Vad är syftet med programmet?
Kulturministrarnas beställning är att vi ska säkra tillgången på nordiska kvalitetsspel för barn och unga. Det gör vi genom att ge stöd till utveckling av prototyper och demos för nya spel, och genom att hjälpa dem och alla andra nordiska spelutvecklare ut på den globala marknaden. Det är ju länge sen man kunde “räkna hem” ett spel på dess försäljning i Norden.

Vilken betydelse har det att programmet är ett nordiskt samarbete?

Tillsammans har vi 25 miljoner invånare och Europas näst största spelindustri, större än Frankrikes och Tysklands, till exempel. Samma kvaliteter som normalt förknippas med nordiska produkter och tillverkare gäller också för nordiska spel och dem som utvecklar dem. Det handlar alltså om att vi tillsammans är starkare och gemensamt bygger ett varumärke som stöds av andra branschers globala landvinningar. Det är detta som kallas “nordisk nytta” i det nordiska samarbetet. Vi åstadkommer alltså mer tillsammans än länderna kan var för sig.

Vilka lärdomar har ni dragit från den första omgången?
Våra största dokumenterade framgångar från 2006 till nu har varit utvecklingsstödet, konferensen och exportaktiviteterna, och det nya programmet kommer att koncentreras till detta. Dessutom får vi nu uppgiften att arbeta för breddad finansiering, så att ett varaktigt nordiskt samarbete på spelområdet kommer till stånd senast 2016.

Har spelindustrin påverkats av den ekonomiska krisen?
Javisst, precis som alla andra. De som söker investerare och den typen av riskkapitalfinansiering möter samma tvärstopp som andra branscher. Hushållen spenderar på underhållning även i dessa dåliga tider, men det är möjligt att de som säljer 700-kronorsspel i butik särskilt kommer att känna av krisen. Men jag tror att det är lite för tidigt att säga om spelindustrin påverkas på nåt unikt sätt.

Vilka är det största utmaningarna framåt för spelindustrin? Kommer vi se fysiska spelbutiker i framtiden?
Det här beror mycket på tidsperspektivet. Förändringarna är gradvisa. Det kommer nog alltid att finnas åtminstone någon som ser ett särskilt värde i att hantera digitala produkter som om de vore fysiska, och går att ha i handen eller på en lastpall.

För att spelindustrin ska realisera sin fulla potential är kompetensförsörjningen helt central. Dels handlar det naturligtvis om arbetskraft som inte bara kan producera dagens innehåll, utan även kan bygga framtidens motorer som driver innehållet. Dels står många utvecklare inför att ta över mer och mer av förlagens arbete, vilket kräver en djup förståelse för marknadsföring. Att begripa sådant är såklart mycket nyttigt även om man inte ska göra det jobbet själv, man ska utvärdera och välja samarbetspartners. Slutligen kan den framtida betydelsen av spelteknologi, interaktivitet och nätverksinteraktion för teknikutveckling, inlärning och allmän kommunikation nog inte överdrivas. Om sedan branschens djupa insikter på de här områdena verkligen ska gynna branschen ekonomiskt, och inte mest komma andra till del, då kommer ett stort mått av affärsmannaskap att krävas. Nordic Game-konferensen är en av vår viktigaste plattformar för det kompetensbygget och nästa gång blir den i maj, i Malmö igen.

Men frågan är: behöver han ha höra talas om den?

Han verkar hur som helst inte tycka att en handlingsplan behövs — vilket också belyser skillnaden mellan olika företags perspektiv och branschföreträdarnas (se till exempel organisationen Dataspelsbranschen).

Vi besökte Christofer på Avalanche i fredags ihop med en grupp ryska tjänstemän som var i Sveriges för en fyradagars utbildningsstopp (se tidigare inlägg). Avalanche är intressant på många sätt, inte minst som entreprenörskapsexempel. Efter att ha kört det tidigare företaget i botten har Christofer med sin partner rest sig upp, sett en strålande tillväxt för att sedan varit tvungna att banta och anpassa sig. Sällan får man en så tydlig illustration på devisen förändring är normaltillstånd.

