Vidare har bredbandsbolagen uteslutits som avtalspartner vilket var tänkt som ett sätt att bredda det nya filmavtalets samverkan. Anledningen är piratdiskussionen där bredbandsbolagen inte vill agera poliser.

Det har tidigare under hösten flaggats för att det sett mörkt ut att komma fram till ett nytt avtal till årsskiftet. Någon avsiktsförklaring innan de skarpa avtalsdiskussionerna började kunde inte färdigställas och desperation har märkts i debattinlägg.

Det var en imponerande kavalkad av svenska framgångar som visades upp: skådespelaren Michael Nyqvist, Millenium-producenten Sören Staermose, samt Svinalängorna-producenten Helena Danielsson. Filminstitutets tf chef Bengt Toll menade att tillfället var unikt, en kombination av framgångar med både “breda och smala filmer som håller hög kvalitet”. Han sa vidare: “Svensk film är ett varumärke — och det är ett under.”

SFI:s produktionsstödschef Charlotta Denward sa att “film är först och främst kultur”, men mot detta påstående stod Hollywood-trailers och prat om kommersiella exportframgångar för svensk film. Jag tror att diskussionen skulle ha tjänat på en tydligare förklaring av hur filmpolitik som kulturpolitik hänger ihop med marknadssuccéerna. För den som inte är insatt kan det ha tytt sig märkligt att å ena sidan prata om att filmstöd behövs och å andra sidan om hur många miljoner som håvas in.

Den brittiske utredaren Jonathan Olsberg pratade också om ytterligare värden och effekter från film — och tangerade i princip mitt eget föredrag om musikbranschen samma morgon. Ni som följt med ett tag har lärt er vad kulturanalytiker som Olsberg och jag brukar prata om då: en kombination av sociala, kulturella och ekonomiska värden. Se annars den här sammanfattningen i en rapport för Svensk Scenkonst: “Kulturens värden och effekter“.

Jonas Holmberg på FLM sätter seminariet i ett större sammanhang i en Expressen-artikel och menar att fler måste bli intresserade av filmpolitik.

Blivande SFI-chefen Anna Serner var för övrigt den som livetwittrade mest. Se främst #filmialmedalen-taggen.

(Nedan en suddig bild på Michael Nyqvist på scen.)

Han har förstås rätt i sin egen upplevelse av boken — och det är en viktig lärdom apropå kulturens roll som verktyg för profilering och marknadsföring. Bara för att en film skildrar en plats är det inte säkert att platsen uppfattas på ett tilltalande sätt (jämför knarkfokuset i skotska Edinburgh i Trainspotting).

Däremot tror jag inte att kungen behöver vara så orolig. Jag tror snarare att Sverige mår bra av att verka lite spännande. För ett år sedan träffade jag (här artikeln i Time Out) några indiska journalister som var här för att skriva om “den svenska deckarvågen” och de var oerhört fascinerande av de nya beskrivningarna. Åtminstone skrev de hem om Sverige.

Effekterna stannar inte heller i litteraturen. Först kom de svenska filmerna, sedan har de Hollywood-producerade börjat filmas, den första förra året delvis i Stockholm.

Hur ser effekterna ut utifrån de här filmerna? När vi sammanställde rapporten “Allt räknas” för två år sedan — om incitatementsstrukturer för filmproduktion — sorterade vi effekterna under produktion och efter produktion.
(Ladda ned rapporten)

Turistkonsumtionen under själva filmproduktionen är ofta förvånansvärd stor. Men tänk på att en filmsinspelning ofta samlar en stor mängd personer, som ska bo och äta och slussas runt. Likaså är inspelningen beroende av lokala underleverantörer med utrustning. Bland effekterna efteråt återfinns turism men också imagevärden; de sistnämnda både apropå identitet (inåt) och profilering (utåt).

I morse presenterades en ny rapport (“Milleniumrapporten” [.pdf]) på det här temat. Intresset var stort — fullsatt på Klara soppteater då Stockholm Business Region och Filmregionen Stockholm-Mälardalen bjöd in.

Om jag ska använda samma uppdelning kommer rapporten fram till följande – och notera att undersökningen begränsar sig till filmerna:

Effekter efteråt: En slutsats är att Stockholmsregionen kan förvänta sig en 3-procentig ökning av turismen 2009-2013, tack vare både de svenska och amerikanska filmerna. De ökade turistströmmarna antas leda till en ökad konsumtion av 430 miljoner kronor. De svenska filmerna kommer till och med 2011 ha setts av 120 miljoner personer. Utifrån detta samt andra exponeringsytor såsom annonser och nätkommunikation uppskattas exponeringsvärdet till 960 miljoner kronor. Den amerikanska första filmen förväntas nå en biopublik på 120 miljoner personer.

