Snart är det dags att trycka boken “A penny for your thoughts -
10 Lessons to Help You Build a Creative Business”.
Vad tycker ni om omslaget?
Jag har skrivit ihop med Dominic Power (Uppsala universitet) och Margret Sigurdardottir (Köpenhamns handelshögskola och Islands universitet). Förhoppningsvis har det blivit en lättillgänglig och reflekterande guide för kreatörer och om kulturföretagande.
SSES fyller 10 år – och det är konferens på Grand på temat “Godmorgon 2019″. Kul och intressant, men trist att inleda med 100 procent män på scen! Hur Framtid känns det?
Och någonstans är det synd, eftersom det lägger sig som ett filter över det som sägs. Extra tydligt blir det eftersom min gamla kollega, tillika kompis, Kjell A Nordström har inlett med att säga att år 2019 domineras av kvinnor – och direkt därefter följer en panel med fyra män på scen.
Annars är det bra. Min gamla student Magnus Lindkvist gör ett lysande jobb som moderator. Kjell är alltid bra på scen, och lyckas illustrera sina poänger på ett sätt som gör att man tänker till. Som när han frågar hur lång tid det tar att bli amerikan jämfört med hur lång tid det tar att bli svensk, japan eller finne (svaret får du räkna ut själv).
Sedan följer den första manliga paneldebatten, dit ett par professorer också bjuds in. Tyvärr hör jag inte så mycket, eftersom jag alltid tappar intresset när det är så enkönat (och ja, det gäller åt bägge hållen!).
Efter ett par korta entreprenörsberättelser (varav en från en kvinna) följer sedan nästa två manliga talare, amerikanska ambassadören och en av dagens stora behållningar Li Gong, en kinesisk entreprenör/forskare/vd, som pratar om kinesiska affärsmodeller, kopiering och annat. Jätteintressant.
Men vid det laget har jag verkligen tröttnat på att det är så många män.
Återigen räddar dock Sara Öhrwall från Bonniers showen. Hon är som vanligt superbra! Klok, klar, ödmjuk och jag gläds åt att mina studenter får höra henne prata om kreativa team, t-shirts och vikten av spöken internt m m.
Efter lunch delar några män ut priser åt andra män, och sedan kommer Stefan Persson och är väldigt bra. Det är ju hans förtjänst att SSES finns, vilket är fantastiskt! Han är klok på scen samt berättar om sin parhäst, som bromsade, räknade, men också hade fantasi. Att han sedan ger min kollega Anneli Karlsson en eloge gör mig ännu gladare. Det är ju otroligt sällan man hör näringslivsrepresentanter offentligt refererera till svenska forskare – och till och med komma ihåg namnet på dem!
Överlag – med ett par undantag – är det ett bra program, och det gör mig ledsen att det särskilt inledningsvis är så könsobalanserat. Det gör att feministfilten dras för mellan mig och scenen – och jag missar mycket av vad som sägs.
När jag berättar det för min uteslutande manliga kollegor (jag har ju numera 100 % manliga kollegor både på Handels och Konstfack och är ALLTID ensam kvinna i ALLA kurser), blir de förvånade. De har inte ens lagt märke till det.
Sedan är jag säkert extra känslig den här veckan. Jag höll en riktigt feministisk föreläsning på den företagsekonomiska konferensen tidigare i veckan, och fick massvis av positiva kommentarer från kvinnor i publiken (varav de flesta gick ut på att jag var modig – MODIG?) samtidigt som ingen man över huvud taget berörde frågan i diskussionen efteråt.
Som en kvinnlig kollega uttryckte det: “det är svårt att ta saker på allvar, men sedan inte bli tagen på allvar”.
I pur ilska har jag skrivit en arg krönika i Dagens Industri i morgon, som förstås kommer att föranleda en massa ilskna mejl. Jag är visserligen van, men tycker ändå att det är läskigt när män (det är alltid enbart män!) öser ut sitt hat, och cc:ar redaktionen, Reinfeldt och alla möjliga.
Och intressant nog brukar de ofta haka upp sig på att jag jobbar på Konstfack. Såhär inledde till exempel en arg man sitt mejl efter förra krönikan: “din koppling till Konstfack säger en hel del för där flockas folk med föga insikt och svagt utvecklad erkänsla för att benämnas ”arbete” krävs att andra vill nyttja resultatet av det utförda”.
Inte fördomsfull alls, eller hur?
