Det verkar vara ett obligatoriskt inslag i nyhetsförmedlingen numera — att diskutera hur det egentligen går med alla festivaler.
Första frågan handlar ofta om alla får plats och ett svar ges i själva frågan. Det finns en festivaltrend nu — inte bara det att många festivaler äger rum, utan också att medias intresse bidrar till göra festivaler till något som för allt fler är ett självklart inslag under sommaren.
Sedan är det som vanligt på en marknad. Nya aktörer kommer, gamla slås ut. Att några rockfestivaler — läs: Arvika och Hultsfred — under så lång tid har fungerat är inget som kan tas som självklart, även om det har varit lätt att tro det när “klustersatsningar” sätts igång.
Igår intervjuades jag av TV4 Nyheterna kring sommarens festivalträngsel. De kom till och med hem och stod med kameran i trädgården (vilket väl nog blir första och sista gången om det inte ska bli uppföljning i programmet: hur vildvuxen kan man egentligen låta en trädgård bli?). Hade egentligen hellre förberett mig för en sista kväll på Peace&Love än stått vid en syrsénberså, men blev det i år.
Som vanligt blir ett sånt snack kraft nedkortat. Men för den som vill läsa mer:
Volantes tidigare undersökning (2009), som bland annat visar att festivalsommaren sett till biljettintäkter och turistekonomi omsätter ca 4-6 miljarder kronor.
Det är oerhört tråkigt att höra om Arvikafestivalens konkurs: det blir inget 20‑årsjubileum. Trots försök att återgå till festivalens ursprung efter de senaste årens ekonomiska svårigheter och förra årets kris då nedläggningen var väldigt nära. I år är det helt enkelt för få som har köpt biljetter.
Det hela påminner mycket om Hultsfred ifjol — och kanske hade Arvika kunnat lära sig en del från sin småländska kollega.
När vi pratade med Putte Svensson, en av grundarna till Hultsfredsfestivalen och ansvarig förra året, sa han att de borde tagit time out, att de inte hann börja om och göra bra bokningar i tid. Kanske borde Arvika på så sätt tagit en paus i år och kraftsamlat inför nästa?
För arrangörerna underlättades säkert inte biljettförsäljningen av att Hultsfredsfestivalen i år ligger på samma datum som Arvikafestivalen skulle ha ägt rum. Hultsfredsfestivalen som förra året gick i konkurs och sedan i år övertagits av tyska FKP Scorpio.
Notera att de nya tyska ägarna har fått bättre villkor än den tidigare föreningen. Hultsfreds kommun går in med 2,7 miljoner till festivalen per år under de kommande tre åren men Scorpio ska börja betala tillbaka till kommunen redan nästa år enligt planen.
Andra lärdomar från Hultsfred handlar om att hänga upp det samhällsekonomiska bygget på en enskild, sårbar aktör. I Värmland finns projektet Modell A, med fokus framför allt på Arvika och som arbetar för att utveckla skärningspunkterna mellan kultur, besöksnäring och näringsliv. Jag kan för lite om det projektet, men jag konstatera två saker utifrån att Hultsfred under många år blev en symbol för samhällsplanering kring upplevelseindustri och kulturella och kreativa näringar:
- Det är lätt att glömma marknadsmässiga risker och tro att vad som funnits länge kommer pågå av sig själv för evigt. Risken för verksamheten blir också risken för samhällssatsningen om de hänger ihop för intimt.
- Att dra in en verksamhet in i ett samhällsbygge måste ske varsamt. Fokus måste få fortsätta vara verksamheten — annars, enligt punkten ovan, kan allting falla ihop.
Frågan är såklart komplex och jag har funderat mycket över den. För samtidigt behövs insatser på glesbygden för att stärka den s.k. kritiska massan inom relevanta nätverk.
