Det var i svettdoftande omklädningsrum och på olika idrottsplaner som jag framför allt spenderade min ungdom. Det kunde vara två träningspass i två olika idrotter samma eftermiddag och ytterligare en träning i en annan sport dagen efter. Möjligheterna var enorma i den lilla småländska småstad som jag växte upp i.
Ibland gick det ganska bra för mig. Jag var med i landskapsteamet i tennis, testspelade i olika zonläger i fotboll och var med i pojklandslagstruppen i bandy.
Det fanns olika system som innebar att även i en liten stad fick jag chansen att ta mig vidare, fortsätta och gå vidare igen. Om jag hade talang och disciplin nog att träna. För möjligheter fanns. Det fanns fotbollsplaner, tennisbanor, bandybana och hockeyrinkar. Det spelade inte heller någon roll vilken bakgrund du kom ifrån, men det ska sägas att möjligheterna för pojkar var – och, gissar jag, ännu är – mycket större för pojkar än för flickor.
Men i de fall det finns verksamheter är de lokala, ideella föreningarna kopplade till distriktsförbund som i sin tur hänger ihop i en nationell organisation. Det är ett rutnät. Från lokalt till nationellt och där olika idrotter samsas sida vid sida i hallar och ytterst i en sammanhållande riksorganisation, Riksidrottsförbundet. Till politikerna kan de gå med en röst och säga att se här hur många som är aktiva inom idrotten och se hur mycket som vi tillför. Ska ni inte satsa på oss?
Talanger är gissningsvis spridda över landet. Det är från det perspektivet inte märkligt att ungdomsidrotten erbjuder en sådan välsnitslad bana till den professionella sporten. Att även en Zlatan kan upptäckas och inte förbli en oupptäckt hemlighet på en bakgård i Rosengård.
Men hur många Zlatans missar inte kulturen genom att inte vara i närheten av samma holistiska synsätt?
Det är kulturområdet som jag ägnat det senaste decenniet åt att studera. Min specialitet har varit ekonomiska analyser av kultursektorn – och jag har både kunnat ta fram egna siffror och sett utländska, liknande undersökningar som alla säger samma sak: kulturens effekter och värden är mycket stora, utöver den viktiga roll som kulturen spelar för öppenhet och demokrati, liksom att bidra till att människor förstår sig själva och sin omgivning. Lägg till de goda effekterna på hur vi mår som uppstår när vi både tar del av och själva sysslar med kultur, främst ihop med andra.
Därför borde det vara självklart med satsningar som för det första ger alla barn och unga möjligheten att intressera sig för kultur, för det andra att se till att det finns möjligheter att öva (replokaler, utbildningar, testverksamheter, möjligheter att låna utrustning) och visa upp sig (scener, evenemang, distribution), och för det tredje insatser som fångar upp och möjliggör talanger.
Resonemanget är enkelt. Inga tennisbanor, ingen Björn Borg. Inga replokaler eller klubbscener, ingen Håkan Hellström.
Från ett kulturpolitiskt perspektiv finns inget viktigare än att unga blir intresserade av kultur. Kultur är ett typexempel på s.k. förvärvad smak, vilket innebär att den utvecklas över tiden men måste erövras först. Att något sådant sker senare i livet är mycket mindre troligt. Det innebär att om nya generationer växer upp som kulturintresserade – både av att medverka och ta del – läggs grunden för ett samhälle som fortsätter att präglas av kultur. För denna nya generation kommer ju ta beslut i den riktig som stimulerar sådan framväxt.
Från ett ekonomiskt perspektiv är detta också en viktig strategi. Kulturnäringarna är idag erkända för sin ekonomiska betydelse och hur ska nya inkomstbringande stjärnor och företag skapas utan att nya talanger fångas upp och utvecklas?
Det har de senaste åren börjat smyga igång några satsningar som utgår från att överbrygga vissa av glapp som finns idag, inte minst mellan kvalificerad amatör och professionell nivå. Jag har själv också varit med och utvecklat FUNK-modellen som betonar kulturens betydelse för att skapa tillväxt och utveckling. För att illustrera denna modell använde vi en liggande tratt, som beskrev hur personer kunde röra sig från bredd till spets, från kulturbredd till marknadselit.
Men för barn och unga kan fortfarande enormt mycket göras – och idrottens sätt att organisera sig ger oss en hel del förslag på vad. Idag lämnas alltför stor potential åt slumpen.

