Vissa saker sägs ibland så ofta att de blir sanningar. Jag fick en intressant fråga och ett intressant svar som modifierar en sådan förförståelse.
FRÅGA
Sitter och läser synpunkter från olika parter om kulturpropositionen och snubblar då – för vilken gång i ordningen vet jag inte – över följande formulering: “… eftersom kultur och fritid är det första som sparas in på när pengarna tryter så behövs såväl nationella som rikstäckande regionala kulturpolitiska mål.”
Finns det några siffror om tyder på att det generellt sparas mer på kulturverksamheterna i kommuner och landsting än på något annat?
SVAR (från Calle Nathanson, Sveriges kommuner och landsting)
Nej, det stämmer inte. Gamla Kommunförbundet gjorde en koll efter förra krisen, 1991-94, då det framställdes i media som att kultur (och fritidssektorerna) tog mest stryk. Det visade sig att man sparat ganska jämt över flera politikområden. Kulturen hade alltså inte sparat mer än till exempel skolan. Men eftersom det fanns mindre pengar i kulturbudgeten från början så sved det mer. Nya uppgifter för den här gången kommer kring årsskiftet.
I dag och i morgon är det seminarium med Sparbanksstiftelserna angående deras kultursatsningar.
Tajmingen kunde vara bättre, eftersom många av stiftelserna har problem och har tvingats frysa kommande utdelningar.
Det är inte bra för svenskt kulturliv.
Sparbanksstiftelserna har uppskattningsvis och sammanlagt delat ut ungefär 100 miljoner kronor om året – i fria, ej på förhand intecknade, pengar – till kulturprojekt och, om utdelningarna upphör, är det alltså som om ungefär två (2) stycken Stiftelsen framtidens kultur försvann eller 125 stycken Innovativ Kultur, eller vad det nu kan bli (jag är lite osäker på hur mycket de ska dela ut per år).
Att Sparbanksstiftelsernas viktiga roll för kulturen inte har uppmärksammats mer, förvånar mig. Det är som om vi inte förmår att tänka bortom den enkla dikotomin offentligt – kommersiellt i kultursammanhang. En tredje logik, en stiftelselogik, där idén, ändamålet, står i centrum, ryms inte riktigt i vårt tänkande. (Även Framtidens kultur levde länge i skymundan.)
Bortsett från att Kultur & Näringsliv gav Sparbanksstiftelserna pris, när jag var vd, verkar det som om det är först nu, när det har blivit problem, som kultursidor och andra har fått syn på dem. Jag förstår om de, som någon sa i går, upplever det som rätt orättvist.
Stiftelserna förlorar mycket kapital i spåren av finanskrisen och lågkonjunkturen och mina stiftelseforskande kollegor vittnar om att många nu tvingas dra in på bidragen för att kunna betala ut de belopp som redan är utlovade, och för att rädda kapitalet.
Kulturen är visserligen inte lika hårt drabbad som forskningen, eftersom stiftelsernas bidrag på kulturområdet är relativt marginellt i Sverige. Kultur räknas ju, som bekant, inte till ett så kallat “kvalificerat ändamål” och därför har stiftelser endast i begränsad utsträckning kunnat ge bidrag till just kultur. Till skillnad från i andra länder, inklusive våra grannländer, där stiftelser har stått för en betydande del av kulturfinansieringen.
Om detta finns mycket att säga, och personligen kan jag nog tycka att kultur borde kunna ses som ett allmännyttigt ändamål likväl som forskning och utbildning, till exempel. (Även om jag som forskare brukar få kritik för det, eftersom det skulle kunna innebära att forskningen får mindre pengar.)
Fördelen är att kulturen inte drabbas lika hårt när stiftelserna nu drar ned på sina utdelningar (och frågar du mina kollegor, har vi bara sett början på dem).
Trots det har det funnits betydelsefulla aktörer, inte minst regionalt, som exempelvis Sparbanksstiftelsen i Skåne, som är en av dem som har delat ut mycket pengar till kulturprojekt. Som alla sparbanksstiftelser är de dock hårt drabbade av krisen i Swedbank, och, enligt Sydsvenskan, stryper de tills vidare alla nya bidrag. Skånskt kulturliv går därmed miste om ett antal miljoner kronor.
