Hur skulle du beskriva Filmbasen?
Det är både en fysisk och virtuell mötesplats för filmare i Stockholm-Mälardalen, med uppdrag att ge stöd till utveckling- och produktion av film. Vår tyngdpunkt ligger på talangutveckling och utöver produktionsstöd utvecklar vi filmskapare genom olika workshops, kurser och nätverksbyggande evenemang. Den virtuella mötesplatsen, hemsidan Filmbasen.se, har över 3000 medlemmar och antalet växer för varje dag som går. Filmbasen drivs av Film Stockholm, länets regionala resurscenter för film.

Riktar ni er bara till filmare i huvudstadsregionen?
Filmbasen började som ett initiativ 2008 av Stockholms läns landstings kulturförvaltning och Botkyrka kommun med stöd av Svenska Filminstitutet. Tidigare hade Filmverkstan på Skeppsholmen varit en viktig utvecklingsplats för nya filmskapare, men då den lades ner i början av 2000-talet så saknades en fysisk plats att mötas på. Det var därför viktigt att etablera en sådan mötesplats i Stockholm igen. Det  har alltså varit ett fokus på huvudstaden men sedan förra året är även de andra tre regionala resurscentrumen runt Mälardalen med under hemsidan Filmbasen.se. Vi har också konstaterat att Filmbasen.se är lite av en virtuell mötesplats för filmare i hela Sverige eftersom det inte finns så många liknande sidor, som både är ett slags socialt media för filmare men också fungerar som en nyhetssida för filmbranschen.

Nu lanserar ni den första nordiska Crowdfundingplattformen för film, hur kommer det sig att ni väljer att satsa på det?
Anledningen är dels att vi vill pröva alternativa finansieringsformer för filmen och dels som ett led i att göra vårt produktionstöd ännu mer transparent och demokratiskt. Vi har från början valt att konstruera Filmbasen.se så att ansökningssidorna delvis är offentliga, detta för att vem som helst ska kunna läsa åtminstone själva projektbeskrivningarna. Dessutom har besluten från konsulenten varit offentliggjorda, vilket inneburit att alla har kunnat se motiveringen till varför ett filmprojekt får stöd eller inte. Vi har märkt en klar tendens att det här har skapat bättre ansökningar då filmarna har inspirerat varandra. Vi tror att crowdfunding kan vara ett sätt att tydliggöra sina projektidéer och kommunikationen kring vad man vill berätta och varför. Då gäller det inte bara gentemot konsulenten utan också mot en större målgrupp: alla som är potentiella mikrodonatorer. Vi tror att detta skapar ännu starkare berättare genom att man gör sin pitch om och om igen och genom det stärker grundkärnan i sin historia

Vi har inte gjort satsningen för att vi tror att detta ska generera väldigt mycket mer pengar in i systemet. Men jag tror dels att det är viktigt att filmskaparna etablerar en relation med sin publik och dels är det ett spännande sätt att se hur man kan kommunicera kring sina filmer. Det är möjligt att söka crowdfunding i olika faser men jag tror att det här lämpar sig bäst i de initiala faserna då man behöver ett startkapital för att sätta igång sitt projekt. Därefter kan man ju även söka Film Stockholm/Filmbasens offentliga stöd, vilket står kvar oförändrat. De offentliga medlen i satsningen på crowdfunding är extra pengar och äter inte upp något av de andra stöden.

En återkommande diskussion inom filmsektorn rör svårigheter för kvinnor att ta sig fram och slå igenom, hur arbetar ni för att stärka kvinnliga filmare?
Vi har jobbat proaktivt med detta sedan starten av Filmbasen. När jag började som konsulent märkte jag att det var väldigt få projekt som kom in från kvinnliga filmare, endast omkring 20 procent av projektansökningarna hade en kvinnlig regissör. Jag konstaterade samtidigt att det gick ut lika många tjejer som killar från de högre filmutbildningarna så det var någonstans det uppstod ett glapp. Därför kände jag att vi var tvungna att göra någonting mer aktivt än att bara kvotera till en jämnare fördelning av stöden. Hösten 2008 satte vi igång en projektutvecklande workshop under ledning av Lisa Aschan (”Apflickorna”) med sex kvinnliga filmare från länet som vi tyckte var spännande. I slutet på det året konstaterade vi att antalet projektansökningar från kvinnliga filmare hade ökat och dessutom hade vi fördelat projektstöd jämnt mellan könen. Vi har haft en fortsatt jämn fördelning av stödet sedan dess och ligger högre än det nationella snittet.