Och nu har den svenska delegationen landat i New Orleans för att delta vid World Cultural Economic Forum. Putte Svensson och Lars-Erik Rönnlund – båda bakom bland annat Rock City i Hultsfred – ska berätta om FUNK-modellen.

Jag skrev häromdagen på bloggen att boken om modellen översatts till engelska. Då har vi valt att översätta ”FUNK” till ”ERIBA”.

Döm själva hur det funkar – här finns boken i digital version (pdf, 3 Mb): theeribamodel2008.pdf

PS. Om någon reagerar på bildtexten… “funky funky but chic” på Realtid.se. Reporterns förklaring är denna:

Har ni någon gång varit med om att öppna en kartong och känna den där doften av nytryck. I dag kom två kartonger med boken till kontoret i Gamla stan. Jag är hängiven utvecklingen inom ny media, men jag har ett ännu längre kärleksförhållande till papper.

Dessutom: Blindprägling på omslaget. Bokstäverna höjer sig och känns. Stark, djup brandgul färg på omslaget (mer “brand” än “gul” jämfört med den svenska utgåvan, för er som sett den).

Boken ska till World Cultural Economic Forum i New Orleans i nästa vecka, dit den svenska förklaringsmodellen från Hultsfred om kultur och ekonomi ska spridas. Från musikfestival till policyramverk – det är en bra story.

Anledningen är att grundarna av FUNK-modellen, Putte Svensson (Rockparty/RockCity) och Lars-Erik Rönnlund (numera Hultsfreds kommun), är inbjudna dit och bildar en svensk delegation med tjänstemän från ambassaden i Washington och Regionförbundet i Kalmar län. (Själv ska jag göra något ännu mer spännande: förhoppningsvis välkomna mitt andra barn till världen.)

FUNK står för Forskning, Utbildning, Näring och Kultur – och tar bland annat upp hur kultur och upplevelseindustrin (eller egentligen kulturnäringarna) hör ihop.

På engelska har modellen fått namnet ERIBA. Det var ingen lätt uppgift att översätta akronymen, men tack vare översättaren Katherine Stuart i Australien kom vi fram till Education, Research, Industry, Business och the Arts/culture. Jag har hela tiden röstat för att en översättning av ”FUNK” har varit nödvändig, men FUNK med sina assocationer har varit svåröversatt. ERIBA låter ju som spanska arriba, på engelska ungefär let’s get going eller på svenska “upp och gå!”.

Boken heter The ERIBA model – an effective and succesful policy framework for the creative industries och kommer kunna beställas kostnadsfritt från KK-stiftelsen. Jag kommer också lägga ut en pdf-fil här på bloggen.

Samtidigt, det här inlägget känns lite världsfrånvänt en dag som denna då börsen rasar igen och USA-börsen kanske inte öppnar. Allting hänger ihop och något om finanskris står inte i boken. Tur att bloggen finns. Jag ska återkomma mer kring ytterligare funderingar hur finanskrisen påverkar kulturekonomin.

Rapporten är dels en uppdatering av förra årets rapport “Nybyggarna”, som byggde på sammanställningen som jag gjorde av tillväxtförslag för olika branscher i upplevelseindustrin och de kreativa näringarna. Resultaten härstammade från de “FUNK-processer” som skedde på sju olika platser 2006-07 – för att sammanföra aktörer från forskning, utbildning, kultur och näringsliv för att gemensamt staka ut en riktning och för att skapa bättre samverkan även framåt. 400 personer deltog totalt.

Dels den första årsboken från Nätverket. En beskrivning av typiska drag, händelser i världen, statistik, olika branscher och modeller för att stimulera de här branscherna. En bra genomgång tror jag.

På konferensen Generator i Åre i måndags och tisdags fick vi höra att näringsdepartementet ihop med kulturdepartementet nu har en arbetsgrupp som arbetar med de här frågorna. På ministrarna Mauds och Lenas initiativ.

Som Anders Sjöstedt sa i Åre när han höll upp rapporten: “Här är det som ni behöver göra.”

