Kanske känner någon igen rapporten ovan? Den liknar väldigt mycket en liten rapport som beskriv undersökningen “Svenska företag om design”, som jag var med och tog fram. Undersökningen både presenterade och utgick från modellen designtrappan.

Det här är den kinesiska översättningen som togs fram i höstas inför ”Swedish design for better business”.

Intresset för de kulturella och kreativa näringarna i Kina har ökat under senare år. Både i form av ökad betydelse i den inhemska politiken samtidigt som utländska aktörer inom KKN intresserar sig mer för den kinesiska marknaden. Före jul och i samband med Shenzhen design festival anordnade Sino Swedish Design House, SSDH, i samarbete med den kinesiska branschorganisationen för design, SADA, eventet ”Swedish design for better business”. Tio svenska design- och arkitektbyråer deltog i den svenska delegationen.

Syftet med evenemanget och delegationen var att etablera affärskontakter och stärka den svenska kreativa näringen pån den kinesiska marknaden. Den svenska gruppen besökte också en lokal som ska inredas för att bli en fysisk mötesplats för SSDH i Shanghai och en avsiktsförklaring mellan SSDH och arrangörer i Shenzhen undertecknades om fortsatt samarbete.

Fininsiärer bakom Sino Swedish Design House är initialt Konstfack, UD och Tillväxtverket och stöttats av bland andra SVID. Men initiativet är inte en del av handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar, apropå tidigare diskussion här på bloggen.

Ex:et, tillika arkitekten bakom och tonåringens pappa, visar oss runt – och det är bara att ge honom cred för att han är bra på design, både av barn och hotell. Allt är förstås uttänkt i detalj – och jag faller pladask för färgskalan, vintageprylarna, möblerna från Botswana (som sysselsatt en mängd människor där) och sänggavlarna i Sugamoto-stil.

Och invigningen, arrangerad av Bindefeld, är också toppen, med skådespelare på rummen.
I gymmet, där prins Daniel hjälpt till med designen, tränar några killar hela kvällen; på ett av rummen har ett tjejgäng förfest, på ett annat några killar; i ett rum sitter ett par och diskuterar vart de ska gå och äta; i ett annat sitter en affärskvinna, och ser ut precis som jag med en Mac i knäet i soffan – och i sviten pågår en fotosession med modeller.

Det är rätt coolt – och utan tvekan ett utmärkt sätt att uppleva ett hotell, utan att själv checka in.

Checkar in, gör vi däremot på måndag, tonåringen och jag. Då ska kameran få följa med, liksom etnologen Maria Strannegårds doktorsavhandling, Hotell Speciell, som litterär ledstång. Och då ska vi också utforska Nobis servicefilosofi, som de själva uttrycker som:

Vår personliga servicefilosofi bygger på kunskap, inlevelse och intuition. Vi kommer inte att nöja oss med den research som har blivit rutin på hotell runt om i världen, nämligen att googla våra gäster innan de kommer. Nej, vår ambition är att erbjuda våra gäster en service som verkligen är individuell och personlig på riktigt, inte bara på ytan, driven av äkta personligt engagemang, med kunskap och intelligens bakom en attraktiv, vänlig och positiv yta. Våra medarbetare skall verkligen kunna känna våra gästers behov och önskemål och reagera på dem intuitivt, utifrån kunskap och erfarenhet, intresse och medkänsla.

Det är en filosofi i min smak. Rakt av. Även om jag – naiv som jag är – blev lite chockad att läsa att hotell runt om i världen googlar gästerna innan de checkar in. Det visste jag faktiskt inte.

Det är i sig intressant. Det säger en del om hur tidsandan har svängt. Minns till exempel Ikea på Kulturhuset och Sony på Moderna, och vilket liv det blev då.

I dag präglas bemötandet av just AMBIVALENS.

Man kan undra hur det kommer att se ut om tio år. Kommer vi då helt att acceptera att storföretag betalar för att ställa ut sina produkter på offentliga kulturinstitutioner? Eller slår pendeln tillbaka?

Själv har jag inte sett utställningen, och har faktiskt ingen större lust att göra det heller. Ikeas historia har man ju hört till leda, i alla fall om man som jag arbetar i handelsmiljö där hyllningarna till företaget aldrig upphör. Ikea och Ingvar är och förblir företagandets IKONER, och det är väl en av anledningarna till att det inte känns särskilt spännande med en utställning som inte problematiserar detta faktum.

Dessutom är jag inget fan av deras produkter, utan tänkte senast i går – när min enda kvarvarande Ikea-bokhylla gick sönder i flytten – att målsättningen är att inte en enda till pryl eller pinal från Ikea ska komma in i nya lägenheten.

