksamheterna äter upp pengarna. Undertexten kan tolkas som att Rockparty borde sluta göra annat än festivalen – och bli en vinstdrivande organisation. Idag står det ju inskrivet i stadgarna att föreningen verka för Hultsfred, musik och ungdomar.
Men oavsett svar – bilden är egentligen mer komplicerad – så uppstår en ny fråga: hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang? Frågan är inte ny utan har funnits sedan föreningens start, till exempel då bilhallen köptes och byggdes om till Rock City. Frågan har även dominerat i höst i arbetet med att rädda ekonomin.
Det är möjligt att ett mindre format varit bättre för Rockpartys ekonomi — åtminstone i en strikt, företagsekonomiskt hållen analys där resultat alltid jämförs med risken.
Men frågan är om det hade varit bra för Hultsfred som ort? Är det inte så att andra verksamheter, invånare och kommunen i stort drar nytta av de effekter som Rockparty och Rock City genererar?
Utöver den turistekonomiska effekten på nästan 80 miljoner kronor per år, så uppstår inflöden på statsbidrag för studenter som skriver sig i kommunen, liksom det som vi kan beskriva i ord som image och varumärke, mångfald och livskvalitet. En kalkyl måste utgå från summan av de olika nämnda effekterna. Det går inte att isolera varje sak för sig, utan skatteintäkter måste läggas till övriga effekter.
Vad är då värdet av allt detta? Att vända på frågan ger en del svar. Ryck bort trettio år och fundera vad det hade kostat att skapa det som nu finns? Vad är en litens ort prislapp för en upplevelse- och besöksindustri med verksamhet året runt, ett kreativt minikluster med ständig tillströmning av ungdomar och en samhällsengagerad förening som vill arbeta för kommunens bästa?
Det har förts diskussioner om kommunens ansvar för sidoverksamheterna och Rock City-huset. Det är ju uppenbart att kommunen inte var med i allt från början, även om en hel del på senare år har planerats i samråd. Är det rätt att ändå komma efteråt?
Det finns givetvis ingen anledning att hålla verksamheter under armarna för sakens skull. Men om ett system har byggts upp som genererar jobb, skatteintäkter och turistinkomster blir frågan en annan, då handlar det om nulägets vinster och kostnader, liksom vad det hade kostat att få till stånd samma effekter från grunden. Jämför med att många städer försöker starta upp evenemang och utbildningar. På så sätt är det billigare att förvalta ett arv. Ingen har heller sagt att det är enkelt och utan problem att arrangera stora evenemang och skapa goda villkor för kreativitet på mindre orter.
I Hultsfred har inget varit enkelt. Men – som ett motto i huset lyder – går det inte så går det ändå.
Idag publicerar Aftonbladet en artikel om ”hemliga dokument som avslöjar Hultsfred”. Dessa sägs granska – och jag fortsätter citera – kaoset som slet sönder festivalen.
Ett av de hemliga dokumenten som refereras är en utredning gjord av företaget QNB. Mitt företag alltså och jag har varit involverad i arbetet som inte längre är en hemlighet: en översyn av Rockparty.
Jag ska inte gå in närmare på innehållet, men beklagar de hårda vindar som blåser kring föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen, och har blåst förvånansvärt länge. Mediedramaturgin är förstås upp och ner och sedan tystnad – se bara Spotify de senaste veckorna (mer om det snart) – men för Hultsfred och Rockparty har det fortsatt att vina.
Framför allt beklagar jag att ingen tar upp syftet som Rockparty har, såsom en ideell förening. Det är inte – har aldrig varit – att tjäna pengar. Så när Aftonbladet ställer läsarfrågan vad arrangören Rockparty borde satsa på, Hultsfredsfestivalen eller orten Hultsfred, missar man en tredje viktig kategori, nämligen svenskt musikliv med ungdomar i fokus.
Jag har ju varit involverad själv och är partisk men vet samtidigt vilket engagemang som finns och har funnits. Mycket har gjorts som annars inte hade gjorts i Sverige, där Popkollo är ett av de bästa exemplen. Ett annat är politiska insatser för att diskutera villkoren för de personer och verksamheter som inte är offentlig finansierade, men som ändå ser sig som en del av kulturen (oftast s.k. kulturnäringar)
Jag har själv brunnit för att rätta till vissa bilder i politiken och velat hjälpa kulturen och kreatörer på olika sätt. Efter ett tag har jag insett att ingen tackar mig för det arbetet och ingen tackar heller Hultsfred. Jag är inte ett dugg bitter över det, bara glad att jag förstått.
