Det rapporten och PM:et visar är att situationen för kapitalförsörjning inte innebär ett problem för ekonomin som helhet, varken inom kulturella och kreativa näringar eller för företag generellt i Sverige.

För kulturella och kreativa näringar (KKN) ser situationen sämst ut för de mindre företagen med 1-9 anställda och bäst för de företag med mellan 10-50 anställda. Den senare gruppen har dock störst spridning vad gäller behovet av kapital. En klar majoritet av kulturföretagen har dock inte någon anställd alls.

För KKN, liksom generellt, ser behovet av kapital dock olika ut beroende på branscher, region och storlek på företagen. Inom kulturella och kreativa näringar gick det däremot inte att se någon variation på företag beroende på om de hade en manlig eller kvinnlig företagsledare, vilket det gjorde i Sverige som helhet där företag med kvinnliga ledare var i större behov av finansiering än företag med manliga ledare.

Metoderna för att mäta kapitalbehovet behöver dock kompletteras med mer djupgående analyser. Tillväxtanalys håller därför nu på med att ta fram mer detaljerade uppgifter om situationen för kulturnäringarna.

23 maj deltar Max Valentin tillsammans med bland andra Joakim Jardenberg på en utbildningsdag hos Volante Academy på temat ”Digitalt deltagande – sociala medier och crowdfunding”.

Vad är crowdfunding?
Det handlar om att individer gemensamt går samman och skapar en pool av resurser för att genomföra någon form av projektidé. Det handlar ofta om nystartade företag, sociala projekt, lokal journalistik eller som vi, applicerat det på kultur.

Begreppet kan kanske bli tydligare om man skriver ut det som “crowd sourced capital”, det vill säga en annan strategi till finansieringsströmmar än till exempel riskkapital, offentlig finansiering eller det kanske vanligaste, egenfinansiering.

Vad är egentligen nytt i detta? Att flera är med och finansierar har väl gjorts tidigare?
Att individer går samman för att skapa något man anser sig ha gemensam nytta av som kyrkor, Dramaten och vissa av Ibsens föreställningar är inget nytt utan där har just denna typ av finansieringsupplägg använts.

Det som däremot man kan påstå är nytt är enkelheten och transparensen i finansieringsprocessen som webbtekniken ger oss. Samma teknik ger oss också förutsättningarna att bryta oss utanför det personliga nätverket vilket varit betydligt mer utmanande tidigare.

Crowdculture har varit ett försök att integrera crowdfunding-modellen i kommunal verksamhet, nämligen Stockholm stad. Är den offentliga kopplingen viktig?
Ja, för oss har det varit väldigt viktigt. De crowdfundingmodeller vi kan se växa fram bygger enkom på tanken av (mikro-)mecenatskap och att skapa autonoma strukturer online. Vi tror på någon form av “Nordisk modell” där finansieringen av vad vi upplever som relevant för det gemensamma sker i samverkan.

Man skulle ju kunna tänka sig att vårt system enkom blandade företagspengar med privatpersoners, men det skulle förta en stor del av syftet med projektet. En drivkraft för oss har varit att öppna upp för möjligheten för fler att ta ett steg in på den semi-offentliga arenan som kulturstockholm är. Detta är en kulturpolitisk handling som syftar till att på ett konstruktivt sätt utmana expertrollen, stärka lobbynätverk och kvalitetskriterier och där med hur ekonomiska medel fördelas.

Innebär crowdfunding att den offentliga finansieringen kan minska genom att fler blir delaktiga på individnivå?
Jag är inte säker på om ökad delaktighet inom ett fält innebär minskat offentligt fokus på området. En kraftig ökning av högskolestudenter under efterkrigstiden har ju inte inneburit mindre offentliga medel till akademierna utan tvärt om, större offentliga satsningar och mer privat kapital i form av till exempel forskningsmedel.

Varför deltar man och medfinansierar? Får man tillbaka något?
I det test vi genomfört uppger tretton procent att de medfinansierar för att en kompis lagt upp ett projekt, sexton procent för att de vill stödja Stockholms kulturliv och cirka tjugo procent för att de hittat ett projekt de gillar. De flesta har dock gått med på grund av nyfikenhet kring systemet.

