Jag citeras eller nämns 30 gånger i artikeln.

Det är inte något som jag är stolt över. Eller för den delen motsatsen. Jag kan mer konstatera att jag var väldigt involverad i det här arbetet.

Jag har i många sammanhang den senaste tiden reflekterat över olika lärdomar, men min drivkraft är på många sätt densamma: att försöka reda ut olika perspektiv och sätta saker i sammanhang. Men om det då handlade om att betona att företagande också finns i kultursektorn och att kultur bidrar till olika ekonomiska effekter, så har pendeln idag svängt ganska långt å andra hållet – att kultur inte bara bör handla om att skapa ekonomiska värden.

Nu har det gått tio år sedan vi för fullt höll på med definitionsarbetet till den första statistikrapporten om upplevelseindustrin. Vi var några som satt i ett rum på KK-stiftelsen och faktiskt skällde på varandra ibland. Definitionsdiskussioner kan framkalla stormiga diskussioner.

Det finns ju inga givna svar. Inte minst därför är det lite märkligt att se att Tillväxtverket, som den koordinerande myndigheten, använder samma avgränsning när de idag förklarar vad som ingår i kulturella och kreativa näringarna.

Det var jag som kläckte begreppet ”upplevelsebaserat lärande” – men… gör om gör rätt! (Framför allt så gillade jag inte det tidigare förslaget ”edutainment” och det här var kompromisslösningen.) Vi valde också delområden utifrån SCB:s branschkoder. Det är därför som ”film/foto” står ihop.

Klara Tomsons artikel är detaljerad och innehåller en viktig bakgrund till de samtal som nu förs under rubriker som KKN, innovation och entreprenörskap.

Den är också viktig för att fundera vad det offentliga bör bidra med och inte. Och den stora frågan i sammanhanget – varför uppifrån ”skapa” en bransch? Jag funderade på det då och gör det fortfarande. Skapar vi tillväxt eller ett bättre samhälle genom att bunta ihop ett gäng branscher och prata om ”KKN”?

Låt oss i alla fall fortsätta att fråga oss när det är viktigt jämfört med andra alternativ.

I dag var det seminarium på Dans- & Cirkushögskolan och slutredovisning av vårt nycirkusprojekt. Här samtalar till exempel Tilde Björfors med teatervetaren Camilla Damkjaer . Samtidigt var det premiär för den hemsida som sammanfattar (delar av) den forskning vi har bedrivit. (Mer kommer.)

Förra veckan avslutade jag också min kurs “Business of Culture & Cultural Entrepreneurship” på Konstfack, bland annat genom en “Dragon’s Den”, där vi bjöd in ett antal riskkapitalister och andra för att ge feedback på studenternas affärsidéer. Det var väldigt kul, och så snart jag får tid ska jag dela med mig av fler tankar om vad som fungerade bra och mindre bra i kursen. Jag tycker nämligen att det är viktigt att vi delar erfarenheter om hur det är att undervisa i den här typen av gränsöverskridande ämnen.

Ett litet smakprov kan du hitta på Innovationsbloggen, där jag gästbloggar den här veckan.

Vad mer? I helgen drar vi till London för att göra ytterligare en fallstudie, den här gången Zaha Hadid, ett av världens främsta arkitektkontor.

Annars är jag dränkt av jobb. På mitt köksbord ligger 300 tentor, som måste rättas innan lördag + ett antal projekt från både Handels och Konstfack, som väntar på feedback. När jag inte brottas med en mängd administrativa ärenden, som rör någon av de drygt 1000 studenter och 50 kurser som jag ansvarar för. Suck.

Det är tur att det finns ljusglimtar i form av spännande forskningsprojekt och kul undervisning!