Ett beslut kom igår som visar kulturens underläge – mot stora industriföretag (apropå det tidigare inlägget), mot idrotten och hur kulturverksamheter har svårt att navigera om de inte redan omfamnas av den rådande kulturpolitiken.
Rockparty i Hultsfred, föreningen som arrangerar rockfestivalen, fick igår avslag i Länsrätten i Kalmar län. Frågan gällde Hultsfreds kommuns borgenslån på 3 10 miljoner kronor till den ideella föreningen.
Kommunens stöd var att betrakta som enskilt stöd till en enskild näringsidkare, tyckte Länsrätten, vilket inte är tillåtet. Samma länsrätt tog dock beslutet tidigare i år att Kalmar kommun får gå borgen för ett lån på 100 miljoner kronor för att bygga Kalmar FF:s nya fotbollsarena. Ägaren i det fallet är Handelsfastigheter AB, ett dotterbolag till arenamarkägarna Sveafastigheter AB.
Det är också ett märkligt beslut i dessa tider då offentlig-privat samverkan lyfts fram som en väg att gå, till exempel av Sveriges kommuner och landsting.
Om man ska gå in på formaliteter så förstår jag inte formuleringen om “enskild näringsidkare” när man man så uppenbart pratar om en ideell förening. Jämför igen med Kalmar FF-fallet.
Om vi se på ekonomiska effekter i ett större sammanhang så får förstås Hultsfreds kommun mycket tillbaka på vad Rockparty bidrar med – inte minst i form av turistintäkter under festivaldagarna. Jag sammanställde två undersökningar för snart fem år sedan och det kändes knappast som en hårdvinkel att döpa rapporten till “En vinstaffär” (ladda ner här).
Om vi tar kulturperspektivet så känns beslutet onekligen orättvist mot bakgrund av att Hultsfredsfestivalen inte får något offentligt bidrag alls för sin musikverksamhet.
Men återigen har vi ett exempel på en verksamhet som faller mellan stolarna, mellan kultur och näring.
PS. Jämför med hur Kammarrätten i Göteborg tog ett större helhetsperspektiv i en liknande fråga förra sommaren: sammanfattat här på bloggen.
Nu kan vi släppa nyheten att KK-stiftelsens bok om FUNK-modellen har översatts till engelska. Jag är stolt författare (och producent).
Har ni någon gång varit med om att öppna en kartong och känna den där doften av nytryck. I dag kom två kartonger med boken till kontoret i Gamla stan. Jag är hängiven utvecklingen inom ny media, men jag har ett ännu längre kärleksförhållande till papper.
Dessutom: Blindprägling på omslaget. Bokstäverna höjer sig och känns. Stark, djup brandgul färg på omslaget (mer “brand” än “gul” jämfört med den svenska utgåvan, för er som sett den).
Boken ska till World Cultural Economic Forum i New Orleans i nästa vecka, dit den svenska förklaringsmodellen från Hultsfred om kultur och ekonomi ska spridas. Från musikfestival till policyramverk – det är en bra story.
Anledningen är att grundarna av FUNK-modellen, Putte Svensson (Rockparty/RockCity) och Lars-Erik Rönnlund (numera Hultsfreds kommun), är inbjudna dit och bildar en svensk delegation med tjänstemän från ambassaden i Washington och Regionförbundet i Kalmar län. (Själv ska jag göra något ännu mer spännande: förhoppningsvis välkomna mitt andra barn till världen.)
FUNK står för Forskning, Utbildning, Näring och Kultur – och tar bland annat upp hur kultur och upplevelseindustrin (eller egentligen kulturnäringarna) hör ihop.
På engelska har modellen fått namnet ERIBA. Det var ingen lätt uppgift att översätta akronymen, men tack vare översättaren Katherine Stuart i Australien kom vi fram till Education, Research, Industry, Business och the Arts/culture. Jag har hela tiden röstat för att en översättning av ”FUNK” har varit nödvändig, men FUNK med sina assocationer har varit svåröversatt. ERIBA låter ju som spanska arriba, på engelska ungefär let’s get going eller på svenska “upp och gå!”.