Putte Svensson, en av grundarna av Rockparty och Hultsfredsfestivalen, har inte fått någon semester i sommar. I stället har han på uppdrag av konkursförvaltaren stängt igen både festival, Rockparty och flera bolag. Det är en historia om en liten ungdomsförening som började för nästan 30 år sedan i en liten källarlokal och växte till Sveriges största rockfestival under många år, liksom bidrog till ett minikluster av utbildningar och företag.
Men denna epok har gått i graven. Meddelandet att det inte skulle någon bli mer festival släpptes 29 juni.
Jag ställde några frågor till Putte igår. För den som inte vet har vi samarbetat mycket tidigare, bland annat utvecklat FUNK-modellen som att sätt att beskriva hur de kreativa näringarna kan stimuleras (modellen har även exporterats). De senaste åren har Putte varit begravd i festivalarbete och tackat nej till alla sådana uppdrag, men nu vill han ut och hjälpa andra igen. Inte minst för att undvika samma misstag som han själv har gjort.
Varför gick inte festivalen och föreningen att rädda?
– Rent ekonomiskt krävdes det så pass så stora förskott som vi inte kunde täcka eftersom vi inte tillräckligt med biljetter i tid. Förr betalade man allt i efterhand, men så är inte längre. Vi vet ju inte, men om vi hade kunnat avvakta lite till hade vi kanske sålt 10.000 till 15.000 biljetter och då hade vi gått runt. Nu hade vi bara tre dagar på oss att få fram ytterligare 10 miljoner kronor.
– Vi hade ett antal styrelsemöten där vi diskuterade biljettutvecklingen. Vi trodde att den skulle ta fart och sedan var det på gång med finansiärer som var beredda att rädda festivalen. När situationen blev omöjlig förstod vi konsekvenserna, att konkurs var oundviklig. Först festivalbolaget, men att konkursen även skulle dra med sig Rockparty och dotterbolagen eftersom de hade fordringar på festivalen samt försäljningsintäkter ifrån mat och annat. Rockparty var tvungen att få in pengar för att täcka skulder från 2007 och 2009.
Vad tänkte du när du insåg det oundvikliga?
– Ena sekunden är man ledsen och besviken. Det känns som om hela världen ska gå under. Andra sekunden tänker man mer praktiskt, på alla som drabbas, på dem som köpt biljetter eller förlorar sina jobb.
Vad säger du om sommarens festivaldöd i övrigt? Vad är det som har hänt?
– Egentligen började det bli svårt för flera år sedan, vilket beror på en mängd faktorer. En kombination av att det finns väldigt många evenemang nu, inte minst många städer som har sina för att stärka sin image. Samtidigt har gagerna skjutit i höjden och finanskrisen slagit in vilket gjort att sidointäkter såsom sponsorpengar nästan försvunnit.
– Om man tittar på festivaler i sommar så är det inte många som ekonomiskt gått bra. Det finns några som publikt varit succéer, men om man till exempel bara ser på biljettintäkter är det väldigt få som går runt. I stället är andra intäkter viktiga. Vissa kan ju sälja öl fritt över hela området. Andra kan få hjälp från kommunen med kostnader för område och marknadsföring.
Är det svårare att driva festival i glesbygden?
– Ja, det är svårare i en ort som Hultsfred där inget finns från början. Det kostar mer eftersom man måste bygga upp allt. För Sonisphere i Stockholm eller Way Out West i Göteborg behöver man inte bygga upp en stor camping. Boende löser sig på andra sätt genom kompisar, lägenheter och hotell.
Är det något du skulle vilja ha gjort annorlunda?
– Många saker. Sättet som vi gjorde funkade ju inte. Vi hade bland annat för lite tid. Det var ovisst för länge kring festivalen under hösten. Det bästa hade varit att ta en time out efter förra året, för att få tid att få ordning på ekonomin och hinna börja om. Kanske göra om, men jag kan inte säga hur, det skulle kräva lite mer analys och eftertanke.
Var det fel att bygga upp Rock City och olika företag så mycket kring en verksamhet, festivalen, som uppenbarligen innebar en stor risk?