Ett handlingsprogram för kulturella och kreativa näringar är igång. Är det något som du har hört talas om eller påverkats av?
Nej det har jag inte hört talas om.

Finns det något som offentlig sektor kan göra för att förbättra förutsättningarna för Avalanche? Nämn i så fall de två viktigaste åtgärderna.
I dagsläget finns det inga sådana behov.

Datorspel har haft problem med piratkopiering. Ni har liksom många andra lanserat onlinespel som är gratis att ladda ner, men där man köper utrustning. Är datorspel på väg bort från fysisk försäljning?
Det lutar mycket åt det samt spel som streamas från en server, vilket skulle eliminera all piratkopiering. Det är en mycket bättre lösning än dagens kopieringsskyddade lösningar där man endast begränsar konsumenter som faktiskt köpt spelet och inte piraterna. Dessutom är piratkopieringen störst på PC-spel och där har hela branschen ett ansvar att designa spel för PC spelare och inte spendera pengar på konverterade konsolversioner, eftersom konsumenterna är så pass olika.

Sverige beskrivs som ett framgångsland inom datorspel. Varför är vi bra på detta?
Därför att vi har en teknisk kompetens som är överlägsen de flesta länder i världen samt att vi inte är rädda att ta ut svängarna rent designmässigt. Vi vill erbjuda något nytt och unikt, under tiden resten av världen fokuserar på uppföljare och spel som inte sticker ut i lika stor utsträckning, utan att för den skull inte vara dåliga på något vis.

Well… vad som är kultur eller inte, är onekligen en fråga som hänger med – och som alltid med ord formas de efter tiden. Få skulle hålla med om att jazz inte är “kultur” idag. Men om du ställt frågan för 50 år sedan hade svaret varit annorlunda. (Det är nästan exakt ett halvt sekel sedan Kind of Blue spelades in.)

Spelar det någon roll? Ja, eftersom det innebär hur vi ser på kulturpolitiken och till exempel stiftelsers arbete med kultur. Också när vi mäter – för att kunna avgränsa rätt – men de mätningarna sker ju ofta som en förlängning av hur politikerområden ser på sig själva.

Kanske är jag bara närsynt, men sker inte något ganska radikalt med synen på kultur just nu? Få reagerar exempelvis på de stora dagstidningarnas kulturbilagor som innehåller lika delar av de som tidigare kallades “nöje” och “traditionell kultur”. När jag själv pratar om den nutida konvergensen mellan gammalt och nytt liksom mellan olika former så är det få som reagerar, utan de flesta nickar instämmande. En av få motreaktioner som jag fått var på den här bloggen från Thure Stenström, prof. emer. i litteraturvetenskap.

Det ska bli intressant att se hur kulturutredningen formulerar sig kring kulturbegreppet. Hur som helst kommer ju synen på kultur speglas av förslagen. I alla fall om de inte bara handlar om omorganisationer.

I dag läser jag dessutom hur presidenten för det tyska kulturrådet, Olaf Zimmermann, säger att “sofistikerade datorspel” är beroende av manusförfattare, kompositörer, musiker och formgivare. I mars kommer den tyska regeringen ihop med datorspelsbranschens organisation dela ut en utmärkelse för att belöna”spel med hög kvalitet och med utbildnings- och kulturellt värde”. Priset är värt 600.000 euro.

Kulturrådschefen Zimmermann säger:

“Maybe in twenty years the current debates on whether games are art or not will seem absurd to us. We now have exhibitions dedicated to comic art and comic drawers are considered to be artists – in a few years it could be the same with game developers.“

Först kunde man köpa ett verktyg för att bygga sina egna figurer; någon månad senare släpptes själva spelet och köpte man det, fick man pengarna tillbaka för “gubbverktyget”. Är inte det ett smart, på gränsen till manipulativt, sätt att få alla att köpa spelet?

Hur som helst: det verkar vara ett kanonspel. Och det är verkligen både kul och bra att det äntligen finns något slags miljömedvetande i film- och spelvärlden. Ett annat aktuellt exempel är förstås filmen Wall E, som är suverän!