Boken heter The ERIBA model – an effective and succesful policy framework for the creative industries och kommer kunna beställas kostnadsfritt från KK-stiftelsen. Jag kommer också lägga ut en pdf-fil här på bloggen.
Samtidigt, det här inlägget känns lite världsfrånvänt en dag som denna då börsen rasar igen och USA-börsen kanske inte öppnar. Allting hänger ihop och något om finanskris står inte i boken. Tur att bloggen finns. Jag ska återkomma mer kring ytterligare funderingar hur finanskrisen påverkar kulturekonomin.
Balansen mellan kulturella och lokala drivkrafter å ena sidan och det affärsmässiga å andra sidan. Så kan man sammanfatta artikeln om den ideella föreningen Rockparty och Hultsfredsfestivalen i nya numret av magasinet Filter.
Från den avsatta festivalchefen lyfts synsättet fram att vissa verksamheter drivits på icke-affärsmässiga grunder.
Givetvis är det så att föreningen – som vilken verksamhet som helst – i slutändan måste kunna gå runt, och att festivalen som motor inte bara måste fungera, utan fortsätta utvecklas och ligga i täten i Sverige.
Från ett klusterperspektiv är det ändå viktigt att ha många verksamheter igång på en så liten ort. För att locka och hålla kvar studenter, anställda och företag måste det hända saker året runt – inte bara för livsaptitens skull, utan också för att verksamheterna ska kunna nå upp till en kritisk massa av aktiviteter kontinuerligt. Detta är särskilt viktigt eftersom så många av verksamheterna är projektbaserade. Detta är de ekonomiska argumenten för Rock City.
Vad artikeln missar är att Rockparty är en ideell förening vars mål snarare handlar om att arbeta för musik och ungdomar, och framför allt lokalt. Det innebär en knepig balansgång ibland, som jag dock tror underlättas av att man funderar i termer av balanserat, eller länkat, styrkort och tydliggör flera mål. Det är annars lätt att stirra sig blind på resultaträkningen och bedöma hela föreningens verksamhet utifrån den.
The mission comes first, skriver Peter Drucker – en av de mest inflytelserika managementförfattarna under 1900-talet – apropå ideella organisationer. Detta mission – denna vision – måste också sedan kunna omsättas i praktiken för att bli meningsfull. Alla medarbetare måste kunna förstå: det här är mitt bidrag för att uppnå visionen.
Utmaningen är just att kunna omvandla visionen till verkligheten på ett enkelt och begripligt sätt. För att visionen inte ska hamna i skymundan av ekonomin eller att vissa verksamheter till slut ses som självändamål (i Hultsfreds fall: festivalen) tror jag också att visionen mår bra av att omvandlas genom att ange målsättningar och en strategi som uttrycker idén eller planen hur visionen ska uppnås.
Annars blir det lätt så att man inte vet varför man gör vad man gör. Eller att det finns olika uppfattningar om det. Det senare skildras väl i Filterreportaget apropå Hultsfred.
David Parrish har skrivit en lättillgänglig bok om kulturföretagande. Titeln är “T-shirts and Suits – a Guide to the Business of Creativity”. Han talade på en konferensdag i Hultsfred som jag var med och ordnade häromveckan. Campus Hultsfred och Rock City arrangerade.
“Det mest spännande behöver inte alltid ske i större städer”, konstaterade David Parrish och syftade på vad 26-åriga föreningen Rockparty lagt grunden till. Han motsvarar sinnebilden av den korrekta engelsmannen – alltid mycket artig – men kändes uppriktig när han pratade om sina intryck.
Jag intervjuade honom kort. Här berättar han mer om Hultsfred och sina tankar bakom boken:
Det har varit en mycket intressant dag i Hultsfred. Putte Svensson började med att berätta hur Rockparty drog igång 1981 och jag presenterade därefter lite bilder av ett kulturlandskap i förändring.
Sedan pratade David Parrish. Han är en medelålders, lågmäld engelsman från Manchester på vars visitkort det står international consultant. Framför allt har han arbetat med creative enterprises och skrivit en mycket bra komprimerad bok på temat, “T-shirts and Suits”. → continue reading
Liknelsen med grundforskning är bra. Jag håller med Emma (nedan) och är också glad att näringsministern gick igång på den, liksom att mötet ägde rum. (Då ska vi dock veta att det här sker långt efter att många, många länder har presenterat gränsöverskridande program för kultur, utbildning och näring.)