PS Här är förresten en av artiststudenterna från första året, som sedan återkommit som föreläsare – i försäljning – på kursen. Det räcker med att se hans presentation för att förstå att det inte är givet vem som lär vem vad i ett sådant här möte mellan artister och ekonomer:

53_qvMQfvOE

Som nästa led i vårt projekt om internationella arkitektur- och designkontor, har vi undersökt ett par kinesiska kontor, både MAD, som känns väldigt moderna, och “>BIAD-Ufo, som springer ur BIAD som startades redan 1949 och bland annat står bakom byggnaderna vid Himmelska Fridens Torg. Hur intressant är inte det?

Jag tror fortfarande att det är viktigt med ett internationellt perspektiv på kulturella och kreativa näringar. Internationellt och interdisciplinärt; det är mina två käpphästar!

Varför är det viktigt att prata om misslyckanden inom entreprenörskap?
Vi pratar alltför lite om misslyckanden, i den utsträckning att misslyckanden måste vara en del av inlärningsprocessen. Annars vet vi inte var gränserna ligger. Beträffande vad vi lär oss, så lär vi oss vad som inte fungerar. Varför kunder inte köper våra produkter eller tjänster, varför våra kostnader är för höga, varför idéen vi hade inte fungerar som en livskraftig affärsmodell och så vidare. Så, ja, man bör se på misslyckanden som ett sätt att ta reda på varför ens första antaganden inte fungerade.

Varför pratas det så lite om misslyckanden i så fall?
Vi är verkligen rädda för att misslyckas på grund av en rad anledningar så det framstår som ett stort problem för många människor. De är inte villiga att försöka, för att de inbillar sig att konsekvensen av ett misslyckande skulle bli ödesdigert, ibland kan det innebära stora problem men oftast inte. Siten www.failureclub.org försöker att prata om de här frågorna.

Dessutom, en hel del av våra misslyckanden går ouppmärksammade förbi, då vi misslyckas med saker hela tiden. Men det är små misslyckanden. Karl Weick har skrivet en suverän artikel i ämnet, ”Small Wins”. När vi gör olika situationer stora i våra liv, så blir de ett problem.

Du har använt dig av pjäser, filmer och romaner för att beskriva entreprenörskap. Hur kan konst och humaniora hjälpa oss att förstå entreprenörskapsprocessen bättre?

• Processen – hur det verkligen fungerar.
• Motivationer – hur människor känner och beskrivningar av varför de gör som de gör.
• Konsekvenser – vi ser människor gå till handling, och, de får svar tillbaka, och sedan måste de ta i tu med det.
• Tankar – hur människor tänker igenom problem, planerar, planlägger, svarar och anpassar sig.
• Sammanhang – vad händer i situationen, andra spelare, deras tankar, känslor, handlingar och så vidare.

Att allt detta sker också över tid, så, vi kan se hur tankar och handlingar fungerar över tid i särskilda sammanhang vilket får särskilda konsekvenser. Och det är moraliska, etiska och estetiska aspekter att lyfta fram också. Så, vad konst och humaniora gör, är att verkligen ta itu med alla de här ämnena, de vänder sig verkligen mot hela ”människan” i alla de situationer som nämnts ovan.

Och för det mesta lär vi oss från berättelser. Jag kan föreläsa och ge ut tusentals powerpoints om ett ämne, men, människor har förmodligen lärt sig mer av att se ”The social network” än från de flesta texter om entreprenörskap. Det är en utmärkt film, och den säger massor om alla de saker jag listat ovan till exempel.

Vad kan du säga om drivkrafter bakom entreprenörskap?
En av de första insikterna jag hade när jag började intervjua entreprenörer för mer än 30 år sedan var att en entreprenör som anger ”tjäna pengar” som sitt huvudskäl till att vara entreprenör, troligtvis är en väldigt olycklig människa. Det är helt enkelt inte en särskilt övertygande anledning för att finnas till.