Effekter under produktionerna: Av de svenska filmernas totala budget om drygt 100 miljoner kronor gick 93 miljoner kronor till huvudstadsregionen. Produktionerna av filmerna sysselsatte 284 personer.

Tilläggas kan även att Stockholmsregionen gick in med två miljoner kronor under inspelningen — en ganska bra utdelning med andra ord.

Filmbranschen är dock större än ”filmen”. För några år var jag och med och skrev rapporten ”Film utanför filmen” på uppdrag av bland annat Film Stockholm där den audiovisuella industrins position och framtid undersöktes.

Några slutsatser var tydliga. Från ett individperspektiv är det mindre än en fjärdedel bland de som identifierar sig som “filmarbetare” som enbart har sin försörjning från långfilm. En hel del får pengar via A-kassan och från jobb utanför kultursektorn, men släktskapen är stor med teater, tv och reklamfilm.

Över huvud taget är reklamfilmens betydelse för långfilmen ofta förbisedd. Den fungerar som plantskola för regissörer och som kassako för produktionsbolag, som sedan kan investera i mer konstnärliga projekt. Ett sådant exempel är “Darling”.

Kanske kan Anna Serner, med sitt utifrånperspektiv, bli en drivkraft för att på allvar sätta in filmbranschen i ett större klustersammanhang där andra relaterade branscher ingår.

Till Film Stockholms jubileumsskrift skrev jag de här raderna:

Vissa saker känns. Engagemanget för film och kultur hos Film Stockholm känns. Lägg till en initiativkraft som förmår skapa strukturer och du har en mycket viktig organisation.

För det är inte självklart för en förvaltningsenhet att vilja saker, snarare tvärtom. Det finns ju ett uppdrag i grunden som ska utföras. Varför göra mer?

Men Film Stockholm har alltid imponerat genom att slänga bort de närsynta glasögonen som tyvärr är vanliga inom kulturpolitikens domäner. I stället har de identifierat vad som egentligen behövs och därmed gått utanför sin absoluta närhet.

Jag kom i kontakt med Film Stockholm – det var Ulf Andersson-Greek som sökte upp oss – för sju år sedan då tankarna på en filmfond för huvudstadsregionen började formas. Vi tog fram en rapport om filmproduktion i storstäder (”Filmen och staden”) som visade att det inte bara är i landsbygden som stödstrukturer behövs och finns. Även New York arbetar aktivt för att stimulera film- och teveproduktion. Senare tillkom också Filmregionen Stockholm–Mälardalen som en egen organisation.

Denna rapport följdes sedan av ”Film utanför filmen” som pekade på filmens släktskap med andra branscher. Också den ett exempel på något som Film Stockholm tyckte saknades i diskussionen, inte minst aspekten att film är både kultur och näring. Med den rapporten började vi arbeta med Kerstin Olander.

Men trots ett aktivt och utåtriktat arbete har Film Stockholm främst sin huvuduppgift att fungera som resurscentrum. Jag tycker att det är en oerhört viktig uppgift. Alltför ofta glöms helheten bort i kulturpolitiken. Det är så lätt att ta för givet att nya talanger bara uppstår för att det är många som har de där drömmarna om att förverkliga sig själva och gå i sina förebilders fotspår. Men medan idrotten har en välkrattad struktur för att ta hand om både bredd och elit, har inte minst filmen saknat en struktur där talanger, i brist på bättre ord, kunnat få chansen att utvecklas. Film Stockholms sajt och mötesplats för unga filmare, Filmbasen, är ett exempel på en välfungerande verksamhet som med knappa medel åstadkommer väldigt mycket.

Så grattis Film Stockholm till de tio första åren. Men ingen vet bättre än ni att arbetet bara börjat.

-Lika många kvinnor som män går ut från filmskolan, så talangerna finns där ute. Jag är beredd att använda könskvotering som politiskt verkningsmedel för att nå målet på 40 procent, säger kulturministern till NRK.

Det norska filminstitutet ska utreda hur en sådan kvotering skulle kunna genomföras i praktiken. Förslaget har fått blandad reaktioner inom branschen där en del ser det som nödvändigt under en övergångsfas och andra oroar sig för att de bästa projektet inte kommer att få stöd.

Redan innan programmet sändes skickade FIV ut ett informationsbrev med invändningar. Framför allt riktas invändningar mot att UGK valt att mäta skatteintäkter och inte bruttoregionalprodukten (BRP) för att bedöma satsningarnas effekter. Ett grepp som i sin tur fick UGK att anlita nationalekonomen Joakim Johansson (WSP) att göra en bedömning av de olika metoderna. Johanssons slutsats var att båda mätmetoderna innehåller brister.

