Idag sker 97 % av allt tittande på rörlig bild någon annanstans än på bio. Ändå grundar sig mycket av den nuvarande filmpolitiken och filmstödet till stor del på just biografvisning/biografdistribution och på en gränsdragning mot övrig rörlig bild.

Pelle Snickars, forskningschef Kungliga biblioteket

Hur ser du på filmstödet som det är utformat idag?
- Nuvarande filmavtal är enligt min mening fullständigt obsolet; vad som är film, tv eller webbaserad produktion flyter ju ständigt samman. Det stora problemet med filmavtalet är alltså att det borde inkludera mer än film – till exempel även public service. Det borde alltså finnas en struktur som gav stöd till rörlig bildproduktion oberoende av medial plattform, eftersom det är så som verkligheten ser ut idag. Och det är ju även så som många kultur-/mediearbetare jobbar i praktiken – man växlar mellan press, radio, tv, webb etc.

Finns det andra skäl att biografien har en central roll i filmpolitiken?
- Biografen är filmpolitikens heliga tempel. Filmkultur håller på att bli lika “fiint” som Operan och Dramaten. Det är å ena sidan bra; filmen är mer än hundra år gammal och varför skulle inte detta 1900-talets stora medium också förlänas en plats på konstarternas museala Pantheon? Men å den andra sidan kan man inte ensidigt ha en filmpolitik som är inriktad mot biografförevisad film.

- Vad är film idag?, borde ju en sådan som Mats Svegfors fråga sig (även om han nu nog mest tänker på radio). Svaret på den frågan är ju alls inte enkelt. I skarven mellan 50- och 60-tal halverade televisionen svensk biopublik. Idag är det webben som radikalt förändrat medielandskapet. Ändå fortsätter den svenska filmpolitiken att plöja i samma gamla fåror. Film är en del av de nya medierna och mediekonvergens utgör inte bara ett dystopiskt hot – det innebär också nya kreativa möjligheter.

Hur ser du på de organisatoriska förändringsförslagen i kulturutredningen vad det gäller “sfären för arkiv och bibliotek” och synen på rörlig bild?
- Jag menar att förslagen om förtätning generellt sätt är bra. Idag brottas hela ABM-sektorn* med övergången från analogt till digitalt, men medlen är utsmetade på mängder av institutioner. Det är oklokt. Problemet är dock att även kulturutredningen tar alldeles för lätt på problemen med “det digitala”. Vad Sverige skulle behöva för tillfället är en kraftigt expansiv digital minnespolitik, men vi har inte ens en e-plikt. Utvecklingen på webben håller ju därtill på att göra centrala kulturarvsmyndigheter obsoleta eftersom de inte har rättighet att lägga ut någonting annat än katalogposter online. En gång i tiden inrättades museer och arkiv för att tjäna kunskapsuppbyggnad och forskning; det var kraftiga satsningar. Nu finns det uppdaterade sätt att tillgängliggöra den information som dessa institutioner samlat på sig, men olika former av rättigheter kringskär ABM-sektorn fullständigt. Inte ens på europeisk nivå är det möjligt att till fullo använda webben – vilket ju är häpnadsväckande.

Idag sker en stor del av konsumtionen av rörlig bild på datorer, Ipods och telefoner uppkopplade mot internet. Hur påverkar det möjligheten för er på Statens ljud- och bildarkivs uppgift att arkivera den rörliga bilden?
- Uppdraget att försöka samla in och arkivera det rörliga bildutbudet på webben faller på sin egen orimlighet. Framtidens forskare kommer att få nöja sig med urval – något annat är inte möjligt. Det paradoxala är för tillfället att om vi på KB till exempel skulle börja att lagra och ladda ned webbaserad rörlig bild, så sker samtidigt med trenden kring cloud computing en rörelse där samma material just lagras och laddas upp i detta moln.

*ABM-sektorn står för Arkiv, bibliotek och museisektorn.