Ett av syftena med centret är tätt samarbete med forskning och utbildning. (Det blir därmed ett s.k. FUNK-centrum.)

Men hon har fel på en viktig punkt. Det viktigaste för att skapa förutsättningar för musikbranschen är inte att det är “lönsamt att arbeta och driva företag”.

Det är inte det som driver individerna i musikbranschen (eller andra kulturnäringar). Varken Per Gessle eller Kent – eller någon av de framgångsrika producenterna – funderade över nivån på arbetsgivaravgifter när de drog igång. Även om det givetvis är nödvändigt att företagen fungerar när man väl är där.

En god hemmarknad är mycket viktig, men att stimulera en sådan inkluderar även kulturåtgärder. Förutsättningarna – de som det börjar med – handlar då om ett rikt musikliv med såväl mindre som större arrangörer, replokaler, insatser för barn och ungdom (inklusive formella utbildningar), och att steget vidare till den professionella nivån ska vara möjlig med hänsyn till kunskap, kompetens och förebilder.

Utdrag ur talet:

“Vår regering ska inte försöka styra den svenska musikindustrin. Musiken är en konstform och en industri som oavsett i vilken stil, form eller tonart som den kommer i produceras och levereras bäst av skapande entreprenörer, individer och företag.

Vad vi däremot kan och bör göra från politiskt håll är för det första att se till att det finns goda förutsättningar för svenska musikentreprenörer, oavsett om de producerar musik, skriver låtar, spelar oboe eller dirigerar symfoniorkestrar. Det gör vi först och främst genom att göra det mer lönsamt att arbeta och driva företag – något som är den nuvarande regeringens främsta prioritering.

För det andra så kan vi bidra genom vårt arbete för en friare handel och rörlighet. Det handlar om allt ifrån sänkta tullar för företag som exporterar cd-skivor, till att underlätta för musiker som vill ha arbetstillstånd i Sverige och göra det enklare för den låtskrivare som behöver skriva avtal med företag eller artister på andra sidan jorden.

Och så, för det tredje, kan vi göra det vi är samlade här för att göra idag – lyfta fram särskilt framstående personer som bidragit till såväl den svenska musikexporten som till främjandet av Sverigebilden.

Svensk musik och svenska artister utgör en viktig del av kännedomen om Sverige i utlandet, och bidrar mycket till den goodwill och det utbyte som skapas när artister, låtskrivare, producenter, pedagoger, tonsättare, musikstudenter, dirigenter och publik – för att nämna några – möts.”

Det innebär inte att vi ska släppa alla krav på professionell verksamhet och höjd om vi talar offentliga subventioner av kulturen.

Men idag har bilden av amatörkultur varit snäv. Den har innehållit studieförbunden och körerna och ibland lite barn och ungdom. Ett av kraven från Amatörkulturens samrådsrådsgrupp (ax) är också att inte alla pengar till amatörkulturen måste gå via studieförbunden.

Och nu på morgonen dyker jag på oktobernyheten att Svenska amatörkulturakademin har invigts. Ledamöter är bland andra Jonas Bjälesjö, forskare i Hultsfred (och medredaktör för den av Emma hyllade “Kulturell ekonomi”), och artisten Magnus Uggla.

Alltför lite säger jag i SVT Kulturnyheterna ikväll.

Här är pressmeddelandet enligt Newsdesk…

MILJONSATSNING PÅ UPPLEVELSEINDUSTRIN

KK-stiftelsen har idag beslutat att satsa sammanlagt 24 miljoner kronor under de kommande två åren på utvecklingen av svensk upplevelseindustri med branscher som mode, design, musik, film och dataspel.

Utvecklingen drivs av åtta mötesplatser, bland andra Rock City i Hultsfred, Film i Väst i Trollhättan och Måltidsupplevelser i Grythyttan.

- KK-stiftelsens satsning matchas av lika mycket från olika kommuner och regioner, så summan blir 48 miljoner. Det innebär att vi kan fördubbla vår kapacitet där vi är verksamma, både vad gäller samarbetet forskning-näringsliv och i stödet till kreatörer som vill bygga företag, säger koordinatorn Anders Sjöstedt.