– Utifrån föreningens stadgar så var det rätt. (Tobias: läs min tidigare kommentar här.) Vi skulle inte bara göra en festival utan jobba med Hultsfred som ort, ungdomar och musik. Vissa år har det här varit bra för festivalen, andra sämre. Om det är något jag ångrar är att det gått åt mycket pengar till infrastruktur, alltså byggnader och område. Vi har låst upp för mycket pengar i stället för att kunna satsa på innehåll, på det kulturella. Det här har jag tänkt på en del de senaste åren.
Det byggs mycket i Sverige just nu. Många kulturhus och arenor. Hur ser du på det?
– Det är viktigare att det finns pengar till innehåll. I alla fall måste det finnas kvar pengar även när byggnaderna står där. Min erfarenhet är att det därför är bra om en aktör står för infrastrukturen och någon annan för innehållet.
Vad ska du själv göra?
– Jag ska göra en mängd olika saker. Jag ska dela med mig av min kunskap, nu med ännu mer erfarenhet. Jag fortsätter att föreläsa och kommer ta betalt för att utveckla platser runt om i Europa. Sedan har jag ju funderingar på att göra grejer i Hultsfred. Det är skoj att göra evenemang, även om man inte blir rik på det… Men jag kommer hålla en lite låg profil och inte vara drivande på samma sätt. Jag vill gärna överföra min kunskap till de som är yngre.
Vad händer i Hultsfred annars?
– Det tuffar på som vanligt med utbildningar och företag och andra evenemang. Sedan kommer det förhoppningsvis in nya personer och organisationer, sådana som vi har jobbat med tidigare. Vi kanske har hämmat vissa, att de inte har vågat ta för sig. Nu blir det plats för dem.
Men finns inte risken att det inte bara är en festival som försvinner, utan ett system med person och organisationer och deras nätverk?
– På längre sikt kan det vara så. Därför är det viktigt att det fortsätter finnas evenemang. Det behöver inte vara en festival med 20.000 personer, utan kanske fyra stycken med färre besökare. Man kan göra endagsgrejer också.
Till sist, och du måste välja – vilken Hultsfredsfestival var bäst?
– 2004. Det var då jag träffade min blivande fru på festivalen.
I dag har jag varit med om ett av de där ögonblicken alla föräldrar drömmer om: barnets musikfestivaldebut.
(Det är förstås inte helt sant, sonen har ju gått på jazzfestivaler sedan han satt i vagn. Men nu pratar vi rock-, pop-, electronica-festival, eller vad man nu ska kalla det.) Osheaga i Montreal. 53 000 besökare och världens tryck. Ingen festivaldöd här, inte.
Och vi går tillsammans, sonen och jag.
Det är fantastiskt!
Tycker jag.
Sonen tycker annorlunda. Vi lyckas ta oss allra, allra längst fram vid staketet vid stora scenen, det är 52 998 personer bakom oss, och helt magiskt. Edward Sharpe & the Magnetic Zeros, K’naan, min nya idol, Keane, Stars, the National, Pavement, Arcade Fire… jag dansar och sjunger med och undrar varför jag inte har gått på fler festivaler de senaste åren… och sonen SKÄMS. Han påpekar att det kanske är tio totalt i publiken som är över 40, och att jag kunde vara alla andra i publikens mamma, ja, alla artisters mamma.
Sedan kommer Robyn. Publiken älskar henne. Hon har oss helt i sin hand, hon är superproffsig, hon skapar en tät, tät stämning, och hennes egen dans är fantastisk, det är makalöst bra – och vi är så stolta över att vara svenska, så stolta över att känna henne.
Efteråt går vi back-stage och kramar henne. Robyn är storasyster till en av sonens dagiskompisar, och dotter till mina kompisar.
Det är då jag inser att sonen har rätt: jag skulle verkligen kunna vara mamma till alla artister och så gott som hela publiken.
Kanske är det dags att lägga musikfestivalandet på hyllan, eller inte…
Inte minst om Hultsfred, som jag trodde skulle kunna resa sig igen. Men nu har jag förstått att det inte bara är festivalbolaget som försätts i konkurs, utan även moderföreningen Rockparty, restaurangbolaget Metropol och mediaföretaget Music Link.