Och kan någon förklara för mig varför det är uteslutande män som mejlar sådant? Varför gör inte kvinnor det? Under mina dryga nio år som krönikör, med massvis av läsarmejl, har det en (1) gång hänt att en kvinna mejlat en ilsken kommentar. Vad beror det på?
Slutligen kan jag berätta att jag tror att jag kommer att få sparken från Handels. Jag blev nämligen uppringd av en journalist som lyckats nosa upp vår ganska väl förborgade hemlighet om hur det egentligen ser ut på jämställdhetsfronten. Hade det inte varit den här veckan, hade jag kanske inte ställt upp på intervju. Men nu gjorde jag det.
För nu har jag tröttnat.
Jag har varit på Handels i snart tjugo år – och ännu har INGEN (o) kvinna blivit professor. Och fakulteten (d v s disputerade anställda) består av 87 procent män. År 2009.
Tror någon att vi kvinnor kommer att vara i majoritet år 2019?
Det nya numret av tidningen Konstnärern har temat företagande och entreprenörskap.
I en lång och vildvuxen intervju berättar konstnären (entreprenören/räven/björnen/hittepåaren) Ernst Billgren om hur man blir rik på konst. Man får även en inblick i gränslandet mellan konst och reklam och följa ett rundabordssamtal om konstnären som företagare (med Emma Stenström som en av deltagarna).
Ett huvudnummer är också Konstnärernas riksorganisations MU-kampanj (medverkande- och utställningsersättning) som startat under hösten. Ambitionen är helt enkelt att uppmärksamma att konstnärer bör får betalt för sitt konstnärliga arbete vid utställningar. Något som inte är legio i dag.
“Konstnärernas ersättning är en osynlig post som borde funnits där hela tiden men som nu blivit synlig”, säger Pia Kristoffersson, utställningsproducent på Kulturhuset i Stockholm.
Nu är frågan vad som händer när den blivit synlig.
Alla betalar sin römokare.
Kommer alla att betala sin konstnär hädanefter?
Kulturentreprenörerna är en ekonomisk förening som funnits i två år i anslutning till Kulturentreprenörskapsskolan vid Västerås Folkhögskola. En av 39 medlemmar är Miriam Lundqvist, som även driver ett eget företag som dramapedagog. Vi pratade med henne inför förra veckans analysbrev om om hur det är att vara kulturentreprenör.
Notera särskilt samhällets “stöd”. Skatteverkets uppmaning – vid upprepade tillfällen – var att avråda att starta kulturföretag. Här behövs förändringar så att statens myndigheter och andra redskap inser att kulturföretagare finns, är viktiga och behöver stöd. Det kostar inte pengar. Det handlar om politiskt ledarskap.
Går det att försörja sig som kulturentreprenör?
- Många i vårt nätverk kombinerar det med studier eller andra jobb. En del lever på det sitt kulturentreprenörskap, men de har ofta egna firmor vid sidan där de bedriver annan verksamhet inom kulturområdet.
Vilken är den största fördelen med att vara med i en ekonomisk förening?
- Det är väl att man i vanliga fall kan bli ganska ensam som entreprenör, men här finns alltid någon som står bakom en. Sedan försöker vi att hjälpa varandra att ta riktigt betalt. Det brukar vara bra att låta någon annan medlem sätta priset åt en, för ofta säljer man sig för billigt.
- Sedan är det bra att vi vi är så många, att vi är nästan 40 stycken innebär att vi kan ta stora och breda uppdrag. Nu i vår gör gör vi ett projekt för Västerås stad, där vi har “prova-på-kulturdagar” för barn i årskurs 5-6. Det är allt från dansimprovisation, sårsminkning, live till marionettdocker. Sådana projekt hade vi inte kunnat tagit om vi inte hade alla olika medlemmar.
Vad har ni fått för stöd? Är det något du saknar i det stöd ni fått?
- Vi har fått bra stöd från vår utbildning och från Coompanion som stödjer ekonomiska föreningar. Men det känns om de stöd som finns för nyföretagare är väldigt dåligt anpassat till kulturföretag, inte bara i språket, utan till attityden att ha kulturföretag överhuvudtaget. När vi pratade med Skatteverket fick vi rådet att inte starta kulturföretag för att “det var så krångligt”. Men sedan vi startade har vi fått bra respons från kunderna och samarbetspartners på det vi gör, så det håller nog på att förändras.
Är ni kulturentreprenörer eller “ofrivilliga företagare“?