1981 var det för många en ”Indiana Jones”-film. 2008 kommer det inte vara en ”Indiana Jones”-film, även om den ligger i topp på filmlistan och drog in 269 miljoner dollar under premiärhelgen totalt i världen.

Våren 2008 kommer för vissa – i Sverige – i stället definieras av Lars Noréns dagbok, men för långt fler handlar den i stället om datorspelet ”Grand Theft Auto IV”.

Spelet sålde för 310 miljoner dollar första dagen och kontinuerligt trillar nya försäljningsrekord in. Prognosen är 12 miljoner sålda spel i år. Nästan i paritet att under ett år komma upp i samma liga som dundersuccéerna i skivväg med exempelvis Michael Jackson (26 miljoner ex) och The Beatles (19 miljoner ex av två album).

I Sverige var reklamkampanjen för spelet inte så framträdande, men jag hörde från New York att där har ingen produkt varit i närheten av samma mängd affischer på stan. I Sverige var dock en sak tydlig: högsta betyg i alla stora tidningar och med förstasidor på kulturbilagorna.

Jag har bara sett småglimtar av spelet och man kan tycka vad man vill om våldsfixeringen. Den är åtminstone inte värre än i Oscarbelönade och överallt hyllade filmen ”No country for old men”.

Lekfullheten och hantverket är hur som helst bländande och jag är oerhört nyfiken på utvecklingen av datorspel som genre. Även på hur vi kommer se framöver på kopplingen av datorspel till kultursfären, inklusive kulturpolitiken, vilken drivits rätt hårt i Sverige. Jag tror att vi kommer se på datorspel på samma sätt som vi gör på film – business ibland, konst ibland, ”nyttigt” ibland, och ofta en blandning.

På torsdag delar kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth ut pris till bästa svenska spel på Spelgalan. Hon säger i ett pressmeddelande:

Det är viktigt att komma ihåg att det finns flera dimensioner i dataspelande och utvecklingen av dataspel, det handlar inte bara om underhållning utan också om en kulturell uttrycksform.

I det senaste inlägget på bloggen Print Is Dead – en av mina favoritbloggar – kommenteras läsandet i jämförelse med datorspel:

Reading used to be considered an interactive pastime; parents encouraged kids to turn off their videogames and pick up a book. But reading looks positively passive next to something like The Force Unleashed (Tobias: namnet på ett kommande Star Wars-spel). Indeed, in a world with entertainment choices like this for kids and teens, there’s a chance that the only reading they’ll ever do is looking over the instructions for these games.

Även en stor artikel i senaste Vanity Fair beskriver den enorma utveckling som sker inom datorspel: hur de blir allt mer realistiska, vackra och krävande.

Jag spelar i princip aldrig numera, åtminstone inte de där spelen som kräver djupdykningar. Om det blir något blir det i stället “lekspelen”, som Wii. Det kanske kan förvåna någon som läst tidigare inlägg, men jag har inte tid (eller energi). Tyvärr, för jag tror att jag hade fått ut mycket av det – och det är en viktig del för att förstå hur vårt kulturlandskap förändras.

Jag står bara häpen vid sidan om och försöker se förutsättningarna för och kraven på kulturen om fem, tio eller tjugo år framåt.

Vilket föranleder en liten fråga: när bestämdes det att vi konsumenter själva skulle stå för allt jobb, och – misstänker jag – all produktutveckling? När inte bara valde, utan tvingades vi att bli prosumenter? När började produkter som är långt ifrån färdigutvecklade lanseras på marknaden? Varför ska vi, som betalar för dem, också utveckla dem, genom att ständigt och jämt skicka in miljoner små felrapporter? Och hur kan modern teknik vara så extremt användarovänlig?

Bottennappet står Sony Ericsson för. Vad är det för fel på det företaget? Jag lovade det förra gången, och jag lovar det igen; den här gången offentligt: JAG SKA ALDRIG MER KÖPA EN SONY ERICSSON MOBILTELEFON!!!

Bortsett från att det är hopplöst att få den att fungera tillsammans med min Mac, är designen den sämsta jag någonsin har varit med om. Att den är vansinnigt ful och lätt vulgär kan jag stå ut med, men det värsta är att den är SVINHAL. Man kan knappt lyfta upp den, utan att den slinker ur handen.

