Johanna Nylander på: www.FrihetFildelningFeminism.se
Emma på: opassande.se
Klara på: kurvigheter.se
Hanna på: projo.se
Anna Troberg på: www.annatroberg.com
Daniela Alba på: bevarainternet.se

Vid sidan av dessa, som i mina obildade ögon verkar vara pro fildelning, finns debattörer som journalisterna:
Jenny-Maria Nilsson på (absolut snyggaste bloggen): jennymaria.com
Isobel Hadley-Kamptz på: isobelsverkstad.blogspot.com

Och Tidningsutgivarnas vd Anna Serner på: annaserner.wordpress.com

Samt några politiker, som ibland kommer in på upphovsrättsfrågan. Till exempel folkpartisterna:
Madeleine Sjöstedt på: madeleinesjostedt.wordpress.com
Cecilia Wikström på: ceciliawikstrom.blogspot.com
Och socialdemokraten Eva-Lena Jansson på: evalenajansson.blogspot.com

Finns det fler?
Tack alla ni som har hjälpt till – och välkomna att fortsätta fylla på och/eller rätta.

En som funderat kring upphovsrätt från ett genus- och historiskt perspektiv är Eva Hemmungs Wirtén, professor vid Uppsala universitet. Det här är vår intervju från analysbrevet KE#0209.

Eva Hemmungs Wirtén. FOTO: Rebecca Wirtén

Är upphovsrätten en manlig fråga?
- Det är alldeles uppenbart att debatten är mansdominerad. På seminariet i Malmö som jag just kommer ifrån, var det 25 inbjudna och bara tre var kvinnor. Jag tror att frågan är manligt kodad, en banal förklaring skulle ju kunna vara att det är ett teknikfixerat område.

Är det något vi missar?
- Det är klart att det är det, även om det är svårt att säga vad. Men det är absolut en fråga att gå vidare med och man kan jämföra med hur könsaspekten spelat roll i upphovsrättsfrågor även historiskt. Något som också är intressant och motsägelsefullt med debatten är att de allra flesta arbetar för en större öppenhet och demokratisering, men samtidigt är debatten i sig är ganska sluten och elitistiskt. Man måste behärska ett visst sätt att prata och viss tekniskt kunnande. Annars bjuds man inte in att delta.

Är det något annat vi missar när vi pratar upphovsrätt?
- Att det är ett område som rör mer än fildelning och nedladdning av musik och film. Det är problem som innefattar globala klyftor mellan nord och syd och påverkar ägande och kontroll av kulturella produktioner över hela jorden.

(Eva Hemmungs Wirtén utgör förstås ett lysande undantag, och hon är hittills den enda jag har tyckt att det har varit intressant att lyssna på, eftersom hon närmar sig ämnet på ett nyanserat vis.)

När jag tvingar mig att följa Pirate Bay-rättegången (med ett halvt öga), får jag bara avsmak. Stämmer DN:s granskning, handlar det om män med värderingar jag verkligen inte delar, nolltaxerare och nyliberaler, med stora skatteskulder och en och annan högerextremistisk åsikt. Jag tappar direkt all respekt.

Och hur jag än vänder och vrider på det, finns det ett problem med det som kallas “free”, det vill säga det som både är gratis och fritt. Bakom det verkar det finnas en ideologi som är egoistisk och som inte (alltid) paras med ansvar och solidaritet. Trots att den ibland utger sig för motsatsen.

Samtidigt är debatten förstås viktig och rymmer helt väsentliga, avgörande, kulturekonomiska – och filosofiska – frågor. Ja, den är alldeles för viktig för att lämnas över till enbart halva delen av befolkningen, d v s den manliga. Och alldeles, alldeles för viktig för att en ideologi, som man själv inte delar, ska tillåtas ta ett så stort, inte minst medialt, utrymme.

Men bakom varje verk står ofta flera personer. Vilken royalty har en redaktör på ett bokförlag? Eller en studiogitarrist som sätter det där solot? Med några få undantag: ingen alls.

Jag tänker på kopplingen mellan vem som skapar, vem som riskerar och vem som får betalt eller uppskattning när jag läser artiklarna och recensionerna om Carolyn Cassidy.

En presentation av henne – med det efternamnet – är väl överflödig på den här bloggen, men i alla fall: hon var fru till Neal Cassady, som är förebild för Dean Moriarty i boken “On the road” (“På drift”), och älskarinna till Jack Kerouac som skrev denna bok som kommit att definiera beatgenerationen.

Fru Cassady satt i baksättet, teg och tog emot bland älskarinnor och med en frånvarande far till hennes barn. Som Ulrika Kärnborg skriver i DN (och temat är motsvarande är i SvD):

“Av alla män som utropat sig själva till genier är det bara en handfull som fortfarande ansetts vara det när eftervärldens dom har fallit – de andra har fallit tillbaka in i samma anonymitet som de hjälpsamma kvinnor som lagade deras mat, tvättade deras kalsonger, tog hand om deras älskarinnor och födde deras barn.”

Jag undrar om det finns några studier som specifikt uppmärksammar just kvinnliga kulturföretagare. Några av våra – ytterst preliminära – resultat pekar på att det ser lite annorlunda ut vad gäller till exempel nätverkbyggandets arenor och struktur. Än är det dock för tidigt att uttala sig om något, och därför söker jag andra studier som kopplar samman kulturföretagande och genus.

Hur ser det ut i er nordiska kulturföretagarstudie, Tobias? Ser ni specifikt på kvinnliga kulturföretagare? Och vad kom ITPS fram till i sin studie, som väl rimligtvis måste ha tagit upp genusaspekten?