Med sina mötesplatser satsar nätverket på utvecklingen av företagande, innovation och forskning, i samarbete med näringsliv och högskolor. I Stockholm har nätverkets Mötesplats Mode & Design tillsammans med Moderådet hjälpt nya modeskapare att bli synliga och utveckla sina företag. Denna satsning integreras nu med Konstfack och deras inkubator Transit.

- Upplevelseindustrin i Sverige har visat mycket hög tillväxt de senaste åren. Ändå utnyttjas inte potentialen fullt ut. Många små företag i branschen har inte styrka att växa på egen hand och kopplingen till forskning är för svag, säger KK-stiftelsens vd Madeleine Caesar, som bakgrund till den fortsatta satsningen.

KK-stiftelsen har tidigare investerat över 70 miljoner kronor i utvecklingen av svensk upplevelseindustri sedan år 2000.

- Vi märker att våra förslag börjar få genomslag. Mötet mellan närings- och kulturministrarna i förra veckan kring kreativa näringar var ett steg i rätt riktning. Sverige har potentialen att bli en stormakt inom upplevelseindustrin. Vi är ju det enda landet i världen idag där ett modeföretag är störst på börsen, säger Anders Sjöstedt.

Jag brukar själv använda den här bilden, men med poängen att både grundforskning och tillämpad forskning behövs. Förhållandet är det som ligger till grund för FUNK-modellen och illustreras av tratten nedan. Ett brett kulturliv (tänk: grundforskning) behövs för att stimulera och anlägga en grund för kulturindustrin/kreativa näringarna/upplevelseindustrin (tänk: tillämpad forskning).

Medan grunden alltså är mer experiment- och utbudsstyrd är den “tillämpade kulturen” mer efterfrågestyrd. Men utan grundforskningen, inga nya stora innovationer.

I idrottsvärlden är det inget konstigt att bredd skapar elit – som tratten åskådliggör – eller att barn- och ungdomsverksamhet behövs för att odla talanger. Men inom kulturen har den här helhetssynen haft märkligt svårt att få fäste.

(Idén bakom “tratten” kommer från Lars-Erik Rönnlund, tidigare vd för IUC Musik- & Upplevelseindustri och numera utvecklingschef i Hultsfreds kommun. FUNK-modellen härstammar från ett samarbete mellan IUC och Rock City, båda från Hultsfred. Jag var med och tog fram det första förslagen utifrån modellen, för musikbranschen 2003. Tre år senare var vi samma trio – Rönnlund, jag och Putte Svensson – som ledde arbetet att utvärdera och utveckla modellen med stöd av KK-stiftelsen. Numera används modellen av Nätverket för upplevelseindustrin.)

Fick också höra om BD Pop, ett utvecklingsprojekt vars syfte är att stimulera musikbranschen i Norrbotten (BD är länsbokstäverna för Norrbottens län). Aron Tideström berättade att de hade sneglat på Filmpool Nord, vilket är intressant. Jag har länge undrat varför det i Sverige inte bildats initiativ liknande filmfonder för andra sektorer, eftersom argumenten för en filmfond direkt kan appliceras på andra kreativa näringar. Aron konstaterade (lite hårddraget): “Det finns satsningar för alla andra kulturformer. Men inte popmusik.”

Med tre miljoner kronor arbetar BD Pop med artistutveckling (t.ex. genom workshops), inspelningar (“knyter duktiga producenter till artister”), konserter (även stöd till resor) och nätverk (“raka kanaler till musikbranschen i Stockholm” och besöker “viktigaste musikmässorna”). BD Pop har en årlig auditionturné runt länet, då de åker runt och lyssnar i varje kommun.

Aron sa också: “Tanken är att varje artist ska ha sitt eget företag. Det ska vara artisten som styr över sin verksamhet.” Lite kontroversiellt uttalande med tanke på hur mycket musiker och artister använt a-kassan mellan turneerna.

Rookie i Hultsfred har en liknande grundtanke – att hjälpa nya och unga artister in i branschen – men följer inte med lika nära och länge.

Så en intressant verksamhet, BD Pop. Om varje län i Sverige skulle ha en sådan, och får några duktiga managers, är jag övertygad att vi skulle få både ett mer levande musikliv i hela landet och ett nytt “svenskt musikunder”.