Jag gillar nämligen KVALITET, och tycker att Ikea har bidragit till att förstöra kvalitetstänket i samhället; att de har varit med och skapat en slit- och slängmentalitet, som på sikt är förödande.

Till förra lägenheten gjorde jag missen att köpa ovan nämnda bokhylla, en soffa och ett par sängar. Drygt fem år senare har alltihop gått sönder. Det är ju inte klokt!

Jag jämför till exempel med mina föräldrar som köpte hela sitt möblemang när de gifte sig för drygt femtio år sedan – och det håller än!

Vart tog kvaliteten vägen i vårt samhälle? När blev det fult att tänka i termer av kvalitet – och varför? Är det för att kvalitet ses som något uteslutande och elitistiskt? Varför tog till exempel Kulturutredningen bort kvalitetsmålet?

För mig handlar kvalitet alldeles uppenbart om BESTÄNDIGHET, och det är den som alltför ofta saknas i fallet Ikea.

Jag tror dessutom att Ikea, med flera, har bidragit till att skapa ett ekonomiskt feltänk; fått oss att tro att det är viktigt att kunna köpa billigt NU, när det i själva verket är priset över tiden som betyder något. Jag skulle vilja se vad det egentligen kostar samhällsekonomiskt, särskilt om man tar hänsyn till miljöaspekterna.

PS För en diskussion om kvalitet och beständighet, läs förresten Dan Jönssons krönika:

När jag som kritiker bedömer kvaliteten hos ett konstnärligt arbete frågar jag mig alltså inte främst: Är detta kul? Känns detta aktuellt? Utan: Kommer detta att betyda något om femtio år? Om fem? Om några veckor?

Det är frågan.

En reaktionär fråga, säger någon. Men tänk en gång till. Att ställa frågan om ett verks beständighet är inte att vända sig mot det förflutna, utan mot framtiden: Kommer det här att förändra något?

De senaste fem åren har jag bott i vardagsrummet. Det har varit helt OK, men med en tonåring i huset börjar det kännas lite trångt.

Nu ska vi flytta från en 2:a till en 3:a. Från 142 till 258 kubikmeter. Från modernt till sekelskifte.

Låter bra, eller hur?

Fast också från kastanjerna på Swedenborgsgatan, en av Stockholms mest hyllade gator. Eller som DI skrev häromveckan:

Den här delen av Swedenborgsgatan, nära Mariatorget, är Söders och kanske Stockholms absolut skönaste kvarter. Det är parisiskt och New Yorks The Village på en och samma gång. Coolt med attityd.

Därifrån ska vi alltså flytta. Och inte vart som helst, utan till Hornsgatan, en av Stockholms mest hatade gator.

Fast jag gillar Hornsgatan. Jag älskar blandningen: Stadsmissionen, Folkoperan, billiga budgetbutiker, McDonalds, coola caféer och restauranger, Tribunalen, etno- och secondhand-shopping, Röda Korset, gallerier, kebaber och pizzerior; högt och lågt; lätt kaotiskt och allting ryms. Det är precis så jag vill att det ska vara “hemma på min gata i sta’n”.

(Av samma anledning gillar jag stökiga städer som LA mycket mer än mer prydliga städer som San Francisco. Föredrar Jo’burg framför Kapstaden. Tycker att Melbourne är skittråkigt jämfört med Sydney. Gillar Södra Station mer än Nytorget. Jag har svårt för det tillrättalagda, för det som ofta kallas “kulturellt”, men där kulturen mest blir en fasad och ett sätt att särskilja sig. “Coolt med attityd” är inte alls min melodi.)

Jag har alltid föredragit det stökiga, bökiga, brokiga och imperfekta. Det som skaver. Och det ur-urbana. Det är nog därför jag gillar Hornsgatan. Hornsgatan är Stockholms svar på Hollywood Boulevard: stökig, sleezy, smutsig, glammig, folklig och kulturell, allt på en gång. Och alldeles underbart full av kontraster.

Därför har jag ibland lite svårt för inredning. DESIGN. Det blir lätt så likriktat och uttänkt. Sådant får man inte säga när man jobbar på Konstfack, men så är det.

I nästan ett decennium levde jag med tonåringens far, tillika minimalistisk formgivare och arkitekt. Inget ont om honom, men det där decenniet fyllde jag hela mitt livs kvot av design. När vi separerade, bestämde jag mig för att aldrig mer bry mig om hur det såg ut hemma. Jag kallade det för “design-vodoo”. Varenda gång jag la en guldkudde i soffan mådde jag lite bättre. Han skulle aldrig ha tillåtit några guldkuddar, eller något annat som inte passade in.

Fast nu känns “design-vodoo” inte längre aktuellt. Vi har för länge sedan slutit fred. Nu vill jag också sluta fred med min designångest, och hitta hem. Bokstavligt talat.