Det är alltså inte bara festivalen som dör — utan även ett system runt omkring, med utbildningar och studenter, nätverk och människor som brinner och arbetar.
I antologin “Kulturens kraft” skrev jag om detta. Kapitelrubriken var “System för kreativitet”. Jag ska återbesöka det där kapitlet och fundera igen, liksom vad jag skrev i höstas i samband med diskussionerna då om överlevnad och kommunens roll: “… hade det varit bättre att hålla organisationen liten, med små fasta kostnader och bara inrikta sig på festivalen och kanske några enstaka andra arrangemang?”
Det är såklart lätt att vara efterklok.
Men ofta är analyserna av misslyckanden de mest intressanta. Jag hoppas att någon tar tillfället i akt — både från arrangörssidan och från offentligt håll (SKL? Tillväxtverket?) — att fundera över vad som gjorts bra och vad som kunde gjorts annorlunda.
Hultsfredsfestivalen valde att inte genomföra sin 30:e festival och ställde in helt. Biljettköparna fick inte någon festival, men artisterna behövde inte spela (för få) utan full betalning.
Vi kan lära oss två saker av detta. För det första att årets festivaldöd egentligen är förra årets, bara att förlusterna doldes och sköts fram tack vare välvilja. För det andra att det är svårt att arrangera en bred rockfestival utan publikunderlag, i en glesbygd. Jämfört med Peace & Love i Borlänge som ihop med grannen Falun (1 mil?) faktiskt har 100.000 invånare.
Om detta ska jag tala i TV4:s Nyhetsmorgon imorgon kl 7.40. De här festivalproblemen är nämligen en del av en generell trend — vilket gör att det börjar talas om en livebubbla. Carola har till exempel ställt in en av två planerade konserter i Dalhalla. The Ark ställer in sin konsert i Huskvarna på lördag och har flyttat en konsert på Långholmen i Stockholm 11 augusti till Gröna Lund 19 augusti .
I USA hittar vi också inställda turnéer och publiktapp. Enligt amerikanska Pollstar har intäkterna för de första sex månaderna i år från de 100 största turnéerna i Nordamerika, minskat med 200 miljoner dollar jämfört med samma period förra året. Det motsvarar en minskning på 17 procent. Totalt motsvarar bruttointäkterna för de första sex månaderna den lägsta siffran sedan 2005. Antalet sålda biljetter har minskat med 9 procent.
Är det en festivalbubbla som vi ser spricka? I alla fall pysa. Men ingen livebubbla.
Med en ekonomisk bubbla brukar man mena en marknad som är övervärderad – och vi ser en nödvändig justering av priser och utbud. Men att tala om bubbla är nog överdrivet. Snarare justering.
Min bedömning är inte att vårt behov minskar av här-och-nu-upplevelser, skapade ihop med andra människor och på en plats som också påverkar. Live som fenomen är inte på väg att dö eller minska. Bara att formerna anpassas. Trots allt har det sålts biljetter för en miljard dollar i USA i år och kurvan har pekat uppåt i flera år. Det finns också mängder av konserter och festivaler som lockar många besökare. När biljetterna släpptes till Robyns konsert i Köpenhamn, exempelvis, tog de slut på två minuter.
Däremot är det svårt att hålla uppe de höga priserna och återskapa de stora scenerna – så ofta – eftersom det vimlar av megastjärnor som tar sig ut. Som Markus Larsson väl formulerar det i Aftonbladet: ”Allt växte. Antalet festivaler och turnéer. Festivalernas storlek och vinstkrav. Artisternas gager. Publikrekorden på Ullevi.”
Det blir lätt så att när en marknad som blomstrar ska exploateras. Aktörer flockas dit, framför allt om andra marknader minskat (tänk: skivindustrin). Men alltför många praktfulla blommor, år efter år, gör det till slut svårt att hålla intresset uppe, även för de som är mest hängivna.