Influerad som jag är av Handelshögskolans enda (och utmärkta) kvinnliga professor, Carin Holmqvist, har jag en känsla av att det – förutom till trygghetssystemen – är viktigt att se till hela diskursen kring företagare och entreprenörer. Så macho som den ofta är, är det inte undra på att kvinnorna skräms bort. Här finns det mycket att göra.

Dagens lästips är Carin Holmqvist och Elisabeth Sundins “Företagerskan“. Ha en härlig kvinnodag!

Idag skriver DN att Sverige är näst sämst i EU – efter Danmark – på kvinnligt företagande. Först blir jag lite förvånad, men sedan inte och då tänker jag framför allt på föräldraåren i livet. Jag känner alltför många företagare, både kvinnor och män, som mött på stort motstånd och dålig förståelse från Försäkringskassan för att få en föräldrapenning som speglar den faktiska lönen. Att intäkterna varierar från månad till månad när man har enskild firma är – särskilt i kulturens ofta säsongsbaserade verklighet – snarare regel än undantag. Även om man har ett litet aktiebolag är det inte säkert att en “fast lön” är möjlig.

Är det sämre än i någon annat land? Nej, men vi människor är märkligt riskbenägna och väljer hellre ett sämre alternativ om vi säkert vet att det är det vi har. Det finns det mycket forskning som stödjer.

Låt mig spekulera utifrån denna mänskliga egenskap. Denna veta vad man får-attityd innebär att tryggheten i trygghetssystemet finns som anställd. Trots att livet som företagare egentligen medför en flexibilitet som är behövlig i småbarnslivet (såvida företaget funkar förstås).

Varför är det här relevant på den här bloggen?

Det här också blivit en kulturfråga eftersom allt fler i kultursektorn blir företagare, och ofta med enskilda firmor. Om relativt färre kvinnor generellt startar företaget lär bilden vara densamma (eller ännu mer påtaglig) i kultursektorn. Det finns därmed en risk att färre kvinnor – utanför institutionerna – fortsätter en bana inom kulturen. Fördelningen mellan kvinnor och män såsom anställda ger bara en del av bilden.

Tre – eller fyra (journalisten eller tekniken har tyvärr slirat) – av de sammanlagt tio handelsstudenterna berättar om sin kulturella bakgrund och påpekar att de gärna vill kombinera sitt kulturintresse med sin ekonomutbildning.

Vill man, kan man tolka det som ett tydligt tecken på det David Parrish kallar “T-shirts and Suits” (även om man kan fråga sig om den framtiden inte klär lika mycket i klänning som i t-shirt och kostym).

Såhär inleds till exempel reportaget om en av studenterna, Estelle Joubert Westling:

“– Jag läste en artikel om författaren Jonas Hassen Khemiri. Han hade gått Handels och gjort praktik på FN. Då insåg jag bredden på utbildningen.

Hon beskriver sig själv som kulturintresserad. Konst, film och form är en del av det som intresserar.

På gymnasiet, där hon också var ordförande i elevrådet, skrev hon en uppsats om konst i det offentliga rummet utifrån en närstudie av tunnelbanestationerna i Bagarmossen och i Kungsträdgården.”

Och såhär står det i en annan av intervjuerna:

“Ida Almlöf har alltid varit intresserad av det estetiska: dans, musik och konst. Kanske kan hon se en möjlighet att kombinera det med sin utbildning.”

Och i en tredje:

“Musik eller marknadsföring? Eller en kombination av båda? Sofie Andersson har tagit sånglektioner sedan hon var 13 år, ska strax in i studion för att spela in några sånger som hon själv har skrivit texten till.

– En sak visste jag från början. Jag ville ut i vida världen och jag ville hålla på med musik.”

Vad händer om man sätter skapandet – och talandet – i ett genusperspektiv?

Skulle vi till exempel tycka att Malcolm Gladwell var en lika bra berättare om han vore kvinna? Och vad skulle vi tycka om hon drog en historia om spagettisås på en stor konferens?

Skulle Alf Rehn ha fått samma stöd från sin handledare om han hade varit kvinna? Skulle Alf ha blivit professor, på KTH, direkt efter disputationen? (Missförstå mig rätt, jag tycker att Alf är en utmärkt forskare och absolut en värdig professor, men ändå…).

Skulle en kvinna, tillika fyrabarnsmamma, kunna satsa lika mycket på sitt skapande som Ulf Lundell? Hur skulle det uppfattas?

Ibland tänker jag att jag bara är avundsjuk. Avundsjuk på att jag aldrig kunde bli någon manlig professors kronprins, avundsjuk på att jag aldrig fick det där stödet som jag har sett så många manliga kollegor få (ja, förutom från en professor då, men han försökte senare slita av mig kläderna efter ett seminarium, och när jag vägrade att ha sex med honom, försvann snabbt stödet).

Och (ibland) avundsjuk på att min ex-man, och tillika pappan till min son, helhjärtat kunnat satsa på sitt skapande, eftersom jag – liksom mödrarna till hans andra söner – alltid funnits där som back-up.

Det är när man tänker på sådant man lätt blir lite bitter. Eller när man går till jobbet och det fortfarande bara finns en enda kvinnlig professor där – år 2008. Av sammanlagt dryga fyrtio.

För verkligheten känns lite annorlunda ut än i den hyllningsartikel till kvinnorna på Handelshögskolan som stod i Svenska Dagbladet i går (även om jag tycker att det är suveränt att de lyfter fram några av alla de fantastiska kvinnliga studenterna på skolan!).

Det är inte undra på att det ibland känns lite tröstlöst – och viktigt att vakta på när det blir för många pojkar på bloggen. Speciellt en vecka som denna.

Tobias, kan inte du fundera över det, mellan blöjbytena på lilla dottern?