Hornsgatan känns som en bra början!

Vad är det för fel? När försvann den personliga smaken? Varför ser alla lägenheter precis likadana ut?

(Här får man förstås lägga till att jag letar enbart i hjärtat av Södermalm. Men ändå…. Vad hände med den personliga smaken här? Varför ser alla lägenheter precis likadana ut här? Snacka om “den kreativa medelklassens” likriktning. Det är ju patetiskt!)

Är det mäklarnas fel? Home-stajlingens? Fast allt kan ju inte vara fixat för visningen; mycket måste vara gjort innan. Har folk lagt alla sina pengar på inredning det senaste decenniet, eller? Och i så fall; varför har de inte skapat något eget? Varför ser alla lägenheter precis likadana ut?

Maken till fixade kök har jag aldrig varit med om. Det är som en parodi. Killinggänget goes arkitekt. Och alla är skitfula. Jag kräks på rostfria fläktar och rostfria kylskåp. Jag vägrar att bo i en lägenhet med spottar i taket. Och hur fult är det inte med fondtapeter, färgade kuddar och skira gardiner? Och äckliga doftljus. Fy fan!

Bor folk verkligen såhär? Utan ett spår av något personligt? Utan något avvikande, icke-perfekt? Såhär såg det inte ut för fem år sedan, då jag senast var ute på lägenhetsjakt. Har Nina Björk rätt; har medelklassen ägnat sina liv åt inredning? Och varför, varför, ser det precis likadant ut överallt? Har folk ingen egen smak? Ingen FANTASI?

Sovjet på 1980-talet var ett under av kreativitet och personliga uttryck jämfört med Mariatorget tidigt 2000-tal.

Hur det kommer att sluta? Ja, antingen kommer jag att bo kvar eller så kommer jag att köpa första bästa fula lägenhet jag ser. Där jag slipper slita ut fläktarna och spottarna det första jag gör.

Fortsättning följer.

PS New York Times hade i helgen en artikel som tangerar temat, där de menar att design kan gynnas av lågkonjunktur; att formgivare och arkitekter kanske äntligen kan börja ägna sig åt viktiga saker och föra utvecklingen framåt.

PPS Jag undrar dock vart lågkonjunkturen tog vägen; det är sjukt mycket folk på visningarna och budgivningen drar iväg precis som förr i tiden.

Fördelarna med boken är många. Själv gillar jag framför allt den lättlästa introduktionen till olika teorier på området design och ekonomi, liksom författarnas egen analys, som innehåller en mängd intressanta iakttagelser och perspektiv, inte minst om och på relationerna mellan olika yrkesgrupper.

Däremellan återfinns fem långa fallstudier om hur olika företag arbetar med design. Personligen tyckte jag att de var lite väl detaljerade och långrandiga, men det tycker jag nästan alltid om alla fallstudier. Det enda som verkligen fångade min uppmärksamhet var BabyBjörns historia, som visade sig vara både fascinerande och mänsklig.

Fast sådant är förstås en smaksak. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om andra tycker att de konkreta exemplen är bokens främsta bidrag.

Bland det mest intressanta – och skrämmande – är annars att design och marknadsföring visar sig vara, rent ut sagt, uselt integrerade i alla de undersökta företagen, utom just BabyBjörn.

Det, om något, pekar på behovet av en sådan här bok!

Designvärldens beslutsfattare – Vad styr deras val?

En öppen paneldiskussion ledd av Alice Rawsthorn, designkritiker på International Herald Tribune. Panelen består sedan av:

Ingrid Baron, designledare, IDEO International
Anders Byriel, VD, Kvadrat
Ilse Crawford, designer och kreativ chef, Studioilse
Henrik Otto, Senior VP för Global Design, Electrolux
Masaki Yokokawa, VD, Cibone, Dean & DeLuca Japan

Media fokuserar ofta på de kreativa talangerna och framställer designers som någon form av magiker som utformar det senaste. Men bakom den glamorösa ytan finns ledarna, bolagsägare, vd:ar och designchefer, som bestämmer vilka som ska få chansen att göra skillnad.

I vilken utsträckning är dessa företagare risktagare?
I vilken utsträckning är de designers som de väljer risktagare?
Spelar idén om ett designavantgarde in, eller handlar det bara om att göra vinst?
Vad är skillnaden mellan att stödja kreativitet och nyskapande, och att bara lansera mode och trender?
Finns det en sund balans mellan de två, och i så fall, hur ser den ut?
Och hur ser drivkraften bakom besluten om den internationella designens framtid ut?

Kl 14.00-16.00 Paneldiskussion
Kl 16.00-17.30 Forum Bar

Paneldiskussion hålls på engelska.
Ingen förbokning eller registrering krävs.