Nummer ser det som ett tecken på att kultursponsringen går kräftgång. Själv vill jag gärna se det som två olika saker: bidrag från stiftelser och sponsring från företag, även om just sparbanksstiftelserna – med sin koppling till Swedbank – är lite unika. Men generellt rör det sig om olika saker, som inbegriper olika lagstiftning, om jag förstår juristerna rätt. Även om effekterna kanske är desamma: mindre pengar till kulturen.
“Vi gillade presentationen och läste manuset. Vi såg en tydlig koppling till våra andra investeringar och bra möjligheter till produktplacering.”
Det säger Frank Bonn i Dagens Industri. Han är vd på riskkapitalbolaget Nouvago Capital som medfinansierar filmatiseringen av Jens Lapidus “Snabba Cash”.
Apropå diskussionen om fler samarbeten med näringslivet: pengar kommer sällan utan motkrav. Jag säger inte att det är fel, tvärtom ofta, bara att man är medveten om konsekvenser av olika vägar.
120 miljoner i EU-stöd till satsningar i Stockholmsregionen, däribland projektet Creative Business Region Stockholm. Det ska “utveckla förutsättningarna för företagen inom upplevelseindustrin och näringen som helhet i Stockholmsregionen”.
36,6 miljoner kronor till “konstnärligt campus” i Umeå från Baltics donationsstiftelse, varav den största delen går till Arkitekthögskolan men också till en “multihall” för utställningar, seminarier, filmvisning och barn- och skolverksamhet.
Ytterligare 12,4 miljoner kronor till satsningen Moving Media Southern Sweden, det vill säga på rörlig media i Skåne och Blekinge. Det sker genom EU:s strukturfondspengar. Jag kommenterade den lika stora första satsningen i måndags. Totalt omsluter satsningen nu 24,8 miljoner kronor.
Ett beslut kom igår som visar kulturens underläge – mot stora industriföretag (apropå det tidigare inlägget), mot idrotten och hur kulturverksamheter har svårt att navigera om de inte redan omfamnas av den rådande kulturpolitiken.
Rockparty i Hultsfred, föreningen som arrangerar rockfestivalen, fick igår avslag i Länsrätten i Kalmar län. Frågan gällde Hultsfreds kommuns borgenslån på 3 10 miljoner kronor till den ideella föreningen.
Kommunens stöd var att betrakta som enskilt stöd till en enskild näringsidkare, tyckte Länsrätten, vilket inte är tillåtet. Samma länsrätt tog dock beslutet tidigare i år att Kalmar kommun får gå borgen för ett lån på 100 miljoner kronor för att bygga Kalmar FF:s nya fotbollsarena. Ägaren i det fallet är Handelsfastigheter AB, ett dotterbolag till arenamarkägarna Sveafastigheter AB.
Det är också ett märkligt beslut i dessa tider då offentlig-privat samverkan lyfts fram som en väg att gå, till exempel av Sveriges kommuner och landsting.
Om man ska gå in på formaliteter så förstår jag inte formuleringen om “enskild näringsidkare” när man man så uppenbart pratar om en ideell förening. Jämför igen med Kalmar FF-fallet.
Om vi se på ekonomiska effekter i ett större sammanhang så får förstås Hultsfreds kommun mycket tillbaka på vad Rockparty bidrar med – inte minst i form av turistintäkter under festivaldagarna. Jag sammanställde två undersökningar för snart fem år sedan och det kändes knappast som en hårdvinkel att döpa rapporten till “En vinstaffär” (ladda ner här).
Om vi tar kulturperspektivet så känns beslutet onekligen orättvist mot bakgrund av att Hultsfredsfestivalen inte får något offentligt bidrag alls för sin musikverksamhet.
Men återigen har vi ett exempel på en verksamhet som faller mellan stolarna, mellan kultur och näring.
PS. Jämför med hur Kammarrätten i Göteborg tog ett större helhetsperspektiv i en liknande fråga förra sommaren: sammanfattat här på bloggen.
“Det ryms inte i budgeten”, är något vi alla hört, inte minst inom kulturen. Men den stora frågan handlar alltid om hur stor budgeten är.