Jag tror att kreativa människor är mer benägna att göra vad de vill, vilket är viktigt. Utmaningen för kreativa individer är att balansera det de vill göra på ett sätt att de kan tjäna pengar på det. Jag har sett, alltför ofta, konstnärer som inte är intresserade av att göra någonting som kan generera pengar, jag har så många bra fallstudier kring detta. Men, jag tror att det är möjligt för konstnärer att röra sig i en riktning där de kan göra tillräckligt av det de vill, och fortfarande tjäna pengar på det.

Eftersom jag inte hinner forska så mycket själv, är det ett bra sätt att ändå hålla koll på vad som görs och vad som händer samt regelbundet träffa kollegor på fältet.

Dessutom är det intressant att mer generellt fundera över vad en dylik myndighet förväntas analysera och utvärdera. Kan man till exempel analysera och utvärdera effekter av reformer som knappt trätt i kraft? Hur ser tidsperspektiven egentligen ut? Och – den ständiga frågan – har vi inte ibland, och speciellt i detta tidevarv då allt måste mätas, en väldig tilltro till kausalsamband?

Vilka är de viktigaste frågorna under årets konferens?
Temat för årets konferens är kulturpolitikens gränser som är väckt av olika samtida förändringar som är av intresse för den kulturpolitiska forskningen och inom kulturpolitiken självt. När det gäller det politiska  systemets organisation gäller det fördelningen mellan internationell, nationell, regional och kommunal nivå. Där händer det mycket, dels så framträder ett nytt kulturpolitiskt etablissemang på EU‑nivå som vi har massor med åsikter om. Dels så är det den så kallade portföljmodellen som återaktualiserar frågan om ansvarsfördelningen mellan stat och region. Liknande typer av diskussioner förs även i de andra nordiska länder.

En annan dimension har att göra med fördelningen mellan hur mycket av den publika kulturen som ska vara under ett offentligt ansvar och hur mycket som ska vara marknadsdrivet. Ytterligare är en klassisk gränsdragningen kring beslutsfattning är också hur mycket konstnären, antikvarien eller politikern ska bestämma. Huvudtemat är egentligen att intressera sig för de grundläggande frågorna om hur kulturpolitiken är beskaffad, vilka som bedriver kulturpolitik och vad det är för förändringar som sker i det kulturpolitiska regleringssystemet.

Går det att se några trender kring vad det forskas om och diskuteras?
Ja, dels så har regionaliseringsfrågan väckt en massa forsknings- och utredningsverksamhet på olika nivåer. Sen så är det att kulturen i första hand inte ska uppfattas som någon offentlig bildningsinstitution utan som en typ av industri. Det är oerhört uppmärksammat både politiskt och inom forskningen. Under de senaste fem till sju åren har det vuxit fram en omfattande kulturekonomisk forskning i det här landet som det fanns väldigt lite av för tio till femton år sedan. Det har tagit en ordentlig skruv och pratet om ”cultural industries” och ”cultural planning” har närmast blivit en landsplåga i det kulturpolitiska pratandet.

Hur viktigt är det med just ett nordiskt utbyte?
Kulturområdet är ett gammalt nordiskt samarbetsområde, olika typer av kulturpolitisk samordning och gemensamma satsningar är något som vi kan hitta ända bak till mitten av 1800‑talet. Det finns därför en slående likhet i den grundläggande kulturpolitiska strukturen i de nordiska länderna som är uppbyggda efter en nordisk välfärdsstatlig kulturpolitisk modell där de nordiska länderna har inspirerat och kopierat varandra. Det finns internationellt sett en ganska unik enhetlighet, både i kulturpolitiska institutioner och i ideologin och synsättet i de nordiska länderna.

Sen så finns det också praktiska skäl. Det finns väldigt mycket samarbeten mellan forskare i de nordiska länderna. Så det är också en viktig anledning för de här personerna att få möjlighet att träffas då och då och utveckla nya typer av samarbetsprojekt.

Skiljer sig den nordiska diskussionen från Europa i övrigt?
Internationellt utmärker sig kulturpolitiken först och främst av att i en lång rad länder, dock inte alls de nordiska, så har finanskrisen lett till mycket omfattande nedskärningar utav offentligt stöd till kultursektorn. Så internationellt är det det mest uppmärksammade temat men i och med att det inte är aktuellt i de nordiska länderna så har vi inte märkt särskilt mycket av de diskussionerna i de nordiska länderna.

Det beror också på vad man jämför med eftersom den kulturpolitiska strukturen ser ganska annorlunda ut i olika länder. Exempelvis ser diskussionerna annorlunda ut där det inte alls är så omfattande offentliga åttaganden utan mycket mer priva stiftelser och liknande typ av aktörer. Portugal är extremexemplet där Gulbenkianstiftelsen svarar för väldigt mycket för vad som i Norden uppfattas som offentliga finansiella ansvarsområden.

Först och främst kan vi behöva skilja på national- eller samhällsekonomi och företagsekonomi.
De första sysslar med samhällsnivån, till exempel regionala effekter av satsningar på kultur;
de andra med ekonomi på organisationsnivå, till exempel hur kulturföretag fungerar.

På engelska hörs skillnaden i “Economics” (nationalekonomi) respektive “Business” (företagsekonomi) och på Handels läser man till exempel sin grundutbildning i “Business and Economics”, d v s i företags- och nationalekonomi.

Forskarutbildningen, däremot, skiljer sig åt. Då läser man antingen national- eller företagsekonomi, och sedan är det rätt sällsynt att man rör sig mellan fälten.
Jag, som är företagsekonom, skulle till exempel aldrig kunna undervisa i nationalekonomi och jag drar mig också för att forska på det fältet. Jag anser mig helt enkelt inte behörig, och hyser dessutom en annan grundläggande kunskaps- och människosyn.

På kulturfältet tar det här sig också uttryck i skilda begrepp och konferenser:
“Cultural Economics”, som nyligen gick av stapeln i Köpenhamn, har till exempel mer av ett samhällsekonomiskt fokus, alltmedan “Arts Management”, som ägde rum i Dallas förra året, främst rör sig på det företagsekonomiska fältet.

PS I nästa avsnitt ska vi dyka ännu lite djupare, och också se till skilda traditioner inom företagsekonomin.

På inrådan av bästa väninnan, som doktorerar och därmed är uppdaterad, börjar jag i lördags morse läsa en artikel av Reckwitz, som sedan blir två, och sedan tre, och … lagom till söndagen har jag börjat damma av min slumrande skoltyska, för att kunna läsa ännu mer.

Mycket av det jag har kämpat med att försöka formulera de senaste tjugo åren, går Reckwitz på djupet med.
Som när han skissar utvecklingen av estetiken och ekonomin och psykologin under 1900-talet, och pekar på hur de ömsesidigt förstärker varandra i skapandet av “det kreativa subjektet”, men också på hur det finns inbyggda motsättningar i just denna konstruktion.

Eller när han ger sig på “kreativa städer” och pekar på hur de på många sätt skapar en vacker fasad som döljer de verkliga orättvisorna och den segregation som parallellt pågår. Likaså får “cultural planning” eller “självkulturaliseringen” sig en rejäl känga; förklädd till “empatisk deltagardiskurs” går den nyliberalismens vägar, enligt Reckwitz.

I Reckwitz tolkning tar den kreativa stadsplaneringen fart i Storbritannien och USA på 1990-talet, med Charles Landry och Richard Florida som två föregångsfigurer. Målet är normativt. Platser ska bli kreativa. Det icke-kreativa är inte ett alternativ. Och i grund och botten handlar det om en yrkeskompetens. Det är inte kreativitet för sin egen skull, det är kreativitet som ska användas för att skapa tillväxt. Det är en annan typ av kontroll än den moderna, det är en diskursiv kontroll. Är du kreativ, lilla vän?

Det är uppfriskande att läsa Reckwitz, och det känns som om intellektet har fått sysselsätta sig med ännu en av helgens begivenheter: ett maratonlopp.
Ett intellektuellt maratonlopp.

Det var lite förvirrat minst sagt, men vänligt. Inga maktstrider, inget akademiskt Robinson, vilket gladde mig oerhört.

Workshopen började med att vi presenterade oss via våra ”evocative objects”, sådana som inspirerar oss i vårt arbete.
Jag kunde inte komma på ett enda.
Min relation till objekt är i princip obefintlig – eller möjligtvis omedveten. Det spelar ingen roll om jag skriver för hand, på Mac eller PC; om jag gör det i tystnad, till hög musik eller bland folk; hemma, på kontoret eller café; i ordning eller röra.

Kanske har jag något slags ”prylanknytningsproblem”. Jag har ingen relation till saker, vilket alltid möts med viss misstänksamhet i designkretsar.
Kan man ha det om man ska forska om eller i design? Måste man inte älska prylar?

På klassiskt kreativt manér fortsatte vi med att samla och bygga objekt som illustrerade de koncept vi var mest intresserade av, individuellt och i grupp. Jag hade turen att hamna i en interdisciplinär grupp med en designer, en kompositör och ytterligare en ekonom – och som alltid nuförtiden landade jag i slutsatsen att det var i själva samarbetet som det hände något. Åtminstone för mig.

Efter 45 år som ensamvarg, verkar jag gå en ny era till mötes. Nu är jag enbart intresserade av att arbeta tillsammans med andra.

Gruppen bredvid hamnade dock i motsatt slutsats och vägrade att bygga ihop sina respektive koncept till ett gemensamt. Trots att det enbart var en lek. Det var rätt talande, det också. Och rörande.

Sedan följde 24 intensiva timmar av mer traditionellt akademiskt workshoppande. Andra har säkert en helt annorlunda bild, men det jag tar med mig handlar främst om hur vi ska se på relationen mellan konst, design och organisationsforskning.

Återigen landade jag personligen i samarbetet. Jag ser mig varken som konstnär eller formgivare, men uppskattar att samarbeta med bägge grupperna. På så lika villkor det bara går.

Här skiljer jag mig dock från många av mina forskarkollegor. Många andra organisationsforskare inom detta fält vill också själva skapa konstverk och/eller designartefakter. De ser sig också som – eller är – konstnärer och/eller formgivare.

Just nu funderar jag mycket på om man måste vara det. Måste man själv skapa konst eller design om man arbetar på detta fält som organisationsforskare? Eller är det snarare ett hinder för att skapa interdisciplinära samarbeten?

Samtidigt råder det förstås ingen tvekan om att det också finns likheter mellan konstnärer, formgivare och organisationsforskare. Kunskapandet inom respektive kategori påminner om varandra. Alla sysslar på ett sätt med något slags organisation, eller, för att använda Bruno Latours ord, ”komposition”. Likaså sysselsätter sig alla förstås med något slags forskning, om än med olika förtecken, precis som det förstås finns konstnärliga, estetiska dimensioner överallt.

Fast spelar det egentligen så stor roll? Jag är säkert naiv, men jag kan tycka att behållningen inte ligger i att hålla på att definiera och positionera olika slags kunskapande, utan snarare i att hitta fruktbara samarbeten.

Och som alltid handlar det förstås mest om personer och relationer, och som alltid var det också den allra största behållningen av hela workshopen. Jag fick några riktigt bra idéer, några nya vänner och en hel del riktigt bra kontakter, som arbetar med liknande frågeställningar. Det var, som alltid, det mest värdefulla och den stora behållningen.

Förutom att jag för första gången i mitt liv fick chansen att besöka Bohusläns skärgård.

I morgon ska jag, likaså för första gången, träffa Anders Borg. Målsättningen är att vi ska förklara vilka konsekvenserna blir för ett antal scenkonstinstitutioner, däribland Dansens hus, om förslaget att skippa momsen för ideella organisationer och stiftelser blir verklighet. Men mer om det i morgon. Kanske.