Var och varannan dag ligger stora bruna paket med böcker i mitt postfack. Som kurs- och programansvarig blir jag fullkomligt överöst med böcker. Tyvärr är de sällan intressanta. Snarare är det slående hur mycket smörja som skrivs. 99% är ren skit.
Ett undantag brukar böckerna från engelska förlaget SAGE utgöra. SAGE är utan tvekan mitt favoritförlag; de ger ofta ut kvalitet. I dag låg till exempel Philip Hancock och André Spicers redigerade “Understanding Corporate Life” i mitt fack, och jag kastade mig direkt över kapitlet om Estetik.
Ja, bara det faktum att det finns ett kapitel om estetik i en bok om organisationsteori är intressant. Det säger en hel del om utvecklingen av ämnet.
Sedan görs en kort, men rätt intressant, genomgång av några av de viktigaste tankarna:
att estetik är en viktig del av vardagslivet i organisationer;
att vi lever i en era av estetisering, precis som jag själv brukar tala om;
att det är ett nytt och framväxande fält inom organisationsteorin;
att konstteori och filosofi må utgöra en viktig grund för att förstå organisationer;
att “management” alltid har setts som ett slags konst, men att idén ökat i styrka de senaste åren;
att det har skett en explosion av olika “arts-based-training” liksom av andra typer av samarbeten mellan kultur och näringsliv;
att vi alltmer går från ytlig sponsring och konstsamlande till mer djupgående samarbeten, men att den verkliga förändringen snarare syns i estetiseringen;
att estetiken är viktigare än någonsin i vad som brukar kallas “den expressiva organisationen”,
men också att den – liksom konsten – alltmer ställs i företagandets och kapitalismens tjänst, och därmed kan komma att förlora en del av sin kritiska kraft;
att det kanske handlar mer om kolonialisering än frigörelse och humanism, vilket ibland glöms bort i den mer populära diskursen;
att estetiseringen märks inte minst i synen på kroppen som ett slags varumärke eller, som det brukar kallas, “aesthetic labor” (tack, det är precis det jag skriver om!);
att den “estetiska ekonomin” bygger på “staging value”,
och att estetiseringen också kan leda till en “anaesthetization” – att vi helt enkelt blir bedövade.
Inga nyheter, med andra ord, men schysst sammanfattat och, som sagt var, kul att det finns med i en allmän lärobok om organisationsteori!
Om jag inte vore så fruktansvärt trött, skulle jag berätta mer om:
… alla de fantastiska, kloka och generösa cirkusartisterna som deltar i vårt pilotprojekt om cirkus och ekonomi;
… mina lika smarta konststudenter, som är så observanta, så nyfikna och så kul att undervisa;
… de riktigt suveräna cheferna från näringslivet som jag hade på en chefsutbildning häromdagen, som sprutade ur sig kreativa idéer och var helt inne på samarbeten mellan konst och företag;
… mina härliga handelsstudenter, som bjuder på sig själva, deltar med öppna sinnen och glatt regisserar cirkusnummer, övar tillit genom att falla, kastar knivar och mycket annat.
Jag älskar dem alla – och jag känner mig fylld av hopp. Det är så uppenbart att våra konstnärer och artister besitter en sådan makalös kompetens – och det är så glädjande att se att det finns folk i näringslivet som ser värdet av ett utbyte!
Jag har en ny favoritfilm och den är från 1957. Jag såg om inledningen häromdagen och filmen är som ett kammarsspel, utan onödiga effekter och i princip används bara ett rum.
Jag syftar på “12 Angry Men” eller “12 edsvurna män” med Henry Fonda i huvudrollen.
Framför allt är det vändningen som fångar mig. Hur en enda person, som först har alla andra mot sig lyckas omvända dem. Det sker i ett trångt, varmt och svettigt rum. Han lyckas genom att om och om igen poängtera – inte sin tvärsäkerhet – utan sin osäkerhet.
Lugnt och sansat fortsätter denne åttonde jurymedlem (Henry Fonda) trots att övriga hetsar upp sig. Han vill diskutera och vrida och vända.
“Tror ni att han är skyldig?”
“Jag vet inte.”
“Så vad gör vi nu?”
“Pratar, antar jag.”
“Allt lät så tvärsäkert (under rättegången).”
“Inget är tvärsäkert!”
Och bländande är hans utläggning när han ifrågasätter det som låtit så självklart: “Jag säger bara att det är möjligt. It’s possible!”
