För det är ju så här vi sett oss själva. I ett vitt vinterlandskap, i kyla, på skidor och med pulka. Det är så vi sjunger i julsånger och ja se det snöar. Det är helt i linje med hur vi igenkännande reciterar Viktor Rydbergs “Tomten” om att midvinternattens köld är hård och att snön lyser vit på fur och gran och taken. Effekten av den här vintern blir vi kommer fortsätta att tro att detta är en normalt vinter ett gäng år framåt.

På motsvarande sätt tror vi att vi efter de här vintrarna sedan får långa somrar där vi kan ta igen mörkret och vistas och umgås utomhus. Kanske får vi sådana somrar ibland, men oftast lever vi i det där icke-vädret med fuktigt gräs, en grå himmel och ofta regn, om ni minns.

Något annat som ligger i närheten där jag bor — apropå senaste inlägget — är Vitabergsparken. Under somrarna framförs här ibland fantastiska dans- och teaterföreställningar, men tyvärr sker det sällan under den där djupblå sommarhimmeln som vi drömmer om. Då och då regnar till och med föreställningar bort.

Från ett kulturekonomiskt perspektiv är det svårt att inte reflektera över den oerhört korta tid som scenern används. Men teatern är fin även oanvänd (och mina barn älskar att klättra i den). Fast kunde man inte gjort något även nu, i det här vackra?