Personer som anmält projekt till sidan har uppmanats att definiera vad de ger tillbaka till de som finansierat dem. Få har dock uppgivit att detta påverkat deras val och vad man fått har kanske inte upplevts som så spännande. Men om vi iakttar mer mogna system som Kickstarer.com så förstår man snabbt att detta är ganska viktigt. Vi ser att ett viktigt steg för utvecklingen av Crowdculture är att hantera vilka licenser projektägare väljer att distribuera sina resultat under.

Vilka är de största slutsatserna från projektet?
89 procent av de cirka 170 som var betalande medlemmar i testet uppger att de skulle fortsätta vilja vara med och antalet betalande medlemmar ökade i slutet med cirka 28 per vecka. Om man utgår från den tillströmning av medlemmar vi såg och extrapolerar det över ett år så innebär det ett tillskott på drygt 800.000 kronor till Stockholms kulturliv årligen. Det är nästan i nivå med den budget staden avsätter för utdelning via Fonden för Innovativ kultur. För mig så är det en indikation på att finns en stor potential.

Mindre roliga slutsatser är att vi alla, såväl medlemmar som skapare av systemet, befinner oss tidigt i en lärcykel. Många saknar en förståelse för vad som händer och vår pedagogik har varit mer än bristfällig. Men jag gissar det är därför man testar saker, för att lära sig om hur saker och ting fungerar. Kontentan av det är om vi förhåller oss lite ödmjukt till varandra så finns det stora möjligheter att göra en stor förbättring för många.

I en antologi — Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor — som mitt förlag Volante gav ut förra året tangerade Andreas temat i en mycket bra text om mecenatkultur. (Missa för övrigt inte boken om ni gjort! Flera bra kapitel och med olika perspektiv.)

I en undersökning som jag sammanställde för några år sedan om hur olika städer arbetar för filmproduktion — “Filmen och staden” — minns jag att New Yorks program “Made in NY” hade som krav att en bråkdel av utdelat stöd skulle återinvesteras i valfri konstnärlig verksamhet i staden. Inte så mycket att det påverkar stödet, men ändå något (omkring en promille om jag minns rätt).

Utan att ha studerat detta i detalj — men är det inte så att näringslivet är bättre på att ge tillbaka än kulturens framgångsrika? Visst, det finns mer pengar hos storbolagen och succéentreprenörerna, men jag tycker att de även verkar vara mer generösa när det gäller tid. Dessutom finns det ju faktiskt ett gäng konstnärer och artister som faktiskt har tjänat pengar. Ernst Billgren, Per Gessle, Jonas Gardell, PO Enquist.

Själv har jag funderat på vad jag kan göra, som ett sätt att ge tillbaka till kultursektorn som jag tjänar pengar på att analysera. Utöver pro bono-projekt och föredrag då och då har jag också planerat ett stipendium. Andreas Ekströms initiativ blev den utlösande faktorn. Inom ett halvår presenterar jag något.

FRÅGA

Sitter och läser synpunkter från olika parter om kulturpropositionen och snubblar då – för vilken gång i ordningen vet jag inte – över följande formulering: “… eftersom kultur och fritid är det första som sparas in på när pengarna tryter så behövs såväl nationella som rikstäckande regionala kulturpolitiska mål.”

Finns det några siffror om tyder på att det generellt sparas mer på kulturverksamheterna i kommuner och landsting än på något annat?

SVAR (från Calle Nathanson, Sveriges kommuner och landsting)

Nej, det stämmer inte. Gamla Kommunförbundet gjorde en koll efter förra krisen, 1991-94, då det framställdes i media som att kultur (och fritidssektorerna) tog mest stryk. Det visade sig att man sparat ganska jämt över flera politikområden. Kulturen hade alltså inte sparat mer än till exempel skolan. Men eftersom det fanns mindre pengar i kulturbudgeten från början så sved det mer. Nya uppgifter för den här gången kommer kring årsskiftet.