- Jag tror att det är blandat. Men jag förstår precis vad “ofrivilliga företagare” kommer ifrån. Det är svårt att få fast anställning inom kultursektorn. För många är det så att antingen får man kompromissa med vad man vill göra, eller så satsar man på det men då som företagare.
o En redan knäpp bransch har blivit galen på riktigt. Allt fler artister vänder skivindustrin ryggen.
o Tobias Nielsén skriver om en engelsk förebild i gör-det-själv-branschen.
När den engelska radio-DJ:en fick ett önskemål att spela en låt av
det gamla rockbandet Marillion, frågade han:
- Är inte de döda?
Bara några timmar senare kraschade DJ:ens dator. Han hade fått mejl
från Marillionfans världen över.
Inte hundra mejl, inte tusen mejl, utan tiotusentals.
Historien berättas i Michael Lewis Next – The Future Just Happened (2001) som ett exempel på hur makten förflyttas: “från pyramider till pannkakor”, från insidan till utsidan, från Det Stora Bolaget till Kreatören.
Den engelska musikduon Exile Inside står för ett nytt och lite annorlunda exempel: ett nystartat band som själva skapar förutsättningarna.
De har skaffat sig fullständig kontroll över sina verk. Inget skivbolag står i vägen, de styr själva, de äger allt material själva.
Med Internet som främsta hjälpmedel samlade Jake Shillingford, ena delen av duon, ihop investerare som nu har möjliggjort skivinspelning och viss promotion. Han berättar via telefon från London. På kvällen är det dags för första stora spelningen. Albumet släpps i augusti, men den tongivande musiktidningen New Musical Express har redan skrivit om projektet.
Det är en återkomst. Jake var frontperson i bandet My Life Story som hade några hits i slutet av 90-talet och brukade snurra på ZTV och MTV. Efter brytningen i december 2000 åkte han till New York för en paus och började fila på nästa projekt, som blev Exile Inside. Då hade han tre skivbolagssamarbeten bakom sig och var missnöjd med att det inte längre gick att få tag på hans tidigare bands skivor. Han kunde inte heller påverka detta.
Han gick en kurs i webdesign. Han samlade ihop en lista med mejladresser, till vänner och till gamla fans. Sedan mejlade han och frågade om de skulle kunna tänka sig att investera 500 pund och vad de i så fall skulle vilja ha tillbaka.
- Jag fick idén när en vän gillade mina nya låtar och frågade om jag ville låna 500 pund för att kunna spela in en demo, säger Jake.
Han räknade ut hur mycket han skulle behöva och höll fast vid summan 500 pund – en hel del pengar, men ingen förmögenhet. 28 investerare skulle krävas. Han tyckte det lät realistiskt.
Numera är basen en webbplats (http://www.exileinside.com) där smakprov kan laddas ner och skivor köpas. Antag att försäljningspriset är 13 pund. Vid försäljning via hemsidan tjänar bandet då 11 pund, efter att en del har gått bort för att betala för porto och företaget som hanterar betalningen. I de fall Exile Inside har avtal med en distributör är andelen 5 pund. Det ska jämföras med den normala royaltyn 1,50 pund.
Målet är att snarast betala tillbaka investerarna, som också får ett tack för hjälpen genom till exempel bonusmaterial och gratis inträde till alla konserter.
Fansen/investerarna är också mer inblandade i projektet än att bara ha skickat in pengar på ett bankkonto.
- Vi har skapat en krets som vi kan ha kontakt med och som diskuterar med varandra. De har fått vara med och sätta låtordningen på albumet. Till en av konserterna frågade vi om någon ville hjälpa till med att köra utrustning. Flera svar kom. Så får de också några rock”n”roll-historier på köpet, haha.
Men att sköta hela projektet stjäl tid från det konstnärliga arbetet. Jake Shillingford säger:
- Först när skivan var inspelad startade vi för fullt med att sy ihop allt. Då hade vi något som vi trodde på och då kändes det inte så svårt att för sex-sju månader skifta till vänster hjärnhalva-läge. Det är inte heller så stor skillnad jämfört med tidigare. Med ett skivbolag blir det oftast en lång period med promotion efter inspelning.
En begränsning ligger också i de mindre marknadsföringsmusklerna.
- Man måste inse att så här blir man ingen superstjärna. Men jag kan livnära mig på det jag älskar, vilket inte är självklart. Jag har flera vänner med större hitlåtar än jag som ändå inte kan leva på sin musik.