Allt kan sammanfattas i ökad konkurrens, vilket medfört större kostnader och hårdare tävlan om samma publik och samma artister. Konkurrens i form av allt fler festivaler och stora konserter; och därmed kamp om samma publik och samma artister. Konkurrensen lett till felberäkningar. Högre kostnader har lett till att publikbortfall slagit extra hårt.
Låt mig bena ut ytterligare:
Gagerna har ökat. Dels för att artisterna och musikindustrin vill ta tillbaka vad man förlora på minskad skivförsäljning. Dels för att liveintresset är stort och att det på så sätt varit möjligt att ta ut höga priser från både arrangörer och publik.
Antalet arrangörer har också ökat. Många har varit med och dragit i artisterna. På så sätt konkurrerar svenska arrangörer även med tyska, holländska och danska.
Det unika försvinner. Men eftersom artisterna turnerar hela tiden blir det svårt att hålla uppe priserna; det kommer ju troligtvis nya möjligheter att se just den artisten och annars kommer snart andra stjärnor. På varje svensk lite större festival finns också alla svenska aktuella stora artister samlade.
Platsmarknadsföring. En anledning till fler större konserter och festivaler i Sverige beror på att platser sett värdet i att profilera sig och generera turistintäkter. En insikt om att evenemangsekonomin är stor, om än kringlig eftersom intäkterna fördelar sig till många (såväl arrangörer som det lokala näringslivet i övrigt), har växt fram. Platser deltar genom att till exempel kommunen erbjuder marknadsföring, service och direkt ekonomiskt stöd.
Snedvriden konkurrens. Viljan att profilera sig som plats har lett till att många festivaler, till exempel Malmöfestivalen, inte tar något inträde alls. Då blir det desto svårare att arrangera en festival som innebär att folk både måste resa till en plats och betala för att komma in.
Död för svensk musikliv? Dessutom kan vi lägga till Bert Karlssons “rasande” på Aftonbladet Debatt om bokningsbolagens “maffialika metoder” — för att citera honom — som dödar svenskt musikliv. “Problemet”, skriver han och syftar förstås främst på Live Nation, “är de internationella bokningsbolagen som bestämt sig för att suga ut det svenska musiklivet”.
Finanskris. Denna innebär att sponsorer inte kunnat gå in lika aktivt samt att en svagare krona medfört att utländska artister blivit dyrare att boka.
Nischfestivalerna har gått bäst. För Arvika verkar det ha varit ett misstag att släppa sin hand om sin kärnpublik – syntare – och sikta mot att bli något för alla (Anders Nunstedt i Expressen håller med).
Vad krävs för att festivalerna ska gå runt och överleva?
Engagemang och fingertoppskänsla, så att det blir ett spännande program. (Jämför Fjordfestivalen nedan.)
Koll på sin budget. Ambitionerna måste vara realistiska och byggas upp långsiktigt. Risken för chansningar är oerhört stor.
Koll på sin publik, både sett till smak och geografi. Finns en hemmamarknad? Vill besökare idag campa eller dra till Göteborg och bo på hotell? Hittills har nischfestivaler klarat sig bäst, med Sweden Rock som lysande exempel. Men vad innebär det att metalfester arrangeras i varje liten håla?
Delad risk med eller annat stöd från övriga som tjänar på arrangemanget. Många är med och delar på den turistekonomiska kakan. När U2 spelade på Ullevi ifjol var intäkterna omkring en kvarts miljard.
Historien om Hultsfredsfestivalen och Rockparty är en om misslyckanden lika mycket som framgångar. Bara det att man lyckades skapa Sveriges största rockfestival i så många år var i sig något omöjligt som gjordes möjligt gång på gång.
För två timmar sedan kom beskedet att årets Hultsfredsfestival, som skulle ägt rum nästa veckoslut, ställs in. Enligt TT (via DN) har enbart 5.000 biljetter sålts. Kulturbloggen spekulerar att festivalen läggs ner för gott.
De flesta biljetter säljs alltid tre veckor innan festivalen startar, men nu var det tydligen för nära och för få. Jag är faktiskt förbluffad och det känns… tomt. Att jag själv hade tänkt att besöka festivalen och nu missar spelar ingen roll. Jag vet hur hårt ledningen har slitit sedan i höstas, med både föreningen Rockpartys liv på spel och därefter med en festival i en omstöpt form. Jag var där bara häromveckan och såg hur festivalområdet byggdes upp. Det står ju antagligen klart nu!
Men det är en exceptionell konkurrens i år och med sin bantade form hamnade Hultsfred i ett mellansegment som kanske är ännu tuffare än att försöka vara bland de största, med de tyngsta bokningarna. Till skillnad från andra festivaler har inte heller Hultsfred samma uppbackning som en större kommun kan erbjuda. Pierre Hellqvist på musikmagasinet Sonic sammanfattar också hur förutsättningarna förändrats och minns tillbaka, hur Hultsfredsfestivalen långt före Facebooks ankomst var ett ställe där man kunde hitta likasinnade, sin speciella stam.
Jag har ingen insikt i år, så nu spekulerar jag bara. Men jag funderar över konstruktionen som är ny; troligen beroende på samverkan med kommunen. Generellt är det snarare regel än undantag att nöjesbranschen lägger evenemang och turnéer i separata bolag på grund av den höga risken. På så sätt kan dessa bolag försättas i konkurrens utan att moderskeppet går under. Enligt hemsidan så arrangerar i år Hultsfredsfestivalen AB, ett nystartat bolag, till skillnad från den ideella föreningen Rockparty.
Därmed inte sagt att jag på något sätt misstänker att man med en konkurs tas lättvindigt eller innebär att försök att fly från ansvar. Men i eländet finns något positivt i att föreningen faktiskt har en möjlighet att överleva.
Och, som man gjort så många gånger förr, för att resa sig igen.
Kanske för att göra något annat, något nytt. Det gamla lämnar som bekant plats för det nya. För 25 år sedan var en rockfestival något extraordinärt och alternativt. Idag fungerar de som komponenter i kommuners profileringskampanjer.
Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.
Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu — och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.
Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också faktiskt ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?
Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.
På QNB gjorde vi därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier. Nästan alla finns på Facebook men bara Hultsfred har en Iphoneapp. Låtlistor via Spotify är i vissa fall mycket populära med flera tusen användare; se till exempel Sweden Rock.*
Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.
Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.
– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.
*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.
Festivalsommaren närmar sig. Jag var i Hultsfred i förra veckan – körde tvådagars seminarium för en norsk grupp på besök ihop med Putte Svensson – och såg hur festivalområdet börjar växa fram.
Vi pratade lite om konkurrensen i år. Jag tror aldrig jag har sett en större trängsel om uppmärksamhet. Vi konstaterade att det är många som lever högt just nu och då blir fallet också desto större. Hultsfred själva har ju onekligen erfarenhet av både bättre och sämre år, vilket jag försöker skildra i mitt kapitel i ”Kulturens kraft”.
Enligt DN har Sverige flest festivaler per capita. Vid en titt på sommarens utbud på Festivalinfo har jag ingen anledning att betvivla påstående, även om jag hörde att Norge har ”tusen festivaler”. Men vi tar oss också ut. Av de tretton största festivalerna ökade elva besökarantalet förra året. Kanske för att behovet av ett kollektivt lyssnande ökar i en postdigital värld?
Men hur ska arrangörerna nå ut och locka besökare? Betydelsen av sociala nätverk och olika former av digital interaktion med publiken var något som diskuterades i våras på Digital Music Forum East och som Kulturekonomi rapporterat om.
Vi gjorde därför ett test över hur 22 större festivaler använder sig av sociala medier.*
Efter en liten spaning verkar det för övrigt gå att utkristallisera två övergripande trender. För det första att ökningen beror på ett stort antal mindre och nischade festivaler. Bland de större festivalerna verkar det dock bara vara hårdrock som har en riktigt nisch. Konkurrensen om hårdrockspubliken har heller aldrig varit större än i år då fem stora hårdrocksfestivaler äger rum i sommar, av dessa är två helt nystartade; Getaway Rock Festival i Gävle och Stockholm Rock Out.
Den andra trenden är ”lyxigare” festivaler. Folk vill ha möjlighet att kunna ta in på hotell, äta trerätters men samtidigt uppleva musiken tillsammans med andra. Stadsfestivalerna har här en fördel jämfört med campingsfestivalerna.
– Det handlar om att träffas på riktigt. Man vill uppleva känslan av att ha en samlingspunkt, festivaler är som gigantiska internetforum fast på riktigt. Man vill ha kul och musiken är inte lika viktig för alla. Det ska vara bekvämt, så den som vill kan komma i sina finaste kläder. Det gjorde ju ingen i början av 90-talet, då var det lera som gällde och besökarna var mera hardcore musikälskare, säger Ronny Mattsson på Peace & Love.
*Föjande festivaler ingick i undersökningen: Arvikafestivalen, Emmabodafestivalen, Getaway Rock Festival, Hultsfredsfestivalen, Malmöfestivalen, Metaltown, Nordic Rock, Peace & Love, Pier Pressure, Piteå dansar och ler, Popaganda, Putte i Parken, Rock Weekend, Sonisphere, Stockholm Jazzfestival, Stockholm Rock Out, Storsjöyran, Sweden Rock Festival, Trästocksfestivalen, Uppsala reggar festival, Way out west och West Coast Riot.
Vi har räknat. För två veckor sedan diskuterade vi det paradoxala i att vi dels står inför den bästa festivalsommaren hittills (succé!), dels pratar svårigheter på grund av konkurrens och kronans minskade värde i förhållande till flera valutor (kris!).
Finns det tillräckligt med publik? Det var frågan som vi utgick från till en analys den här veckan, av hur många som behöver komma till tio av de största festivalerna (däribland Sweden Rock enligt nedan) och arenakonserterna (Madonna, U2, Springsteen, Coldplay, Britney, AC/DC). Om dessa ska sälja slut innebär det 575.000 biljetter. Målgruppen är givetvis varierande för dessa evenemang – jämför Britney och AC/DC – men för att ändå jämföra så motsvarar det nästan 3 av 10 i ålderskategorin 18-35 år.
Utifrån alla artister på festivalerna och konserterna snurrar dessutom en stor ekonomi. Publiken – som köper biljetter för ungefär en halv miljard kronor (avrundat nedåt; allting kommer inte sälja slut) – kommer också lägga pengar på resor, övarttningar och mat.
Det innebär ett rejält bidrag till besöksnäringen. Om vi utgår från tidigare evenemang innebär det turistekonomiska effekter på ca 430 miljoner kronor för tio av de största festivalerna och ytterligare ca 350 miljoner kronor för arenakonserterna. Ihop med biljettintäkterna innebär det sammanlagt 1,4 miljarder kronor. Notera att då har vi inte inkluderat fler än tio festivaler – och inte heller alla andra kulturevenemang i landet: teaterföreställningar, mindre konserter eller stadsfester. Totalt arrangeras nästan tusen “festivaldagar” i Sverige från maj till och med augusti.
Ingår gör inte heller det kanske viktigaste, värdet av det som förmedlas från scenerna.
Boken tar upp frågor som om man kan bli kreativ på beställning? Kan kreativitet effektiviseras – så att det skapas fler nya idéer, produkter och tjänster på mindre tid och med mindre resurser?
Klokt och roligt. Det är ledorden för Volante Academy. Genom utbildningar och seminarier vill vi skapa en samlingsplats för viktiga frågor som rör samhällsutvecklingen. Läs mer på volante.se
Modebranschen i Sverige
Modebranschen i Sverige. Rapporten kartlägger Modebranschens omfattning. Släppt i januari 2013.
Kulturekonomi har fått 
Vill du börja prenumerera på 