]]> http://kulturekonomi.se/2009/09/30/sparas-det-mer-pa-kultur/feed/ 0 http://kulturekonomi.se/2009/03/17/sparbanksstiftelserna/ http://kulturekonomi.se/2009/03/17/sparbanksstiftelserna/#comments Mon, 16 Mar 2009 22:47:36 +0000 Emma http://kulturekonomi.se/?p=1968 I dag och i morgon är det seminarium med Sparbanksstiftelserna angående deras kultursatsningar.
Tajmingen kunde vara bättre, eftersom många av stiftelserna har problem och har tvingats frysa kommande utdelningar.

Det är inte bra för svenskt kulturliv.

Sparbanksstiftelserna har uppskattningsvis och sammanlagt delat ut ungefär 100 miljoner kronor om året – i fria, ej på förhand intecknade, pengar – till kulturprojekt och, om utdelningarna upphör, är det alltså som om ungefär två (2) stycken Stiftelsen framtidens kultur försvann eller 125 stycken Innovativ Kultur, eller vad det nu kan bli (jag är lite osäker på hur mycket de ska dela ut per år).

Att Sparbanksstiftelsernas viktiga roll för kulturen inte har uppmärksammats mer, förvånar mig. Det är som om vi inte förmår att tänka bortom den enkla dikotomin offentligt – kommersiellt i kultursammanhang. En tredje logik, en stiftelselogik, där idén, ändamålet, står i centrum, ryms inte riktigt i vårt tänkande. (Även Framtidens kultur levde länge i skymundan.)

Bortsett från att Kultur & Näringsliv gav Sparbanksstiftelserna pris, när jag var vd, verkar det som om det är först nu, när det har blivit problem, som kultursidor och andra har fått syn på dem. Jag förstår om de, som någon sa i går, upplever det som rätt orättvist.

Kulturen är visserligen inte lika hårt drabbad som forskningen, eftersom stiftelsernas bidrag på kulturområdet är relativt marginellt i Sverige. Kultur räknas ju, som bekant, inte till ett så kallat “kvalificerat ändamål” och därför har stiftelser endast i begränsad utsträckning kunnat ge bidrag till just kultur. Till skillnad från i andra länder, inklusive våra grannländer, där stiftelser har stått för en betydande del av kulturfinansieringen.

Om detta finns mycket att säga, och personligen kan jag nog tycka att kultur borde kunna ses som ett allmännyttigt ändamål likväl som forskning och utbildning, till exempel. (Även om jag som forskare brukar få kritik för det, eftersom det skulle kunna innebära att forskningen får mindre pengar.)

Fördelen är att kulturen inte drabbas lika hårt när stiftelserna nu drar ned på sina utdelningar (och frågar du mina kollegor, har vi bara sett början på dem).

Trots det har det funnits betydelsefulla aktörer, inte minst regionalt, som exempelvis Sparbanksstiftelsen i Skåne, som är en av dem som har delat ut mycket pengar till kulturprojekt. Som alla sparbanksstiftelser är de dock hårt drabbade av krisen i Swedbank, och, enligt Sydsvenskan, stryper de tills vidare alla nya bidrag. Skånskt kulturliv går därmed miste om ett antal miljoner kronor.

Nummer ser det som ett tecken på att kultursponsringen går kräftgång. Själv vill jag gärna se det som två olika saker: bidrag från stiftelser och sponsring från företag, även om just sparbanksstiftelserna – med sin koppling till Swedbank – är lite unika. Men generellt rör det sig om olika saker, som inbegriper olika lagstiftning, om jag förstår juristerna rätt. Även om effekterna kanske är desamma: mindre pengar till kulturen.

Det säger Frank Bonn i Dagens Industri. Han är vd på riskkapitalbolaget Nouvago Capital som medfinansierar filmatiseringen av Jens Lapidus “Snabba Cash”.

Apropå diskussionen om fler samarbeten med näringslivet: pengar kommer sällan utan motkrav. Jag säger inte att det är fel, tvärtom ofta, bara att man är medveten om konsekvenser av olika vägar.