Men exemplet handlar inte bara om musik. Litteratur skulle fungera lika bra, eller bättre, eftersom själva det konstnärliga arbetet brukar vara billigare – mindre utrustning behöver köpas/hyras. Några Internetexperiment finns, till exempel släppte Stephen King en novell på nätet, men då krävdes det att man skrev ut texten själv.
- För mig handlar det om att komma tillbaka till punkrötterna, säger Jake Shillingford.
-Lär dig tre ackord. Sedan är det bara att gå ut och spela. Gör det själv. Det räcker.
TOBIAS NIELSÉN
FAKTARUTA: Engagemang skapar lojalitet
Ett sådant engagemang som fansen/investerarna har för duon Exile Inside ökar chansen för fortsatt lojalitet och benägenhet att berätta för andra om bandet. Konsumentmarknadsföringsteori ger tre förklaringar:
För det första är det känt att investeringar – i form av tid, ansträngning, kunskap, pengar – motiverar. Man vill ha något för sin insats och följer upp hur det går. För det andra är det mycket motiverande att kunna påverka resultatet. För det tredje tillfredsställs det fundemantala behovet av att ha relationer till andra människor, att känna gemenskap.
I kväll inledde SVT Kulturnyheterna sin miniserie om kulturföretag. Ambitiös ansats – och det ska bli intressant att följa forsättningen som tydligen ska lyfta fram flera exempel.
Både jag och Emma är intervjuade i kvällens avsnitt. Jag gissar på att man imorgon kan hitta det här. (Uppdatering: serien “Kultur eller entreprenör” nu samlade här.)
Vi diskuterade ämnet för en månad sedan i samband med inspelningarna:
Men vi har såklart inte diskuterat klart. Imorgon blir det seminarium på Riksdagen om musikbranschens svenska oberoende bolag, vilket ofta är detsamma som egenföretag. Kulturministern avslutningstalar och moderaterna arrangerar men ska slutdebattera med socialdemokraterna, efter att jag och några till lagt fram våra bilder. Ska bli kul och förhoppningsvis intressant.
Historien om Motown, som idag fyller 50 år, är främst historien om Berry Gordy. Han hade ständigt ett öga på sista raden: ”Du vet, om du tjänar pengar eller inte?”, som han säger i Craig Werners A Change Is Gonna Come – Music, Race & the Soul of America (1999).
Samtidigt lyckades han skapa ”en magisk plats”, för att citera Martha Reeves i Martha & the Vandellas, bland annat genom att satsa både studiotid och en utbildning på en tolvårig blind kille (Stevie Wonder).
Det började genom att han sa upp sig upp från det löpande bandet på en av motorstaden Detroits fabriker och den 12 januari 1959 lånade 800 dollar från sin familj för att förverkliga sin dröm och startade Motown.
Som Stefan Thungren skriver i SvD idag, historien om Motown “kom inte bara att förändra den globala musikscenen, han kom även att skriva soundtracket till delar av den historiska rörelse som idag har lett ända fram till en svart amerikansk president”.
Thungren återger även vad Gordy, i senaste numret av magasinet Mojo, säger om vad Motowns arv betyder nu efter 50 år – och det är fina ord: “kärlek, och en tro på sig själv”.
En film som rekommenderas i sammanhanget är den om husbandet The Funk Brothers, Standing in the Shadows of Motown. Jag är ju en känslig man när jag ser på film – jag minns att jag fällde en tår när jag såg den.
I dag var SVT Kulturnyheterna på kontoret. Vi pratade om en förändring av retoriken inom kulturen, om att begrepp som kreativa näringar och upplevelseindustrin tagit mark. Inslaget ska sändas i januari.
Jag pratade om att det gäller att viktiga samband finns, men att det gäller att kunna hålla isär kulturen och kreativa näringarna också. Annars blir det orimliga förväntningar på kulturen som tillväxtgenerator och sysselsättningsskapare. För vad blir annars följden? En fri marknad? Om vi vill ha det så, måste vi åtminstone förstå konsekvenserna av det.
Likväl bör kulturpolitiken också omfamna de kreativa näringarna för att inte skjuta ut sig (allt mer) mot periferin liksom kunna hantera både hot och möjligheter.
Framför allt ville jag i intervjun betona skillnaden mellan kulturföretagare och kulturentreprenörer. Kultursektorn domineras framför allt var kulturföretagare, inte av kulturentreprenörer.