Finns det några spännande projekt eller filmer som kommit fram ur Filmbasen?
Ja, absolut! Från de senaste åren är det extra kul att lyfta fram de hyllade långfilmer som utvecklats genom Filmbasens talangprogram. ”Avalon” av Axel Petersén, ”Pojktanten” av Ester Martin Bergsmark och ”Colombianos” av Tora Mårtens är alla väldigt starka debutlångfilmer. Sen tycker jag också Fijona Jonuzis kortfilmer som vi har gett stöd till, ”Girl” och ”Astrid”, är väldigt sevärda. En annan spännande filmare att hålla ögonen på i framtiden är Fanni Metelius. Hennes kortfilm ”Banga inte” med stöd av Film Stockholm/Filmbasen visades nyligen på SVT och hade sin internationella premiär på Berlinale. Det görs överhuvudtaget mycket bra film i Stockholm just nu och det ser onekligen ljust ut inför framtiden.

Filmvetaren och kritikern Hynek Pallas kommenterar filmavtalet med att det är positivt att det är teknikneutralt men pekar på vissa teknikaliteter i avtalet som kan komma att ge biografägarna ett incitament att visa mindre smal film. Pallas skriver även i SvD om Polen som istället för ett filmavtal har infört en särskild filmskatt vilket har inneburit att den polska filmen upplever en kraftig boom, både i antalet filmer som produceras och antalet besökare.

Apropos alternativa visningsfönster så gjorde Kulturnytt på Sveriges Radio nyligen en intressant serie i tre delar om kultur som riktar sig till mobiltelefoner som plattform. Den första delen handlar om filmbranschen och hur filmskapandet påverkas när det produceras direkt för mobilen. Bland annat innebär det att historien måste göras mer rak och att andelen närbilder ökar än vid “vanlig” film. Den andra och tredje delen handlar inte om film utan om mininoveller och barnkultur för mobilen.

Jag har en ny favoritfilm och den är från 1957. Jag såg om inledningen häromdagen och filmen är som ett kammarsspel, utan onödiga effekter och i princip används bara ett rum.

Jag syftar på “12 Angry Men” eller “12 edsvurna män” med Henry Fonda i huvudrollen.

Framför allt är det vändningen som fångar mig. Hur en enda person, som först har alla andra mot sig lyckas omvända dem. Det sker i ett trångt, varmt och svettigt rum. Han lyckas genom att om och om igen poängtera – inte sin tvärsäkerhet – utan sin osäkerhet.

Lugnt och sansat fortsätter denne åttonde jurymedlem (Henry Fonda) trots att övriga hetsar upp sig. Han vill diskutera och vrida och vända.

“Tror ni att han är skyldig?”
“Jag vet inte.”

“Så vad gör vi nu?”
“Pratar, antar jag.”

“Allt lät så tvärsäkert (under rättegången).”
“Inget är tvärsäkert!”

Och bländande är hans utläggning när han ifrågasätter det som låtit så självklart: “Jag säger bara att det är möjligt. It’s possible!”

Filmen borde vara obligatorisk för varje gymnasieelev, eller åtminstone som start på universitetet, för att uppmuntra till kritiskt tänkande. På många sätt blir Fondas angreppssätt en illustration av forskarens roll i sina bästa stunder: genom att ställa frågor och komma med nya infallsvinklar rubbas tvärsäkerheten och nya, mer noga utmejlsade svar uppstår.

Se till exempel från 4.00 i klippet ovan. Man får stå ut med att det bara är män med i filmen.

Som en sidonotering apropå kvalitet och filmfinansiering blir det här tydligt att filmers kvalitet inte bara beror på budgeten, utan framför allt på manuset.