120 miljoner i EU-stöd till satsningar i Stockholmsregionen, däribland projektet Creative Business Region Stockholm. Det ska “utveckla förutsättningarna för företagen inom upplevelseindustrin och näringen som helhet i Stockholmsregionen”.

36,6 miljoner kronor till “konstnärligt campus” i Umeå från Baltics donationsstiftelse, varav den största delen går till Arkitekthögskolan men också till en “multihall” för utställningar, seminarier, filmvisning och barn- och skolverksamhet.

Ytterligare 12,4 miljoner kronor till satsningen Moving Media Southern Sweden, det vill säga på rörlig media i Skåne och Blekinge. Det sker genom EU:s strukturfondspengar. Jag kommenterade den lika stora första satsningen i måndags. Totalt omsluter satsningen nu 24,8 miljoner kronor.

Rockparty i Hultsfred, föreningen som arrangerar rockfestivalen, fick igår avslag i Länsrätten i Kalmar län. Frågan gällde Hultsfreds kommuns borgenslån på 3 10 miljoner kronor till den ideella föreningen.

Kommunens stöd var att betrakta som enskilt stöd till en enskild näringsidkare, tyckte Länsrätten, vilket inte är tillåtet. Samma länsrätt tog dock beslutet tidigare i år att Kalmar kommun får gå borgen för ett lån på 100 miljoner kronor för att bygga Kalmar FF:s nya fotbollsarena. Ägaren i det fallet är Handelsfastigheter AB, ett dotterbolag till arenamarkägarna Sveafastigheter AB.

Det är också ett märkligt beslut i dessa tider då offentlig-privat samverkan lyfts fram som en väg att gå, till exempel av Sveriges kommuner och landsting.

Om man ska gå in på formaliteter så förstår jag inte formuleringen om “enskild näringsidkare” när man man så uppenbart pratar om en ideell förening. Jämför igen med Kalmar FF-fallet.

Om vi se på ekonomiska effekter i ett större sammanhang så får förstås Hultsfreds kommun mycket tillbaka på vad Rockparty bidrar med – inte minst i form av turistintäkter under festivaldagarna. Jag sammanställde två undersökningar för snart fem år sedan och det kändes knappast som en hårdvinkel att döpa rapporten till “En vinstaffär” (ladda ner här).

Om vi tar kulturperspektivet så känns beslutet onekligen orättvist mot bakgrund av att Hultsfredsfestivalen inte får något offentligt bidrag alls för sin musikverksamhet.

Men återigen har vi ett exempel på en verksamhet som faller mellan stolarna, mellan kultur och näring.

PS. Jämför med hur Kammarrätten i Göteborg tog ett större helhetsperspektiv i en liknande fråga förra sommaren: sammanfattat här på bloggen.

Det blir tydligt när Joseph Stiglitz – tidigare mottagare till “Nobelpriset i ekonomi” och som jag haft förmånen att ha som lärare – ger svindlande perspektiv på de belopp som nu betalas ut. Bara till ett bolag (AIG) ger amerikanska staten mer, 150 miljarder dollar, än vad Världsbanken lånat ut under 15 år.

Fundera också över vad som kan göras med den kapacitet som motsvaras av alla dessa varslade personer och dessa pengar som nu planeras för “svenska” bilmärken. Alternativet behöver ju inte vara att göra samma sak som tidigare – framför allt om det inte har funkat. Vi kan stanna upp och fråga: hmm… vi har X miljarder kr och så många människor – vad gör vi bäst av dessa resurser?

Jag vet att det i bilpaketet ligger tankar om nya innovationer, och det är bra, men det känns som något i andra hand. Det bisarra tyckte jag var TV4-reportern igår som frågade näringsminister Maud Olofsson hur forsknings- och innovationspengarna hjälper de som riskerar sina jobb nu.

Framför allt har det blivit en märklig och allvarlig situation nu där vi privatiserar vinster och socialiserar förluster. Jag tror ingen, oavsett politisk åskådning, vill ha ett sådant samhälle.

Inte heller där man använder utpressningsmetoder. Stiglitz använder uttrycket “gun at our heads“.

Ta någon minut och lyssna på honom: