Varför är det viktigt att prata om misslyckanden inom entreprenörskap?
Vi pratar alltför lite om misslyckanden, i den utsträckning att misslyckanden måste vara en del av inlärningsprocessen. Annars vet vi inte var gränserna ligger. Beträffande vad vi lär oss, så lär vi oss vad som inte fungerar. Varför kunder inte köper våra produkter eller tjänster, varför våra kostnader är för höga, varför idéen vi hade inte fungerar som en livskraftig affärsmodell och så vidare. Så, ja, man bör se på misslyckanden som ett sätt att ta reda på varför ens första antaganden inte fungerade.

Varför pratas det så lite om misslyckanden i så fall?
Vi är verkligen rädda för att misslyckas på grund av en rad anledningar så det framstår som ett stort problem för många människor. De är inte villiga att försöka, för att de inbillar sig att konsekvensen av ett misslyckande skulle bli ödesdigert, ibland kan det innebära stora problem men oftast inte. Siten www.failureclub.org försöker att prata om de här frågorna.

Dessutom, en hel del av våra misslyckanden går ouppmärksammade förbi, då vi misslyckas med saker hela tiden. Men det är små misslyckanden. Karl Weick har skrivet en suverän artikel i ämnet, ”Small Wins”. När vi gör olika situationer stora i våra liv, så blir de ett problem.

Du har använt dig av pjäser, filmer och romaner för att beskriva entreprenörskap. Hur kan konst och humaniora hjälpa oss att förstå entreprenörskapsprocessen bättre?

• Processen – hur det verkligen fungerar.
• Motivationer – hur människor känner och beskrivningar av varför de gör som de gör.
• Konsekvenser – vi ser människor gå till handling, och, de får svar tillbaka, och sedan måste de ta i tu med det.
• Tankar – hur människor tänker igenom problem, planerar, planlägger, svarar och anpassar sig.
• Sammanhang – vad händer i situationen, andra spelare, deras tankar, känslor, handlingar och så vidare.

Att allt detta sker också över tid, så, vi kan se hur tankar och handlingar fungerar över tid i särskilda sammanhang vilket får särskilda konsekvenser. Och det är moraliska, etiska och estetiska aspekter att lyfta fram också. Så, vad konst och humaniora gör, är att verkligen ta itu med alla de här ämnena, de vänder sig verkligen mot hela ”människan” i alla de situationer som nämnts ovan.

Och för det mesta lär vi oss från berättelser. Jag kan föreläsa och ge ut tusentals powerpoints om ett ämne, men, människor har förmodligen lärt sig mer av att se ”The social network” än från de flesta texter om entreprenörskap. Det är en utmärkt film, och den säger massor om alla de saker jag listat ovan till exempel.

Vad kan du säga om drivkrafter bakom entreprenörskap?
En av de första insikterna jag hade när jag började intervjua entreprenörer för mer än 30 år sedan var att en entreprenör som anger ”tjäna pengar” som sitt huvudskäl till att vara entreprenör, troligtvis är en väldigt olycklig människa. Det är helt enkelt inte en särskilt övertygande anledning för att finnas till.

Jag tror att kreativa människor är mer benägna att göra vad de vill, vilket är viktigt. Utmaningen för kreativa individer är att balansera det de vill göra på ett sätt att de kan tjäna pengar på det. Jag har sett, alltför ofta, konstnärer som inte är intresserade av att göra någonting som kan generera pengar, jag har så många bra fallstudier kring detta. Men, jag tror att det är möjligt för konstnärer att röra sig i en riktning där de kan göra tillräckligt av det de vill, och fortfarande tjäna pengar på det.

Det rapporten och PM:et visar är att situationen för kapitalförsörjning inte innebär ett problem för ekonomin som helhet, varken inom kulturella och kreativa näringar eller för företag generellt i Sverige.

För kulturella och kreativa näringar (KKN) ser situationen sämst ut för de mindre företagen med 1-9 anställda och bäst för de företag med mellan 10-50 anställda. Den senare gruppen har dock störst spridning vad gäller behovet av kapital. En klar majoritet av kulturföretagen har dock inte någon anställd alls.

För KKN, liksom generellt, ser behovet av kapital dock olika ut beroende på branscher, region och storlek på företagen. Inom kulturella och kreativa näringar gick det däremot inte att se någon variation på företag beroende på om de hade en manlig eller kvinnlig företagsledare, vilket det gjorde i Sverige som helhet där företag med kvinnliga ledare var i större behov av finansiering än företag med manliga ledare.

Metoderna för att mäta kapitalbehovet behöver dock kompletteras med mer djupgående analyser. Tillväxtanalys håller därför nu på med att ta fram mer detaljerade uppgifter om situationen för kulturnäringarna.

Om vi även ska rikta ljuset mot de tillväxt- och entreprenörsföretag som inte sällan framhålls som goda exempel så är det även andra saker som framhålls. Entreprenören Mattias Miksche har varit involverad i ett flertal verksamheter som brukar räknas till kulturella och kreativa näringar, till exempel rörlig bild och kommunikation (B-Reel), uthyrning av filmer (Lovefilm) och spel med betoning på lek och mode (Stardoll).

Webbtidningen Nya Affärer intervjuar honom och det är som så ofta intressant att lyssna till lärdomar. Han säger att “man kan aldrig lyssna för mycket på användarna” — och det gäller väl egentligen samhällsplanering också, eller hur? Lyssnar de som arbetar med handlingsprogram på statlig och regional nivå tillräckligt på företagarna? Pratar de med rätt företagare i förhållande till de egna målen (om tillväxt är målet bör rimligen de tillväxtorienterade företagarna höras, inte livsstilsföretagarna)?

När Miksche själv pratar om offentliga insatser nämner han inget som annars brukar lyftas fram… inkubatorer, mötetsplatser eller branschguider. I stället nämner han personaloptioner. Alltså generell entreprenörspolitik. (“Detta gör att det är svårt för startups att rekrytera riktigt bra människor som kanske hellre har en hög stabil lön än tar en risk med en startup där man kanske skulle kunna få en stor andel i optioner.”)

Uppdatering: Idag skriver Computer Sweden om att Stardoll hotar lämna Sverige av ett annat skattetekniskt skäl: man anser sig tvungen att betala dubbel moms. Andra svenska “app-bolag” är även oroliga över att de ska riskera samma dubbelbeskattning som Stardoll.

Tyvärr skadades filen i samband med analysbrevets utskick och går därför inte att öppna. Vi ber om ursäkt för felet.

>>Ladda ned rapporten “Gungor och Karuseller”.

Nedan några filmer från vårt besök i Karlstad. (Stort tack för filmerna till Region Värmland, David Lindeby och Jakob Rubenson.)

Karlstad klipp 1 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 2 from QNB Volante on Vimeo.

Karlstad 3 from QNB Volante on Vimeo.

Jag försöker förtvivlat förstå hur det kan vara precis tvärtemot vad man skulle tro; hur vi i Sverige framstår som helt fixerade vid kulturentreprenörer och kulturföretagande jämfört med amerikanare, och hur kritiken mot allt som är kommersiellt är så enormt mycket starkare här än i Sverige.

Efter att ha tillbringat två av årets tolv månader här, och träffat hundratals akademiker, kan jag bara konstatera att intrycket består. Det är vi svenskar som tjatar om kulturföretagande och kulturentreprenörer; inte amerikanerna.

Det är otroligt intressant, eller hur? Hur kan det komma sig?

I går körde jag tolv timmar i sträck på School of Art Institute i Chicago – och överallt mötte jag samma skeptiska inställning. Det var som att flyttas tio, tjugo år tillbaka i tiden – och oerhört stimulerande.

Studenterna rasade eller älskade. Några (få) gick igång och menade att det var första gången de hade fått höra sådana här tankar under sin utbildning. Andra blev förbannade, och menade att det var livsfarligt att över huvud taget prata om konst och ekonomi. Som konstnärer skulle de aldrig i livet arbeta eller göra något för ett företag.

De amerikanska studenterna var helt enkelt tusen gånger radikalare och argare än på Konstfack, och detsamma gällde på sätt och vis fakulteten.

I går var det faktiskt rätt jobbigt. Första seminariet gick bra, eftersom det var långt och hade få studenter, vilket gav tid till förklaring och fördjupning. Men föreläsningen för hela programmet gick inget vidare, eftersom några blev så arga, och i går kväll kände jag mig rätt deppig.

Fast i dag vände det. Då hade de studenter som var intresserade fått möjlighet att boka upp varsin timmes individuell handledning med mig – och det var helt fantastiskt! Vilka studenter! Och vilka projekt!

Plötsligt kändes allt meningsfullt igen, och just dessa studenter var tacksamma över att jag var där. De hade saknat precis den här dimensionen i programmet, och ville att jag skulle fortsätta som deras handledare på distans.

Och på eftermiddagen svängde det också i fakulteten. Frågan om det farliga entreprenörskapet dök upp igen, och sedan uppstod en intressant diskussion om hur det kunde komma sig att Sverige och Canada ägnar så mycket uppmärksamhet åt kulturentreprenörskap och kulturella näringar, men inte USA.

Beror det på att Sverige och Canada är välfärdstater, och att det därför finns en annan logik bakom satsningarna?

Eller på att entreprenörskap är så givet i USA, att man inte behöver tala om det här?

Det har alltid varit min tes att det vi ältar allra mest är det vi själva är sämst på. Och jag kunde inte låta bli att dra det exempel jag ofta tänker på, nämligen att det talas mycket mer om hållbarhet i USA än i Sverige, samtidigt som det är uppenbart att vi på många sätt lever mycket hållbarare i Sverige. Ta bara det här med sopsortering.

Kanske är det samma sak med entreprenörskap? Kanske är det just för att vi inte är så entreprenöriellt lagda i Sverige, som vi tjatar så mycket om det? Alltmedan amerikanerna bara gör.

Eller har det med kulturpolitiken, eller snarare avsaknaden av en sådan, att göra? Som alla påpekat, om och om igen, finns det ju ingen kulturpolitik i USA, och därmed är det svårt att göra satsningar på sådant som kulturella näringar, som ofta bygger på just ett samarbete mellan kultur- och näringspolitik.

Jag åker i alla fall hem rätt trött, men inspirerad. Det har varit några intensiva dagar här i Chicago, men det känns som vi har inlett ett samarbete som kommer att fortsätta.

Fast först ska jag hem och ta hand om ett gäng andra amerikaner från Stanford, CCA och Parsons, som kommer till Stockholm nästa vecka för att delta i ett seminarium om design som vi ordnar på Konstfack.

Samma gäng träffade jag i San Francisco i mars, och känslan var då densamma som nu i Chicago. Inte heller där ägnades det ett ögonblick på entreprenörskap eller egenföretagande. Fast de som deltog i designdiskussionen var förstås inte det minsta negativa till det kommersiella, utan snarare tvärtom. De älskade allt som var kommersiellt – men hade enbart storföretag i huvudet.

Det kan kanske vara ytterligare en anledning till det bortglömda entreprenörskapet här; många verkar fortfarande sitta fast i föreställningen om storföretaget. Det är liksom Microsoft, eller inget.

Och då är det inte så konstigt om man är negativ och inte ser några kopplingar till sitt konstnärskap.

Rubriken är “Ideologiskt önsketänkande” — men om det är något som är önsketänkande är det just att man ska kunna hålla dessa sfärer från varandra. Framför allt är analysen för snäv. Kultur är inte bara konst och involverar inte bara konstnärer.

Några punkter — jag skulle kunna göra listan mycket längre:

• Många konstnärer blir — oavsett om de vill det eller inte — egenföretagare. Att infoga kunskap om företagande under konstutbildningarna är knepigt, inte minst eftersom det kulturella kapitalet inte sällan byggs upp genom att ta avstånd från det ekonomiska kapitalet, men jag har svårt att se att det är fel att erbjuda en person insikt i och verktyg för den verklighet som följer. Se grafen nedan och jämför med andra yrkeskategorier när det gäller fördelningen anställda och entreprenörer.

• Regeringens handlingsprogram för kulturella och kreativa näringar fångar en långt större del av kultursektorn än konstnärer som inriktar sig mot offentliga stöd. Om jag skulle styra skulle jag säga att den framför allt fokuserar på all annan kultur än denna, och jag har fått uppfattningen att det faktiskt är så. När Tillväxtverket bjuder in 20 företagare och representanter till samtal finns ingen konstnär där och ingen från den offentligt stödda, kulturpolitiska sfären. Min egen drivkraft i mycket av det som jag gjort har handlat om hjälpa till att även “kulturföretag”, till exempel bokförlag, festivalarrangörer och artister, ska kunna dra nytta av den stora apparat som finns i Sverige för att stödja näringslivet. Länge har dessa företag hamnat mellan två stolar.

• Alla de där som säljer utbildningstjänster till kulturutövare, är enligt krönikan de företag som tjänat pengar på “kulturdepartementets strävan efter nya entreprenörer”. Jag kanske har missat något, men var finns de företagen? Har jag missat en egen affärsmöjlighet här?

Sedan kan vi förstås diskutera en del kring ordet entreprenörskap. Vilket vi har gjort i ett tiotal bloggposter på den här bloggen. Vi har haft något annorlunda syn — Emma tar gärna en annan utgångspunkt — men tycker båda att det finns stora faror i den enprenörskapsepidemi som råder. Själv tycker jag att man borde skilja på företagare och entreprenörer (eller vad man nu kallar det). Inte minst för att minimera den typen av ryggmärgsuttalanden som många inom den kulturpolitiska debattsfären stöter ut så fort ekonomiska rationaliteter diskuteras i samband med konst och kultur.

Bara ett axplock av tidigare inlägg apropå entreprenörskap:

>> Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer (Tobias)
>> RE: Skilj mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer (Emma)
>> Cirkus/ekonomi (Emma jämför Konstfack och Handels)
>> Det här är inte kulturpolitik (Tobias om handlingsprogrammet)

Douglas León är mest känd som Dogge Doggelito, frontmannen i hiphopgruppen The Latin Kings som var tidiga med att rappa på svenska och var enormt stora i några år från mitten av 90-talet (minns här: klipp från Hultsfred). Intresset för hiphop kom tidigt genom Dogges äldre bror och han började rappa hemma i Alby redan 1983.

På senare tid har Dogge dock även medverkat i en långfilm, gjort reklam för Elgiganten, jobbat som programledare i TV4 med mer. Läs mer om hans senare liv i ett lysande reportage i musiktidningen Novell från förra året.

Nyligen deltog Dogge i ett seminarium för ALMI-rådgivare om kulturella och kreativa näringar, vilket jag var med och ordnade. Han har drivit företag i 15 år (men aldrig hört talas om ALMI).

Dogge pratade bland annat om hur den kommersiella och konstnärliga sidan av hans yrke påverkar varandra. Han var oerhört positiv till vad hans medverkan i reklamfilmen för Elgiganten givit och betonade “våga vara kommeriell”. Jag försökte fråga honom om det ändå var nödvändigt under ett par startår att helt fokusera på musiken, men han menade — om han förstod frågan — att en inriktning som kommersiell “kombinatör” redan från början hade varit bra.

Dogge var inte den enda kulturföretagare som vi träffade. Vi besökte såväl några andra på Subtopia i Botkyrka som galleriet Andersson/Sandström i Stockholm. Frågan om konstnärlig kontra kommersiell strategi väcktes hela tiden i de samtalen och blev ett bra underlag till diskussionerna med ALMI-rådgivarna.

Dogge, varför valde ni att starta ett eget skivbolag?
– Jag tror att vi startade vårt första skivbolag 1996. Det var för att vi ville att vi skulle äga vår egen musik. Visst, man kan göra en massa dealar med stora skivbolag, men sen äger du inte din egen musik och det tyckte vi lät helt sjukt. Här gör vi musik, svettas och jobbar och får knappt något betalt och så äger vi inte vår egen musik. Då bestämde vi, att okej, vi startar något eget där vi kan äga vår egen musik.

Hur var det när ni slog igenom?
– The Latin Kings var en klassisk rap-grupp. Vi levde vår dröm samtidigt som vi var ungdomar. När vi startade då rappade alla på engelska, men jag var så dålig på engelska att jag tänkte, shit, fan, hur ska jag nu klara rappen. Men jag tänker ju på svenska, jag drömmer på svenska, då måste jag också rappa på svenska eftersom den är en uttrycksform – och det visade sig ju vara ett genialt drag.

Tjänade ni pengar när ni startade och funderade ni på ekonomin?
– Hiphop-släktet är ett ganska roligt släkte. Man ska ha mycket bling bling, man ska ha fina bilar, man ska ha stora hus, men man får inte tjäna pengar. Då är man inte äkta. I början tjänade vi inga pengar alls. Då rappade vi bara för att äta mat.

Du blev väldigt omskriven när du medverkade i tv-reklamen för Elgiganten. Vad innebar den för dig?
– Vi var inte bara bland de första som rappade, jag var också en av de första som tog in rap på svenska i reklamsammanhang. Det blev också en ny grej. Det blev en jättestor diskussion om det var en bra grej eller inte. Om ni frågar mig så är det det bästa som jag har gjort. Så stor som jag blev efter den kampanjen, skulle jag aldrig kunna bli om jag bara rappade hela livet.

Har du någon affärsplan idag?
– Jag har så många projekt på gång, så mycket idéer, så mycket tankar som gör att jag behöver ekonomiska muskler. Det är det jag letar efter hela tiden för att kunna genomföra mina projekt, exempelvis nya låtar och skivor, barnböcker, en biografi och det är allt möjligt. Jag är inte bara i rapmarknaden längre, jag är i musikbranschen, jag är i bokbranschen, jag är i reklambranschen. Jag figurerar i många olika branscher. Det är väldigt, väldigt bra för att du får ett kontaktnät, en bredare publik och fler människor som vill göra affärer med dig.

– Tiden väntar inte på någon, så jag vill hinna skapa så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Det är min plan.

Hade du blivit en lika bra rappare om redan tidigare hade börjat göra fler saker samtidigt?
– Att hålla på med en mer kommersiell verksamhet är väldigt nyttigt för att du får många fler uppdrag. Du får göra mycket mer samtidigt som du får hålla på med din konst. Du har mycket friare händer. För det kostar ju att hålla på med konst också. Det innebär att det är massor med kvalitetstid som du slösar bort. Och det förstår man ju, tiden är ju det viktigaste, det är där skon klämmer hos mig, tiden. Våga vara kommersiell — det rådet skulle jag ge. Stäng inte igen den dörren. Det är det som många lyxlirare gör idag, men de mest framgångsrika är ju de som är kommersiella.

Tänk att “kulturföretagande” skulle anses som ett ord som kan locka tidningsköpare.

När jag och Emma började med den här bloggen — för tre år sedan — betraktades fortfarande kulturekonomi som om inte en oxymoron så en konstruktion. Idag kikar allt fler på kulturföretagande, till och med Privata Affärer-grundaren Anders Anderssons nya tidning “Driva Eget“. Bilderna ovan är därifrån. På förstasidan över puffen “6 sidor om kulturföretagande” säger författaren Denise Rudberg “Lär dig sälja dig själv”. Inne i tidningen diskuteras hur det är möjligt att både vara konstnär och företagare. Musikerna Pal Johnsson och Krister Dahlström ger några råd (“säljskola”).

Och det stannar förstås inte här. Myndigheterna är igång utifrån handelsprogrammet för kulturella och kreativa näringar. I höst rullas regionala möten upp och själv förbereder jag just nu för utbildningsdagar för de offentligas tjänare vad gäller utlåning och företagsrådgivning, bland annat ALMI. Vi återkommer kring detta.

Jag känner ingen ensam Entreprenör. Inte en enda. Däremot känner jag massvis av entreprenörer som arbetar tillsammans, engagerar och mobiliserar andra, finns i nätverk och inte så sällan startar företag tillsammans. Ja, bortser man från enskilda firmor, startas ungefär hälften av alla bolag faktiskt av fler än en person!

Varför tjatas det då så mycket om enskilda Entreprenörer? Varför använder så många offentliga organ enbart du-formen? “Funderar DU på att starta EGET?” borde kanske utökas till “eller funderar NI på att starta TILLSAMMANS?”.
För att spegla verkligheten.
För att göra det lite mindre läskigt, och lite mera lustfyllt.

Det här älskar också mina studenter att påpeka. De är helt ointresserade av att starta helt eget, men väldigt intresserade av att göra saker tillsammans med folk de gillar. Om vi bara kunde betona det kollaborativa draget mer, skulle fler bli intresserade av företagande, säger studenterna.

Och forskningen pekar åt samma håll. Karin Hellerstedts doktorsavhandling, som kom förra året, till exempel. Hennes studie visar att företagande ofta startar med och i relationerna – och först i andra hand kommer affärsidéerna. Är inte det intressant?

I New York Times läser jag vidare om Boulder, Colorado, dit en del high-tech start-ups flyttar från Silicon Valley. Varför? Jo, som en av de intervjuade säger:

“In Silicon Valley, you’re a small fish in a huge pond, and it didn’t seem as collaborative and a lot more corporate”

(I samma artikel säger för övrigt gammel-gurun Richard Florida något intressant, d v s att entreprenörskap frodas i miljöer med stark “counterculture”, som hippiekulturen i Boulder. Det ligger något i det – och är värt att tänka på!)

Själv tänker jag fortsätta att tjata om det här. Vill du läsa en krönika jag publicerade i Dagens Industri för ett par veckor sedan, finns den här: EntreprenörskapDI. Och om ett par veckor bär det av till Tällberg Forum, där jag ska prata på ett liknande tema tillsammans med mina kollegor och dessutom försöka få till lite forskning på temat.

PS Dagens boktips:
Anneli Jordahls “Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)” – om Ellen Key och hennes kärlek – nu i pocket – och helt makalöst bra!

Anmäl dig senast på fredag genom att mejla Malin Ekberg, malin.ekberg [at] hhs.se.

Boken heter “Creative Business: 10 lessons to help you build a business your way” och utgår från olika historier från entreprenörer om vad de lärt sig kring företagande i de kulturella och kreativa näringarna. Det är en liten, men tät bok där vi dissekerar tio olika myter om entreprenörskap, bland annat never say no, cash is king och big is beautiful.

Vi har skrivit den som en handledning för företag, men mycket fokus ligger på investeringar och ett elfte kapitel (Chapter 11, vitsigt för er som förstår) handlar om investerares erfarenheter och tips. Men boken riktar sig även till dem som vill förstå företagandet och personerna i de här sektorerna.

Och inte bara i de här sektorerna. När jag föreläst utifrån den här boken det senaste åren har många påpekat att de här lärdomarna inte bara gäller s.k. kreativa företag. Jag har blivit benägen att hålla med, så även om fallbeskrivningarna handlar om företag som sysslar med musik, mode, design, media och film, finns många lärdomar för alla småföretagare. Därför har vi ändrat i många fall till att tala om small businesses generellt.

En annan sak som ändrats är titeln. Boken bygger nämligen på det nordiska forskningsprojektet Penny for your thoughts som jag nämnt tidigare (bland annat om betydelsen av uthållighet, apropå Murlyn Music). Jag testade till och med ett omslag med samma titel som forskningsprojektet på er i november, men vi upptäckte att det finns för många böcker med den titeln.

Därav “Creative Business”, som nu också ska bli en webbplats med allt mer information. Med den här boken ska vi på Volante också genomföra ett test, nämligen att direktsälja mot en global marknad i både eboksformat och via print-on-demand. Om man alltså lägger en beställning via Amazon.com i Brasilien och vill ha en fysisk bok, trycks den sedan i England och fraktas därifrån. Om en amerikan vill ha boken till sin iPad i USA ska han eller hon få den direkt. Det ska bli oerhört spännande att se hur det går.

Rapporten “Creative and Cultural Industries” ges ut av European Cluster Observatory som arrangerar onsdagsseminariet. Tack vare deras omfattande databas av europeiska sysselsättningssiffror har vi kunnat ranka drygt 250 regioner i Europa sett till hur många som är anställda inom de kulturella och kreativa näringarna. Det är första gången som en sådan regional jämförelse har gjorts.

Hur Sverige ligger till? På onsdag presenterar vi resultaten.

Rapporten är den andra i European Cluster Observatorys serie av priority sector reports; se mer i pressmeddelandet här. Vi har verkligen försökt hålla rapporten kortfattad, men det finns ett gigantiskt appendix. De översiktliga resultaten presenterar vi i kartor av typen ovan.