Det blir tydligt när Joseph Stiglitz – tidigare mottagare till “Nobelpriset i ekonomi” och som jag haft förmånen att ha som lärare – ger svindlande perspektiv på de belopp som nu betalas ut. Bara till ett bolag (AIG) ger amerikanska staten mer, 150 miljarder dollar, än vad Världsbanken lånat ut under 15 år.
Fundera också över vad som kan göras med den kapacitet som motsvaras av alla dessa varslade personer och dessa pengar som nu planeras för “svenska” bilmärken. Alternativet behöver ju inte vara att göra samma sak som tidigare – framför allt om det inte har funkat. Vi kan stanna upp och fråga: hmm… vi har X miljarder kr och så många människor – vad gör vi bäst av dessa resurser?
Jag vet att det i bilpaketet ligger tankar om nya innovationer, och det är bra, men det känns som något i andra hand. Det bisarra tyckte jag var TV4-reportern igår som frågade näringsminister Maud Olofsson hur forsknings- och innovationspengarna hjälper de som riskerar sina jobb nu.
Framför allt har det blivit en märklig och allvarlig situation nu där vi privatiserar vinster och socialiserar förluster. Jag tror ingen, oavsett politisk åskådning, vill ha ett sådant samhälle.
Inte heller där man använder utpressningsmetoder. Stiglitz använder uttrycket “gun at our heads“.
Det slog mig att vi kanske odlar en myt om det svenska näringslivet som kulturfientligt, eller åtminstone kulturovilligt, som inte är sann. Många hävdar med emfas att det är mycket bättre i andra länder; att exempelvis franska företagsledare minsann månar mycket mer om kulturen.
Men är det verkligen sant?
Mina franska kollegor vittnar om att det låter precis likadant där; att folk klagar på att franska företagsledare är ointresserade av kultur. Till skillnad från exempelvis amerikanska…. Och så vidare.
Gräset verkar alltid vara grönare någon annanstans.
En del av de utländska gästerna som var här förra veckan var snarare imponerade av de svenska företagen som gav så pass mycket till kultur – trots att skattelättnaderna inte var givna. Det, om något, vittnade om ett verkligt stort kulturintresse.
Ser man till siffrorna, ligger Sverige inte heller så dåligt till, som det ibland görs gällande. Tvärtom. Jag skulle tro att vi ligger i paritet med många länder om man ser till privat finansiering per capita.
Dessutom har vi en rad saker som andra bara häpnar över. Våra konstföreningar, till exempel, som inte sällan innehåller stöd också från företagens sida. Och mycket annat.
Det väller ut doktorsavhandlingar som tangerar ämnet kulturekonomi från Handels. I fredags disputerade Marjana Johansson på ett nätt liten doktorsavhandling med titeln “Engaging Resources for Cultural Events”.
141 sidor på den mest välklingande avhandlingsengelska jag någonsin har stött på – och delvis ett nytt sätt att se på resurser och resursgenerering, estetik och organisationer med ett slut. Intelligent, intellektuellt och intressant.
Direkt efter disputationen ska jag erkänna att jag inte var riktigt lika positiv. Snarare ledsen. Jag hade, dumt nog, frågat vilka råd författaren – som trots allt ägnat flera år åt att studera kulturfestivaler – kunde ge mig om jag ville ordna en festival, det vill säga vilka praktiska implikationer avhandlingen hade.
Sådant ska man inte fråga om.
Jag bemöttes av: “… du vill att jag ska vara normativ (ha, ha, ha)… något slags konsult (ha, ha, ha)”. Och sedan skrattade hela auditoriet.
Till slut fick jag i alla fall svaret att man som festivalarrangör kanske borde tänka på förankringen.
Det var allt.
Det kändes lite … platt.
Fast nu, när jag har läst avhandlingen, är jag inte längre ledsen. Det är en bra avhandling och, banal och ytlig som jag är, kan jag lätt se hur jag själv kan dra en massa praktiska lärdomar av den.
Även om jag inte vet om jag vågar.
PS Och så glömmer du väl inte att läsa Linda Portnoffs avhandling som kom tidigare i år? Även om jag varken är redovisare eller särskilt intresserad av musikbranschen, tycker jag att den är oerhört bra – och användbar.
Vill du börja prenumerera på 