Filmen borde vara obligatorisk för varje gymnasieelev, eller åtminstone som start på universitetet, för att uppmuntra till kritiskt tänkande. På många sätt blir Fondas angreppssätt en illustration av forskarens roll i sina bästa stunder: genom att ställa frågor och komma med nya infallsvinklar rubbas tvärsäkerheten och nya, mer noga utmejlsade svar uppstår.
Se till exempel från 4.00 i klippet ovan. Man får stå ut med att det bara är män med i filmen.
Som en sidonotering apropå kvalitet och filmfinansiering blir det här tydligt att filmers kvalitet inte bara beror på budgeten, utan framför allt på manuset.
I dag landade del tre i The Cultures and Globalization Series, som Helmut Anheier och Yudhishthir Raj Isar är redaktörer för, i mitt postfack. Gästredaktör är Christopher Waterman och den spännande titeln är Cultural Expression, Creativity & Innovation.
Redan det första kapitlet fick mig att börja gråta – av lycka. “Creativity: Alternative Paradigms to the ‘Creative Economy’” av Rustom Bharucha. Om Indien. Här ges alternativ till både idén om att kreativitet skulle vara förbehållen en särskild klass, typ den “kreativa klassen”, och till instrumentaliteten i “den kreativa ekonomin”. Här handlar kreativitet istället om det icke-beständiga, om ekologi, och om ödmjukhet.
Fredag 20 november, med start klockan 15 svensk tid (om jag har räknat rätt), direktsänds konferensen Cultural Workforce Forum via webben. Bland talarna märks min forskarkollega Joan Jeffri från Columbia, legendariska sociologen Paul DiMaggio från Princeton och många fler.
Temat är minst sagt aktuellt, även här hemma, och handlar om precis sådant den nya analysmyndigheten borde syssla med: kunskap om kulturskapares villkor, kopplingar mellan forskning, praktik och politik samt framtida forskningsfält.
Här är programmet (men notera att tiderna är amerikansk östkust):
NEA Cultural Workforce Forum Agenda
Friday, November 20, 2009
9:00 a.m. Opening Remarks and introductions
Joan Shigekawa, NEA Senior Deputy Chairman and Sunil Iyengar, NEA Director of Research & Analysis
9:30
Panel One: What We Know About Artists and How We Know It
NEA Research on Artists in the Workforce
Tom Bradshaw, NEA Research Officer
Artist Labor Markets
Greg Wassall, associate professor, Department of Economics, Northeastern University
Artist Careers
Joan Jeffri, director, Research Center for Arts and Culture, Teachers College, Columbia University
Artist Research: Union Perspectives
David Cohen, executive director, Department for Professional Employees, AFL-CIO
11:00
Panel Two: Putting the Research to Work
Cultural Vitality: Investing in Creativity
Maria Rosario Jackson, senior research associate, The Urban Institute
Artists and the Economic Recession
Judilee Reed, executive director, Leveraging Investments in Creativity (LINC)
Teaching Artists Research Project
Nick Rabkin, Teaching Artists Research Project, National Opinion Research Center, University of Chicago
Strategic National Arts Alumni Project
Steven Tepper, associate director, the Curb Center for Art, Enterprise, and Public Policy, Vanderbilt University
1:20
Panel Three: Widening the Lens to Capture Other Cultural Workers
Artists in the Greater Cultural Economy
Ann Markusen, Hubert H. Humphrey Institute of Public Affairs, University of Minnesota
Creative Class: Who’s in, Who’s out?
Tom Bradshaw, NEA Research Officer
American Community Survey: An Emerging Data Set
Jennifer Day, assistant division chief, Employment Characteristics of the Housing and Household Economic Statistics Division, United States Census Bureau
3:00
Discussion: Summary and Recommendations for Future Research
Moderated by Sunil Iyengar and Tom Bradshaw
Lead discussants: Holly Sidford, president, Helicon Collaborative and Paul DiMaggio, professor, Department of Sociology, Princeton University
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “Det postdigitala manifestet“, diskuterar skribenten, bloggaren och samtidshistorikern Rasmus Fleischer hur vi lyssnar på musik i överflödets efterdyningar. För att navigera måste någon välja, vilket reser frågor om makt och ansvar. Och någonstans där, menar Rasmus Fleischer, mitt i överflödet, slutar musiken att vara en produkt och blir en form av samvaro och gemenskap.
Undertiteln på din bok är “hur musik äger rum” – har musikens sociala dimensioner fått en ökad betydelse i det postdigitala?
- Egentligen inte, för musik har alltid handlar om gemenskaper. Idag flyter nog allt ihop på ett annat sätt. Inspelningen är ingen slutprodukt. På många sätt är vi tillbaka i “refrängen”, för musik har ju alltid ägt rum på en plats och en tid och i en gemenskap – hur mycket den än har behandlats ekonomiskt som en produkt som säljs till en individ.
Vad blir de “kulturekonomiska” konsekvenserna av det postdigitala lyssnandet?
- Framför allt, tror jag, att frågan om staden och tillgången till dess fysiska rum hamnar i centrum. Utan att ha några siffror på saken vågar jag säga att de som i första hand lyckats profitera på den växande ekonomin kring levande musik och klubbkultur inte är musikutövare av något slag, utan snarare fastighetsägare, krögare och bryggerier. Rent kulturekonomiskt är det en klart viktigare fråga än allt det som diskuteras kring upphovsrätt.
Din bok har själv fildelats, hur ser du på det?
- Det glädjer mig! Särskilt glad blir jag av att läsa om hur ett gäng människor som läser boken tillsammans gör marginalanteckningar i den och har för avsikt att sedan scanna in boken med marginalanteckningarna och sprida ännu en variant. Jag är inte det minsta skraj för att de digitala versionerna ska konkurrera ut pappersboken, för en bra pappersbok har så många egna kvaliteter som inte kan rymmas i en fil – vilket jag för övrigt också skriver om i manifestet, § 41…
* Du kan följa Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.se, där han diskuterar filosofi, estetik och samtida kulturteori.
I den finaste forskningsredovisningen någonsin, av cirkusprojektet på c/o Stockholms stadsteater förra helgen, fick vi veta att det viktiga är inte hur man fångar bollarna, utan hur man kastar dem. När man jonglerar, alltså.
Det har jag tänkt mycket på. Jag måste bli bättre på att välja vad det är värt att arbeta med/för samt fundera ordentligt över vilka förutsättningar som gäller och vilka som är med.
Bli bättre på att kasta bollarna, helt enkelt.
Då kan jag nog klara av att även fortsättningsvis ha många bollar i luften.
Idag gratulerade jag mig själv. Det kom ett brev från Bryssel, närmare bestämt European Cultural Foundation och ENCATC, med något roligt:
We are pleased to inform you that you successfully pass the first selection phase of the Cultural Policy Research Award procedure. Other 5 young European researchers were selected by the CPRA Jury as finalists during this first phase.
In order to allow the CPRA jury to choose the CPRA winner 2009 we invite you to present your research at the occasion of the 3rd Forum of young Cultural Policy Researchers organized this year in Barcelona next 21 October 2009.
Det här är en uppmuntran för tidigare arbete, men innebär också finansiering för fortsatt forskning. Mitt förslag är:
The most cultural or creative regions in Europe? Picking the right definition for policy-making
All around Europe, concerted efforts are being put into the cultural and creative industries. However, what is understood by these concepts varies. This implies confusion with regard to both policies and statistics. It also implies some confusion about how policies to support these industries balance with cultural policy and other policies.
The study will compare more than 250 regions in Europe. What regions excel in different aspects and are these regions concentrated to certain parts of Europe? What can we learn from successful regions, policy-wise? What definition is the most useful one for tailoring policies?
Även i Dallas, på den konferens som sysslar med kultur och ekonomi, med “arts management”, lyser upphovsrätten nästan helt med sin frånvaro. Det är mycket förvånande, och skulle i sig vara värt en forskningsinsats.
Annars är jag LYCKLIG över att konferensen är slut. Visst kom det fram ett och annat intressant “paper”, och jag träffade massvis av trevliga, roliga människor, men i det stora hela är akademiska konferenser rätt förskräckliga tillställningar.
Och det blir bara värre och värre.
ALLT handlar ENBART om att PUBLICERA sig internationellt. Om man över huvud taget undersöker något, om man är det minsta intresserad spelar ingen roll, så länge man har “rätt ämne” och “rätt referenser”.
Det är verkligen en förfärlig utveckling – och jag vet inte längre om jag vill vara med.
Ett par av mina så kallade bästa forskningsvänner lyckades, oberoende av varandra, säga rakt ut hur misslyckad de tycker att jag är, som inte publicerat mig tillräckligt mycket i rätt “journals”. Deras råd var att jag måste sluta intressera mig, eller sluta forska om sådant jag är intresserad av, sluta göra stora undersökningar, sluta ifrågasätta och istället bli mycket mer strategisk.
Jag vet inte om jag vill. Just nu vet jag knappt om jag vill fortsätta forska. Det håller på att skapas ett sådant gigantiskt systemfel.
Och inte är det mycket bättre när det kommer till undervisningen. Jag pratade med en kollega vid en riktigt prestigefylld utbildning i USA, en masterutbildning som ger dubbla examina, både en MBA och en MA. Studenterna betalar 40 000 dollar per läsår, och utbildningen pågår i två år.