Vad är det för ljushuvud på designlabbet i Lund som kom på idén att göra en mobiltelefon efter modellen hal tvål? Modell w660i, allmänt kallad “TVÅLEN”….? Eller är det en ny affärsidé att kunderna direkt ska tappa telefonen i gatan (och då gäller förstås inte garantin) och tvingas att köpa en ny?

Den enda trösten är att jag redan i morgon ska gå ut och köpa ett fodral, och därmed åtminstone kommer att slippa göra reklam för företaget i fortsättningen. Loggan ska aldrig synas, men berättelsen ska berättas. Det är min hämnd som missnöjd prosument.

Lika arg som jag har varit på Sony Ericsson, lika nöjd har jag som vanligt varit med Apple. Den nya iPodden har hur mycket minne som helst, så nu har jag laddat ned mängder av kul podcasts: yoga, pilates, samtida konst, bokrecensioner, reseguider och så massvis av föreläsningar från amerikanska universitet, förstås. Perfekt att ha med sig när man reser, till exempel. I love iTunes U!

Men hur kan det komma sig att vissa lyckas göra det så enkelt, och andra så svårt? Här är det fortfarande en väldig skillnad mellan Apple och övriga; det vill jag med bestämdhet hävda och för mig är det ett avgörande argument för att fortsätta med Mac – och, så snart det är möjligt, byta till iPhone.

Därför var jag, minst sagt, skeptisk till att det skulle komma en PC in i vårt hus, och framför allt att jag skulle lyckas få den att fungera redan på julafton.Men ärligt talat gick det över förväntan, och sonen är absolut överlycklig. Äntligen har han fått den PC som har stått överst på önskelistan sedan år 2002, och äntligen slipper han använda en gammal avlagd Mac, till vilken det knappt finns några spel alls.

För hur mycket man än gillar Mac, går det inte att förneka att Apple gör en oerhörd miss när de tappar en hel framtida generation genom att inte hänga med i spelutvecklingen. Hur kan det komma sig, och vems är felet? Kan någon förklara det?

Själv måste jag också erkänna att jag har kapitulerat, lite grann. Det finns trots allt fördelar med PC. Jag kommer antagligen – för första gången under mina 17 år på skolan – att själv kunna boka salar, uppdatera kurshemsidor och rapportera ned betyg på Handels; det har nämligen aldrig fungerat med en Mac. Kanske kommer jag till och med kunna uppdatera litteratur och annat här på bloggen, och, ja, till och med sköta tvåltelefonen…

Så även om han gjorde julen lite svettig, är det trots allt bara att tacka tekniktomten.

Nu har EU-kommissionen sagt okej till Frankrike – efter en rejäl omarbetning av landets första förslag – att erbjuda skattelättnader upp till 20% av produktionskostnaderna för datorspelutvecklare som skapar spel med “kulturellt innehåll”.

Hur kulturellt innehåll ska definieras har jag inte sett. Men jag gissar på att det handlar det om språk, “lovvärda syften” (fransk historia!) och i många fall målgruppen barn och ungdom.

Liknar diskussionen för några sedan om film, om ni minns. Då fick filmstödet fortsatt godkännande av EU:s generaldirektorat för konkurrensfrågor för att stödja “svåra filmer”. Vad det innebär att en film är svår? Inte heller då kom någon förklaring.

Men jag ska inte raljera för mycket. En oerhört klurig fråga, det här, som rätt få har lyft upp. Å ena sidan snack om kultur som exportvara och näring, å andra sidan kulturargument som motiverar protektionism.

Bara man inte kommer med handelshinder i form av kvoter och tullar.

Det är två resultat från Ungdomsstyrelsens undersökning som baserar sig på en enkät med 2 900 unga mellan 16 och 25 år. Materialet finns i den antologi som Ungdomsstyrelsen släppte idag om ungdomar och datorspelande. Titeln är densamma som konferensen jag var på i samband med Dreamhack: “Unga och nätverkskulturer – mellan moralpanik och teknikromantik.”

Det ryktas att Svenska dataspelsbranschen firade med tårta.