Jag har ju själv funderat kring mätningar (se exempelvis ”Film utanför filmen” och ”Allt räknas”) och kan konstatera att det är komplext, och måste betraktas på så sätt. Det går inte bara att begränsa till enstaka projekt och studera avkastningen enbart från dessa. Däremot måste förstås skattebetalarna kunna förstå hur de får valuta för sina satsade pengar. Så om inte oberoende utvärderingar finns så bör sådana tas fram.

För den som är intresserad av frågan rekommenderas ett seminarium i Nynäshamn 27 maj. Turisteffekten av film diskuteras, bland annat med produktionschefen för senaste Bondfilmerna på plats, Sue Hayes.

Frågan är dock komplex och jag hoppas att detta kommer till uttryck. Bland annat är det inte säkert att alla filmer skapar turism — alltför ofta hör vi bara om de mest framgångsrika fallen såsom “Sagan om ringen” och “Vicky Christina Barcelona”. Jag tvivlar att “Trainspotting” lockade så många till Edinburgh (eller till Glasgow där filmen faktiskt spelades in framför allt).

Däremot pekar alla undersökningar på att en filmproduktion i sig själv leder till stor turistkonsumtion medan den pågår, genom att pengar spenderas på hotell, restauranger, hyra av utrustning och annan service.

Dessutom är jag övertygad om att det innebär något för självkänslan att filmer spelas in på ens plats. Det kommer droppas otaliga gånger av politiker och andra i Stockholm att David Fincher filmar den amerikanska versionen av Milleniumfilmerna på plats i den svenska huvudstan. Visst är det intressant att film har den effekten på oss? Ungefär som att vi är många som gläds åt ett landslags framgångar. Behovet av kollektiv glädje och stolthet är stort.

Uppdatering: Nu kan du ladda ner rapporten (1,3 Mb):
“Allt räknas – om rabatter och erbjudanden till filmproduktion i Europa”

Om man googlar på “sweden film” pekar första länken till Sweden Film Commissions sida. Men där anges det bara att den är stängd – och så har det varit länge. Det är en provokation från delar från branschen, men varken övriga branschen eller politiken har sett behov av en förändring.

I torsdags var det dags för släpp av en rapport som berör detta. Den heter “Allt räknas” och presentationen skedde i Kulturhuset i Stockholm. Jag har varit huvudförfattare med skriv- och researchhjälp från Johan Scheele. Men min presentation var bara en inledning. Därefter berättade Patrick Lamassoure intressant om Film France och en svensk panel diskuterade.

Bakgrunden är att allt fler länder och regioner greppar filmen som ett kraftfullt verktyg för att stimulera sin egen filmbransch genom mer aktivitet, för att marknadsföra sig och locka turister. För att attrahera och behålla filmproduktioner används rabatter och andra incitament, i klartext: pengar.

Å ena sidan framstår Sverige idag som ett undantag utan ett nationellt erbjudande, med konsekvensen att vi får det svårare att hävda oss som internationellt inspelningsland. Utöver de samproduktioner som ändå genomförs, inte minst i samverkan med Film i Väst; det är andra filmer – ofta större, till exempel Bond – som Sverige inte lyckats konkurrera om.

Å andra sidan kan man fråga sig om det är rimligt att skattebetalarna snidvrider konkurrensen över gränserna, som det faktiskt handlar om. Investeringen i de här incitamenten ska dock likställas med att man försöker locka företag eller kongresser till sig – investeringen ska ge mer tillbaka i reda pengar. Stödet ska alltså ses som industriellt och inte kulturellt i första hand, även om förhoppningen är att en bättre och större bransch också leder till bättre filmer.

En möjlighet för Sverige är också att skapa ett erbjudande för att kunna tävla på lika villkor som de flesta andra länder, och om man inte gillar modellen, lobba för att den inte bör användas – åtminstone i Europa.

I den efterföljande debattpanelen satt Bengt Toll, vice vd, Svenska Filminstitutet, Åke Lundström, vd, Filmpool Stockholm-Mälardalen, Anette Mattsson, ordförande, Resursföretagen för film & TV i Sverige och Michael Hjort, regissör, manusförfattare och producent i Tre Vänner; styrelseledamot Paradox (och Emmas kusin). Bengt Toll (närmast i bilden till vänster) att det är branschen och inte Filminstitutet som bör arbeta för rabattsystem. Michael Hjort pekade på att Sverige har goda chanser att vara en viktigare nod i den internationella filmbranschen, och exemplifierade med all talang som Sverige exporterar.

Svenska Dagbladet skrev  – senare även på ledarplats (och här Gudmundson på egen blogg) – och SVT Kulturnyheterna gjorde ett inslag. Se hela klippet på SVT Play. (Ja, det blåste rejält.) Läs även Hynek Pallas närbesläktade inlägg.