Av företagen inom kulturen – brett menat – står andelen egenföretag för 73 procent och jag tror att de flesta vill fortsätta driva sina verksamheter så. Kulturföretagare är ofta egenföretagare, uppdragstagare och därmed beroende av pengar i systemet (på marknaden eller via det offentliga). Kulturentreprenörer skapar pengar skapar pengar och aktiviteter, utvecklar nya verksamheter, vill växa och fungerar snarare som uppdragsgivare.
En kulturentreprenör är en Richard Branson som startar skivbutik eller en George Martin som upptäcker och utvecklar talanger, inte en kreatör som Paul McCartney.
Det är viktigt att inse att en gradskillnad finns. För utifrån den förståelsen formas stödsystem och sätts förväntningar.
Företagen som tjänar pengar och skapar jobb är sällan kreatörens, utan producenten, mellanhanden och distributören – den som upptäcker och tar hand om talangen, eller den som mångfaldigar och distribuerar.
Bokförlaget, filmkanalen på tv, musikbolaget… Det är den nya musiktjänsten Spotify som tar in 150 miljoner i riskkapital, inte ett rockband. Även om båda har F-skattesedel.
Det är ungefär samma diskussion som kommersialisering av forskning. Det är inte professorerna som ska starta och driva företag. Däremot kan insatser göras för att förbättra förutsättningar så att kontakten med personer som vill ta idéer vidare förbättras, liksom till investerare.
Jag hade samma team från SVT Kulturnyheterna på Konstfack häromdagen. De pratade med mig, ett par av mina studenter liksom med ett av företagen på vår inkubator för kulturföretag, Transit. Dessutom filmade de ett av mina seminarier.
Min förhoppning är att studenterna får komma till tals i tv. De hade nämligen, som alltid, många kloka saker att säga.
För det uppstår otroligt spännande diskussioner med studenterna på Konstfack. Då blir det verkligen både sådär pragmatiskt och kritiskt, som jag efterlyser. Å ena sidan konkreta exempel på hur man gör och kan göra. Å andra sidan en hel del kritik mot själva diskursen och resultatet av den, “proletariseringen”, som en student kallade “entreprenöriseringen” för häromdagen.
Delvis tänker jag dock annorlunda än Tobias. Jag kan nog tycka att man kan se olika typer av entreprenörskap – och att allt entreprenörskap inte handlar om att “skapa pengar”.
Dessutom ställer jag mig lite frågande till vad resultatet av resonemanget blir. Är det bättre om det kommer in någon annan, en “entreprenör”, som tjänar pengar på mina studenters skapande/företagande? Är det för att stödja Branson & Co som vi ska börja prata entreprenörskap i kultursektorn?
Min ingång är snarare att öka möjligheterna för mina studenter att bli lite mer “entreprenörer” i den bemärkelsen. För jag tycker att det är något sjukt i hela systemet om de som skapar det grundläggande värdet inte har råd att leva på det. Eller?
Mitt fokus ligger, förutom på forskningen, därför på hur man bäst undervisar i “entreprenörskap” i detta syfte – och om man överhuvudtaget kan det. Eller i “kulturellt företagande” som jag, likt Tobias, väljer att kalla det – utom när jag diskuterar – och kritiserar – diskursen.
För e-ordet börjar bli så utslitet att ingen längre vill ta det i sin mun. Som jag tidigare har skrivit om i en krönika, vill inte ens mina gamla IT-vänner kalla sig “entreprenörer” längre, utan föredrar likaså begreppet “företagare”. “Entreprenörskap” är sådant man förknippar Johan Staël von Holstein och Linda Skugge med. Och regeringen, vill jag lägga till.
För som vi vet ska ju nu alla högskolor, inklusive vi konstnärliga, bli utvärderade utifrån vår undervisning i entreprenörskap.
Snacka om att regeringen satsar hårt på att styra och kontrollera ideologiproduktionen. Finns det något annat område som alla högskolors undervisning utvärderas utifrån? Men ingen protesterar, utan alla rättar sig snällt i ledet. Och Konstfack kommer säkert väl ut, eftersom vi satsar så hårt på området. Till och med för hårt, enligt en del studenter.
För övrigt är det julmarknad på Konstfack i helgen – apropå entreprenörskap. Och kultur.
… tror jag mer och mer att det är omöjligt att säga något generellt om det. Det är varken positivt eller negativt, per se, utan allt handlar om i vilket sammanhang och syfte begreppet används.
Vill du börja prenumerera på 