Antalet platser är dock begränsat, så kom i tid!

Plats:
Svarta Havet på Konstfack
T-Telefonplan

Samtidigt pågår dessutom Konstfack Vårutställning 2008!

Jag vet svaret nu, efter några intensiva dagar med datakörningar. Senare i vår vet ni också det.

Vi har låtit intervjua nästan 1.000 företag, och i 70 procent av fallet är det vd:arna som har svarat.

En klurighet vad gäller orsakssamband är det mellan design och lönsamhet. Går företag som använder design bättre?

Forskare har under långt tid försökt se vad som skapar framgång och ingen har lyckat hittills – eller snarare: vi har fått en mängd olika svar. Jag kan avslöja att inte heller jag kommer lyckas den här gången. För det finns såklart inte en förklaring vad som bidrar till framgång generellt sett.

Om man går ner på varje bransch blir ändå träffsäkerheten något större, så i morgon ska jag inleda jobbet att isolera varje bransch och se om de som arbetar med design strategiskt går bättre än genomsnittet i varje bransch.

Jakten på orsak och verkan går vidare.

Detta bekräftas också av en ny studie av Nesta, den brittiska stiftelsen för vetenskap, teknik och konst, Beyond the creative industries: making policy for the creative economy.

Slutsatsen har varit känd ett tag. Nesta följer en modell från australienska QUT och Peter Higgs därifrån berättade i höstas på Creative Clusters-konferensen om resultaten.

Efter slutarbetet ser det i alla fall ut så här i Storbritannien:

                                                            In the creative industries             Outside

Specialist creative workers                     46 %                                         54%

Poängen är att de flesta “kreativa jobben” finns utanför de kreativa näringarna och upplevelseindustrin.

Det ekonomiska värdet från den kreativa inputen från de här personerna – i form av arbete med design, musik, skrivande m.m. – realiseras alltså i en annan produkt, i en annan bransch.

Det innebär, menar författarna, att värdet av de “kreativa yrkena” ofta underskattas.

PS. Nej, jag tänker inte ge mig in på att resonera kring vad som är kreativt eller inte här. Se det som en etikett på en typ av yrken. Ni förstår vilka.

Är det inte dessutom lite typiskt svenskt att vissa ord plötsligt hamnar på modet och hörs precis överallt? Visst, de finns i hela världen, men jag får ibland intrycket av att vi använder dem extra flitigt här hemma, trendkänsliga och ängsliga som vi ofta är.

Och vi använder dem, precis som Alf Rehn säger, dessutom ofta som något slags förenande begrepp, som skapar (en illusion av) konsensus.

Mitt favoritexempel är begreppet “design”. För några år sedan hyllade alla en stund “design”: industri och formgivare, journalister och kritiker, forskare och lärare från alla discipliner, kultur- , utrikes- och näringsdepartement, ja till och med hovet, med både prinsen och prinsessan i spetsen.

Staten, kapitalet, kulturen, akademin, medierna och hovet satt alltså i samma båt; kan man bli annat än misstänksam?

Till slut kräktes man, bara man hörde begreppet “design”.

Just nu är jag lite rädd för begreppet “entreprenörskap”, som i grunden är något jag både gillar och tycker är spännande. Men som ligger i riskzonen.

Det slog mig faktiskt i går kväll, när kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth, min krönikörskollega Jan Åman och jag själv höll ett par timmars småpratig dialog om globalisering och kultur på Rosenbad. Snabbt som ögat gled vi förstås in på området “entreprenörskap”; inte minst jag själv.

(Förresten sa en kollega från Handels efteråt att han var fascinerad över hur begreppet “kultur” användes under kvällen: ena stunden handlade det om lokala sedvänjor i Dalarna, nästa om nationella teaterinstitutioner, och den tredje om global kulturindustri. Apropå begrepp som får stå för allt – och ingenting: Vad tycker vi egentligen om “kultur”?)

När det gäller “entreprenörskapet” gick dock mina tankar till Kanada. Igen. Under våra dagar där, med massvis av kulturpolitiska diskussioner, var det faktiskt inte en enda som någonsin nämnde begreppet “entreprenörskap”. Trots att man alldeles uppenbart satsade massvis på att sporra kulturföretag och kulturföretagare.

Tänk om vi här hemma kramar ihjäl begreppet “entreprenörskap”? Sliter ut det? Precis som vi redan har gjort, eller är på god väg att göra, med begrepp som “design”, “upplevelser” och “kreativitet”.

PS Apropå Alf Rehn, min gamla forskarkollega i Flow, vill jag verkligen rekommendera hans lilla “Vad är företagsekonomi?”, som kom i höstas. Ett måste för den som vill fundera över, det inte heller helt solklara, begreppet “ekonomi”.