Jag brukar själv använda den här bilden, men med poängen att både grundforskning och tillämpad forskning behövs. Förhållandet är det som ligger till grund för FUNK-modellen och illustreras av tratten nedan. Ett brett kulturliv (tänk: grundforskning) behövs för att stimulera och anlägga en grund för kulturindustrin/kreativa näringarna/upplevelseindustrin (tänk: tillämpad forskning).
Medan grunden alltså är mer experiment- och utbudsstyrd är den “tillämpade kulturen” mer efterfrågestyrd. Men utan grundforskningen, inga nya stora innovationer. → continue reading
Från New York Times till Kinda-Posten. Och apropå Emmas inlägg om att det satsas på konst och kultur, trots alla social misär. Men kan inte kulturen bidra till att skapa utveckling, vilket kanske leder till att den sociala misären upplevs som mindre, eller att det blir pengar till att minska misären?
Tänker på det när jag följer diskussionen om Hultsfred, där Rockparty nu reser sig efter att rockfestivalen gick back flera miljoner i år. Det är inte första gången dock. Gång på gång har RP rest sig på ett imponerande sätt.
Vid några gånger har Hultsfreds kommun funnits med som ett viktig stöd. Inte alltid med pengar, utan som garant i samband med banklån (som sedan har kunnat betalats tillbaka av föreningen). Ändå har det retat några av kommuninvånarna som ger uttryck för en rätt märklig inställning: satsa bara pengar på vård, skola och omsorg, inte på utveckling (vare sig det handlar om näringslivs- eller kulturutveckling).
PS. Jag vet att NY Times-artikeln hade en något annan vinkel, att de som finansierar mest vänder sig till verksamheter som de har eget intresse av, för egokickarnas skull. Och att all kultur knappast kommer alla till del. Men ändå.
En stor del av det svenska kulturarvet är bortprioriterat. Det som klassats som populärmusik, det som bara är några decennier bort.
Poeten Lars Forssell är död. Det märkliga är att jag har lyssnat en del på Lars Forssells visor i sommar. Kanske för att en dotter är på väg (om fem dagar enligt prognos) och jag ville höra hans vaggvisa som Cornelis tolkar på “Visor, svarta och röda”. En fantastisk sång, liksom en del annat Forssell gjorde.
Men den skivan går inte att få tag i nu och knappt något annat heller av Lars Forssell. När jag söker på CDON hittar jag endast en nyutgiven skiva med Ewa Fröling. På den andra dominanten Ginza finns inget alls. På Itunes finns sången “Tillägnan” i två olika tolkningar. På svenska Klicktrack inget.
Apropå de digitala musikbutikerna. Det säger en del om hur långt kvar det är från det kompletta digitala lagret och en förverkligad “lång svans”-marknad. Mycket eftersom det är det nya och de gamla hitsen som läggs upp på hyllorna i den digitala skivbutiken. Resten ligger och skräpar odigitaliserat i majorbolagens lager (de köpte ju upp många av de svenska mindre bolagen) eller har inte passerat förbi några av de mellanhänder som finns på vägen fram till konsumenten.
På så sätt går en stor del av den svenska musikkulturen förlorad eftersom den inte ens tillgängliggörs.
Det finns några lösningar och vi är några som funderar framåt. På uppdrag av IUC Hultsfred skriver jag, Johan Ekelund och Daniel Johansson en utredning om ämnet. Återkommer om resultaten.
För övrigt: Lars Forssell var med och förändrade vår syn på kulturen på ett sätt som jag älskar. På ett hotell i Paris på 50-talet satt han med Pär Rådström och slöt ett heligt avtal att hädanefter ”precis vad vi ville och hur vi ville, oberoende av om genren ansågs fin eller inte; vi skulle krossa det skändliga elfenbenstornet och låta all världens vindar blåsa över ruinerna.” Det skriver sonen till Pär Rådström, författaren Niklas Rådström, i SvD idag och påpekar vilket ställningstagande det var då att jobba över fin- och fulkultursgränserna som Forssell gjorde. Även DN kommenterar det.
Vill du börja prenumerera på 