Bortsett från praktik, har de sammanlagt 75 salstimmar. SJUTTIOFEM. That’s it.
Jag frågade lite försynt om det verkligen kunde ge kvalitet, varvid han/hon tittade på mig och sa att så länge studenterna betalade, var det inget som de bekymrade sig om.
Dit vill jag inte.
Inte heller vill jag att vi ska utvecklas i samma riktning som USA vad gäller kulturfinansiering. Dallas är förfärligt, den värsta stad jag någonsin har varit i, tror jag. VIDRIG!
Det nya, gigantiska skrytbygget i form av ett scenkonstcenter (vilket verkar vara en internationell trend) kostar 358 miljoner dollar. Nästan allt är privata pengar, framför allt från individuella donationer.
Än så länge finns inga pengar till driften, och som någon uttryckte det, är det ett bekymmer. Särskilt som det framför allt är nyrika personer som har gett till byggnaderna, och de kan knappast förväntas ge mer till själva verksamheten. De är inte nödvändigtvis intresserade av kultur, utan vill mest komma åt statusen.
Och det är ett skrytbygge utan dess like, mitt ute i ingenting. I Downtown Dallas bor ju knappt en människa. Där finns enbart kontor.
En anledning till att man bygger där, är att man vill bryta trenden. Över hela USA pågår nämligen en återinflyttning från förorterna till stadskärnorna, en vitalisering av stadsmiljön, en re-urbanisering, enligt en av de forskare som deltog i konferensen.
Fast frågan är om ett sådant här skrytbygge kommer att hjälpa.
Jag tror inte det.
Jag är ytterst skeptisk.
Och äcklad. En av kvällarna organiserades middagar hemma hos olika konstmecenater. Det var i och för sig en upplevelse, men också rätt läbbigt.
Mitt värdpar var en parodi. Han sysslade med olja, fastigheter, boskap och flyg, hon med välgörenhet. Självklart umgicks de med grannarna George och Laura. Bush, alltså.
Han var helt självupptagen och skröt på ett sätt som man enbart kan göra i Texas. Henne pratade jag inte så mycket med. Ingen av dem verkade det minsta kulturintresserad, men de gav stora pengar till stadens kulturliv, och självklart till bygget.
Till middag serverade de enchiladas och banana splits. På det finaste porslinet, och med lika många servitörer som gäster.
Det kändes som ironi, men jag tror tyvärr inte att det var det.
I den nya teatern, Koolhaas skapelse alltså, mitt i ingenting, finns det inte plats för någon restaurang eller kafé. Däremot tröstade guiden mig med att det självklart kommer att finnas catering i “The Patron’s Lounge”.
Jag tror att det är för mecenaterna, för personer likt mitt värdpar, man bygger. Inte för konsten. Inte för konstnärerna. Inte för publiken.
Den stora diskussionen, utanför själva konferensen, kom att handla om Obamas förslag att ta bort skattelättnaderna för privatpersoner som vill skänka pengar. Det var, för att uttrycka det milt, inte så populärt.
En stor del av behållningen av konferensen kom faktiskt inte från själva innehållet, utan istället från det som skedde utanför. Från Dallas kulturliv, som för mig kom att bli själva symbolen för hur jag inte vill ha det. Jag tror inte att gigantiska byggnader, helt frånskilda från allt annat liv, är framtiden.
Resten av konferensen ska jag rapportera mer om, när jag har hämtat mig. Än så länge är jag lite för upprörd, och dessutom behöver jag verkligen semester.
Jag är tillbaka på bloggen i slutet av månaden. Ha nu en härlig sommar!
Programmet ser bitvis spännande, bitvis dödande tråkigt ut.
Som alltid. Jag är inget big fan av akademiska konferenser.
Det viktiga är dock inte själva presentationerna, utan snacket innan och efter. Jag har ett förmöte arrangerat med mina bästa kollegor/väninnor – och det är alltid en höjdare att få träffa dem under några dagar!
Vid sidan av det har jag en baktanke om att försöka hitta folk till ett internationellt forskningsprojekt om kulturstiftelser.
Slutligen avser jag att här rapportera om de många olika forskningsresultat som presenteras, för en fördel med konferenser är förstås att de ger en snabb överblick över den internationella forskningen på fältet.
Våra datorer och iPods svämmar över av musik – köpt, fildelad eller strömmande. Våra fickor kan rymma mer musik än vad musiksaffärens hyllor rymde för bara för tio år sedan. I sin bok det “
Vill du börja prenumerera på 
